Emilou och julen

Förra året pyntade, bakade jag och stod i. Gick på julmarknad, skickade julkort, spenderade massa tid på att tänka på julklappar. Köpte julkalender och fixade en till kontoret också.
Men i år har jag inte ens haft ett ordentligt adventsfika. Jag bakade lussebullar i tisdags, har inte tagit fram vare sig adventsstake eller julsjtärna. Inte julpyntat något alls och har knappt ägnat en tanke åt julklappar. Jag var på monocles julmarknad men det kändes liksom inte så juligt av någon anledning. Vi var och drack glögg på en bar i fredags, men jag var alldeles för trött efter en vecka med skolpresentationer, liss och konfrerens så jag drack min glögg och gick hem.
Jag har helt enkelt varit lite för trött tror jag. Inte varit hemma en hel helg på en månad, och de senaste tre månaderna har jag bara varit i soton  tre hela helger. Och de helgerna var jag mest på kontoret. Men det har varit en kul höst, jag har rest och hängt massa med London gänget. Men på något vis väldigt isolerad från all denna julprepp som andra verkar ha engagerat sig i och som jag var engagerad i förra året. Imorgon ska vi på lucia konsert, och i helgen ska vi baka. Kanske kommer jag i julstämning då. Men kanske inte, men jag bryr mig liksom inte så mycket i år. Det får bli vad det blir.

Emilou och ljuset

Lucia sprider ljus i mörkret och det är som om att lagom till lucia har detta ljus äntligen kommit till mig.
Vad det än är eller leder till så känns livet lite lättare när jag har någon som gör te åt mig. Världen ser liksom lite ljusare ut när jag har sjyssta människor omkring mig.
Vi går runt i korridorerna, sitter på olika platser och pratar. Pratar pratar och pratar i timmar. Om allt mellan himmel och jord. Pratar i mun på varandra, börjar berätta något men blir hela tiden distraherade av andra saker vi vill berätta. Skrattar och driver med varandra utan att andra förstår våra referenser för vi har ju mailat i flera veckor och plockar upp saker från de konversationerna. Han har gjort något olagligt med kakor. Jag är okulturell för att jag inte läst Shakespeare. Jag driver med honom för hans ålder, men eftersom ingen annan vet kan vi båda låtsas som om han är 22 när de frågar. Och vi fnittrar i ögonen när vi båda insisterar på att jo självklart är han 22. Inte en dag äldre (eller bara kanske en vecka eller så). Jag har ju sett hans pass. Ingen annan fattar eller kan komma mellan. 
Jag drar ett dåligt skämt, och rådnar lite för att det är pinsamt dåligt, och han säger att han gillar mig. Han stjäl lyxkaffe åt mig från sitt jobb. För att han sett att jag hade en presso och tänkte att jag skulle uppskatta gott kaffe. Vi har utbytt kakor och druckit te. Han kommer och gör te åt mig, bara för att vara snäll mot mig. Bara mig. Han mailar för att säga hej då för han vill inte störa mig när jag jobbar. De dagar han inte är här skickar vi länkar till varandra med artiklar som är intressanta och svarar inom tio ynka minuter. Onsdagar och torsdagar har blivit mina favoritdagar för jag har yttepyttesmå fjärilar i magen när jag vaknar.
Länge har jag undrat och varit osäker på vad allt detta betyder. Flörtar han eller är han bara en sjysst kille. Han är verkligen en sjysst kille. Blivit lite svartsjuk när han pratar med andra. Eller är snäll mot andra. Och så i en konversation tror jag att han säger att han har tjej. Och världen skakade till lite. Men när de vanliga känslorna av misslyckande och att vara oälskvärd lagt sig så kunde jag liksom tänka att det ju faktiskt bara är ganska trevligt och skönt att ha någon som är snäll mot en. Vad det än må betyda. Bara att ha någon som bryr sig och dricker te med mig är liksom så mycket bättre än vad det varit på länge. Vare sig de yttepyttesmå fjärilarna får växa till sig och flyga ut eller inte.
Men så idag fick jag reda på att den där tjejen inte alls existerade. Jag hörde fel då, men är alldeles säker nu. Men nu kanske till och med så att jag inte vill att fjärilarna ska få bli något större. Vi är väldigt olika i mångt och mycket, trots att vi pratar i timmar. Vi verkar ha väldigt olika aspirationer i livet. Gör saker på väldigt olika sätt och han har några väldigt väldigt oattraktiva drag. Så att dricka te kanske är nog.
Det låter kanske paradoxalt och lite deprimerande att jag nöjer mig med att dricka te. Men av någon anledning är det liksom det som gjort att ljuset återvänt till mig och att livet känns lite lättare att leva just nu. Allt bra försvinner inte från Soton. Lite kommer faktiskt hit och är här.

Emilou och hells to the fucking yeah

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?

Emilou och typ livet

Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.

Emilou inser att hon är ute med 30 åringar som vill vara 25.

And it ain't all that good...

Emilou och facebook

Asså jag tänkte på en sak. Det här med att folk säger att facebook bara handlar om att folk lägger upp saker om sina coola liv, hur fantastiska de är osv. Min facebook ser verkligen inte ut så. Min facebook överöses av klagomål över artiklar/böcker som måste läsas eller skrivas, länkar till artiklar som antagligen visar hur dålig regeringen är, phd comics och så lite wittyness. Självklart finns lyckouppdateringarna, tuffa instagram korten och status checkinsen, men det är liksom inte det som står ut. Men det är kanske för att större delen av min facebook vänskapskrets är studenter.

Emilou och mycket bra beskrivning av min söndag

Emilous stökiga skrivbord

Det är nog ganska talande för hur min avhandling ser ut just nu!

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och träningen!?

För ett par veckor sedan kunde jag inte överleva utan träningen. Jag var beroende av endorfinkicken jag fick när jag tränade för att må bra. Men så nu den senaste veckan har det blivit jobbigt och tråkigt. Och jag är bara trött. Orkar inte pusha mig själv. Var på cirkelträning i torsdags och det var helt kaos. Sprang i lördags, och det var ofantligt tungt! Och så var jag på spinning igår, vilket var ganska okej, men så jag vakande med ångest i magen imorse!Jag förstår inte riktigt. Men ska på cirkelträning ikväll igen. Vi får se hur det går.

Emilou och jodå horoskopfanskapet fick rätt.

Jag sitter just nu, tre minuter innan mitt tåg går, på en fullproppad buss som är kanske fem minuter från stationen. Och jag behöver hämta ut min biljett.

Emilou och det akademiska dilemmat

Jag pratade med en av de nya doktoranderna igår. Pratade om politisk aktivism, för han har varit väldigt aktiv i högrisk aktivism. I nivån har åkt till Irak och gjort undersökningar. Och nu har han valt att fördjupa sina studier för att kunna göra mer.
Jag tror att jag på något vis har en liknande bakgrund; jag var aktiv, om än inte lika riskabelt aktiv, men bestämde mig för att plugga för att kunna göra mer. Bara det att jag gjorde det valet för sju år sedan. Och var inte så himla aktiv efter det.
Men han frågade hur det kändes att vara lite längre fram i just den processen. Att man pluggar för att kunna göra något åt saker. Nästan någon typ av aktivistisk akademisk motivation. Och jag hade egentligen inte tänkt på det förut. Men det är enormt frustrerande. För jag vet alldeles för väl vad effekterna av olika aktioner är. Och att de flesta inte har så mycket effekt över huvud taget. Men så vet jag också att det ju inte alltid handlar om det. Utan det handlar mycket om att ha kul, träffa vänner, känna sig del i ett sammanhang. För jag vet att det mest effektiva sättet att påverka, om vi pratar effektivitet och påverkan som att ha effekt på policy, är kanske att vara politiker. Eller en insider lobbyist. Men att nå dit är en lång väg. Kanske är en akademisk karriär ett steg i den riktningen. Men att gå i den riktningen innebär också att det är svårare att göra de mer direkta aktionerna som kanske är lite roligare. För aktivismen blir liksom en karriär.
Allt detta bidrar till mitt dilemma. Jag vet typ för mycket om politiskt aktivism för att vara politiskt aktiv.

Emilou och kvällen som inte blev som planerat

Jag hade tänkt att läsa ett kapitel i en bok, men fick ett sms och gjorde något jag aldrig gjort förut istället.

Emilou ska åka tåg till Nottingham imorgon

Jag undrar hur det kommer gå om horoskopet har rätt!

Emilou som utlandssvensk

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte upplevt en hel vinter i Sverige på sju år nu i vinter. Jag har inte bott i Sverige mer än drygt fyra månader i sträck under lika lång tid. Större delen av mitt vuxna liv har jag spenderat här i England. Sex år innan jag flyttade hit var jag 13, och ju längre jag är här så blir balansen mellan tiden i Sverige och tiden i England mer och mer ojämn.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen  som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.

Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Emilou om bloggen Emilou

Denna blogg började som en typ resesagbok där jag berättade hur det var när jag först flyttade hit. Sen blev det mer av en akademisk dagboksblogg där jag skrev om alla mina killar och alla mina uppsatser.
Jag var inspirerad av de stora dagboksbloggarna och jag slängde ut tankar och åsikter hit och dit. Delade med mig av saker som var kanske mer privata än personliga.
Jag ångrar det egentligen inte, utan är glad åt att jag dokumenterat mitt liv på det sättet. Jag läser mina gamla inlägg och minns sådant som jag annars glömt. I take a walk down memory lane. Precis som jag fysiskt gjorde förra helgen då jag var i Sheffield. Jag gick på gator jag inte gått på flera år och mindes saker jag inte kom ihåg. Känslor och händelser strömmade över mig och jag insåg hur mycket av mitt liv och mina upplevelser som ändå utspelat sig här. Hur mycket det har format mig.
Men så flyttade jag till soton. Egentligen är det väl inte var jag är så mycket som min position som spelar roll i den ändrade tonen och frekvensen av inlägg här på bloggen som ändrats.
Här så är jag inte bara en av hundra studenter, som även om man gör lite intryck inte för ett lika stort intryck som när man är en av tio. Och utav de tio också gör väsen av sig.
Att folk här som är viktiga vet vem jag är, och att folk som inte vet vem jag är vet vilka de som är i min omgivning är har gjort att jag blivit mer försiktig. Vissa kanske skulle säga smått paranoid. Men även om denna blogg i princip är anonym så vill jag inte på något sätt involvera de som jag har att göra med proffeionellt på denna blogg. Jag vill knappt ens involvera det professionella jaget för det skulle eventuell någon gång kunna slå tillbaka. Trots att bloggen är anonym.
Och det leder till en jävla massa begränsningar som gör att jag inte skriver. Trots att det är ett bra sätt att deala med saker och minnas.
Jag vill fortsätta skriva. Jag vill fortsätta dela saker. Men jag kommer nog aldrig komma upp i nivån jag var i i tvåan.

