Emilou och London.

Det tog mig en timme att komma till jobbet idag, antar att det är det som är grejen med London, det är oberäkneligt.

Emilou och jobbet kanske en månad till

Min chef hade inte tänkt på att jag slutar den 14e maj och att rapporten ska vara inne i slutet på juni. Så han ska prata med sin chef om att förlänga praktiken en månad!!
Är detta början på slutet av min akademiska karriär? Min chef började nämligen också som praktikant när han doktorerade, men blev kvar och är kvar sex år senare.

Emilou och kärleken

Allt jag vill är att bli kär. Våga bli kär. Få bli kär. Ha någon att vara kär i. Jag tror att jag skulle vara jättebra på att vara kär. Jag tror att jag har jättemycket kärlek och omtanke att ge. Så mycket att den som jag blir kär i skulle bli överöst men ömhet, omtanke och uppskattning.
Men just därför ges kärleken inte till vem som helst. Den som får den måste uppskatta den utan att utnyttja den. Inte bli rädd för den, våga vila i den. Och ge tillbaka.
Och det är just det kravet som gör det så himla svårt. Det är därför jag varit så blasé angående männen på senaste. Det är ingen av dem som förtjänar min kärlek. Därför får de agera betydelselösa mellanting som ger mig bekräftelsekärlek. Medan jag spara på kärleken till den som har vett nog att uppskatta mig och all min kärlek.

Emilou och konstiga män

Idag när jag på lunchen skulle till banken och betala tillbaka mina studielån så mötte jag en underlig man. Vi passerade varandra men just som vi passerade varandra så tyckte jag att han sa något. Så jag stannar till och frågar vad han sa. Han sa då att han trodde han sett mig förr, jag kände inte igen honom alls så jag sa att ja det kanske han gjort. Så frågade han var jag var ifrån, för han tyckte jag hade en accent. Jag sa automatiskt england av någon anledning, men rättade mig sedan och sa Sverige. Han sa då att han en gång träffat en svensk konstnär. Och så frågade han mig om jag jobbade i närheten. Ja, sa jag, men var medvetet vag för jag har blivit försiktigare med vad jag säger angående jobbet. Och så frågade han om han skulle träffa på mig igen, ja an sa det liksom hypotetiskt och inte som en fråga. Kanske det sa jag, log och gick vidare till banken.

Emilou och nya huset

Jag halkade i badkaret i morse,ja nya huset har badkar, jag drog ned draperiet. kändes så jävla miffigt.

Emilou och turen

Ok inte för att jinxa något här nu, men jag skrev ju förut om att jag trodde att saker kommer att gå åt helvete och det kanske de också kommer att göra. Men kanske kanske gör min attityd att även de saker som skulle kunna anses vara jobbiga inte blir så himla jobbiga. Alltså det klart att vissa saker ju liksom är objektivt skit, (som min kompis K som gjorde slut med sin kille som hon bor ihop med och underkändes på sin upgrade i veckan!) men småskitsaker som typ att jag inte blev tillfrågad om jag ville hänga med de andra praktikanterna ut i fredags, eller att jag kommer bo med två 40 åringar, eller att jag har ett papper som jag måste skriva. Och inte har någon lust. Eller att jag inte har någon kille. Eller att det visade sig vara så svårt att få någonstans att bo. De gör liksom mindre för jag tror att de balanseras ut av de bra sakerna som sker. Och de bra balanseras ut med lite dåligt. Lite upp, lite ned. Men nu måste jag jobba!

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou gets excited!

ÅÅÅÅH  jag är så himla pepp!!!! kunde knappt sova för att jag är så pepp.
Tredje dagen på jobbet och jag ska på ett möte själv. Råkade kanske ta på mig för mycket där, men jaja.
flyttar på måndag till dyr dyr lägenhet. men det är det enda jag hittat hittils.
Men pendlingen är tröttsam så himla tröttsam. Kanske har det att göra med två väldigt intensiva dagar också, men jag har typ ont i kroppen för att jag är så trött.
Pendlar mellan att älska det och hata det. Hoppas jag hittar en balans så småningom.

Emilou är brutal

Av någon anledning så har jag släppt alla hämningar när det kommer till att säga vad jag verkligen tycker. Jag dömer folk och säger det. Allt med glimten i ögat, men ändå ganska brutalt. Som att jag tillexempel berättade för martin att han var dålig i somras. Bara så där.

Emilou upptäcker en muskel

Jag har alltid haft ganska starka armar tack vare gymnastiken och mitt hästintresse och allt mockande som det innebar. Och när jag började boxas så späddes musklerna på. Men de har alltid varit gömda under något lager fett så de har liksom inte synts så mycket om jag inte spänner dem.
Men nu i veckan så vid något tillfälle då jag kliade mig på armen blev jag alldeles chockad över min biceps muskel! Den liksom stack ut, som en bubbla! Det var en helt absurd upplevelse där jag liksom vetat atr jag har muskler, men inte riktigt sett dem på det här sättet förr. Nu har jag börjat vänja mig, och trivs rätt bra med mina biceps!

Emilou är ute och reser

Jag drar till sheffield!

Emilous ben gillar inte spinning

Ja idag så går jag alltså som en gammal tant. Eller går och går föresten, jag stapplar fram. Men, MEN, jag känner mig stark som fan för jag känner ju musklerna användas när jag går. Jag hatar folk som orerar om hur jävla bra de mår av att träna (har rantat om det förut ju), hur de får endorfin kickar och äääälskar känslan av av att ha svettats på gymmet, och hur de bara måste måste träna.
Jag tänker väl inte gå så långt, men jag kan nog säga att jag nu idag nog har den känslan i kroppen som de pratar om. Och den är ju inte helt fel.

