Idag vill jag bara kura ihop mig i ett hörn och inte finnas tills allt löser sig

Det har varit en orolig vecka. I onsdags åkte D in till sjukhus och opererades akut för blindtarms inflammation. På Lanzarote. Där han var på semester själv. Han skulle åkt hem imorgon, men har inte återhämtat sig nog för att läkaren skulle släppa iväg honom.
Jag har samtidigt miljoner deadlines och två resor att förbereda mig inför.
Och idag presenterade jag en artikel i ett forskar seminarium och kände mig dum som vanligt. Jag klarade mig bättre än jag gjorde förra gången, men kände ändå att det var en del frågor som var onödigt hårda.
Livet är lite extra svårt ibland.

Emilou och statistiken

Jag analyserar just nu vår data för en artikel. Och jag kollar kvaliten på datan baserat på olika variabler. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska leta efter. Vet inte vad jag egentligen bör kolla. Så jag tittar på resultaten, men förstår eller tänker inte egentligen. Och även när jag kanske förstår vad resultaten säger så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Som nu har vi tex. ett resultat som säger att ålder påverkar om föräldern är med i urvalet eller inte. Och det är inte jättebra, men vad ska jag göra åt det i regressionen? Det har jag ingen aning om alls.
Jag är trött idag. Jag har ont i nacken och sov dåligt. Men det är bäst att kämpa på.

Emilou och det här med att känna sig ensam

Att vara akademiker kan vara ganska ensamt. Speciellt när en är en sådan akademiker som jag som bara jobbar på ett specifikt projekt och mestadels är ensam på kontoret. Att jag bor ensam påverkar också denna känsla av att inte har nog med mänsklig interaktion, till den grad att jag när jag väl interagerar med människor tycker att det är lite jobbigt. Jag har helt enkelt blivit lite av en enstöring.
Just för tillfället så kompenserar jag med sociala medier istället. Jag kollar facebook i parti och minut, och jag kollar upp gamla kompisar, nya kompisar och folk jag bara är nyfiken på. Vad gör de nuförtiden? Hur ser de ut?
Det är ett ganska skönt sätt att socialisera för jag kontrollerar inte bara vad för information jag tar in utan också hur mycket. Plus att en inte behöver bry sig alls om trevligheter eller otrevligheter, behöver inte förhandla taltid i samtal eller ens hålla intresset uppe.
Kanske har jag socialiserat på detta sätt lite för mycket på senaste och det har gjort mig lite överkänslig i riktiga sociala situationer. Det blir kanske lätt så när en spenderar mest tid med sig själv.

Emilou och det konstiga jag var med om imorse

Jag var hos doktorn imorse för att få nya p-piller. Och när min läkare frågade hur de fungerade för mig sa jag att jag haft lite problem med blödningar i början men detta nu stabiliserats, men att jag också haft  lite problem med att jag känt mig nedstämd när jag började dessa p-piller, trots att jag tar denna typ av p-piller för att jag verkligen inte kan ta de med östrogen också. Läkaren gjorde ingen vidade notis av detta utan fokuserade på blödningarna. Jag nämnde då att jag sett den danska studien som statistiskt och över tid påvisade att de tjejer som åt p-piller hade mycket större chans att också äta anti-depressiva läkemedel, som rapporterats om på olika ställen. 
Läkarens reaktion var ganska förvånande. Hen sa nämligen att det ju alltid går att plocka isär sådana argument, och att det finns många andra förklaringar som tillexempel att de som äter p-piller är troligare att ha pojkvän och att det leder till mer känslomässigt trauma som leder till depression. 

Som någon som varit singel i många många år kan jag meddela att jag kämpade med nedstämdhet även som singel, det var inte något som plötsligt kom till mig när jag blev ihop med D. Snarare var det så att nedstämdheten kom när jag började äta p-piller. Och det var en annan typ av nedstämdhet, en jag inte kunde ta mig ur, en som låg latent och konstant. Tillskilnad från den som gick i vågor och som jag kunde hantera på ett helt annat sätt innan jag började med p-piller. Jag vet också att då jag åt p-piller första gången grät jag oförklarligt i månader utan att veta varför eller vad jag ville ändra för att må bättre, och när jag slutade äta p-piller slutade jag gråta. Trots att jag fortfarande inte hade kille. Nu är ju inte detta en vetenskaplig studie, men det finns nog av denna typ av anekdotiska bevis för att ifrågasätta argumentet att det är hjärtekross som orsakar depressionen. 

Men pojkvän och hjärtekross förklaringen är något som andra också föreslagit som förklaring till detta samband eller att de som blivit deprimerade redan haft någon typ av psykologiska probelm till att börja med. Ett samband påvisar inte orsak. 

Jag har några snabba rättfram problem med dessa förslag på förklaring:

1. Kan vi se liknande hjärtekross problem och depression hos killar som är i par? Nja, kanske inte det för denna förklaring är baserad på att kvinnor är de känsliga och har psykologiska problem. Kvinnokönet är det hysteriska. Denna förklaring har sådant uppenbart brist på genustänk och är så uppenbart fast i särskilda könsroller att det är skrämmande. Studien inlkluderade en miljon kvinnor i Danmark över 12 år, och sannolikheten att vi skulle se denna typ av samband och så starkt samband endast på grund av att dessa unga flickor *nedlåtande ton intended* har pojkproblem är helt enkelt absurd och visar på att de som ger dessa förklaringar inte förstår statisitk. Men detta är tydligen där den medicinska forskningen, och praktiken, ligger. Det gör mig riktigt arg att min läkare när jag förklarat att jag haft denna typ av bieffekter först inte tog det på allvar och frågade om jag behövde någon typ av stöd för depressionen eller hur jag mådde nu. Det gör mig ännu argare att hon sedan föreslog att det hade att göra med att jag fått mitt härta krossat av en kille, eller kanske till och med min kille, men det frågade hon inte heller. Det säger mycket om hur mental hälsa ses och speciellt hur kvinnors mentala ohälsa ses. 