Emilou hittar låten

Det visade sig att det var denna låt jag letade efter. Inte alls som the XX.

Emilou blickar tillbaka

Igår hörde jag en låt på radion som jag hört massa gånger förut men som då fick en helt ny mening. Jag trodde att det var the XX, men efter att ha lyssnat på deras youtube mix insåg jag att det antagligen inte var det.
Jag har insett att jag lätt glömmer saker. Men jag vet inte om det är medvetet glömmande eller omedvetet. Jag har därför kommit på att det är ganska bra att ha bloggen, eller ganksa bra att jag haft bloggen, för då kan jag titta tillbaka på tiden i Sheffield och tiden här och minnas. En personlig dagbok fungerar väl egentligen lika bra, men jag har inte skrivit dagbok- jag har skrivit dagboksblogg istället. Jag gick tillbaka i arkivet igårkväll för att försöka hitta ett inlägg som jag skrivit om feminism. Jag hittade det inte, men jag hittade dessa inlägg istället. Och jag blir helt konfunderad. Vem är denna J? Det är uppenbarligen någon som jag känner ganska väl, någon som var i samma umgängeskrets som mig. Och som jag verkade ha hånglat (?) med. Och som jag blivit avrådd att gå vidare med. Men jag kan verkligen inte komma på vem denna person är! Jag minns kvällen som jag beskriver här väldigt väl. Jag minns stället vi var på. Jag minns att jag och Ben hånglade. Men jag kan inte komma på vem denna J är. Och varför var situationen komplicerad? Varför pratade jag med Alix om det? Eller pratar jag egentligen om sociologen?
Jag önskar nästan att jag inte varit så himla kryptisk i mina blogginlägg, inte ens jag fattar ju vad jag menar!

Emilou och tvånget

Jag har tappat känslan av tvång. Jag minns för två år sedan då jag skrev på första versionen av det jag för femtioelfte gången nu sitter och skriver om, då kände jag att jag var tvungen att göra det. Pressade mig själv att komma på bra formuleringar, bra tankar. Men nu så bara slappar jag. Är alldeles för snäll mot mig själv. Jag har tappat ambitionen. Tappat viljan att vara bäst (om jag någonsin haft den känslan...) Därför bloggar jag nu istället för att följa med i flowet som jag just börjat komma in i. Det är som att jag är rädd att göra något alls med texten, för att det bara kan bli sämre.

Emilou och känslorna

Hej bloggen,
Jag har varit rätt tyst ett tag.
Jag har varit rätt nere ett tag.
Det har känts som om saker och ting omkring mig bara exploderat. På ett dåligt sätt.
Jag har bråkat och varit missnöjd. Obekväm och osäker.
Känt mig oälskad. Omöjlig att älska.
Med risk för att låta som Mia Törnblom så har nog min självkänsla gått på sparlåga.
Jag har haft fina och bra stunder. Saker som gått bra och rätt. Känts fina. Saker som jag vill minnas. Saker som jag minns och ler.
Men de flesta av de sakerna är inte där jag är just nu. De sakerna är någonannanstans. De är något jag längtar efter, trugar efter, suktar efter.  Något jag vill ha. Men inte har.
Så där jag är nu känner jag mig utsatt, osäker och ovärderad.
Konstigt egentligen, eftersom jag ville göra detta. Jag ville hit.
Men så ikväll. Då kom jag tillbaka till det som var förut. Den E som är bra. Den E som mår bra. Den E som tror på sig själv och sina vänner. Som orkar engagera sig. Som orkar delta i samtal.
Men, såklart kommer det ett men, de jag är med är bara här tillfälligt. Vi har nyligen fått känna på hur det känns när någon man gillar lämnar en, och jag påminns ständigt om det tillfälliga stadiet som vi befinner oss i. Vi längtar alla hem. Bort från där vi är. Hem till där vi hör hemma, och det enda som förenar oss är vår längan bort. Och vår visdom att vi måste stanna tills vi är klara. Vi måste härda ut. Vi måste klara det. Det är ganska absurt att vi förenas genom vår längtan bort och tvång att stanna kvar.

Emilou och igenkänning

Ord kan inte beskriva hur mycket jag känner igen mig i det som beskrivs här. Dock är jag ju inte ute på andra sidan än, utan väntar oroligt och otåligt på att det ska hända. Därför läser jag fortfarande mest de mörka och trasiga bloggarna. Jag kan inte le åt lyckliga par på gatan och jag gråter över min en-samhet. När fan vänder det?

Emilou och huxflux- släkten är värst.

Det stormar riktigt ordentligt när vi anländer till kyrkan för bröllopet på lördagen. Inte inom familjen än, utan utomhus. Riset som kastas på brudparet när de kommet ut flyger iväg i vinden. Vi fryser om händerna som håller hårt i paraplyerna.
Det känns som om jag trampar i fälla efter fälla, eller hål efter hål. Jag gör och säger fel saker. Prioriterar fel.
Men blir också sur på Anna som inte bryr sig om att presentera Remi för Kicki, och Jen som inte presenterar Gianni. Utan jag går fram och gör det. Anna lämnar sedan Remi med mormor.
På festen blir jag också brutalt påminnd om att jag inte tillhör en tvåsamhet.
Och det gör att jag krashar på söndagsmorgonen då vi ska fira mamma. Och jag sätter igång ovädret.
Jag vet att jag borde vara glad över det jag har, men det känns som om det går mig förlorat. Och att jag skjuter bort det.
Helt plötsligt så slinter allt ifrån mig, och jag är tillbaka på ruta ett. Jag gråter mina ögon svullna. Och vet inte ens var jag ska börja för att sluta.

Emilou och hej bloggen!

Det var ett tag sedan vi hördes, jag har varit på väg en massa gånger, men det har inte känts rätt. Men nu kämpar jag med en artikel som jag måstemåste få klar tills imorgon för sen ska jag på semester. Och då är ju allt mer intressant och viktigt än att jobba på artikeln. Till och med min skräppost på mailen. Ja jag har kollat min skräppost. Jag har ordnat med mina återbetalningar, hittat nya och gamla bloggar, till och med scrollat mig igenom blondinbellas.

Artikeln är det som en gång i tiden var min masters dissertation som jag skickat in för publicering, den har förföljt mig i två år nu. Tre somrar i rad har jag suttit och skrivit om citizenship education och tagit upp lite tid på vintern däremellan. Ändå vet jag inte var jag står, var jag är, vad jag säger. Eller det vet jag ju, men jag måste bara lyckas uttrycka det på ett bra sätt.

Jag har hållit mig för mig själv på senaste. Jobbat hemifrån och knappt gått utanför dörren. Det har varit rätt så skönt att inte behöva förhålla mig till folk. Plus att jag varit så virrig på senaste. Glömt kort på banken, glömt en påse i en taxi, sagt korkade saker, missförstått folk, trott att min tvättmaskin var trasig- vänta två dagar på reparatör för att sedan få betala £35 för att få reda på att jag bara inte stängt dörren ordentligt. För att inte tala om alla otursgrejer jag har varit med om på senaste, min bank, telefon och internet har strulat- alla den senaste månaden, de har aldrig strulat för mig förut! Jag behöver nog semester.

Egentligen har jag ju inte gjort många knop på senaste. Månaderna har gått, men inte mycket har blivit gjort. Mycket har hänt, men inte mycket har blivit gjort. Jag kom tillbaka från praktiken och var egentligen ganska pigg på att börja forska igen. Men så hände livet. Eller döden kanske.

Jag har svårt att komma igång. När jag väl kommer in i det gillar jag det. Och kan nörda in mig på formuleringar och tankegångar, sitta uppe hur länge som helst, argumentera tills fingrarna blöder. Här om kvällen kunde jag inte sova för att jag inte kunde sluta tänka på en kritik, hade som tur var datorn nära och kunde skriva ned det. Hade verkligen inte kommit ihåg det annars. Kommer inte ens ihåg det nu. Men det tar ett tag att komma in i det. Och jag måste isolera mig. Jobba långa långa dagar, utan uppbrott. Och jag är inte säker på att jag vill leva det livet, där jag måste sträckjobba och hamna i den sitsen där jag har kliet i kroppen. Oron, misstron, förvirringen. För det är så det känns. Under startsträckan, för att inte tala om fallet. När man tappar farten, och faller. Från tråden, från idén. Tvivlet som knockar mig då är inte att leka med. Men så är det väl med de flesta jobb. Så var det ju i London också.

Om det hade varit vinter nu hade ensamheten gjort mig nipprig. Men av någon anledning har det bara varit skönt att vara för mig själv på senaste. Dels har jag ju inte varit på topp, men folk har irriterat mig på senaste också. När jag var yngre var somrarna alltid min egen tid. Jag liksom laddade batterierna då, kom tillbaka till mig själv, kände av var jag var. Och det känns som om jag gör lite samma sak nu.