Emilou trodde aldrig jag skulle säga detta

Men jag tror jag gillar spinning.

Emilou har vänt på dygnet

Ja för nu är klockan 01.33, och jag är knappt trött. Fan.

Emilou är lite konstig, eller inte.

Ibland när jag hör saker som andra människor gör så inser jag att det finns hopp för mig med. Jag går ofta runt och tror att jag är lite konstig, och att det är därför som jag inte synkar med folk. Och med vissa så är det väl så, i vissa sammanhang är jag nog konstig (jag menar jag blir charmad av att prata politik på fest). Men  så hör jag om saker som andra gör, och jag inser att jag i alla fall inte är värst. Och det är ju skönt. Det är alltid det som spelar roll. Att inte vara värst.

Emilou har en känsla av att det håller på att vända

Innan jul så hade jag sånt jävla flyt. Jag fick erbjudanden om jobb hit och dit, credd här och där. Livet var typ en dans på rosor. Jag var glad och nöjd, tränade och gick tydligen ned i vikt. Visst att jag jobbade arslet (pun almost intended) av mig, men jag trivdes med det. Jag trivdes med att producera massamassa jobba massamassa, men samtidigt ha kontroll över situationen. Jag kunde ta torsdagar ledigt och gå på stan, för sen jobbade jag hela helgen. Jag kunde komma sent och gå hem tidigt för en annan dag jobbade jag 12 timmar.
Men så kom första krashen; konflikten som jag var i centrum av utan att egentligen vara inblandad. Och i helgen var jag ju sjuk, något jag inte varit på länge.
Och det känns som om mer är på väg. Jag vet inte riktigt vad, men jag har en olustig känsla i kroppen något kommer att fukka snart. Kanske kommer jag att få helt slut på pengar. Kanske kommer mina handledare hata det jag skrev i helgen (det skulle i och för sig inte vara så himla konstigt). Kanske kommer något ske med lägenheten, eller att första veckan på praktiken blir hemsk. Kanske kommer tåget från Sheffield bli inställt eller försenat eller krocka så att jag inte kan börja jobba på tisdag! Ja jag vet inte riktigt, men jag vet att turen har vänt, och jag kan se fram emot lite skittider framöver. OH THE JOY!!

Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Emilou (o/)gillar: Lilla Sällskapet - Om vingarna bär

nu när jag sitter och skriver här hemma så lyssnar jag på P3 på radion, och ännu en gång får en låt mig att bli alldeles nostalgisk. Denna låt är så himla mycket Sverige för mig. På gott och ont. Klart som fan det är jävla hipstersnubbar som har fjällräven väskor och asymetrisk frisyr som gör existentiell musik med outsider texter. Men den tar tag i mig varje gång jag hör den på radion. Suger till i magen, och jag blir alldeles nostalgisk. Hipstersnubbar är ju Sverige. Och därför älskar jag det.

Emilou slösar på energi.

Jag var uppe lite för länge igår, och somnade inte förens sentsent. Så imorse när jag vaknade var jag så trött så trött, och tyckte jättesynd om mig själv för jag hade ju så ont i halsen, ont i huvudet och ont i kroppen. Jag bestämde mig för att läsa i sängen. Det gick ju sådär. Efter cirka en timme så blev jag så trött så trött och somnade om. Sov till halv två. Men nu kan jag sitta uppe och läsa, har till och med ätit lite. Men vad gör jag då? inte jobbar jag i allafall, nej jag läser bloggar, och uppenbarligen bloggar nu också. Sånt himla slöseri på energi. Speciellt eftersom jag ska leverera något till mina handledare imorgon. FUCK.

Emilou äter sorglig middag

Vänligen notera pillerkartan, dagens rätt kompletteras med ibuprofen.

Mmm ingefära, citron och honung, och en hög med papper och böcker. Detta ska jag ta mig igenom ikväll. (jag laddar med lite choklad också, bara för att vara på den säkra sidan)

Emilou är kärlekskrank

Just vid sådana här tillfällen när jag känner mig skruttig skulle jag vilja ha någon här som tar hand om mig. Typ gör te och lagar mat. Och ger mig lite kärlek så att det är lite mindre jobbigt att ha ont i halsen och huvudet och jobba. Det behöver inte ens vara en kille, det kan vara mamma eller pappa eller en kompis. Jag vill bara bli omhändertagen. Och älskad.
Men så vet jag ju att jag antagligen skulle bli knäpp av att bli curlad på det sättet. så jag får väl göra mitt eget te...

Emilou vill inte

Ja nu sitter jag här igen med en uppsats som ska skrivas till på söndag. Har massa spridda tankar och ideer, men inget konkret. Det enda konkreta jag känner just nu är att jag har ont i huvudet och halsen. Och så den där ångesten över att skriva. Ja, den är ju bekant. Så helst av allt skulle jag vilja slippa. Och så kommer jag på att jag har en till grej att skriva till på söndag. Och vill ännu mindre. Jag håller på att bli sjuk, och då borde man väl slippa jobba? Men så har jag ju dilemmat att antingen vila och kanske bli frisk, eller jobba och få det gjort innan jag blir sjuk på riktigt.
Hjärna eller känsla. det eviga dilemmat.