Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou är ensam hemma

D har varit på jobbintervju i vår gamla hemstad. Så han stannade ett par extra dagar för att hänga med kompisar. Jag har alltså varit ensam hemma i denna lägenhet som är vår limbolägenhet. Den lägenhet som är vår, där vi gjort så mycket, men inte riktigt levt och blivit hemma. Men det har varit Vår lägenhet. Så att vara här själv har varit annorlunda.
Jag inser att jag heller inte varit mycket själv under de senaste månaderna. Jag har varit borta hemifrån, men då har jag ju varit i väldigt sociala situationer, som att hälsa på kompisar, projektmöten eller hemma med familjen. Men efter att ha varit själv nu ett par dagar så märker jag skillnad i hur jag tänker.
När jag är i sociala situationer förhåller jag mig till de eller den jag är med, och ser till att det funkar. Jag anpassar det jag gör till vad de andra vill eller vad som funkar för dem. Detta är inte att säga att jag helt och hållet ger upp det jag vill eller gör allt för de jag umgås med. Men skillnaden när jag umgås med folk jämfört med när jag inte umgås med folk är att när jag är själv så har jag ingen att ta i åtanke annat än mig själv. Detta är ju kanske självklart, men det slog mig nu när jag varit själv och bestämt helt själv vad jag vill göra att det här med att bestämma själv, och tänka ut vad jag vill göra är något jag inte riktigt gjort på ett tag.
Att vara den enda beslutsfattaren kändes nytt och ovant, vilket ju är jättekonstigt eftersom jag spenderat mestadels av mitt liv med att bestämma över mig själv. Kanske är det för att mycket på senaste har känts som om beslut fattats åt mig. Eller att jag fattat ett beslut utan att egentligen ha särskilt många valmöjligheter. Och alla beslut har haft stora konsekvenser i mitt liv, så trots att jag gjort helt egna val så har jag känt mig maktlös.
Kanske är det därför det nu känns så underligt att fatta vardagsbeslut alldeles själv. Situationer där jag ju faktiskt kan bestämma. Och det jag bestämt mig för att göra är att göra ingenting. Jag spenderade mestadels av gårdagen i soffan, och idag har jag tagit ett långt bad och ska nu så småningom kanske få något gjort. Jag känner att jag verkligen utnyttjat min nyfunna beslutsamhet till max.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou tänker alldeles för mycket

Varför är det så att vissa personer alltid drar åt sig all uppmärksamhet?
Att det liksom inte går att dela med dem. Att allt som händer liksom studsar mellan vissa personer?
Jag vet att jag i vissa sammanhang kan vara den personen som tar en massa jävla plats. Speciellt i politiska diskussioner hemma. Men jag har fått bassning för det, och lärt mig att vara empatisk. Känna av andra och ge andra personer plats. Se andra som vill vara med i konversationen. Kanske är det därför jag blir så uppgiven när andra inte visar den empatin.

Swedish word of the day: trygg

Han har ju läst svenska under en tid, men den tar slut nu i veckan, så jag tänkte att jag kunde fortsätta svenskundervisningen med swedish word of the day. Igår fick han trygg som läxa. För jag känner mig otroligt trygg med honom. Det är konstigt för veckan har ändå varit kantad av lite osäkerhet och tveksamhet, men så när jag ligger där i hans armar så känner jag det i hela kroppen. Det börjar i bröstet och sprids ut i armarna, vill dra mig närmre för att känna mer, men vi är så nära det går. Är det så här kärlek känns?

Dagens undran 15: pokedy poke poke

Det här med pokes på facebook; alltså jag har aldrig fattat grejen riktigt. Jag minns när jag var i England en sommar och inte riktigt hade koll på vokabuläret, då påstod jag att en snubbe slog mig (hit) när han egentligen petade (poke). Alltså han buffade lite, inte elakt eller våldsamt, utan 'kärleksfullt'. Shit det här låter ju galet, som om jag blivit misshandlad och förnekar det! typ som: 'Nej nej, den här brutna armen var bara för att han kramade mig så hårt för att visa att han älskar mig' hehe... men icke.
Men alltså vi firtade lite. Hur som helst, så var det första gången jag hörde ordet poke. Han sa att han inte slog mig, utan petade. Jag ba; same same. För jag tyckte ju att jag sagt buffa. Eller puffa kanske är en bättre beskrivning.
Men tillbaka till facebook. Jag har blivit poked. Jag är fortfarande inte helt säker på att jag fattar grejen, men pokar tillbaka. Och så verkar det hålla på, fram och tillbaka.
Men liksom det är ju inte som om någon skulle göra det i verkligheten. Jag tror inte att den här personen som har pokat mig skulle göra det om han satt bredvid mig. Jag tror att om han ville interagera med mig så skulle han typ säga hej. Inte poka. I verkligheten skulle jag ta det som lite ret, ett pet i sidan liksom. Pet pet. Men jag vet inte riktigt hur jag ska ta det på facebook. Så jag petar tillbaka.