Jag har tid att tänka. Reflektera. Och det är rätt skönt. Förutom att man ju då kanske ibland kommer till lite insikter. Som typ att jag inte egentligen bryr mig om sex längre. Jag vill bara ha någon nära. Någon som bryr sig. Som jag bryr mig om. Jag vill inte ha mega hångel längre. Jag vill ha en mjuk puss och någon att hålla i handen. Jag är 25 och vill tillbaka till lågstadiet (ja för på mellanstadiet var vi mer avancerade!). Typ att jag inte pallar vara exotisk längre. Men heller inte vill bli tagen som Britt- som jag blev på sommarskolan. Och att jag inte klarar av folk som bara klagar och klagar på engelska samhället, maten, attityderna osv. cynicismen. Jag pallar inte höra. Vill inte höra. Blir riktigt sur för att det är en så idiotisk bild av samhället. Och jag umgås ändå med samhällsvetare. De vet fanemig ingenting om samhället. Eller borde inte ha rätt att uttala sig. Reflektion innebär inte alltid att man blir mer tolerant. Isolerad reflektion kan till och med innebära att man blir mer arrogant. Jag behöver nog bryta min isolering snart.

Emilou och vännerna som försvunnit

Ibland slås jag av en sådan enorm saknad av de där finaste fina vännerna som jag stött på vid olika perioder i mitt virrvarr av liv. Dom som hoppat rätt in i hjärtat och gett mig någon typ av trygghet. Men jag saknar även de där vännerna som kanske inte blivit lika nära, men som ändå varit del av mitt liv.
Tänker de på mig? Lika ofta som jag tänker på dem?
Betydde jag något för dem? Lika mycket som de betydde för mig?
Det är så lätt att bli bitter. För det känns som om allt gått förlorat. Det där fina vi hade och att anledningen till att vi inte hörs är för att jag är en som man inte vill vara kompis med. det är som om en bra del av mig försvunnit och ju mer jag umgås med de dåliga människorna i min omgivning desto sämre människa blir jag. Jag degraderas och förtvinas.

Emilou och hjärtat

På vägen till bussen ser jag ett par. Han har armen runt henne.
Samtidigt ser jag en mamma och hennes son.
Och det river i hjärtat. Jag får en klump i magen.
Jag är så vansinnigt långt ifrån båda de verkligheterna. Och de följer ju på något sätt efter varandra. Först kille och sen barn.
Har man inte det första kan det bli svårt att få det andra. Och det river i hjärtat.

Emilou och Facebook

Det slog mig just att precis som det finns tysta och högljudda människor i verkliga världen finns det ju högljudda och tystlåtna människor på Facebook. Men på facebook finns de som är tysta för att de är nervösa för vad andra ska tycka och de som är tysta för att de helt enkelt är harmoniska. De har annat att göra i livet. Så är det väl i verkliga livet också, men på facebook kan man välja att vara med men vara helt tyst. Se men inte synas. Det går liksom inte i verkliga livet.
Jag är just nu någonstans mittemellan. Jag vill inte dela så mycket på facebook, dels för att jag inte vill dela med mig av så mycket till vissa av dem som jag har som vänner på facebook, men också för att jag liksom har annat, bättre, för mig än att dela vad jag åt till middag med alla som jag har på facebook.

Emilou och WTF

Alltså vad fan är detta? 

Kopparbergs har en ny reklam kampanj här i England, och inte bara förstår jag inte vad de anspelar på, men jag blir direkt provocerad. DET ÄR JU FÖR FAN ETT TYSKT JÄVLA U!
Allt annat anspelar på Sverige. De har till och med en jävla SAAB i reklamfilmen. MEN så har de ett TYSKT JÄVLA U!

Emilou och SOLENSOLEN!

Änterligen har det blivit varmt! Och soligt! Ordentligt varmt och ordentligt soligt!nästan så att det har varit jobbigt att jobba högst upp i en byggnad. Men jag har haft lite ledigt för att mamma och pappa är och hälsar på.
Livet är för en gångs skull ganska lätt att leva!

Emilou och systrarna

Det har varit mycket familj här på senaste. Och det är så typiskt hur stor skillnad det är på hur jag känner mig med de olika medlemmarna i min familj.
Med den äldsta som var här med sin man så blev jag alldeles trött och utmattad. Det tar musten ur mig att vara runt henne. Alltid bolla undan. Alltid parrera. Att vara med men inte inkluderad. Att hålla undan tankar, hålla undan ledsenheten. Hålla undan besvikelsen. Efter helgen var jag alldeles slut. Det var skönt när de åkte.
Med den yngre kom jag ut på andra sidan helgen och kände mig stark och grundad. Vi pratade om bråket. Det stora bråket på Gullmars. Det där jag blev så himla besviken och ledsen och arg på henne. Där vi stod på en iskall perong i typ en timme och bråkade i offentligheten för att vi båda trodde att jag skulle med ett tåg från den perrongen. Ett tåg som jag till och med i stundens hetta var på väg att hoppa på. Vi stod där så länge att våra tår blev alldeles stelfrusna. Det var länge sedan jag bråkade på det sättet. Om någonsin. Det gjorde så ont. Rev i maggropen. Rå kärlek.
Men då i helgen så pratade vi om det. Och massa annat. Och var bara nära. Det gav mig styrka. Ända in i märgen.
Jag älskar dem båda, men de är så olika.

Emilou som syndabocken

Idag känns det ännu en gång som om jag bara ställer till problem. Jag ser problem, inte lösningar, frågar dumma frågor, vet inte vad jag snackar om. Presenterar saker dåligt. Skriver dåligt. Folk måste ta över och göra om och göra rätt.
Jag känner mig alltså jobbig. Kanske har det att göra med den nya tjejen på jobbet. Hon har varit här bara ett par veckor och är redan mycket mer självgående än jag. Men så jobbar hon ju med det hon redan kan för hon har jobbat lokalt förut. Jag har aldrig ens jobbat som tjänsteman förut. men det gör ju inte min situation lättare...

Emilou och livet.

Jag missade just bussen till jobbet med typ 30 sekunder. Och det spöregnar. Och jag är förkyld. De är maj och jag har fortfarande på mig min vinterjacka. Igår skulle jag och träna men bussarna krånglade så jag kom alldeles för sent. Det är ungefär så livet känns just nu.

Emilou skäms.

Jag insåg just att jag bloggar om vädret. Kul blogg det här har blivit. Ikväll kanske jag kan blogga något mer roligt. Kanske kan jag redigera några av de halvskrivna inläggen som ligger och skräpar.

Emilou och våren, äntligen!

Vi hängde i park igår, och grillade på kvällen. Och idag är det soligt och så varmt att jag kan ha jacka med bara tshirt under. Och även det är faktiskt lite varmt. Jag kanske till och med tar på mig solglasögon så småningom!

Emilou och språket

Jag har ikväll kommit underfund med att egentligen så kan jag det mjuka, förhandlande, förmedlande språket. Jag kan spela spelen. Men jag har bara inte tidigare varit i en situation där det behövs. I det akademiska är det okej att vara lite (eller mycket) konstig. Man kan svamla och snurra rätt mycket. Det som spelar roll är att du kan uttrycka dig i skrift. Att du kan tänka klart. Att interagera med andra människor är sekundärt. Detta är inte att säga att det inte är viktigt att kunna nätverka, men om man jämför med andra jobb, dom tex. att jobba som tjänsteman så är det inte lika viktigt.
Och om jag jämför mig själv med tex den andra doktorand praktikanten så är jag definitivt inte så konstig. Han är nästan värd ett helt eget blogginlägg. Men det kan hända att han då framställs i dålig dager.
Men det är också i relation till honom som jag känner att jag kanske inte är så dålig ändå. Definitivt inte den bästa baseline att jämföra sig med men ändå något. Jag är ju liksom inte helt ute och cyklar.
Det jag börjar inse mer och mer är att allt är relativt. Jag visste egentligen redan detta, men relativiteten har liksom fått en annan relevans och mening nu.

Emilou och SOLEN!

Det syns kanske inte så väl, men det här är min favorit vinkel av battersea powerstation. Men det som syns kanske mer är att det ju är SOL! det har regnat och regnat, men så idag är det sol. Det gör livet lite lättare att leva!

Emilou och pendlandet

I tisdags tog det mig en halvtimme att färdas 800 meter med bussen på grund av köer. Men då var jag alldeles för trött för att promenera. Idag har jag kommit över en del av min extrema trötthet och promenerar därför sista biten. Jag borde föresten vara nervösare idag eftersom vi har ett stort möte om rapporten idag. Men icke, jag är helt enkelt ganska blasé.

Emilou har inte lust att jobba heller

Träningen var fruktansvärd imorse, det är som om jag inte har någon kraft alls i benen. Ingen ork alls i kroppen.
Och nu på jobbet har jag ingen lust att göra något alls.
Jag ska skicka massa mail, och är värsta osäker på hur jag ska skriva dem. För tidigare har jag ju fått så mycket förmaningar för hur och vad man ska eller inte ska säga. Fast så känner jag att skit samma. Jag lär mig ju inget om jag inte försöker. Jag kan ju skriva och uttrycka mig. Släng er i väggen tjänstemanna snacket!

Emilou bloggar

Ja,jag lovade ju att blogga mer. So here we go.
Igår var vi lediga från jobbet, jag och Marta gick och tränade och hängde i Clapham. Upptäckte Clapham! Jag var asdålig på träningen, pallade inte ens springa en halvtimme. Visst att det var uppförsbacke i en halvtimme, men ändå. Sopigt som fan. Sen gick vi och åt lunch på ett fantastiskt café. Men jag var så hungrig att jag tog första bästa istället för att verkligen tänka ut vad jag ville ha.
Åh och sen var det sol! Detta är faktiskt så fantastisk som det låter för det har regnat i veckor! Och det var varmt till och med, så jag satt i solen och läste en stund. Jag har verkligen saknat silen och värmen.
Men jag mår lite skit. Tror att jag håller på att bli lite sjuk för jag har liksom ingen ork. Tredagars helgen hjälpte inte så mycket eftersom den var fullspeckad och med spänt syster besök.
Så nu när jag är på väg till gymmet så har jag ingen lust. Men om jag inte går så: 1. Är jag lat och 2 måste betala avgift. Så nu står jag utanför gymmet och ska tvinga mig själv att träna.