2. Jag har lite mer sympati för argumentet att det kan vara så att p-pillren inte orsakar depression, utan att mental ohälsa kan vara ett redan existerande problem. Detta kan såklart vara fallet, och jag har inte läst nog om studien för att veta hur de kontrollerade för det. Men en av kommentarerna här  säger att "Their data showing that first came the hormone medication, then came the signs of depression evidenced in psychiatric medication prescriptions and/or psychiatric hospitalization," så detta föreslår att p-pillren åtminstone förvärrade symptomen till den grad att patienten fick medicin eller till och med togs in för vård. Låt oss landa i detta en stund. Här är en studie som visar på att p-piller åtminstone förvärrar depression till den grad för en grupp unga kvinnor att de tas in på sjukhus för att vårdas för psykisk ohälsa, och vi har helt seriöst människor som påstår att depressionen orsakas av härtesorg? 

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

Emilou och ilskan

Jag vaknade på helt fel sida imorse, men egentligen började det väl redan igår.
Jag är för tillfället arg på lite allt och alla.

Tillexemplel är jag arg på att jag har opålitiliga kompisar. Jag är arg på många i min närhet för att de inte verkar bry sig om mig. Jag är arg på min syrra, på D, på mina vän kollegor, på londontjejerna, jag på i princip hela världen.

Jag är arg för att jag anstränger mig för att vara en bra kompis, bjuda in till saker, fråga hur det står till osv. men att jag inte får så mycket tillbaka. Jag blir istället inte inbjuden till saker och får planer övergivna.

Så jag blir också arg på mig själv för att jag anstränger mig och förväntar mig att få samma tillbaka. Och att jag anstränger mig fastän jag inte får samma tillbaka. För länge sedan pratade jag och J om detta, och att det är en konstig logik att följa när det kommer till kompisar och att den alltid kommer leda till besvikelse. Men jag fortsätter ändå att förvänta mig att de jag är sjysst mot är sjyssta tillbaka. Och jag fortsätter att bli besviken.

Jag är kanske allra mest arg på mig själv.

Emilou och flygplatsen.

Jag sitter nu här igen på flygplatsen och väntar på flyget tillbaka till Newcastle. Flygplatsen som jag nu suttit på så många gånger på väg från D. Flygplatsen som ger blandade känslor, å ena sidan har jag just spenderat en helg med D, å andra sidan kommer det dröja x antal veckor till vi ses igen.
Många gånger har denna resa också inneburit massa ångest för att vi aldrig vet var vi är och för att vi är bäst tillsammans.
Därför innebär denna flygplats också lite hjärndödhet. Att jag aktivt försöker att inte tänka på vad som varit eller kommer vara. Detta är min karantänzon där jag spenderar en timme eller så och låter känslorna rinna av mig och stanna här. Jag förbereder mig på att inte längre vakna bredvid honom, få en puss på näsan medan jag långsamt vaknar och han går upp och gör frukost. Jag förbereder mig på att inte ha någon att sjunka falskt med i bilen, inte ha någon som precis samtidigt som jag ser något och skrattar rakt ut, inte ha någon att ställa världen till rätta med. Jag förbereder mig på att få sms på kvällen istället för att somna bredvid honom.
Här på flygplatsen händer allt detta.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och jobbet utan poäng

Det finns många bra saker att säga om mitt jobb. Både på en personlig och mer allmänt viktigt nivå. Personligen är det ju väldigt skönt att ha mycket flexibilitet och en bra lön, och allmän viktigt så forskar jag ju på saker som påverkar samhället.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte finns en poäng med det hela ändå.
Jag har svårt att ta mig för att påbörja artiklar pga denna tankeprocess:

1. det måste vara så himla fantastiskt bra och väl undersökt.
2. det måste säga något nytt som spelar roll i en värld utanför den akademiska.
3. även om jag tycker att jag uppnått 1&2 så måste jag också få det publicerat och då är det någon annans jobb att säga att jag inte uppnått detta.
4. om jag inte publicerar finns jag inte, och ingen vet att jag gjort ett bra jobb som spelar roll.
5. men även om jag publicerar så vet bara en handfull människor vad jag gjort och vad som efter mycket om och men kanske kan ses som relevant för allmänheten (på universiteten).

Hela denna cykel får mig att känna att det liksom inte är någon vits att ens försöka. Det är liksom lite för höga hinder att hoppa över. Det verkar som om de som lyckas publicera mycket har kommit över denna menlöshet och ser någon typ av intrikalt värde i att skriva, forska och banka huvudet i väggen när det inte blir publicerat. En del verkar också tulla lite på punkt 1, men överdriver punkt 2.  Kanske är det för att de värderar det som en akademisk kariär ger; flexibiliet och frihet att göra det du vill, undervisning och känslan av att du gör något bättre för världen (vare sig genom forskning eller undervisning). Och kanske lyckas vissa faktiskt göra världen lite bättre, eller övertala någon om att de faktiskt haft 'impact' i världen med deras forskning. Men vi statsvetare vet ju egentligen bättre, vi vet att det är många saker som påverkar vad som sker, vilka beslut som fattas och vem som får rätt. Så för oss är det mest en byråkratisk övning, försöka påvisa att det där som jag gjorde, det påverkade minsann lite gran!


Men jag vill faktiskt göra världen bätre. Jag vill faktiskt påverka världen. Så egentligen är ju den logiska slutsatsen att jag inte borde vara akademiker. Men jag vet inte om jag är beredd att ge upp friheten och flexibilieten. Kanske kommer jag inte ha ett val tillslut, kanske måste jag ta det som erbjuds när mitt kontrakt tar slut. Det här med att vilja ha en mening med jobbet är kanske ett lyxproblem som jag kommer att sakna när jag inte längre har något val.

