Emilou och det här med att fylla år

Det är min födelsedag i veckan och jag ska fira med en kompis. Jag har blandade känslor inför födelsedagen. Eller kanske födelsedagar generellt. Eller kanske mina födelsedagar generellt. Å ena sidan älskar jag att kunna göra något kul med mina kompisar, ge en ursäkt att umgås och äta extra gott. Å andra sidan blir det sådan jävla press på att alla ska ha det trevligt att jag blir helt slut bara av tanken. Mycket har också att göra med att jag ofta blir lite besviken på mina bekanta, typ att jag bjuder folk som inte kommer, eller att det blir konstigt med olika kompisgrupper. Men av någon anledning gör det inte att jag slutar vilja fira min födelsedag, för det kan ju plötsligt bli bra.

Emilou och gråzonen

Jag jobbar just nu på ett papper om föräldrars inflytande på sina barn, och vi vet ju alla att det sker, men diskussionen handlar om hur det sker. Om det är genom status eller genom socialisering. Det senare perspektivet handlar mycket om hur föräldrarna beter sig och uppfostrar barnen, medan det tidigare perspektivet handlar om att barnet ärver förälderns status och klass och därför beter sig på samma sätt. Egentligen är det ju antagligen en blandning.
Min forskning har ju alltid legat nära mina egna erfarenheter, jag har alltid grundat mitt forskningsintresse i mina politiska intressen och upplevelser. Men den literatur jag läser nu tar meningen av erfarenheter till en annan nivå. Den triggar känslor och erfarenheter från min uppväxt som jag liksom inte valt att låta min forskning utgå ifrån. De överraskar mig och gör det svårt att koncentrera mig. Inte för att det på något vis är traumatiskt, men hjärnan börjar liksom analysera annat än texten och datan jag har. Jag börjar också tänka på hur folk runt omkring mig växt upp och hur det påverkat hur de beter sig idag, eller hur de som är föräldrar runt mig är som föräldrar och vad det kan leda till för beteenden och attityder hos deras barn. Den här gråzonen mellan jobb och privat är något jag både hatar och älskar med mitt jobb.

Emilou och ta dig upp ur sängen

Jag har sovit dåligt sedan jag kom tillbaka till England.  Jag drömmer konstiga saker, vaknar stup i ett. Så det var väldigt svårt att ta mig upp ur sängen imorse.
Det är mycket som snurrar i huvudet.
En sak som snurrar är varför det blir så att när vissa personer klagar så lyssnar folk bara, tycker lite synd om men lägger sig liksom inte i för att försöka komma med lösningar eller råd. Medan när andra personer klagar så lägger sig folk i för att försöka rädda personen som klagar, komma på lösningar, förslag på hur saker ska hanteras, eller börjar analysera situationen och hitta orsaker till det.
Jag vet att jag är skyldig till att göra bådeoch. Jag vet att jag ofta får både och. Så det måste ha att göra med dynamiken mellan personerna eller hur det uttrycks.

Emilou och jag saknar honom

Jag gick just ut och hällde kaffesump i trädgården.
Värmepannereparatören var här på förmiddagen och fick en kopp kaffe.
Just det där med att hälla kaffesumpen i trädgården är något som D alltid gör när han är hos mig. Han dricker mer kaffe här än jag. (Jag borde förövrigt inte dricka kaffeslatten som blev över eftersom jag försöker detoxa, men jag har ju även ätit socker och kolhydrater så jag kanske får börja om helt enkelt).
Att gå ut och hälla kaffesumpen i trädgården slängde mig tillbaka till när D var här. Det var som att den kroppsliga aktiviteten väckte ett kännslomässigt minne, ett känslomässigt minne som verkligen kändes i kroppen. Känslan när han var här. Känslan att vara med honom. Vara nära honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Det är underligt hur kroppen och knoppen hänger ihop på det sättet. Hur en tanke kan kännas i kroppen. Hur en rörelse kan ge upphov till en tanke. Hur en känsla kan vara i både kroppen och knoppen samtidigt.

Och det är fantastiskt hur hjärnan kan bli kontrollerad. Vanligtvis kompartmentalerar jag mina känslor angående vårt förhållande. Jag spenderade så mycket energi på att oroa mig de första åren att jag var tvungen att lära mig att lägga om energin på de rätta grejerna, som att visa att jag gillar honom och uppskatta hans känslomässiga uttryck. Det främsta jag lärde mig var att inte oroa mig när vi är ifrån varandra. Och därmed inte tänka så mycket på förhållandet heller när vi är ifrån varandra. Jag håller det i sin lilla låda i mitt huvud som jag öppnar när vi är tillsammans. Det har hjälpt jättemycket. Men så ibland kommer kroppen med sådana här minnen, då känslorna kommer utan att jag förväntar mig dem. Och min lilla låda öppnas upp automatiskt. Den som jag annars bara öppnar när jag är med honom. Jisses vad jag saknar honom nu.

Men hjärnan är fantastisk. För jag låter den där känslan komma fram, känner den lite. Sedan kan jag stänga lådan igen, inte låta den dominera mitt liv och min dag. Lite sipprar ut såklart. Jag saknar honom ju hela tiden.

Emilou och kändis

Igår blev jag uppringd av radion och de frågade om jag ville bidra till en av deras kvällsshower. Till en början ville de att jag skulle komma till en studio, sedan kollade de om de kunde komma med en bil, för att tillslut bli en inspelad intervju. Allt detta mellan 18.15-21.30.
Jag har nu bidragit till radio ett par gånger och den där spänningen och läskigheten har försvunnit. Och igår kändes det verkligen som att jag fick sagt det jag ville och behövde, det var skönt!

Emilou och jaha det är så det känns att inte räcka till

Min sista dag i Sverige ville min käraste lille E leka med mig. Jag är ju lekmostern som fixade rymdskattjakt och det var min sista dag hemma så han ville vara med mig.
Men jag hade massa andra saker att ordna med, packa, städa tornet, fixa iordning för att åka så jag kunde inte leka med honom hela tiden. Emellan dessa saker gick jag in i mitt rum och kollade på telefonen. En av de gångerna kom han in och sa:

Emilou jag vill leka med dig. Du kollar ju bara på telefonen hela tiden!

Och jisses vad hjärtat krossades just då. Plötsligt var jag inte den roliga lekmostern, utan jag var mostern som bara kollade i telefonen. Jag fick en så stark känsla av skuld och att inte räcka till. Inte göra nog för honom. Inte vara tillräckligt närvarande. Och jag insåg plötsligt att föräldrar måste känna så hela tiden.