Emilou lovar

oh my dear, vad jag saknar Sheffield nu.
Jag läste just ett gäng gamla inlägg från tiden i sheffield, både bra och dåliga, och jag saknar det som fan. Det är så himla lätt att glömma bort vad man gjort, känslor och händelser. och fy fan vad smart jag var!
Vare sig de är bra eller dåliga så är det lätt att glömma. Glömma vardagen.
SÅ jag lovar nu mig själv att bli bättre på att blogga igen. Jag ska sluta vara så rädd, det är ändå knappt någon som läser denna blogg och ingen skulle egentligen veta att det är jag förutom om de kände mig redan. Jag ska också sluta bry mig om att det ska vara bra skrivet. För ibland blir det bra och träffsäkert, och ibland bara skit. Men det har ändå mening. orden behöver inte vara vackra för att få mening.
Egentligen skulle jag ju bara kunna skriva dagbok, för även om jag skriver detta delvis för mina hjärtan i sverige så är det ju mest för mig själv i framtiden. men jag gillar ändå att jag skriver för någon annan än pappret som jag skriver på. Så det ska bli mer bloggande. jag lovar.

Emilou och vuxenheten

Mekaniker, flygvärdinna, student, brevbärare, konsult, media analytiker.
Numera är vi något som på något vis definierar vem vi är. Det är vad vi gör och så som vi beskriver oss. Vi är inte längre bara elever på en skola. Boende i ett visst område, utövare av en sport, medlem i en organisation. Vi är inte längre en jämn massa av typ samma.
Vi har blivit vuxna och definieras av något mer än våra hobbies. Det är också något som jag tror definierar oss mer än våra hobbies, för våra jobb formar vår vardag, ofta vår umgängeskrets, vi delar en del värderingar-en del från själva jobbet, en del delar vi genom att vi valt det jobb vi valt.
Jag är doktorand. Jag är forskare. Jag delar definitivt inte värderingar med alla andra forskare, men det finns de som jag delar viljan att göra detta varje dag med.

Emilou och jobbet-fail

Det verkar mindre och mindre troligt att jag faktiskt får stanna längre.
Det känns också mer och mer som att de inte vill ha mig kvar. Jag är antagligen bara paranoid, men jag får dåliga vibbar av vår chef. Som i måndags då hon under vår genomgång av veckan inte frågade mig vad jag skulle göra i veckan. Och igår när vi båda jobbade sent så pratade hon knappt med mig.
Personliga vendetta ska väl egentligen inte spela roll när det kommer till jobba, men detta kombinerat med att jag tabbar mig och inte jobbar särskilt självständigt ger mig känslan av att de känner att de lika gärna kan vara utan mig. Jag känner ju inte heller egentligen att jag presterar mitt allra bästa, eller vid min fulla kapacitet. Så jag förstår dem egentligen om de inte vill ha kvar mig. Det känns som om jag började starkt med att komma på smarta saker och ta initiativ, men att jag på något sätt gjorde fel i de situationerna så att de inte litar på mig längre. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ställa saker till rätta. Vet inte vad jag ska göra för att få vår chef att gilla mig.
Allt detta gör även att det är jobbigt att gå till jobbet numera, så egentligen gör det inte mig något om de inte vill ha kvar mig. Jag saknar min lägenhet. Saknar att ha en egen plats. Saknar att veta vad jag gör, kunna det jag gör. Jag skulle vara redo att åka tillbaka till Soton.
Men jag vill bara veta.

Emilou undrar

Om man jobbat 11 timmar får man äta popcorn till middag då?

Emilou och horoskopet som kan fuck off.

Tuff dag på jobbet och dags att ta semester. tack för det stjärnorna, jag uppskattar det verkligen.
Idag bestäms mitt framtida öde i London.
Tur är väl då att min tro på horoskop är selektiv.

Emilou och boken

Jag tog mod till mig och skickade ett meddelande. Jag tog tag i det där som jag tänkt på så länge. Varje gång jag öppnat den där boken har jag tänkt att det var öppningen, hooken, till det som jag visste kanske inte skulle leda någon vart, som jag kanske inte ville skulle leda någon vart, men som ändå var en viktig hook. Det var en viktig grej att göra. Mest för att det är något jag ju gått och tänkt på sedan i januari. och det var början på en bra tid. Så den där tanken och känslan som kom med boken var bra. Boken var väl sådär, men känslan var bra.
Och så föll det platt. Inget svar. Inte ens ett 'behåll boken'. Jag väntade mig nog inte så mycket. Men jag hoppades lite.
Istället åker jag nu tillbaka till london och gör karriär. Jobbar, tränar, sover äter. Lever för något annat.

Emilou representerar

Jag var på ett möte för jobbet idag. Mitt första möte med folk som faktiskt håller på med den policyn vi jobbar med. Och för första gången kände jag av pondusen man har när man jobbar där jag jobbar. De har ingen aning om vem jag är eller vilken position jag har, men bara faktumet att jag jobbar där jag gör ger mig status. Och jag var liksom inte beredd på det så jag babblade på som vanligt, och var öppen med att jag bara är en doktorand och ny i gemet så att säga. Måste nog jobba på det i framtiden. Bevara statusen....

Emilou och uppföljningen

Så horoskopet stämde lite i alla fall. Idag har varit bättre, lite flyt och ideer. Men också väldigt konstigt.

För ett par veckor sedan så gick min pappas moster bort, hon blev 100 år gammal(!!) och hade bott på ålderdomshem ett par år, så det var ett av de där fallen då det är lite skönt att hon äntligen får vila. Jag ska komma hem till begravningen och idag försökte jag planera med pappa och syster när begravningen ska ske, för i och med att jag ska komma hem och egentligen inte har rätt till någon ledighet så krävs det lite planering. Det blev bökigare än väntat, bland annat för att jag blandade ihop datum, och systeryster blev grinig. Så förmiddagen var liksom lite stormig.
Men så kom vi fram till ett preliminärt datum i alla fall och jag skulle föra fram detta till min chef. 

och följande konversation utspelade sig.

Jag: hey, we have a little bit of a situation.

Han: (ser totalt chockad och skrämd ut)

Jag: oh not a very serious situation, or atleast not for us here...

Han: (ser lite lugnare ut, men bara lite)

Jag: well, my dads aunt passed away....

han: Oh im so sorry to hear that. are you ok? if you feel that you need to go home, thats fine, its better that you go home than stay here if your mind is not here....

jag: (blir helt tagen av omtanken) yeh yeh im ok. she wasnt really close, and she got really old, 100 yrs, so it was a peaceful death. its just that I am thinking of going to the funeral, which now seems to be planned for the week after easter, that is what I have been running back and forth about this morning, but as it is in sweden I would probably need to take a day off, is that ok?
Han: yes of course, take all the time you need, and as i said, if you need to go home, that is totally fine!

Alltså, han trodde att jag fått reda på det idag, och jag hade inte mage att säga att så inte var fallet. Han kom även sen och frågade typ tre gånger om jag var ok, och sa att om jag behövde prata så kunde jag komma och prata med honom. Och senare kom en annan kollega som hört oss prata om det och beklagade sorgen.
Alltså det är ju jättegulligt, men liksom det är ju inte en så stor grej. Och jag får lite dåligt samvete för att han är så omtänksam när det egentligen inte skedde idag. Men jag reagerade ju inte starkare när jag fick reda på det. Det som är pärsen är ju att planera det hela, och det gick jag ju igenom idag. Men det känns liksom lite olustigt att de tror att jag fått reda på det idag, och är jätteomtänksamma och jag beter mig som om ingenting har hänt. De liksom förväntar sig nästan lite mer känslor än vad jag kan ge.

Men jag pratade med mamma om det, och liksom Rutan var ju inte jättenära familj, och hon var gammal. Så det är inte en direkt sorg. Jag vill gå på begravningen för pappa, och för Lily. För familjen. Men liksom själva sorgen är inte en så stor grej. Men när andra förväntar sig, eller beter sig på ett sätt som förutsätter, mer sorg, ja då blir det lite konstigt. 

Emilou och horoskopet

Inte bara tror jag på någon typ av karma, men jag läser även mitt horoskop lite då och då. Jag tror väl inte riktigt att det verkligen är sant,eller egentligen kan sia något alls om framtiden, men ibland så ges de där råden som jag verkligen behöver just precis då. Och ja, ja, jag läser väl in lika mycket i det som det ligger sanning i dem, och så har vi hela grejen med självuppfyllande profetior, men ändå. Det är lite kul, och ibland funka det. Idag till exempel så säger mitt horoskop att jag blir förvirrad av motsägelser och att jag helst kommer att vilja skriva av dagen. Och att jag måste acceptera osäkerhet för klarheten kommer. Och det är ju så jävla sant. Det är ju det som varit mitt problem hela förra veckan, jag saknar men vill ha klarhet i saker och ting. Men det går liksom inte alltid, men det är liksom inte för att jag inte fattar, utan det är för att det inte är tydligare än så. Så sluta försöka förstå allt. för det kommer.
Det bästa med horoskopet är att det säger att jag kommer ha en skitbra dag imorgon! Då kommer jag vara kreativ och komma ur rötan jag är i för tillfället. Fan vad skönt, det behöver jag ju verkligen!

Emilou och kärleken (igen)

Jag insåg imorse när jag gick mot jobbet att jag aldrig blivit älskad. Jag såg två par, ett som höll varandra i handen och ett som inte gjorde det. Jag föreställde mig att det senare paret bråkat och därför inte höll varandra i handen. Men så tänkte jag att det ju liksom inte gör något för om de älskar varandra så kommer de bli sams och hålla varandra i handen igen. Och att det på något sätt är kärnan av kärlek, att man kan bråka, men bli sams, vilja bli sams utan att det förstör något.
Och jag har aldrig haft det. Inte haft någon som liksom kämpar för att få min förlåtelse. Ingen var förlåtelse jag kämpat för. Och jag vet nog inte hur man gör.
Detta gäller ju såklart bara för killar, jag älskar och är älskad av min familj och mina vänner. Men det är liksom på en annan nivå. Speciellt med familjen, och dem träffar jag ju inte så ofta.
Denna tanke gjorde mig asdeppig. Jag går liksom miste om en erfarenhet och upplevelse som andra har. Flera gånger om. Och så undrar jag varför jag går miste om denna erfarenhet. Är det mitt utseende? Är det mitt beteende? Eller min attityd? Vad är det som gör att killar inte blir kär i mig? Vad är orsaken till att jag inte blir älskad?