Emilou och vi hade ju kommit så långt

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst fick jag min drog, lukten och känslan av att ligga bredvid D.
Men det var också en enorm besvikelse.
Allt det som var problematiskt för ett år sedan är fortfarande problematiskt. Var ska vi vara, på vems premisser, han vill inte ha barn (eller kan inte lova något nu), vi sårar omedvetet varandra hela tiden. Men när vi väl är tillsammans vill vi inte prata om det. Det ligger så mycket emellan oss att vi inte ens hade sex.
Sista morgonen spenderades i sängen, gråtandes,fylld av ångest. Vi försökte att prata igenom det svåra. Försökte hitta lösningar. För vi älskar ju varandra. Han är den finaste bästa människa jag känner. Han har många drag jag stör mig på också, men han känner mig jag känner honom på ett sätt som ingen känt mig förut. Han gör inte många av de sakerna som andra romantiska killar gör. Han överöser mig inte i kärlek och känslor, han säger inte hela tiden att jag är snygg eller sexig. Men det jag gör inte heller det till honom. Men han får mig att skratta djupt och intensivt med alla sina djur imitationer. Vi är ett otroligt bra team.Vi har ofta samma värderingar. Han gör mig trygg och galen på samma gång. Han får mig att vilja leva resten av livet med honom samtidigt som jag ibland inte kan stå ut med hans osäkerhet. Jag är djupt förälskad i denna man.

Men söndagsmorgonen och allt som vi ännu en gång var tvungna att gå igenom fick alla känslor att rinna ur mig. Jag var arg och fantastiskt förälskad på samma gång, för att sekunden senare vara helt apatisk. Jag kände ilskan klia längs med min ryggrad, men så sa han något, eller jag sa något som fick den att förvandlas till ett littet moln av lättnad över skuldrorna. Min kropp stängde nästan ned, hjärnan vägrade processa information, kunde inte tänka en klar tanke, och jag slumrade till allt som oftast. Hela morgonen är som en dimma.

Det ska inte vara så här svårt.
Jag vill ha någon som vet vad de vill, vet att de vill ha mig och vill vara med mig.

Jag vet att D vill det. Och jag vet att anledningen till varför det är så svårt är att han inte vill lova något han inte kan hålla. Han vill inte säga att vi ska leva tillsammans inom ett år för han vet att det kan vara svårt att uppnå. Så jag vet att det inte är för att han inte vill som han är svår. Jag litar på honom. Jag vet att han älskar mig. Men varje gång detta händer så distanserar jag mig lite lite mer. En liten del av mitt hjärta ger upp trots att jag älskar honom. Jag skjuter bort honom, skjuter undan planer och tankar på en framtid med honom. Fördet ska inte vara så här svårt, ellerhur?

Jag vet också att förhållanden inte är lätta. Man måste jobba på förhållanden, och jag tror också att man måste välja att vara tillsammans. Det händer inte bara. Eller iallafall inte för mig. Min hjärna och mina känslor fungerar inte på det sättet. Men jag trodde att vi kommit längre än vad det visade sig att vi gjort. Vi har kommit långt, jag förstår hans perspektiv bättre nu, han förstår mig bättre. Vi har lärt oss bråka och han tar mer innitiativ till att lösa konflikter. Jag har lärt mig lita på att han vill vara med mig. Vi har rest tillsammans, vi har rest till varandra, vi har byggt ett skjul tillsammans. Vi har kommit långt sedan förra året. Men uppenbarligen inte långt nog. Och jag står rådvill och vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag känner och vad jag vill. Hjärnan säger att det inte ska vara såhär svårt, men jag vill inte förlora min D. Så jag gör ingenting. Väntar på att det ska kännas helt rätt eller helt fel. Kompartmentaliserar och tänker på annat.

Emilou och drogen

Ikväll ska jag åka till Wales och träffa D för första gången sedan vi var i Sverige. Jag har haft mycket resor sedan vi kom tillbaka och vi var så fokuserade på Sverige att vi glömde planera nästa möte. Så det är nu en månad sedan vi sågs.
Det  är som en drog att ses. Min kropp reagerar rent fysiologiskt när vi ses. Jag känner ett lugn, en rofylldhet som liksom saknas mig när vi inte är tillsammans. Min kropp kräver och suktar efter denna känsla. Jag längtar ju också med hjärtat, men det här som min kropp känner, muskelminnet, det är en helt annan grej.
Är detta något speciellt för långdistansförhållande? Jag minns inte att jag kände detta lika starkt när vi bodde tillsammans. Det får mig också att undra om det är just D, eller bara D, som kan ge mig detta. Är det bara fysiskt eller är det en kombination av hjärta och muskelminne?

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou och idag är jag beredd at ge upp

Jag minns när jag började blogga. Då skrev jag så utlämnande, så mjukt, roligt och flytande.
Jag har tappat det.
Jag har börjat skriva torrt och tråkigt. Informativt. Strukturerat.
Det värsta är att jag inte heller skriver så bra professionellt längre.
Jag tänker ofta att det här med att vara akademiker, det handlar mindre om att vara smart, och mycket mer om att kunna skriva bra, och ha ett självförtroende av stål, och därmed vara lite arrogant.
Jag skriver inte bra, längre.
Jag tror att jag skrev ganska bra förut. Då kände jag att orden hade mening, de kom av sig själva och skapade smarta formuleringar.
Min hjärna arbetade kreativt, hittade på saker.

Eller så hittar jag bara på det nu.

Jag hämmar mig själv också. Jag kan inte längre skriva om de olika draman som sker i mitt kärleksliv, för det handlar ju bara om en person. Och det känns som att ju längre en är i ett förhållande desto mindre är det ok att ventilera de där små störningsmomenten, irritationerna och bråken. För det handlar ju om den personen. Och jag är inte bra nog på att skriva om det för att få till den fina nyansen.
Jag hämmar mig också för att jag inte vill skriva om jobbet. Jag har svårt nog att koncentrera mig på att skriva om det på jobbet, så varför plåga mig med att göra det här.

Så idag är jag beredd att ge upp på mig själv, på andra, på min karriär och på livet rent generellt.

