Dagens insikt 11: jag är en diamond in the rough

Dagens undran 11: Rädsla

Vi har problem med vår ytterdörr till huset där jag bor. Det är antingen så att dörren, som är av trä, har svällt av dagar ur och in av regn, eller så är det något problem med stängnings mekanismen, för tanken är att den ska stängas automatiskt. Den har alltid varit lite sisådär pålitlig, många gånger så har den inte riktigt gått i lås, men nu har det blivit så himla mycket värre, för för att komma in måste man nu rugbytackla dörren, och för att komma ut måste man hänga sig i handtaget samtidigt som man lirkar med låset.
Jag har alltid känt mig ganska trygg här, trots den något mörka passagen jag måste ta för att komma till min ytterdörr. Vänner har kommenterat att den inte verkar så kul att gå hem en sen kväll. Men jag har inte känt så, mest för att jag bor i ett ganska fint område. Visst att det ligger en pub mittemot, men klientelet där är mest medelålders akademiker. Men det är också för att det verkligen inte är långt från vägen till dörren, och när jag väl är där så känner jag mig safe.
Tills nu. Nu när låset knasar. Jag märkte av detta nu ikväll när jag jag kom hem. Precis när jag svängde in till mitt hus så gick ett gäng snubbar förbi och trots att jag var helt säker på att ingen följde efter mig så kände jag skräcken i magen när jag sedan hörde någon i trappen. Kanske har det att göra med att jag inte känner, eller knappt ens har sett, någon av mina grannar, eller att min ytterdörr inte direkt är svår att bryta upp, om någon fick lust till det. Men varför skulle någon få lust till det? Och varför skulle någon få för sig att följa efter mig?
Det är en helt irrationell rädsla som jag utvecklat. Men den är ändå där. Det är den där rädslan som kommer från skrämselpropaganda, sådan som gör att rädslan för att utsättas för brott är större än risken för att utsättas för brott. Jag kan rationalisera om min rädsla, men inte bli av med den.

Dagens insikt 10

Det går alldeles utmärkt att leva hälsosamt. Det går alldeles utmärkt att inte gå ut tre till fyra gånger på en vecka. Det går alldeles utmärkt att boxas tre gånger i veckan (ska försöka slänga in lite löpning också), även om jag i tisdags morse knappt kom upp ur sängen.
Men, jag känner inte den där enorma skillnaden. Känner inte att jag jobbar bättre, sover bättre, mår bättre. Känner inte endorfinernas effekt. Möjligen så har jag faktiskt haft mindre ont i huvudet denna vecka. Och det är ju en stor framgång för tidigare har ju faktiskt den där huvudvärken gjort att jag nästan spytt.
Men jag känner inte känslan. Den som alla pratar om när man 'kommit igång med träningen igen'. Den som gör att man fortsätter att kämpa trots träningsverken, trots att det kanske är lite trist eller man blir lite lat, för slutar man så förlorar man den där känslan. Jag känner bara smärtan i mina muskler som inte vill sprita, eller hjälpa mig ur sängen dagen efter.
Jag har nog aldrig känt den känslan. Sure att jag är rätt glad nu, trivs bra med det jag gör och mina kompisar. Men jag tränade ju när det kändes skit också. Och då kändes träningen skit. Nu är träningen och livet kul, men jag tror faktiskt inte att det har något samband. I alla fall inte för mig. Jag har nog aldrig sökt den känslan, eller kanske inte behövt den för att träna. Jag måste tycka att själva träningen är kul, annars går det inte.
Till viss mån tror jag att folk ljuger när de påstår att de känner sig så mycket piggare och gladare för att de har tränat. Eller, jag tror inte att träningen i sig gör dem glada, utan jag tror att de mår bra av att känna sig duktiga. För de som känner att de måste motivera träningen med alla dessa bieffekter tror jag egentligen tycker att träning är rätt tradigt, något de måste göra. Det spelar ingen roll vad denna anledning är, men slapp de skulle de låta bli. Så då när de gjort det känner de sig duktiga, och måste prata med folk om hur jäkla bra de mår för att de har trääänat.
Tro mig, jag är också ganska lat när det kommer till träningen. Om jag inte känner för det så gör jag det inte. Jag måste också pusha mig för att faktiskt ge mig ut och springa, och om boxningen inte går bra eller är stimulerande så skippar jag lätt träningen. Men jag skulle ljuga om det var så att jag påstod att jag när jag väl gett mig ut, att jag då eller efteråt skulle må bättre än jag gjorde innan. Det jag oftast känner dagen efter ett bra träningspass är träningsvärk, och sure att det på något sätt är ett bevis på att jag jobbat hårt och det känns bra, men det är ju inte därför jag tränar.

2011 alltså

Jag hade planer på att jag 2011 skulle bli bättre på att blogga. Eller kanske snarare bättre på att uppdatera. Så som jag uppdaterade i tvåan och trean. Men samtidigt så handlade väl de inläggen mest om uppsatser och relationsstrul. Och eftersom jag inte har några uppsatser och inget relationsstrul som är värt att skriva om så är ju den vanliga bloggämnes lådan tom. Kanske ska bättre istället få betyda bättre inlägg, inlägg som har innehåll. Men om jag måste prestera även här på bloggen så kommer jag nog aldrig mer att blogga. Bloggen har ju liksom varit min ventil för frustration, glädje och oro, samt en kommunikations kanal till de hemma i Sverige. Eller det var så det började för att sedan bli mer personligt och dagboksaktigt. Men jag beslutade mig någon gång när jag flyttade ned hit till södern att sluta vara så personlig här på internet. Så det blir svårt att skriva om det som sker utan att bli för personlig. Eller för abstrakt.
Detta funderande har lett till att jag på senaste skrivit en hel del av dessa meta-blogg inlägg, de som handlar om hur jag ska blogga om jag ska blogga.
Kanske ska jag bara helt enkelt blogga.