Emilou måste lära sig språket

Jag gjorde just ett utkast till ett mail som blev totaldissat av min handledare. Jag hade gått in i alldeles för mycket detalj och satt alldeles för fasta hållpunkter. Tjänstemän går inte in i detalj, de håller det så vagt som möjligt så länge som möjligt. Total kontrast till hur akademiker uttrycker sig. Jag måste alltså lära mig att uttrycka mig som en tjänsteman. Sluta vara akademiker. Ja kanske är detta början på slutet av min akademiska karriär.

Emilou och hertigarna

Idag gick jag på möte i house of lords. Det var värsta häftigt. Lite för att det är en häftig byggnad (både arkitektoniskt och syhmboliskt), men också för att jag skickades iväg på ett möte själv. Dock var jag typ den sista de frågade, och min handledare verkade nästan lite tveksam om det var rätt att skicka dit mig själv. Men jag tror att jag åtminstone inte gjorde bort mig allt för mycket.
det har varit en lång dag. började med löptur med marta, fortsatte med att jag ledde ett möte med teamet, sen gick till lords, sen hade team möte där jag inte fattade något alls, sen gick jag och tog en öl med några från sheffield. och mitt i allt försökte jag undvika lite folk under lunchen.
Nu håller jag på att somna med datorn i knät. inte så smart.

Emilou och rollen på jobbet

Chefen sa just : as far as im concerned, you do the writing and they do the research.
Skönt att få lite klarhet i det!

Emilou och varken fjärilar eller brustet hjärta

Jag lyssnar på P3 musikguiden med Margaret Attladottir och hon säljer sitt program som ett med fina kärlekslåtar för brustna hjärtan och fjärilar i magen. Men jag har varken eller. Jag har bara tomhet. Brist. Vakuum. Ingenting. Inte ens en liten möjlighet till fjäril som skulle kunna flyga upp och rista ett sår i mitt just nu väldigt hela men kanske tomma hjärta. Vad lyssnar man på då? Var vänder man sig? Det är ingen som skriver låtar om det. För oss utan kärlek finns ingen tröst.

Emilou och jobbet

Jag skulle blogga något om att jobbet bara var utmaningar nu, att jag kände mig alldeles borttappad och inte alls hade koll på vad jag skulle göra. Att jag stött på motstånd och motgångar.
Och att livet i allmänhet kändes ganska kasst.
Det var så det kändes imorse. Och jag är väl inte helt tillbaka uppe på endorfin kurvan, men att gå ut med Marta ilväll och träffa tom imorgon, ja det hjälper i alla fall lite på traven.

Emilou och det väntade

Och så hände det. Han bjöd ut henne på dejt. Gullig som hon är frågade hon mig om det var okej, eller hon fiskade om jag var intresserad av honom. Och jag sa nej såklart. För liksom han är ju uppenbarligen intresserad av henne, inte mig, så därmed är inte jag ett dugg intresserad.
Och så går det asdåligt på jobbet. Det där som de älskade förut, det har börjat tvekas på. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och jag börjar känna av att jag har ett begränsat socialt liv här.
Och ännu en gång är det svårt att minnas de bra tillfällena för jag känner mest trycket i bröstet. Och huvudvärken.

Emilou och nålsticken

Jag vet att jag inte ska bry mig. Att det antagligen inte är något att bry sig om, och även om det var det så är det inte värt att riskera vänskap över.

Men det sticker ändå när hon säger att hon chattat med honom på FB. Det är ju egentligen inte så att jag är  speciellt intresserad. Men lite är jag nog. Kanske. Eller jag var, och så slutade jag vara för att nu under helgen bli lite förtjust. Men han är så himla svår att läsa. Han är liksom jättetrevlig, men mot alla. Och även om jag ibland kan känna av en ordentlig kemi så är det ju inte alltid. Men det är väl därför jag känner lite avundsjuka när hon säger att hon chattat med honom och han varit flirtig. Jag vill inte känna så. Men ändå så blir jag värsta sur, varför ska hon 'paxa' alla killar. Hon har ju en snubbe som hon är intresserad av. Och andra snubbar som är intresserade av henne.
Men jag vill inte tänka så. För jag vet att det ju inte är så. Jag vet att hon aldrig skulle göra något sådant. 

Men det sticker. 

Emilou och awkward

That awkward moment when du inte säger hej till tjejen som du eventuellt aka äta lunch med när ni ses i köket.
Detta är en tjej från Sheffield som jag inte var så himla bra kompis med, men vi hade ett gäng gemensamma bekanta och idag har jag bokat in en lunch med en av dessa bekanta, som egentligen inte är närmare bekant men som inte är lila blyg, och hon har sagt att hon ska försöka att få missen här tjejen som jag nu inte sa hej till i köket. Vi kommer antagligen båda låtsas om att vi inte sett varandra och vara väldigt chockade över att vi båda jobbar på samma ställe men inte sett varandra. Awkward, det är allt jag säger.

Emilou och jobbet kanske kanske TRE MÅNDADER TILL!!

I fredags pratade min handledare med vår chef om det där med att jag skulle sluta den 14e maj. Och idag så berättade han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!!!!
Detta kommer ju egentligen inte så jättemycket som en överraskning eftersom jag råkade gå förbi dem när de pratade om det i fredags, och typ hörde något om detta. Men jag visste ju inte. De kunde ha pratat om någon annan, de kunde ha ändrat sig efter att jag hörde dem prata om det. Så jag lade inte så mycket vikt i det hela.
Men så idag så pratade jag och min handledare igen, och då sa han att chefen ville att jag skulle stanna tre månader till!
Som tur var hade jag ju hört dem prata om det, så jag hade hunnit tänka lite på det (men jag vet inte hur trovärdigt mitt pokerface var egentligen). Och det jag kommit fram till var att om det behövdes för rapporten, ja då kunde jag tänka mig att stanna. Men jag ville inte stanna för stannandets skull, bara för att jag gillade det, och de gillade mig. Och min handledare sa att även om rapporten blev klar i tid, vilket inte var helt säkert, så behövde den ju liksom kommuniceras efteråt, typ gå ut till departement och prata om rekomendationerna som vi fört fram. Så visst kunde jag behövas för rapporten.
Så jag sa ja! Och nu håller vi på att kolla hur detta kan lösas. Förhoppningsvis ställer det inte till några problem.
Men sen tror jag att jag kanske tabbade mig lite när jag hade ett litet meet and greet med vår chef, då hon frågade om jag kunde tänka mig att 'branch out' och jag började prata om hur rapporten är så bra för den ger mig en massa olika typer av uppgifter. Alltså gav inget klart svar på frågan. Bra jobbat. Och så snackade jag skit om ett annat team. Hon kanske ångrar sig nu.

Emilou och dubbeldäckaren

Det är som en helt annan värld på övre våningen på dubbeldäckaren. Ingen står, ingen trängsel, inga dörrar som öppnas, ingen som klämmer sig förbi, ingen motor som brummar rätt i ditt öra. Det är liksom lite tystare, lite lugnare. Och så set man var bussen åker, lite ovanifrån. Att sitta på övervåningen gör resan till jobbet lite behagligare, man kan till och med slumra till lite.

Emilou och att springa in i väggen

Efter snart tre intensiva veckor då jag satt jävligt hög standard för mig själv, eller hit the ground running, som min chef sa, så har jag nu sprungit in i en tjock jävla betongvägg av brist på motivation. Jag kommer inte på något smart alls utan sitter mest och stirrar på dataskärmen och har ont i en rad olika kroppsdelar. jag har inte ens lust att ta tag i saker.
Jag visste att denna dag skulle komma, dagen då flytet tog slut och saker blev svårt. Och istället för att se det balanserat som jag förut trodde att jag skulle göra, så skapar topparna på berg och dalbanan nu mest ångest. Varför är jag inte lika kreativ som jag var förut?
Just nu vill jag bara hem och lägga mig i sängen. Men jag har ett möte kvar. Och så måste jag handla.
Jag har verkligen inte fått något gjort idag!

Om bara mensvärk kunde försvinna på det sättet också skulle jag vara otroligt tacksam!

Emilou och trasiga kroppen

I torsdagskväll när jag hurtigsprommenerade hem från jobbet i mina supersnygga snörkängor med en liten klack så trampade jag snett. Det gjorde liksom inte ont då när jag trampade snett, men under kvällen så började det göra ofantligt ont i foten. Men det var liksom inte muskelont som när man stukat foten, utan det var liksom i benen i foten. Det var heller inte svullet och gjorde bara ont i en viss vinkel när jag gick. Och ibland var det ganska okej och ibland kunde jag inte stödja alls.
Så jag haltade runt på konferensen i helgen, försökte vila den så mycket som möjligt. Men eftersom det inte blivit någe bättre under helgen bestämde jag mig igår för att gå till doktorn. Jag kollade till och med upp hur det funkar med att gå till en annan doktor än den man är registrerad hos. Och det är tydligen värsta enkelt, NHS har nått som heter Health centers dit man kan gå även om man inte är registrerad och de har öppet längre på kvällen! Och det finns ett sånt supernära där jag bor.
Jaja, typiskt nog så nu när jag kollat upp och bestämt mig för att gå så känns foten bättre idag! Det gör visserligen fortfarande lite ont, men inte alls lika illa som det var i helgen!! Så himla typiskt min kropp. Så fort jag tänker att nu får det vara nog så fixar sen sig!
Men men nu vet jag i alla fall hur jahaja göra om jag behöver gå till doktorn!

Emilou och London.

Det tog mig en timme att komma till jobbet idag, antar att det är det som är grejen med London, det är oberäkneligt.

Emilou och jobbet kanske en månad till

Min chef hade inte tänkt på att jag slutar den 14e maj och att rapporten ska vara inne i slutet på juni. Så han ska prata med sin chef om att förlänga praktiken en månad!!
Är detta början på slutet av min akademiska karriär? Min chef började nämligen också som praktikant när han doktorerade, men blev kvar och är kvar sex år senare.