Emilou och det där med att vara en större person

Jag är nog en ganska så konflikträdd person.
Jag gillar inte att konfrontera folk personligen för saker de gör mot mig eller andra.
Oftast tänker jag att det egentligen är en ganska bra egenskap, jag skapar inte onödigt med drama och det är bra att vara den större personen. Den som vänder andra kinden till och är empatisk och förlåtande. För ofta så menar ju folk inte att bete sig illa mot en. Ofta så är det för att de har annat som händer i livet eller inte är medvetna om att de på något sätt beter sig illa.
men ibland är jag nog för snäll för mitt eget bästa. Ibland blir jag nog trampad på.
Dagarna innan konferensen så bad en av tjejerna att jag skulle skriva ut en grej för att de inte hade tillgång till skrivaren som kunde skriva ut i färg och rätt storlek.
För det första var jag tvungen att ändra massa grejer för att det skulle bli rätt, sen blev det strul med middagen pga henne och när jag kom för att försöka lösa det så höll hon på med annat, sen när jag väl skrivit ut det så som hon bett om, visade det sig att hon redan gått hem. utan att meddela mig eller säga hej då.
Jag borde verkligen sagt ifrån att det inte var så sjysst. Speciellt eftersom jag hade stannat kvar speciellt för att hon bett mig om hjälp. Men jag säger inget. Jag har överseende. Men jag är långsint och är fortfarande sur på henne för detta. Så egentligen är jag ju inte en större person, jag är bara konflikträdd.

Emilou och ute på andra sidan

Det har varit ett gäng intensiva veckor med konferens, födelsedagar, intervjuer, rekrytering, enkätdatakoll, klagomål på enkäten, klagomål från mina intervjuvare. Det är fortfarande en del grejer att följa upp och fortfarande en massa mail att skicka, men det är lite lugnare.
Jag har en person som ska göra intervjuver för mig som dock är otroligt besvärlig. Hon har frågat massa onödiga frågor, är tekniskt inkompetent så jag måste göra massa extra arbete för att få saker att fungera, hon kräver att alla rum vi är i har nog med naturligt ljus för att slippa tända lysrören.
Idag kom hon förbi mitt kontor och först så tog hon på sig solglasögon för att jag hade lamporna på. jag förstår att det säkert är ett medicinskt skäl, men hon har liksom inte förklarat eller nämnt detta så hon verkar bara dryg.
Sen hade hon bett om betald förberedelse tid för att det var så mycket olika grejer att fixa med innan intervjuverna. Jag har nu  fått en timmes extra tid för dem godkänt av min chef, men hon var inte nöjd med det utan sa att det ju tar längre tid än så att förbereda för en intervju.
Detta är alltså efter att hon ifrågasatt vår metod och strategi, hon ställt miljoner frågor om det praktiska utan att ta upp ett erbjudande att ha ett möte för att prata igenom det, bett om att rummet intervjun är i inte har lysrör, bett mig sköta allt pappersarbete bland annat.
Om det är detta som det innebär att vara chef eller leda folk så vill jag inte vara med. Jag försöker se det som en möjlighet att lära mig hantera denna typ av lite knepigare personer. Försöker se det som att hon bara är osäker men försöker göra ett bra jobb. Försöker hålla mig positiv och trevlig, inte låta min irritation visas. Tur att mestadels av vår kommunikation sker över mail. Jag har sämsta pokerfacet.

Emilou och tisdagen som känns som måndag

Vi hade ledigt igår, och äve om jag hade tänkt att jobba hela dagen så jobbade jag bara lite. Men det lider jag för idag då det känns som om jag har en miljon saker att göra. Allt mest administrativt, skicka mail, påminna, organisera, där allt är  lika bråttom.
Och jag blir irriterad på folk som inte återkommer, folk som säger att de kan hälpa till men sedan har andra viktigare saker för sig och lämnar mig i sticket. Detta leder till att jag blir generellt irriterad och hatar världen. Det är kanske lika bra efterosm jag har så mycket att göra att världen just nu bara skulle distrahera.
Jag inser såklart ironin att jag bloggar när jag 'har så mycket att göra'.

Emilou och den senaste veckan

Jisses vilken vecka det varit.
- Jag fixade med fältarbete och konferens i början av veckan.
- Min kanadensiska kompis B kom hit i tisdags.
- Jag var på statistikkurs i onsdags och kände mig lite smart för en gångs skull.
- Vi hängde i Newcastle och åkte till Hadrians wall i regn och kyla. Vi plockade upp ett par kalla amerikanska vandrare längs med muren och körde dem till deras vandrarhem.
- Vi gick på Sofar i Newcastle och sjöng med i refrängen.
- D missade nästan sitt flyg hit i torsdags för att hans buss var över en timme försenad, jag grät när det verkade som om han inte skulle komma och hoppade av glädje när det visade sig att han hunnit med planet.
- D och jag gick ut med kompisar till en ny pub som öppnat.
- Vi fixade hemma, jag höll på i trädgården, han bakade och lagade middag. Och vi undersökte hur man får kvistar från olika buskar att växa för att försöka få lite fler bin till min trädgård.
- D och jag synkar så himla bra, vi skrattar massa åt jätte interna skämt. Vi såg en man med en t-shirt med roligt tryck samtidigt och skrattade rakt ut båda på samma gång åt det. Vi letar olika bilder eller andra föreställningar av djur. Och varje gång är roligare än den andra.
- Vi promenerar till vår favoritpub och jag är alldeles för trött men ölen piggar upp mig.
- D säger det finaste han någonsin sagt till mig och jag blir extra extra kär i honom.
- Vi myser i sängen till klockan elva varje dag och äter lång frukost med extra allt. Tekopp efter tekopp och kaffe på kaffe. Hänger utan att ha någon press att göra något speciellt.
- Vi åker till kusten för att gå på marknad och köpa en t-shirt som visar sig vara slutsåld.
- Det är kallt.
- Vi åker hem och äter middag.
- Vi åker till flygplatsen och jag lämnar honom för att inte ses på tre veckor.
Jisses vilken vecka det varit. Men där jag förut kände mig övergiven och ledsen varje gång D åkt tidigare känner jag nu bara någon typ av enorm kärlek, trygghet och lugn. Vi har hittat en harmoni som gör att den där distansen som ett helt land skapar inte spelar roll längre.
Till vår treårsdag ska vi fira i dagarna tre, hitta på en dag var som överraskning till den andra och planera en dag tillsammans. Vi har efter sommaren varit ihop i tre hela år, tre intensiva år, tre år som testat oss och vårt förhållande. Men vi har hållit ihop. Tre år. Det känns både som ingen tid alls och som en evighet samtidigt.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?