dagens undran 14: varför låter min tvättmaskin så underligt/ varför är jag så paranoid?

Min vuxenpoäng-tvättmaskin som jag införskaffade när jag flyttade in i lägenheten gör mig orolig för tillfället. Av någon anledning har jag fått för mig att den låter konstigt, och sitter därför som på nålar varje gång jag tvättar. Igår tyckte jag att den centrifugerade för länge, och den 1.5 minuten som den antagligen faktiskt centrifugerade kändes som en evighet. Jag såg framför mig mardrömscenariot att den skulle centrifugera hela kvällen och natten och fortsätta resten av veckan eller till och med livet. Denna tvätt så tyckte jag att den gav ifrån sig ett konstigt klickande ljud när den stod stilla. Trodde att den typ inte kunde sätta igång att snurra. Men den har nu börjat snurra, så den rädslan är över. Egentligen skulle jag bara inte vara hemma när jag tvättar, men OM något då händer när jag inte är hemma så är det ju nästan värre. Jag föreställer mig att jag kommer hem till en översvämmad lägenhet. Jag bävar för den dag då jag blir vuxen på riktigt och har ett helt hus, lån och bil att oroa mig för. Jag tror inte jag skulle klara av det.

dagens undran 13: Varför känner jag mig så korkad?

Alltså kanske inte hela tiden, men som här om dagen när vi hade middag med doktorander och personal på skolan så pratade min kompis med en av de mest teoretiska föreläsarna, och hon lät så himla smart när hon snackade om Marx, liberalism, Che, Socialism etc. och jag stod där och visste inte vad jag skulle säga. Visste inte ens vad hälften av de ämnen de pratade om handlade om. Jag önskar att jag var mer teoretisk. Mer filosofisk, det är de politiska teoretikerna som anses vara smarta. Empirisisterna anses vara sell outs. Den riktiga akademiker statusen kommer om man jobbar med avancerad teori, då får man klia sig i håret, ha ostruktna kläder och vara allmänt förvirrad och disorienterad. Men om man inte har en fantastisk teori och har dessa drag, då anses man bara vara korkad och konstig.
Eller det är så jag tolkar det i alla fall. Och eftersom jag inte har en tuff teori (eller tolkning på marx) så blir jag bara korkad.
Jag var mer teoretisk förr. Jag saknar att läsa filosofi. I och för sig är det ingen som säger att jag inte får läsa dessa avancerade texter, men jag har så mycket annat.
Men det är ju inte som om jag är korkad. Jag doktorerar ju. Det visar ändå någon typ av kvalitet på vissa av ens tankar. Fast det finns ju en massa supersmarta människor som inte doktorerar utan som gör andra saker. Och är skitbra på det. Och som jag skrivit förr så kanske det är de som är de smartaste, de har inte valt att gå den komplicerade vägen genom akademia.
jä jä nu ska jag läsa en icke akademisk bok till vår bokcirkel på måndag.

dagens undran 12: vad hände egentligen?