Emilou och kärleken

Allt jag vill är att bli kär. Våga bli kär. Få bli kär. Ha någon att vara kär i. Jag tror att jag skulle vara jättebra på att vara kär. Jag tror att jag har jättemycket kärlek och omtanke att ge. Så mycket att den som jag blir kär i skulle bli överöst men ömhet, omtanke och uppskattning.
Men just därför ges kärleken inte till vem som helst. Den som får den måste uppskatta den utan att utnyttja den. Inte bli rädd för den, våga vila i den. Och ge tillbaka.
Och det är just det kravet som gör det så himla svårt. Det är därför jag varit så blasé angående männen på senaste. Det är ingen av dem som förtjänar min kärlek. Därför får de agera betydelselösa mellanting som ger mig bekräftelsekärlek. Medan jag spara på kärleken till den som har vett nog att uppskatta mig och all min kärlek.

Emilou och konstiga män

Idag när jag på lunchen skulle till banken och betala tillbaka mina studielån så mötte jag en underlig man. Vi passerade varandra men just som vi passerade varandra så tyckte jag att han sa något. Så jag stannar till och frågar vad han sa. Han sa då att han trodde han sett mig förr, jag kände inte igen honom alls så jag sa att ja det kanske han gjort. Så frågade han var jag var ifrån, för han tyckte jag hade en accent. Jag sa automatiskt england av någon anledning, men rättade mig sedan och sa Sverige. Han sa då att han en gång träffat en svensk konstnär. Och så frågade han mig om jag jobbade i närheten. Ja, sa jag, men var medvetet vag för jag har blivit försiktigare med vad jag säger angående jobbet. Och så frågade han om han skulle träffa på mig igen, ja an sa det liksom hypotetiskt och inte som en fråga. Kanske det sa jag, log och gick vidare till banken.

Emilou och nya huset

Jag halkade i badkaret i morse,ja nya huset har badkar, jag drog ned draperiet. kändes så jävla miffigt.

Emilou och turen

Ok inte för att jinxa något här nu, men jag skrev ju förut om att jag trodde att saker kommer att gå åt helvete och det kanske de också kommer att göra. Men kanske kanske gör min attityd att även de saker som skulle kunna anses vara jobbiga inte blir så himla jobbiga. Alltså det klart att vissa saker ju liksom är objektivt skit, (som min kompis K som gjorde slut med sin kille som hon bor ihop med och underkändes på sin upgrade i veckan!) men småskitsaker som typ att jag inte blev tillfrågad om jag ville hänga med de andra praktikanterna ut i fredags, eller att jag kommer bo med två 40 åringar, eller att jag har ett papper som jag måste skriva. Och inte har någon lust. Eller att jag inte har någon kille. Eller att det visade sig vara så svårt att få någonstans att bo. De gör liksom mindre för jag tror att de balanseras ut av de bra sakerna som sker. Och de bra balanseras ut med lite dåligt. Lite upp, lite ned. Men nu måste jag jobba!

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou gets excited!

ÅÅÅÅH  jag är så himla pepp!!!! kunde knappt sova för att jag är så pepp.
Tredje dagen på jobbet och jag ska på ett möte själv. Råkade kanske ta på mig för mycket där, men jaja.
flyttar på måndag till dyr dyr lägenhet. men det är det enda jag hittat hittils.
Men pendlingen är tröttsam så himla tröttsam. Kanske har det att göra med två väldigt intensiva dagar också, men jag har typ ont i kroppen för att jag är så trött.
Pendlar mellan att älska det och hata det. Hoppas jag hittar en balans så småningom.

Emilou är brutal

Av någon anledning så har jag släppt alla hämningar när det kommer till att säga vad jag verkligen tycker. Jag dömer folk och säger det. Allt med glimten i ögat, men ändå ganska brutalt. Som att jag tillexempel berättade för martin att han var dålig i somras. Bara så där.

Emilou upptäcker en muskel

Jag har alltid haft ganska starka armar tack vare gymnastiken och mitt hästintresse och allt mockande som det innebar. Och när jag började boxas så späddes musklerna på. Men de har alltid varit gömda under något lager fett så de har liksom inte synts så mycket om jag inte spänner dem.
Men nu i veckan så vid något tillfälle då jag kliade mig på armen blev jag alldeles chockad över min biceps muskel! Den liksom stack ut, som en bubbla! Det var en helt absurd upplevelse där jag liksom vetat atr jag har muskler, men inte riktigt sett dem på det här sättet förr. Nu har jag börjat vänja mig, och trivs rätt bra med mina biceps!

Emilou är ute och reser

Jag drar till sheffield!

Emilous ben gillar inte spinning

Ja idag så går jag alltså som en gammal tant. Eller går och går föresten, jag stapplar fram. Men, MEN, jag känner mig stark som fan för jag känner ju musklerna användas när jag går. Jag hatar folk som orerar om hur jävla bra de mår av att träna (har rantat om det förut ju), hur de får endorfin kickar och äääälskar känslan av av att ha svettats på gymmet, och hur de bara måste måste träna.
Jag tänker väl inte gå så långt, men jag kan nog säga att jag nu idag nog har den känslan i kroppen som de pratar om. Och den är ju inte helt fel.

Emilou trodde aldrig jag skulle säga detta

Men jag tror jag gillar spinning.

Emilou har vänt på dygnet

Ja för nu är klockan 01.33, och jag är knappt trött. Fan.

Emilou är lite konstig, eller inte.

Ibland när jag hör saker som andra människor gör så inser jag att det finns hopp för mig med. Jag går ofta runt och tror att jag är lite konstig, och att det är därför som jag inte synkar med folk. Och med vissa så är det väl så, i vissa sammanhang är jag nog konstig (jag menar jag blir charmad av att prata politik på fest). Men  så hör jag om saker som andra gör, och jag inser att jag i alla fall inte är värst. Och det är ju skönt. Det är alltid det som spelar roll. Att inte vara värst.

Emilou har en känsla av att det håller på att vända

Innan jul så hade jag sånt jävla flyt. Jag fick erbjudanden om jobb hit och dit, credd här och där. Livet var typ en dans på rosor. Jag var glad och nöjd, tränade och gick tydligen ned i vikt. Visst att jag jobbade arslet (pun almost intended) av mig, men jag trivdes med det. Jag trivdes med att producera massamassa jobba massamassa, men samtidigt ha kontroll över situationen. Jag kunde ta torsdagar ledigt och gå på stan, för sen jobbade jag hela helgen. Jag kunde komma sent och gå hem tidigt för en annan dag jobbade jag 12 timmar.
Men så kom första krashen; konflikten som jag var i centrum av utan att egentligen vara inblandad. Och i helgen var jag ju sjuk, något jag inte varit på länge.
Och det känns som om mer är på väg. Jag vet inte riktigt vad, men jag har en olustig känsla i kroppen något kommer att fukka snart. Kanske kommer jag att få helt slut på pengar. Kanske kommer mina handledare hata det jag skrev i helgen (det skulle i och för sig inte vara så himla konstigt). Kanske kommer något ske med lägenheten, eller att första veckan på praktiken blir hemsk. Kanske kommer tåget från Sheffield bli inställt eller försenat eller krocka så att jag inte kan börja jobba på tisdag! Ja jag vet inte riktigt, men jag vet att turen har vänt, och jag kan se fram emot lite skittider framöver. OH THE JOY!!

Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Emilou (o/)gillar: Lilla Sällskapet - Om vingarna bär

nu när jag sitter och skriver här hemma så lyssnar jag på P3 på radion, och ännu en gång får en låt mig att bli alldeles nostalgisk. Denna låt är så himla mycket Sverige för mig. På gott och ont. Klart som fan det är jävla hipstersnubbar som har fjällräven väskor och asymetrisk frisyr som gör existentiell musik med outsider texter. Men den tar tag i mig varje gång jag hör den på radion. Suger till i magen, och jag blir alldeles nostalgisk. Hipstersnubbar är ju Sverige. Och därför älskar jag det.

Emilou slösar på energi.

Jag var uppe lite för länge igår, och somnade inte förens sentsent. Så imorse när jag vaknade var jag så trött så trött, och tyckte jättesynd om mig själv för jag hade ju så ont i halsen, ont i huvudet och ont i kroppen. Jag bestämde mig för att läsa i sängen. Det gick ju sådär. Efter cirka en timme så blev jag så trött så trött och somnade om. Sov till halv två. Men nu kan jag sitta uppe och läsa, har till och med ätit lite. Men vad gör jag då? inte jobbar jag i allafall, nej jag läser bloggar, och uppenbarligen bloggar nu också. Sånt himla slöseri på energi. Speciellt eftersom jag ska leverera något till mina handledare imorgon. FUCK.

Emilou äter sorglig middag

Vänligen notera pillerkartan, dagens rätt kompletteras med ibuprofen.

Mmm ingefära, citron och honung, och en hög med papper och böcker. Detta ska jag ta mig igenom ikväll. (jag laddar med lite choklad också, bara för att vara på den säkra sidan)

Emilou är kärlekskrank

Just vid sådana här tillfällen när jag känner mig skruttig skulle jag vilja ha någon här som tar hand om mig. Typ gör te och lagar mat. Och ger mig lite kärlek så att det är lite mindre jobbigt att ha ont i halsen och huvudet och jobba. Det behöver inte ens vara en kille, det kan vara mamma eller pappa eller en kompis. Jag vill bara bli omhändertagen. Och älskad.
Men så vet jag ju att jag antagligen skulle bli knäpp av att bli curlad på det sättet. så jag får väl göra mitt eget te...

Emilou vill inte

Ja nu sitter jag här igen med en uppsats som ska skrivas till på söndag. Har massa spridda tankar och ideer, men inget konkret. Det enda konkreta jag känner just nu är att jag har ont i huvudet och halsen. Och så den där ångesten över att skriva. Ja, den är ju bekant. Så helst av allt skulle jag vilja slippa. Och så kommer jag på att jag har en till grej att skriva till på söndag. Och vill ännu mindre. Jag håller på att bli sjuk, och då borde man väl slippa jobba? Men så har jag ju dilemmat att antingen vila och kanske bli frisk, eller jobba och få det gjort innan jag blir sjuk på riktigt.
Hjärna eller känsla. det eviga dilemmat.