Emilou och jag hade aldrig gjort det själv

Det var verkligen en gruppaktivitet det där med att ge vantar och köpa mat. Jag hade aldrig tagit mig för att göra det själv om inte han jag var med hade gått fram till killen på marken och väckt honom. Men sen löste ena handlingen av den andra och jag satt och försvarade en hemlös rätt att sitta på McDonalds.

Emilou och att vara ett par vantar fattigare

I fredagskväll mitt i en trevlig kväll ute i Newcastle natten så gav jag bort ett par vantar till en hemlös kille.
Jag och en i gänget skulle ta ut pengar och mitt i gågatan ligger en kille helt utslagen på marken. Hans väska ligger slängd en bit ifrån honom. Vi går fram till honom och väcker honom, märker att han är iskall, frågar vart han ska och vad han heter. Vi bestämmer då ganska snabbt att vi går till McDonalds och köper mat och en kopp te till honom. Medan vi går dit frågar han om vi har ett par vantar, och jag ger honom mina ett punds fleece vantar som jag haft i ett par år. Hans händer är så svullna av kyla och utsatthet att jag vet inte om de egentligen passar.
Vi kommer in på McDonalds och det är såklart kö till fyllekäket. Min kompis ställer sig i kön och jag sätter mig med vår hemlöse kille, och han somnar nästan direkt. Han var nog ganska drogad.
Men så kommer en säkerhets vakt och säger att han inte får sova. Jag försöker förklara situationen och att vi bara väntar på mat. Om jag inte varit där hade han blivit utslängd. Jag försöker hålla honom vaken men han är rätt borta i skallen.
Sen kommer managern och säger att han inte ens får vänta på maten inne, utan att vi måste gå ut och vänta. Killen är så borta att han bara följer med, blir lite irriterad på säkerhets vakten.
Tillslut kommer min kompis med mat och te, och vi promenerar ned för gatan och lämnar honom på en bänk med sin mat och te.
Han skulle på en lägenhets visning nästa dag, jag hoppas verklien att han lyckades gå dit. Jag hoppas också att vantarna passade och att han har kvar dem.

Emilou och plötsligt händer det?

Jag har gått en hel dag utan att ha fått ont i bihålorna på eftermiddagen! jag har faktiskt hållit mig ganska så full av energi hela dagen och typ nästan fått gjort allt jag ville få gjort. Det går minsann framåt ibland!

Emilou och uppdatera mailen

Jag kollar konstant mailen för att se om jag fått något svar. Men trots att det gått två veckor nu så har jag inte hört något. Vet inte alls hur jag ska tolka det. Men häromdagen så vaknade jag med en himla stark förnimmelse att jag inte gått vidare, och det kändes ändå skönt. Mest att 'veta', men jag vet nu också att jag ju inte skulle bli så himla besviken om det var så att jag inte gick vidare. Och det är ju bra att veta.

Emilou och det här med att ställa höga krav på sig själv och högre på andra

Jag sitter och stör mig på att pappa slösar bort massa tid framför datorn. Kommer sig liksom aldrig för att göra det han säger att han ska göra.
Men så sitter ju jag och refreshar facebook, kollar jobbmailen, personliga mailen och nu alltså bloggar istället för att jobba. Jag sitter ju och slösar bort massa tid framför datorn. Kommer mig aldrig för att göra det jag ju faktiskt borde göra.
Det är lätt att ställa högre krav på andra än sig själv ibland.

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.

Emilou och min kille är ganska rolig ❤️

Fick det här meddelandet häromdagen. Jätte internt men jätteroligt.

Emilou och lite energi

Åt lunch med min kompis idag, och det visade sig att hon känner ganska lika som jag. Vi pratade om det hela lunchen och det var något med att peppa någon annan som fick mig att känna lite energi. Det hjälper så klart att jag inte har ont i ryggen och nacken och bara lite ont i bihålorna idag. Sen hade jag ett bra möte med min chef, ett där han gav lite mer pepp för det tuffa arbete jag gjort med enkäten. Sen pratade vi om min artikel som jag kämpar med, och han engagerade sig verkligen i argumentet, och det var så himla energigivande. Och plötsligt känns det fullt möjligt att stanna kvar här och jobba klart på projektet. Idag har varit en bra dag.

Emilou och en ny paralys.

Min syn på min framtid går i berg och dal bana. Ena dagen är jag säker på att jag vill och kan stanna i England, jobba klart på projektet, fixa klart allt jag vill fixa i lägenheten och leva klart min tid i England.
Andra dagen känner jag att det är ohållbart att stanna här, jag blir sjuk av detta landjobblägenhet, jag vill inte jobba klart på projektet, jag vill ha en bättre chef, jag vill inte gå igenom den självförtroende prövning som det innebär att vara akademiker, jag vill bara hem till Sverige.
Men jag vet att Sverige inte är helt hemma längre, jobbet där kanske inte  blir rätt, chefen där kanske också är dålig, med tanke på hur rekyteringsprocessen sett ut så verkar de ju ganska så oorganiserade. Jag vill inte rymma från en situation för att den inte känns helt rätt, för jag vet inte om det jag rymmer till egentligen är bättre.
Och jag blir paralyserad. Jag vet inte vad jag vill, vad som skulle vara rätt. Båda alternativen har fördelar, och risker och jag vet inte ens hur jag ska väga alternativen mot varandra, hur jag ska lyckas reda ut vad jag vill och vad som är rätt. Till och med min magkänsla säger olika saker. Så jag gör ingenting.

Emilou och drömmarna tillbaka till studentdagarna

Även om min arbetsvardag inte har förändrats dramatiskt sedan jag var student, speciellt sedan doktorerandet, så känner jag mig plötsligt nostalgisk över det livet vi levde.
Vi var en grupp ganska så privilegierade unga vuxna som hade stipendium och flexibla dagar. Vi kunde göra typ vad vi ville när vi ville. Det mesta vi gjorde, eller inte gjorde, påverkad bara oss. I alla fall i det korta loppet.  Och det gjorde att vi levde en ganska så obrydd vardag. Vi gick ut och firade folks födelsedagar, gick på spelningar och tog en öl för att det var soligt. Vi åt lunch tillsammans, vi gick till gymmet tillsammans. Vi var en grupp unga vuxna som inte hade så mycket oro i livet.