Jo jag skulle ju blogga mer. Det var så lätt förut. Då. Då när jag delade med mig av mina känslor hit och dit.
Eller kanske så var det så att det var då som jag inte delade med mig av mina känslor, och därför blev bloggen liksom min ventil.
Hur som helst är något annorlunda nu. Det blir helt enkelt inte lika många inlägg. Livet som doktorand tar över. Dock är det inte som om jag jobbar hela tiden (tro mig, så är det inte!), men det blir inte så mycket bloggande ändå.
Mycket handlar nog om att jag faktiskt inte vet hur många som läser, om någon alls. Så det känns liksom lite värdelöst. Och jag har inte orken att jobba på att få en jävla läsarbas. Men nu bloggar jag ändå.
hursomhelst, så har jag jetsettat (om man kan kall bussresor jetsetta) till london i dagarna. Jag åkte dit i torsdags morse för att jag och norskan skulle gå på Robyn. Det var helt sjukt bra. Jag älskar älskar älskar Robyn. Det var lite av en absurd upplevelse dock av två anledningar. Först och främst så handlade det om publiken. Praktiskt taget en tredjedel var skandinaver, främst svenskar och norrmän. När norskan var i baren så hade hon bara norrmän runt sig. Galet. Vi såg även en snubbe i toppluva och ryggsäck som såg ut som den typiske hipster norrmanen. Vi lyckades dock inte utreda hans nationalitet. Kan hända att han var en wannabe.En annan tredjedel var bögar, jag märkte inte av detta så mycket men peoplewatcher norskan lade märke till detta, och på tuben hem så såg vi ett sjukt snyggt par. Alltså jag har nog aldrig sett ett så "snyggt"par ever! Båda snubbarna var liksom jättesnygga, väldigt lika också, vilket var lite skrämmande i sig. Den sista tredjedelen var heterosexuella britter av alla dess former. Förvånansvärt många medelålders män i skinjackor, verkligen motsatsen till den 15 åriga fanbasen som T trodde skulle vara där.
Den andra grejen var giget i sig. Det var ganska så intimt för det var en ganska så liten lokal, och eftersom Robyn hade en halsinfektion av något slag så var det ganska mycket bakgrundslinga med stämmor och så. Men hon kompenserade med sjukt mycket dans. Galen dans. Skitbra dans. Min armbågsdans aka lykke li har nu blivit ersatt av Robyns kombo av zumba och 90tals moves. Någon beskrev det som kampsportsmoves, men jag håller inte med. Det var alldels för mjukt och varierat. Men fokuset på musiken och hennes dans gjorde att det kändes mindre som ett gig och mer som en klubb. Vi var på klubb med robyn, men hon dansade på scenen och sjöng lite.Jag tror att detta kommer vara ett sådant gig som liksom växer med tiden. På så sätt att jag kommer att uppskatta det under en längre tid.
På fredagen åkte jag tillbaka till soton för att undervisa. Tog ett seminarium som jag inte vanligtvis tar, och det visade sig att en kille jag träffade i början av förra året var i den gruppen. Jag måste verkligen börja tänka på vad jag säger och vad jag gör. För nu undervisar jag ju en massa studenter, det går kanske inte att vara kompis med dem då. Detta upplevde jag verkligen i lördags då vi var på million women rise demonstrationen och de flesta av mina kvinnliga elever hjälpte till. Några känner jag sedan innan för att de har hjälpt till på demonstrationer tidigare, men andra känner jag bara i egenskap av att jag är deras lärare. Men det blir liksom konstigt när jag känner några av dem sedan tidigare och då ju är kanske trevligare mot dem, och detta kan ju eventuellt tolkas av några som att jag favoriserar de jag känner. Det som gjorde det ännu svårare var att de jag känner sedan innan bitchade lite om några av mina elever, de som jag inte känner lika väl. De sökte stöd i mig, men jag försökte hålla mig neutral. Det blir också svårt eftersom jag har en helt annan relation till föreläsare osv. än de har. Vi skämtar om att jag har varit på pubben med hottie, och att han bjudit på öl, men om fel person hör det så kan fel saker spridas. I och för sig så var det han som började eftersom han påstod att jag fått honom full på julfesten och 'utnyttjat' honom och hans fylla för att rekrytera honom till vårt Projekt! For the record så var det faktiskt han som öppnade champagnen!
Efter demon så träffade jag norskan igen, det är verkligen så himla skönt att hänga med henne och jag bävar för den dagen hon bestämmer sig för att flytta tillbaka till Norge. Vi köpte middag och bara hängde hos henne, och idag gick vi ut och åt lunch och sedan köpte jag nya glasögon. Sketasnygga raybans, och jag fick ett par solglasögon med styrka för 100 pund. Väldigt praktiskt. Och nu sitter jag här i min kalla lägenhet och ska läsa 10 sidor till som förberedelse för den kurs som jag tar för tillfället. Och jag måste gå upp supertidigt imorgon för vi ska förbereda lite undervisning klockan 9. Tror kanske att det är alla dessa saker som gör att jag liksom inte har något att blogga om. Och när jag har det så har jag inte tid. Eller så passar det inte för det är liksom för privat eller känsligt. Men här är ändå ett litet inlägg om det som skett de senaste dagarna. Föresten så kommer jag hem typ hela april. Ska jobba på SU. Måste ta tag i det. typ boka biljett och fixa student kort. Imorgon. Imorgon sk mycket ske.