Emilou fyller år

Trots att jag fyller 25 och egentligen inte har några stora planer för födelsedagen, eller egentligen några förväntningar, och alltså inte så mycket mer att se fram emot än middag på favopuben med ett gäng vänner och bekanta så ligger det ändå lite spänning i luften. Det pirrar ändå lite i magen då jag tänker på att det är min födelsedag imorgon.
Jag vill att födelsedagar ska vara speciella. Jag vill ha en födelsedagstradition som inkluderar lyxfrukost och lyxdag. Kanske går jag på spa, kanske åker jag på någon utflykt. Men det viktigaste är ändå att jag är med någon eller några. Att jag har folk att dela det med, eller har folk som vill fira mig.
Det låter kanske värsta ego. Men egentligen så blir jag obekväm av att vara i centrum när jag inte gjort något för att förtjäna det, mer än att typ födas och leva. Kanske kan man säga att jag får uppmärksamheten för att jag är en god vän, och därför vill dessa personer fira mig. Men det är ju inte sant. Jag tror inte att alla de som sagt att de kommer antingen för middagen eller utgången efteråt kommer för att jag är en så god vän till dem. Men om jag fick hänga med min familj eller mina bästastefinaste vänner, då skulle jag känna att uppmärksamheten var genuin. Eller att det var genuint att jag delade denna högtid med dem. Vi skulle alla vara genuint glada över att jag fötts, och då skulle det inte kännas så konstigt att vara i centrum av firandet. Men nu är de finastefinaste utspridda, så då går inte det. Kanske skulle jag kunna utveckla en egen födelsedagsrutin, men det känns liksom lite onödigt om ingen delar den med mig. Plus att jag behöver dela den med någon för att upprätthålla den.
Fick mig att tänka på en sak som A sa vid hennes födelsedag, hon åkte hem och firade med familjen för att hennes kille var i fält. Och jag vill väl inte gå så långt. Så dissig behöver jag ju inte vara, även om det ju finns de som jag hellre firar min födelsedag med. De som jag vill utveckla traditioner med, de som jag vill typ fixa för att fira tillsammans med. Det finns vissa sådana här, men inte så många. Men det handlar inte heller bara om mig. Jag vill få fixa och fira mina finaste fina. Inte glömma, inte låta resten av livet tappa bort den lilla omtanken, den glädjen och den uppskattningen som man kan visa vid en födelsedag. Detta behöver inte innebära den bästa presenten, eller finaste kortet. Utan bara genuinitet. Det är så jävla viktigt för mig.
Trots denna något cyniska? pessimistiska? högtravande? krävande? bild av födelsedagar så pirrar det i magen nu när jag ska sova. En timme in på att vara 25. Kanske är det minnen från när jag var liten, kanske är det för att jag ser fram emot att få använda min nya kamera!! (och ta foton som inte bara är min lägenhet)

Emilou har påverkat lite

När jag sitter här och rättar så poppar en uppgift om Sverige upp i ett flertal uppsatser, en uppgift som jag uppmärksammade min handledare på. Det verkar alltså som om han har använt sig av det i sin undervisning. Det känns ganska tufft.

Emilou gillar Timbuktu - Flickan och kråkan

Timbaktu I <3 you

Emilou har fått en tidig födelsedagspresent eller sen julklapp!

Denna fina kom på posten i morse! (ja inte så oväntat egentligen eftersom jag beställde den igår!) nu blir det fota av! (och jag har bara rättat EN till tenta!)

Emilou rättar

Denna hög är dagens uppgift. Jag har hittills rättat en, och varit här sedan 11! Bra start.

Emilou går och lägger sig tidigt (försöker)

De senaste nätterna har jag somnat typ klockan 02. Vet inte riktigt vad som vände på mitt dygn (var det kanske de långa sovmorgnarna hemma i julas, eller kanske de senaste veckornas sena jobbkvällar? Ja jag vet inte) men hur jag än försökt har jag inte kunnat somna förens mitt i natten och vakna när de flesta redan gått till jobbet.
Men IKVÄLL duger inget 02 inte, för imorgon ska jag till London på äventyr!Träffa Susanna, Cabinet och Marta! Herregud vilken fantastisk dag! MEN bussen går 7.35. Jag minns inte när jag senast var vaken 7.35. Imorse försökte jag för jag skulle vara någonstans kl. 9, men det gick inte så bra, jag gick up klockan 8. Därför försöker jag påbörja sov-processen lite tidigare, alltså nu 22.40. Jag tänker att om jag lägger mig så måste jag ju somna någon gång inom åtminstone två timmar, och det är ju bättre än 02. Och jag har laddat med lavendel olja samt tråkig bok som alltid får mig att somna på åtminstone en timme. Jag tror även att morgonens någolunda tidiga start och hängande med tonåringar hela dagen kan bidra till att jag somnar sött.
Så önska mig lycka till. Jag lovar att berätta hur det gått imorgon.

Emilou hade inte kunnat säga det bättre själv.

Läs läs läs läs 

Emilou är smart även när hon är full

Jag älskar att jag även när jag är så full på gin att jag spyr i min papperskorg (inte direkt ett av mina stoltaste ögonblick) går upp och flyttar ut papperskorgen, knyter ihop påsen och lägger den till och med i en extra påse så att det inte ska lukta spya i hela lägenheten nästa dag (stolt ögonblick).

Emilou vaknar tidigt

Är det inte typiskt va? Den dag som jag kan sova hur länge jag vill, den dagen vaknar jag tidigt!!

Emilou ogillar

Tomas Andersson Wij - Svenska Zombies - (Live)


Det är något med hur han sjunger som får mig att bli galen. Lite släpig stockholmska,eller någon försöker prata stockholmska. Släpig och lat, han öppnar ju inte ens munnen ordentligt kolla typ 0.40 där han truur på svuuunsk zuuumbies. och kolla hur han skakar på huvudet vid 2.43. ALLTSÅ SLUTA! och strax därefter liksom tar sats med benen för att sjunga sitt jävla hummande och svänga på gitarren.
Plus att han påminner lite om Sus ex.
Varför lyssnar jag då på något som jag ogillar så mycket? kan man ju undra. Jo, det var ju så att det inte är inte mitt fel. Av någon anledning så kom det upp på min lastfm Lonely Dear radio. Och jag behöver skriva på något till mina handledare, så då är det mycket lättare att bli lite arg över musik än att skriva om ungas politiska deltagande.

Emilou och insikten

Jag hatar när jag långt långt efter en händelse inser att jag totalt missförstått något och därför gjort bort mig totalt. Det är nästan värre än att komma på det i situationen för då kan man åtminstone skratta åt det, nu är jag istället för evigt tjejen som sa att hon inte skulle beställa porr på klubbens email när sms-skickaren önskade mig en trevlig utekväll. (eller sa 'take it easy' eller dylikt, till mitt försvar så var det lätt att misstolka!)

Emilou är numera alltid nära!

Jag har skaffat mig mobilblogg. Så nu kan jag blogga mest hela tiden!! (som om tillgången till dator egentligen hindrade mig tidigare...)
Jag föreställer mig att det kommer bli mer bilder, ergo: se bild på byxor i fönster pga trasig tvättställning. Jag borde kanske tagit bild på trasiga tvättställningen, men jag var inte så kvick. Är uppenbarligen inte van vd mobilbildbloggandet än.

Emilou tar ut våren för tidigt

Imorse när jag vaknade var det 16 grader i min lägenhet, och 2 grader ute. Hej vintern.

Emilou och känslorna

Vi var ute med doktoranderna igår. Det var en födelsedag som skulle firas. Och jag var glad. Jag skrattade och skämtade. Blev inte nedstämd för något. Jag sprudlade av positiva känslor.Kanske har det att göra med att jag varit hemma och fått buffer. Kärleksbuffer, och den är oigenomtränglig. Men jag blev trött, så himla trött av att vara rolig. Det är jävligt tröttsamt att vara glad.
Men det var skönt att det var kul. Jag behövde det.

Emilou och julfesten

Jag blev så bestört av det där dramat som skedde innan jul att jag helt och hållet glömt att berätta om julfesten i slutet på förra året. Den lite smått absurda julfesten.
Det börjar med att jag ju inte alls har lust att gå eftersom det involverade alla de som jag just då inte kände att jag ville träffa. Men jag ger mig av, för ofta är det festerna man inte är helt sugen på som blir de roligaste.
Denna blev kanske inte den roligaste, men mycket väl ganska intressant.
Det första som sker när jag kommer dit är att jag springer på en av mina elever, hon den där som var lite jobbig.  Och vi har en väldigt konstig konversation, och en typ nästan halvvägs kram, fast det inte alls är passande. Hon försöker skämta med mig om att hon bara gått förbi och gatecrashat. Jag fattar inte skämtet först, för det kändes som om en sak som hon typ faktiskt skulle kunna göra. Men det kändes som om hon har nog med självdistans för att det faktiskt är helt genialiskt!
Jag tar mig sedan till köket och hänger där med en av de som ställde till oreda, försöker hålla så god min som möjligt, för egentligen så vet jag ju inget, och jag är ju en trevlig mogen person som inte överreagerar. Varför jag beter mig på detta sätt vet jag inte, men jag bemöter otrevlighet med trevlighet tills jag blir knäpp och då flippar jag. Denna kväll flippar jag inte, och har ännu inte flippat.
Träffar en massa av de nya doktoranderna, och en Svensk tjej. En sådan där utlandssvensk som är ganska nöjd med att bo i London, trots att hon har ett skitjobb för att det inte finns några jobb för samhällsvetare. Hennes kille doktorerar i literaturvetenskap och något om modernism, och kanske filosofi. Och tycker att en av värdarna är den bästa personen i världen. Jag håller inte helt med, men säger såklart inte något till vad som verkar vara ordföranden i hans fanclub.
Hamnar senare bredvid kompisen till vårflirten. Och jag skämtar något om att jag är en maneater, varpå han säger "ja just det!" Jag undrar då vad det är han menar, och det visar sig att han menar när jag hånglade med en snubbe på förra festen. Jag trodde att han menade vårflirten, varpå vi börjar prata om honom. Jag säger att han är lite av en fuckup, Kompisen undrar varför, och då är jag igång. All ilska, all irritation, all frustration sprutar ur mig som från en kulspruta. Men jag känner inget. Orden är starka och prickar mitt i prick, men de har inga känslor med sig. Jag har redan känt nog. Har redan känt klart. Och det är nog det som är det konstigaste med detta samtal, för det slutar med att han ger mig en kram, för att jag verkar behöva det. Och kanske verkade jag brydd, eller kanske så drog den konversationen upp känslor igen som jag bara inte kunde känna. Eller så verkade det som om jag var uppgiven för att jag var tom. De känslorna kan nog se ganska lika ut. Och så var jag ju arg. Men det är ju bara när jag tänker på det.
Alla andra dansar, men jag har ingen lust, och snart efteråt så hoppar jag in i en taxi och drar hem. Jag tror att jag kanske gråter lite den kvällen.