Nostalgi har såklart en viss naivitet i sig. Jag vet att det ju inte alltid var så mysigt och trevligt. Jag vet att det inte alltid var utan oro. I alla fall inte för mig. Men den stora skillnaden jag känner just nu är att det var en ganska så naturlig grupp som jag hängde med. Den gruppen som jag lyckades hitta i slutet är en av de första grupperna som jag verkligen känt att jag började känna mig som en självklar del av, även om jag inte alltid var så pigg på alla i gruppen. Kanske är jag lite extra nostalgisk för att jag ser att de fortfarande umgås och hittar på saker, och det gör att jag önskar att jag fortfarande var där. Kanske är det bara för att jag känner att jag inte har den typen av grupp här, och har svårt att se hur jag kan hitta den typen av grupp.

Men i min arbetsvardag är det en stor skillnad. Numera har jag mycket mer ansvar för saker som inte bara har med mig och min forskning att göra. Jag vet att detta har att göra med att växa upp, komma framåt i (arbets)livet, bli vuxen osv. osv. Men jag känner ett visst obehag inför detta. Jag önskar ofta numera att jag fick ha ett jobb som inte innebar något ansvar att leverera och prestera. Jag har drabbats av en enorm, paralyserande prestationsångest. Kombinerat med bristande motivation. Jag provar olika strategier för att komma över detta, men det är svårt.

Det är nästan lite absurt att jag samtidigt som jag känner allt detta forskar på ungefär detta. Projektet handlar ju om vad en förväntar sig av ett jobb och till vilken utsträckning som jobbet lever upp till detta, hur en upplever och förhandlar övergången mellan skola och arbete och hur ens uppväxt och föräldrar har format och påverkat denna övergång. Det är som om jag skulle kunna vara min egen studie, eller att projektet är någon typ av högst akademisk självhjälpsprocess. Vi får se hur det går, men samtidigt som jag är nostalgisk över studentdagarna så är jag också lite spänd på att se var projektet tar mig. Professionellt eller personligt.

Emilou och är det illa att jag inte kan koncentrera mig idag för att jag längtar till ett glas vin ikväll?

Vi har en afterwork med Early Careers Researchers ikväll. Och allt jag kunnat tänka på sedan jag kom hit imorse är att jag vill att klockan ska vara 17.30 så att jag kan få dricka ett glas vin.
Vet inte vad det säger mest om; mig eller jobbet.

Emilou och det handlar om perspektiv.

Jag har många olika bollar i luften just nu, och de är inte bara olika för att de är olika uppgifter, men även för att uppgifternas natur också skiljer sig väldigt.
Det första och det som borde vara det främsta är att jag läser EU Education and training policy. För att skriva en rapport om hur det har disseminerats i olika länder. Detta är ganska spännande och kräver kritiskt tänkande, något jag saknat att göra ganska länge.
Det andra jag gör är att försöka få stil på vår enkät. Detta kräver enormt noggrant nitiskt arbete för att se till att vårt opinionsmätar institut har gjort saker rätt.
Det tredje jag gör är att redigera rapporten om VAAn som vi utvecklade till valet förra året. Detta kräver ett helat annat typ av koncentrerat och kritiskt arbete.
Å ena sidan så är det stressigt och svårt att ha så många olika tankeverksamheter igång samtidigt. Å andra sidan är det skönt att kunna byta mellan dem. Det handlar helt enkelt om perspektiv och idag väljer jag att se det som skönt att kunna byta arbetsuppgifter.

Emilou och måndag

kanske är det måndagsblues, kanske är det för att jag haft fina helger på senaste, men att jobba och göra det jag behöver göra för jobbet känns så himla meningslöst.

emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou lär sig resa själv

Jag är i Barcelona för tillfället för ett möte med projektet. Råkade boka flyget fel dag så hade en hel dag extra innan mötet  börjar imorgon.

Och även om det är ordentlig lyx att få åka till Barcelona och alla de andra ställena jag fått åka till genom projektet på jobb så hade jag ångest inför resa .

Inte bara för att alla möten med projektet innebär en hel del ångest, men också för att jag visste att jag hade en kväll och en hel dag i ett land där jag kan typ tre ord av språket att fördriva själv. Om det inte var så att jag behöver äta så hade det inte varit så farligt. 

Jag had samma oro när jag åkte till Montreal, men då hade jag en massa lokala tips och de pratar ju faktiskt engelska där. 

Men både då och nu har jag insett att det inte är så farligt att resa själv. Även om en inte kan språket. Idag har jag tillexempel suttit på ett café och jobbat, sedan strosat i stan (och bara känt lite osäkerhet en gång) och nu sitter jag på en tapas bar som är perfekt för att äta ensam på! Det är som ett smörgåsbord av tapas så en går och tar det en vill ha och så räknar de tandpetare (som sitter i tapasen) efter. 

Det klart att resa oftast är roligare med sällskap, men jag börjar lära mig att resa själv. Och helt ärligt är det bättre såhär än att resa med dåligt sällskap, typ min chef. 

Så jag lär mig, och jag börjar till och med uppskatta, att resa själv.

Emilou och det är okej att bli irriterad på detta va?

ännu en gång konferenskonflikt. Eller det är väl kanske mest jag som känner av konflikten här.
Situationen är denna:
Vi hade bestämt en viss struktur och ett visst pris för konferensen. Men en av de entusiastiska tjejerna har nu föreslagit att vi ändrar båda. Och att vi gör en mycket större konferens.
Hon har även mailat mig och frågat om jag hört något från den som ska fixa hemsida och registrering hur det går med hemsidan och registreringen. Det har jag inte, och hade jag det skulle jag ha meddelat dem.