Dagens undran 11: Rädsla

Vi har problem med vår ytterdörr till huset där jag bor. Det är antingen så att dörren, som är av trä, har svällt av dagar ur och in av regn, eller så är det något problem med stängnings mekanismen, för tanken är att den ska stängas automatiskt. Den har alltid varit lite sisådär pålitlig, många gånger så har den inte riktigt gått i lås, men nu har det blivit så himla mycket värre, för för att komma in måste man nu rugbytackla dörren, och för att komma ut måste man hänga sig i handtaget samtidigt som man lirkar med låset.
Jag har alltid känt mig ganska trygg här, trots den något mörka passagen jag måste ta för att komma till min ytterdörr. Vänner har kommenterat att den inte verkar så kul att gå hem en sen kväll. Men jag har inte känt så, mest för att jag bor i ett ganska fint område. Visst att det ligger en pub mittemot, men klientelet där är mest medelålders akademiker. Men det är också för att det verkligen inte är långt från vägen till dörren, och när jag väl är där så känner jag mig safe.
Tills nu. Nu när låset knasar. Jag märkte av detta nu ikväll när jag jag kom hem. Precis när jag svängde in till mitt hus så gick ett gäng snubbar förbi och trots att jag var helt säker på att ingen följde efter mig så kände jag skräcken i magen när jag sedan hörde någon i trappen. Kanske har det att göra med att jag inte känner, eller knappt ens har sett, någon av mina grannar, eller att min ytterdörr inte direkt är svår att bryta upp, om någon fick lust till det. Men varför skulle någon få lust till det? Och varför skulle någon få för sig att följa efter mig?
Det är en helt irrationell rädsla som jag utvecklat. Men den är ändå där. Det är den där rädslan som kommer från skrämselpropaganda, sådan som gör att rädslan för att utsättas för brott är större än risken för att utsättas för brott. Jag kan rationalisera om min rädsla, men inte bli av med den.

Dagens undran 10: Nationalitet och humor

Jag var och såg Monty Pythons Spamalot i måndags, trots att jag tidigare inte förstått vitsen i deras humor. Mina kompisar slog vad om vem som skulle vara den som gick ut från teater utan att ha fattat ett endaste skämt, det var ingen tvekan om att det satsades mest pengar på mig. Men till allas förvåning så skrattade jag faktiskt ett flertal gånger. Dock var jag (nästan) lika många gånger totalt förvirrad, för det verkar som om det som är roligt med Monty Python är det totalt galna, det överdrivna och helt absurda. När de drar ut på en poäng så långt att det bara går att skratta, de drar den till oväntade nivåer, nivåer som bara wicked minds kan komma på. Och det är i det momentet som det inte går att göra annat än att skratta.
För er som inte är insatta i Spamalot, så är det baserat på Monty Pythons tidigare verk; Tv serier, filmer och sketcher, och handlar om när Kung Arthur samlade Riddarna vid de runda bordet för att hitta den Heliga Gralen. I musikal-version. De drar varenda dåliga skämt som du kan tänka dig -men tar det till oväntade absurda nivåer som när Riddarna rekryterats, så bestämmer de sig för att åka till Camelot, en typ av riddar-Las Vegas för att roa sig innan de tar över världen, använder sig av mycket fysisk humor- inlednings scenen går ut på en dans där dansarna slår fiskar på varandra- och mycket spel på fördomar och stereotyper- Kung Arthur ska invadera en fransk borg, men får bara förolämpningar och en ko katapulterad på sig. Det är simpelt, absurt och det går inte att göra något annat än att skratta. Men mellan detta ligger även en djupare politisk satir, som att till exempel en av riddarna är bög och gifter sig med en prins i slutet med repliken "Imagine that in three hundred years this will still be controversial". Och jag tror att denna blandning av högt och lågt är typiskt brittisk. Det som verkar vara så simpelt och basalt vid första anblick blir väldigt sofistikerat om man ser det där som ligger emellan. Men detta gör det även väldigt elitistisk- och kanske ännu ber Brittisk för den skull-, för om man inte är insatt i historien och politiken så har man ju ingen aning alls varför Dennis utläggning om monarkins brist på legitimitet är så fantastiskt fyndig, mer än att han pratar ganska roligt och käftar emot Kung Arthur som ju inte riktigt verkar ha den naturliga auktoriteten som kommer med ämbetet, utan snarare är en ganska barnslig och naiv figur. Fast även humorn i den makt-relationen är väl kanske typiskt brittisk.
Men denna sofistikerade humor döljs bakom låg humor, och det är kanske denna kontrast som uppfattas som så fantastiskt rolig. De driver med det låga för att få fram det höga, och det är det som är typiskt brittiskt. Men samtidigt driver de med det som är typiskt brittiskt, för om inte det låga ansågs lågt skulle inte det vara roligt att dölja det höga bakom det.