Ansiktet - Äckligt

Av någon jävla anlednig så gillar jag verkligen denna låten just nu. Den känns så jävla Stockholm julen 11/12. (Och ja jag är tillbaka på nostalgitåget)

Emilou är kanske lite nöjd med att vara i England ändå

Ja, det har ju varit rätt mycket Sverigesaknad här på senaste. Men idag när jag gick till skolan så låg det nästan lite vår i luften. Och det är ju det jag gillar med England, våren kommer så himla tidigt. Visst att jag saknar den Svenska vintern, men alltså VÅREN, den slår fanemig allt.

Emilou och julkalendern 19: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

Jag tror att nyårsafton detta årsskifte kvalificerar som en nästintill perfekt dag för mig.
Dagen börjar med att jag vaknar hemma på lövis och solen skiner på ett krispigt kallt landskap. Jag ser redan inifrån mitt fönster att luften är så där frisk som jag älskar. Och jag vet att det kommer bli en bra dag.
Sedan är mina föräldrar de finaste i världen, pappa skjutsar mig till Hägersten där vi tar en kaffe medan vi väntar på Susanna. Vi går sedan och handlar ingredienser till bästa brunchen!

(att jag sedan slår sönder Susannas glasskål och riskerar att döda oss genom att sconesdegen var kvar i skålen när den gick sönder skulle inte ske på den RIKTIGT perfekta dagen)

Sedan dricker vi lite bubbel och kollar på Gilmore girls. Och det känns som om jag skulle kunna stanna där i den soffan bredvid min finaste Susanna resten av livet.

Efter det åker jag och träffar mina systerystrar i stan, vi fikar lite och pratar inte om att Annas kompis kämpar med cancer. Vi tjafsar inte heller, och jag sitter inte med gråten i halsen. Men vi ses och vi fikar.
Sen åker jag till Lisa, vi har inte tjafsat om när jag ska komma dit, och vi hinner köpa den där maten som vi planerade att göra. Men vi kramas så där länge och kärleken flödar så att vi nästan glömmer bort att det är nyår och vi kanske borde komma till festen innan tolvslaget. Men vi fixar oss, målar naglar och pratar, och blir så där jävligt heta att det inte går att motstå oss. Vi kommer till festen och det är ett bra bemötande, (för på den perfekta dagen så blandar inte G ihop mig med den andra E) men vi hinner knappt in förens vi ska ut och vi kollar på de astuffa fyverkerierna som vi gissar är vid slussen.
Vi kommer in igen och festen fortsätter. Jag känner mig inte malplace och konstig, men börjar ändå sedan prata poltik med den där som jag sedan går hem med. Kanske var den där konstigheten tvungen att kännas för att jag sedan skulle prata med honom. Kanske inte. Jag pratar full på telefon med Jen och berättar att jag pratat politik med någon. Jag spiller ut dricka på min klänning och får en tjuga slängd på mig. Och sedan hånglar jag med han som jag lite senare går hem med.
Och ungefär där tar den perfekta dagen slut.

emilou och julkalendern 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Jag vet inte. Det finns så många platser som jag skulle vilja besöka, samtidigt som jag inte har någon större dragning till något av dem. Stora drömmen förra året var ju att åka till Island, och dit kom jag ju. Jag har också varit i NY, London, Paris, Barcelona, Lisabon, Thailand, Moskva, Köpenhamn etc etc. Klart att Berlin lockar, och dit ska jag ta mig under 2012, samma sak med Canada. Men det är inte som om jag skulle känna mig otillfredställd,  om jag mot förmodan skulle dö i morgon  och inte fått besöka dessa platser, till den mån jag kan känna något när jag är död det vill säga.
Nej, dit jag vill allra helst är hem. Det är lätt att säga att det är Sverige, för Sverige är ju alltid hemma. Men det kanske har mer att göra med en känsla för mig, en känsla som jag kanske kan få här, såsmåningom om jag har tur. Hemma är så mycket mer en känsla än en plats egentligen. Hemma är den där tryggheten som jag skrev om förut. Och visst att det är Sverige, men jag vet också att Sverige gjorde mig rastlös innan jag flyttade. Jag vet att Sverige gör mig rastlös när jag är där längre än tre veckor. Så dit jag vill innan jag dör är hem, till tryggheten och lugnet där jag kan stå stilla. På lövis har jag mina rötter och därför är det lätt att stanna till där, men jag måste hitta min egen jordplätt att slå rot på.

känns som om denna låt är min.

Emilou och julkalendern 17: Berätta om hur du var när du var liten

Jag var jävligt blyg när jag var liten. Jag minns att jag gömde mig bakom mamma och pappa när jag träffade nya människor. Jag var också ganska rädd, rädd för det mesta hur länge som helst. Och när farmor dog så var jag ledsen väldigt länge.
Men de historier som jag fått berättat för mig ger en helt annan bild. Jag hade min första kille när jag var typ 5 år gammal, och det var inte bara på låtsas. Våra lekar i hans koja var inte helt oskyldiga vad jag kommer ihåg. Och särskilt rädd var jag inte heller, eftersom jag tydligen på alla fester hemma stal all uppmärksamhet genom att hoppa ned från ribbstolen.  Tydligen var jag även lite av ett envist A-barn. Jag gick när jag var 9 månader, vägrade ha kläder på mig och började skolan ett år tidigare.
Så kanske ett ganska typiskt yngstabarn egentligen.
Jag minns inte mycket från min barndom av någon anledning. Jag minns vissa småsaker, men har svårt att skilja på vad jag minns och vad som är historier som upprepats om mig under min uppväxt. Kanske är det därför som bilden jag har av mig och bilden som jag fått berättad för mig skiljer sig så.

Emilou och julkalendern 16: Berätta om en av dina favoritböcker

'Det här med att namedroppa en favorit är ju verkligen inte min grej. Jag kan inte bestämma mig för en endaste som jag vill dela med mig av.
Jag har tre favoritböcker som jag vill dela med mig av, för att de betytt mycket för mig vid olika tillfällen.

1. Jag saknar dig, Jag saknar dig! av Peter Pohl.

bilden tagen från här.

Denna bok läste jag när jag var kanske 11 eller 12, och jag och Jen hade precis börjat få kontakt från att ha bråkat och kivats konstant så länge jag kunde minnas, och längre än så verkar det som eftersom jag har fått det berättat att hon matade mig med en kylskåpsmagnet när jag var typ tre och knuffade upp mig i en gran när jag var kanske två. Jag tror att det kanske till och med vad Jen som rekommenderade boken till mig. Och för er som inte vet vad den handlar om så handlar den om två tvillingsystrar, varav en dör. Den berörde mig rätt in i hjärtat. Inte bara för att jag kunde identifiera mig med systerrelationen, och hur hjärtskärande det skulle vara att förlora den där systern som jag just börjat förstå och älska. Men den berörde också i och med att jag fortfarande bearbetade sorgen efter min farmor. Det tog mig ett ganska bra tag att dela med döden, och jag är fortfarande livrädd för att någon i min familj skulle dö. Jag har drömt mardrömmar om att Jen dött, och vaknat varje gång med panik i magen.

2. Gentlemen, av Klas Östergren.

Bilden tagen från här

Jag hörde om Klas Östergren för första gången på IB, det var Lena, fantastiska Lena, som berättade om honom och vi läste nog en del av hans noveller. Jag får för mig att det var han som skrev på kontorstider, alltså satte sig och skrev klockan 9 och slutade klockan fem. Eller så var det han som skrev Barnens ö som skrev så. Hur som helst så blev jag imponerad av honom av någon anledning, så pass att jag kom ihåg hans namn i alla fall.
Så på våren där i ettan då jag krisat under hösten, gråtit mig igenom en Thailandsresa och lovat min syster att jag skulle börja boxas när jag kom tillbaka till England, då köpte jag den här boken på flygplatsen när jag varit hemma i Sverige för ett litet andningshål på födelsedagen. Och den var så himla passande, den behandlade utanförskap, inre konflikter och inte minst boxning. Denna bok var den första skönlitterära bok jag läst på typ hela tiden jag bott i England, och den var del av mitt löfte att läsa mer på Svenska, för att behålla svenskan och se till att jag inte bara grävde ned mig i skolarbete. Våren 2007 blev boxningsvåren, blev våren som Sheffield visade sin rätta sida, och denna bok kommer alltid att påminna mig om den tiden. Några år senare läste jag Gangsters, men blev inte alls lika berörd, och vad Den sista cigaretten, som jag lånade till mig på nyårsdagen, ger för intryck återstår att se.

3. Why we hate politics, Colin Hay

Bilden är tagen härifrån

Ja, det klart att det kommer en akademisk bok på min favoritboklista. Denna bok och dess författare klargjorde så himla mycket saker för mig. De guidade min kandidatuppsats, och inspirerade mig till att forska. Jag citerar fortfarande denna bok och tog till och med hem den över jul för att se om den eventuellt kunde guida mig så där bra igen, men jag öppnade den inte ens. Då var Colin min teoretiske gud och Gerry min praktiske, men sedan träffade jag David, och då hamnade Colin i mitten. Så jag har en skala av gudar, eller snarare professorer som jag ser upp till, alla av olika anledningar. Men denna bok var orsak till mitt första eureka moment inom akademin.