Det är okej att bli irriterad på detta eller hur?
Det har inte bara att göra med att jag har kontrollbehov och att grund idén för konferensen var min, och att de nu kommer in och vill ändra på massa saker. Det har lite med det att göra, men jag har också gått med på många ändringar.
Det har mer att göra med att samtidigt som hon stressar för att få saker klara så vill hon ändra saker i grunden. DET är irriterande. Och stressar mig så att jag tappar kollen lite. Jag blir liksom bombarderad med frågor och förslag hela tiden, och det gör det väldigt svårt att hålla koll.
Jag känner att det är lite paralleller till hur koordination på projektet jag jobbar på säkert känner, och jag känner plötsligt en hel del sympati för henne. På tal om det så är nog inte de stressnivåer jag känner just nu särskilt bra upplägg inför detta möte.

Emilou och läxor att lära sig

Den här konferensen jag organiserar, jag har fått lära mig lite läxor som om jag inte skriver ned dem så kommer jag att glömma.
1. Jobba inte med en nyfunnen kompis. För alla andra saker som sker gör det så mycket svårare då.
2. När saker börjar falla ur din kontroll, ta inte nödvändigtvis tillbaka kontrollen men se till att det blir gjort på det sätt du skulle gjort det. Exemplet är att inbjudningar började gå ut utan att vi hade rum bekräftade, vilket var okej och det sätt vi var tvugna att göra det denna gång. Men det hade varit bättre om de inte hade gått ut med bestämda datum. för nu har vi ingen flexibilitet angående datumen för vi vill inte verka oproffsiga, men det betyder att vi inte kan få de rum vi vill ha.
3. se till att etablera kommunikations och beteende regler tidigt, och när det inte levs upp till säg till. Exemplet är att det sker lite för mycket saker från vissa håll utan att kommunicera med resten eller med mig, och det leder lätt till missförstånd och att folk pratar om varandra. Plus att jag inte gillar det. Nu har jag sagt till, inte riktigt på det sätt jag önskat, men det är ett steg i rätt riktning.

Emilou och den kittlande känslan

D kom upp hit i helgen och det var så himla fint. Vi var mjuka och gulliga, ingen oro för framtiden, inga missförstånd och sårade känslor. Inte för att det alltid är så, men ett par gånger har det varit så. Speciellt när vi inte setts på ett tag. Men i helgen var det bara fint och jag försöker bevara den fina kittlande känslan jag har när jag är med honom. När han kliar mig i håret, när han tar min hand, när vi gosar i soffan. Jag försöker ankalla kropssminnet och inte bara känna tomheten nu när han åkt.
Vi vet ännu en gång inte när vi kommer ses härnäst. Men vi vet att jag har en intervju för det där jobbet i Sverige.

Emilou och saker jag inte vet hur jag ska hantera

Jag smsade med en av doktoranderna och sa att jag ogillade ISCO koder för de har gett mig huvudvärk hela eftermiddagen. Varpå hon säger att hon är en dålig akademiker för att hon inte vet vad de är.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon menar ju inte allvar, men jag menade ju inte heller att antyda att hon borde vetat vad de är. Jag känner igen beteendet, där en person hela tiden säger hur dåliga de är, jag gör det säkert ofta också, men just det här att påstå att en är en dålig akademiker för att en inte vet en specifik sak, det är att dra på stora växlar för ingenting. En av doktoranderna i Soton gjorde också det, och jag har svårt att veta vad jag ska säga. Ska jag peppa? ska jag ignorera?
Om jag varit hon skulle jag sagt typ- oj det låter komplicerat vad är de?

Emilou kan (faktiskt) själv

För ett tag sedan kände jag att jag hade tappat allt mod och självständighet att ta tag i och göra saker. Även om jag fortfarande är mest motiverad till att ta tag i saker när någon kommer på besök eller är där för att ge en liten knuff så känner jag äntligen att jag faktiskt är påväg tillbaka till att känna att saker inte är helt ouppnåeliga. När M&P var här till exempel så bytte jag lampkontakter med bara lite instruktion från P om vad jag skulle göra med jordsladden och steghållande från M. Jag rensade även avloppet utomhus som hade täppts igen, det var en stor pöl som liksom inte rann undan och jag stack helt enkelt ned handen i avloppet och hittade gallret som var täckt med gegg från dusch och handfat. Rensade gallret och vattnet rann direkt undan. Kännde mig rejält vuxen och initiativrik just då.
Dock hänger både fuktproblemen över mig fortfarande, jag drömde inatt att all färg på väggarna flagnade av och att jag i princip inte hade någon tak isolering. Och tillslut så föll i princip hela huset samman. Denna oro påverkar mig alltså ganska så mycket, för jag  vaknade  och var helt slut i kroppen.

Emiolou och det gick bra ändå

Mötet var inte så farligt ändå tillslut, jag behövde inte säga ifrån men kände ändå att jag fick tillbaka lite kontroll över processen.
In other news så har jag blivit diagnostiserad med rinit. Det är därför jag är förkyld hela tiden, och det är därför jag haft ont i bihålorna och fått en massa andra komplikationer av rinnig näsa. Problemet är att det är svårt att säga vad det beror på, antingen är det en alergi eller stress. Jag gissar att det är en kombination, men ingetdera är särskilt lätt att göra något åt orsaken utan det enda en kan göra är att hantera symptomen. Jag fick en nässpray och allergitabletter. Och även om det är skönt att äntligen ha en ordentlig diagnos så önskar jag verkligen att de hade kunnat diagnostisera mig tidigare. Jag har ju varit hos läkaren säkert en gång i månaden sedan i juni för de här problemen, och att ingen då ställt följdfrågor eller kopplat ihop symptom det är rätt så rejält frustrerande för det har ju påverkat mig och vardagen väldigt mycket.
Jag ororar mig också fortfarande för vad som verkar vara fuktproblem i mitt badrum, men vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få reda på om det är något jag måste göra något åt, och hur mycket jag måste göra åt det.
Jag fick i alla fall en avfuktare av mamma och pappa i födelsedagspresent, det borde göra lite skillnad.