Jag menar nu inte att Svensk humor är mindre sofistikerad, men jag menar att den framhävs på ett annat sätt. Jag är inte så insatt i buskis humor, men det känns som om de mest spelar på tabun, vilket ju kan anses vara typiskt svenskt. Och detta på ungefär samma sätt som Monty Python driver med det Brittiska, så driver de med det som är svårt att röra som Svensk. De driver med den svenskhet som vi vill bli kvitt, det som vi inte vill vara, och därför när det dras till sin extrem sitter vi där och skrattar, och tänker att det är ju tur att vi inte är så låga åtminstone. Humor, har jag hört, handlar om att överraska, säga det kontroversiella, chocka. Men jag tror även att det måste finnas en igenkänningsfaktor, man måste förstå varför det är kontroversiellt, varför det borde chocka. Och även om jag bott här i snart fyra år, och plockat upp rätt mycket av kulturen och språket, så har jag bara börjat förstå det roliga med Monty Python. Och då måste jag ju säga att det fortfarande mest var de politiska skämten som jag förstod, medan den skrik skrattande snubben bakom mig (jag hoppade seriöst högt varje gång han skrattade, vilket var ofta) skrattade mest åt de absurda svängningarna. Fast, om vi ska vara helt ärliga så förstår jag ju inte riktigt vitsen med buskishumor heller, så kanske handlar det mer om preferenser än nationalitet.

Dagens undran 9: det här med namnbyte

Jag vet att jag nämnt det tidigare, möjligtvis just då det gick igenom, men jag tycker att det är värt att nämnas igen.

Jag har fått väldigt olika reaktioner till namnbytet i England och Sverige.

I England har de som är bekanta, men inte nära vänner med mig och alltså inte har någon aning om mitt privatliv, trott att jag gift mig, en föreställning som inte kan vara längre ifrån sanningen! Men det är ju förståeligt, eftersom giftermål är den vanligaste anledningen till namnbyte.

Och det är här mina vänners i olika länders olika reaktioner kommer in. I Sverige så har reaktionerna mestadels varit positiva och förstående, medan i England lite mer skeptiska.

En av de vanligaste frågorna jag får är vad min pappa säger eller tycker om det, och jag kan inte sluta förmå mig att förundras över denna fråga. Speciellt i sammanhanget där folk tror att jag gift mig. Det är som om, om jag hade bestämt mig för att gifta mig och därmed ge upp mitt 'flicknamn' så ställs inga frågor, eller visas ingen skepsis. Men om jag istället bestämt mig för att göra det för min egen skull, av egna intressen så bemöts mitt val med skepsis. Det är som om då är det okej att ifrågasätta mitt val att byta namn, men inte om jag bestämt mig för att gifta mig. Visst är det så att det hypotetiska giftermålet även skulle vara i mitt intresse, men namnbytet kommer inte som ett brev på posten längre i dagens moderna samhälle. Dubbelnamn, nya namn bildade av kombinationer av de gamla eller separata namn med kombinerade namn för potentiella barn är några av de lösningar som jag hört talas om för att få med bådas familjer när man bildar en ny familj.

Och visst att jag byter bort vad som kan ses vara min pappas familjenamn, men han är ju fortfarande min pappa, jag är fortfarande hans dotter. Och inte minst så är jag ju fortfarande min mammas dotter, för hon har ju onekligen gett mig mitt efternamn precis lika mycket som min pappa. Min poäng är att vi är ju en familj vad vi än heter.

