Emilou kan själv.

En sak jag just kommit underfund med lite nu på senaste är att jag någonstans på vägen tappat bort mitt mod och självständighet. Jag har blivit harig och tycker allt är svårt och jobbigt, vilket är konstigt för jag älskar känslan av att få saker gjorda. Fixa och få resultat. Speciellt om jag klarar det själv, det är det bästa. Men på senaste har jag tyckt att allt är svårt, och speciellt svårt att göra själv. Jag har tappat min självkänsla och mitt självförtroende. Jag behöver bekräftelse och en hjälpsam knuff för att klara av saker.
Detta genomsyrar hela livet. Jag har inget sätt att avgöra om min forskning är bra utan att någon jag respekterar säger att det är det. Jag har inget sätt att avgöra om det jag skriver är bra utan att någon säger att det är det. Och om någon säger att det är dåligt tror jag ju också på dem.
Jag orkar inte fixa med lägenheten utan att någon kommer och hjälper. Jag tar mig inte för att fixa de grejer jag kan fixa själv om inte jag vet att någon kommer på besök så jag måste se till att det skett något.
Jag kan inte bestämma mig för vad för möbler eller något annat alls i lägenheten jag vill ha utan att prata med någon om det. Kan inte bestämma mig för vad jag vill göra i livet. Vill bara att någon ska säga till mig vad jag ska göra,
Att kunna stötta sig på andra är väl egentligen en bra egenskap, men när jag blir handlingsförlamad utan andra känns det som om det gått i överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till modet, och antagligen behöver jag en vänlig knuff öfr att göra det, men det behöver komma tillbaka.

Emilou och vuxenpoängen.

En sak jag tänkt på som ändrats radikalt från när jag var yngre är förhållandet till mina vänners föräldrar och mina vänners förhållande till mina föräldrar. När vi var yngre var föräldrar något som vi undvek, inte bara i samtal utan vi hemlighöll ju en massa saker för dem. Men någon gång de senaste åren har det övergått till att mina vänner och jag frågar varandra om hur det står till med föräldrarna. Vi har plötsligt börjat bry oss och ta hand om den äldre generationen, och plötsligt är vi alltså vuxna och ansvarstagande.

Emilou och hemma

Det kändes inte som vanligt när jag landade på Arlanda här om dagen. Sverige gav inte den euforin och direkta lättnaden som det brukar. Eller den glädje jag kände var mer per automatik än genuin. Sverige är ju alltid någon typ av lättnad för det är ledighet, sommar och saker som sker. Och den romantiska delen av Sverige och allt som kommer med det har jag ändå ett ganska nyktert förhållningsätt till. Jag vet att så som det är när jag kommer hem på semester, så är inte vardagen.
Men så idag var jag ensam hemma, dagen som jag bävat inför för jag kom hem till Sverige och ingen kunde träffas första dagen jag var hemma. Jag var rädd att ensamheten skulle ta över. Jag tyckte det var lämpligt att det skulle regna för då skulle jag ha anledning att ligga i sängen hela dagen och ledsen-glo på dåliga eskapistiska serier.
Men så regnade det inte, och jag hade en väldigt fin dag med spontanhäng. Och det gick upp för mig att Sverige alltid kommer vara hemma för jag har naturligt umgänge här. Efter min springtur (som jag blev inspirerad till för att det luktade så gott av natur och skog när jag åkte hem igår och bara det är värt ett inlägg i sig) så såg jag att mina grannar var hemma, så jag gick dit och sa hej, för att sedan bli bjuden på fika och prat i två timmar. Sen åkte jag till min kusin för ännu mera spontanhäng hela kvällen. Det var liksom inget speciellt, men väldigt enkelt. Och hela min dag fylldes av trevligheter som inte var planerade. Så det blir inte den där romantiserade versionen då jag bara är hemma en viss tid så det gäller att passa på, utan detta var 'ja men vad trevligt att du kom hit vi dricker lite kaffe i solen'. Och jag inser att även om jag inte bott här på nästan ett decennium så alla de här sakerna att jag känner folk som känt mig i mer än ett år, det är det som gör det till hemma.

Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.