Emilou och en klump i magen

Jag ska precis på ett möte för en konferens som jag dragit igång att arrangera. Men förra veckan så tog två av tjejerna lite för mycket eget initativ så att det kändes som om hela konferensen togs ur mina händer. Det är bra att de tar initiativ, men de kommunicerade inte att de tänkte göra det, och det är inte lika bra. Så nu på detta möte så måste jag på något sätt ta upp detta utan att låta småsint och kontrolfreak. Så jag går till mötet med en klump i magen.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och lite konstiga saker jag stör mig på

Jag stör mig något otroligt på folk som använder för mycket pålägg. Alltså typ två korvskivor när en egentligen täcker mackan. Eller för tjocka gurkskivor. När de är hemma hos mig alltså. Fast med D stör det mig lite även hemma hos honom. Jag tror att det kanske har att göra med att det känns som slöseri och lite girighet, speciellt när det handlar om att använda mina grejer. Och det gör ju mig väldigt ogenerös, men alltså när det kommer till mat då måste det vara rättvist! Eller, jag har nog ingen förklaring till varför jag stör mig, och det är väl det som är det konstiga.

Emilou och en ganska så vanlig måndag

Det har blivit kallt i Newcastle, och äntligen slutat regna. Men detta kan nog leda till att vi får isbanor lite överallt med tanke på hur översvämmat det är. En subway under en motorväg hade vatten upp till bara en meter under taket, om det inte runnit undan kan det bli intressant att se hur det beter sig i kylan.
Jag skickade in ansökan på det där jobbet igår, pratade även med avdelningschefen i förra veckan och han var väldigt positiv och 'hoppades att jag skulle söka'. Jag kanske sätter mig i en jättedum situation genom att söka för tänk om  jag ens blir kallad på intervju, och tänk om de faktiskt erbjuder mig jobbet. Då vet jag verkligen inte vad jag skulle göra. Jag söker ju mest för att se om jag ens kvalificerar, och om jag inte gör det vad jag behöver göra för att kvalificera. Eller jag söker för att det är beskrivet på ett sätt som får mig att känna att det är mitt dröm jobb. Men jag försöker att inte oroa mig för det första scenariot för mycket för det är ju bara onödig stress.
Men sanningen är att jag inte är så sugen på att fortsätta i det akademiska. Ingen av de som är längre fram i karriären verkar faktiskt tycka om sina jobb. Och då spelar det ingen roll att vi har flexitime, 6 veckors semester och bra betalt. Jag kan ta mindre av allt det om jag faktiskt gillade det jag jobbade med.
Kanske är jag helt enkelt ett barn av min tid, min generation bryr sig mer om tillfredställdhet med jobbet än att det är välbetalt. 90 talisterna och millenialisterna har lyckats hitta en kombination av båda. Min generation är socialiserade till att vi kan få vilket jobb som helst, precis som de tidiga 80 talisterna, men vi måste också göra massa extra arbete vid sidan av för att göra oss konkurrenskraftiga på den mättade ungdomsarbetsmarknaden. 90 talisterna är lite mer realistiska och bryr sig mindre om passion och mer om pragmatik- vad behöver jag kunna för att tjäna bra med pengar. Min generation frågar sig frågan vad de behöver kunna för att känna stor tillfredställelse i jobbet. Och då är det inte bara att en är nöjd med jobbet, utan arbetet bör även på något sätt förbättra världen.
Det är klart att detta är generaliseringar, övergripande trender inom olika generationer. Egentligen så handlar det om framkomsten av nya grupper som tycker samma sak, eller vad majortieten tycker. Den majoriteten kan vara mycket liten, och minoriteten kan vara fragmenterad så att majoriteten egentligen bara är en större minoritet.
Men nu ska jag återgå till att göra meningslösa ändringar på enkäten vi ska skicka ut.

Emilou och 2016

Tänk om jag skulle ta mig för att faktiskt blogga lite mer under 2016. Jag vet att jag inte har så himla många läsare, men det är något speciellt med att skriva ned saker, formulera tankarna till text och sedan dela det med världen.
Det kanske hjälper mitt akademiska skrivande att faktiskt formulera alla de andra tankarna som snurrar runt i huvudet, för just det akademiska skrivandet har ju inte direkt varit på topp sedan jag lämnade in avhandlingen. Jag har börjat tycka att det är väldigt svårt att forska, svårt att skriva, svårt att få nya ideer. Så jag provar lite olika grejer för att det ska bli lättare igen. Och att blogga mer blir en strategi.

Emilou och 2015

2015 var året som jag fortsatte att resa med jobbet och småsemestrar. Det var året jag velade hur länge som helst och tillslut lite motvilligt tog steg mot att bli vuxen genom att köpa lägenhet. Och kan nog inte riktigt säga att jag älskar det ännu. Jag gillar att jag har en trädgård, jag gillar att jag kan måla och göra vad jag vill- men det leder ju också till beslutsångest över vilken färg jag egentligen vill ha. 2016 blir året jag bestämmer mig.
2015 var också året som D fick ett nytt jobb och flyttade till Wales, ingetdera blev som han tänkt sig. 2015 var året jag grät floder över detta och sedan också över vår kris över framtiden.
2015 var året som jag fortsatte att kämpa, kämpa för att jobbet skulle kännas rätt, kämpa för att förhållandet skulle funka, kämpade för att lyckas med lägenhetsköpet, kämpade med att överleva mina fortsatta sjukdomar och krämpor. 2016 måste bli ett lättare år.
2015 var året jag provade nya grejer och faktiskt fick mig tre nya vänner. Jag besteg även ett berg och jag och D åkte på semester tillsammans. 2016 vill jag utnyttja allt som Newcaslte har att erbjuda, prova yogastället i heaton, ta ett par ridlektioner och ta franska lektioner.
Jag hoppas också att 2016 ger mindre strul med lägenheten, mindre strul generellt så att jag har färre anledningar att vara orolig och ledsen, att jag är mer frisk och att projektet blir lättare att jobba på.
Jag sätter kanske inte jättehöga förväntningar på 2016, men jag har haft två intensiva år så det är helt okej om 2016 blir lite lugnare.