Det är som om de som är skeptiska anser att jag sviker min familj och min bakgrund genom att ge upp det som knyter mig samman med min familj, men att samma 'svek' är helt acceptabelt om jag istället tar en partners efternamn. Nu har jag ju snarare tagit ett gammalt familjenamn, så egentligen är jag mer trogen till min bakgrund än om jag skulle ha gift mig.

Kanske är det en kulturell skillnad, och det kan förklara de olika reaktionerna från svenska och engelska vänner. Sverige är helt enkelt mer modernt och tolerant för flexibla familjer, medan Engelska vännerna är uppväxta i ett mer traditionellt samhälle där kärnfamiljen fortfarande är stark, och inte minst där vikten av namn för framgång är mycket mer institutionaliserad än den är i Sverige. Men jag vet inte, och jag kan inte komma underfund med varför faktumet att jag inte är gift men bytt namn ger upphov till sådan skepsis.

Dagens undran 8:Vad sker i världen?

Ibland så undrar jag hur sammankopplade människor i världen är egentligen.
För dessa saker skedde ungefär samtidigt(utan inbördes ordning):

nummer ett

Nummer två

och nummer tre

Och jag fulgrät på Picadilly circus i London.

OK inte direkt samtidigt, men inom en månad.

det är som om all skit kommer samtidigt. Är där en liten stund och sedan försvinner.

Väldigt djupa insikter så här en torsdagskväll.

Dagens undran 7 -Life on Hold

Nu när uppsatserna tar upp mer av min tid än att umgås med människor så känns det som om mitt liv har tagit en paus. Jag låter det mesta vila tills jag är klar med allt. Tar liksom inte tag i de där sakerna som borde tas tag i. För jag har tre uppsatser som ska tas tag i först.

Underligt nog så får detta skrivande mina kommunikationsförmågor att försvinna. Jag har svårt att uttrycka mig ordentligt, och här på bloggen har det väl märkts i och med att jag refererar akademiker. Men det konstigaste som jag märkt här på bloggen är att jag stavar fel en massa. Stavning om något är väl det som borde förbättras av att man sitter och jobbar med ord dagarna i ända?

Dagens undran 6- Sure Start

I was on my way to rant about the sure start policy in UK. Because of this quote:
"Looking at the effects of Sure Start nationally, the National Evaluation found that mothers in Sure Start program areas were more likely to treat their children in a warm and accepting manner than those in comparison areas" (Bovaird, 2007)
And I even had the line 'Sure start in to an engendered life' lined up.

But then I looked at the guidance of the Sure Start programme and found that they think it is
" important that the role of fathers is not overlooked. The vast majority of fathers – whether or not they live with their children day to day – have a crucial role to play in giving their children the best start in life. Their ongoing commitment, together with active interest and involvement in all aspects of their children’s life and development is really important in delivering better outcomes for their children."
And they are generally surprisingly gender neutral in their guidance, even swap the order of mothers and fathers in a very PC way.

Despite this, it is still possible to wonder, I think, whether the interpretation of Sure Start in the first quote say something about the authors gendered interpretation of the programme, something about the gendered evaluation of the programme or perhaps something about the uptake of the programme. Is it so that there, despite the good intentions of the Sure Start to be un-gendered (or perhaps sexist), that the programmes they offer are not appropriate for men? One of their volunteering schemes is to go in to maternity wards and promote breast feeding; Highly inappropriate for men to do.
There will be a follow up on this.

Also, I apologise for the change in language and highly academic tough on this post, but I'm essaying and I'm writing on one of the Uni computers, and without the full alphabet it is easier to wite in english.

Dagens Undran 5

Igår blev jag vald till club secretary för boxningsklubben. Det vara bara jag som ställde upp för val, så det var inte direkt svårt att vinna.

Men det som slog mig var hur grabbiga grabbarna i klubben är. Och hur problematiskt det verkar att jag är tjej. Jag var otroligt obekväm i hela situationen.

Både för att jag kände mig rent utan o-grabbig, men också för att de verkade tycka att min o-grabbighet var ett problem.

Detta märktes mest när vi kom till sobar, en studentbar som jag egentligen försöker undvika utav glatta livet men blev övertalad till att besöka efter tre cider. Sobar är en riktigköttmarknad. Och det var 'lads night out', där jag fick vara 'honorary-lad' eftersom jag ju inte var en lad. Men 'lads night out' innebär en massa saker som jag liksom inte gör, eller i alla fall inte med en massa snubbar. Tillexempel att delta denna köttmarknad. Jag har är varken intresserad av lammkött eller att vara en vara på den marknaden. Så jag gick hem strax innan midnatt.

Jag hade svårt att somna igår, och vaknade med en klump i magen imorse. Och jag vet inte riktigt varför. Jag har inte känt så på väldigt länge och det enda som har ändrats är att jag umgås med boxarna igen. Jag undrar varför det umgänget har sådana konsekvenser på mig.

Dagens Undran 4 som blir insikt

Ännu en gång förundras jag över hur lugn jag är nar det kommer till saker som sker i livet. Denna gång galler det män.

För ett par år sedan, och då menar jag ju faktiskt för bara typ två år sedan, så skulle jag ha oroat mig och skrivit tills fingrarna blödde om alla mina analyser av vad som skulle ske eller inte nar jag börjat dejta en snubbe. Men nu är jag alldeles lugn.

Jag vet att jag skrev förut att jag saknade tonårens enkla förhallanden,så egentligen borde jag ju vara nöjd med att vara lugn. Men det jag menade då var ju att man inte riktigt hade de där ’flytta-ihop-skaffa-barn-gifta-sig’ förväntningarna på sig, inte på riktigt i alla fall. Inte lika påtagligt som det är när man är 23. Men det som man gjorde då var ju att sönderanalysera blickar, rörelser, sms och ord. Jag minns att jag skrev ned alla sms jag fick från mina pojkvänner under högstadiet. Tror att de kanske finns kvar i en låda uppe på garderoben där hemma. Det var så himla mycket oro och känslor, så mycket spel och tolkningar. Men som sagt, detta höll ju i sig ända tills för åtminstone två år sedan.

Men nu är jag alldeles lugn. Jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det har att göra med att jag är mer mogen eller att jag försöker leva för dagen. Det rörde mig inte i ryggen att han inte smsat på en vecka. Jag visste att han var upptagen, jag var upptagen, och det var det liksom.
Nu ljuger jag ju nästan. Jag var inte ett dugg lugn då jag smsat och frågat om en dejt, och han inte svarade på flera timmar. Då gick jag och drack en och en halv flaska vin med min kursare.(Ok mängden var aldrig riktigt menad att vara så mycket, det bara blev så). För att sedan möta honom och hans vänner på vägen hem och konfrontera honom för bristen på svar.

Men det var då.

Någonstans ligger det en oroande tanke och gror att jag är så lugn för att han inte betyder så mycket för mig. Att jag skulle vara lika bra utan honom. Att jag liksom inte är helt så där jättekär som man bör vara.

Men när jag tanker på det, och rationaliserar som jag alltid gör, så är det här ju det jag alltid velat ha. Jag vill känna att jag ar lika bra utan honom som jag är med honom. Jag vill inte behöva honom. Jag vill välja att vara med honom.

Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.

Dagens undran 2

Jag undrar idag lite vad ens reaktioner pa ens personlighet sager om ens sjalvbild. Var journalist kompis skrev en kolumn om oss igen. Min reaktion var att skriva en tusen ords kommentar, kanske var det delvis for att jag laste det efter vi varit pa tidningen och jag darfor hade nagon typ av kreativitets injektion, men det ar ocksa ett forsvarstal for Facebook. Att inte alla har helt oppna profiler och delar allt med alla. Att inte alla accepterar vanskapsforfragningar bara for att kunna stalka. Facebook ar bara ett medium dar man uttrycker ungefar samma saker som man gor i verkligheten. Den texten kanske kommer upp nagon dag. Men min reaktion var i princip ett forsvar for mitt anvandande av facebook. Mina vanners reaktion var snarare acceptans. De accepterade den bilden som malades upp av dem och tog darmed kontrollen over dess mening. Accepterar bilden, men inte meningen.

Sa min undran ar nu hur mycket detta sager om var sjalvbild, ar det sa att jag star sakrare pa jorden och darfor kanner att jag inte kan acceptera den bilden som jag far projicerad pa mig? eller ar det de som ar sa pass trygga i sig sjalva att de kan acceptera bilden av sig som facebookberoende och for det ar ju en del av dem som de star for?

Eller sa kanske det bara ar olika personligheter. Men det ar anda lustigt hur man reagerar pa en sadanhar sak!