emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou och gräset är alltid grönare....

Nu har jag kommit till stadiet i lägenhetsköpet där det inte går att dra sig ur längre. Och så hittar jag andra fina lägenheter. Som inte behöver reparera taket. Men som inte har trädgård och är mycket mindre. Men vill jag verkligen ha en trädgård? Och om D flyttar någon annanstans så behöver jag ju inte så stor lägenhet.
Det som lockat med att köpa lägenhet är att det blir billigare månadskostnader, men samtidigt så måste jag ju då köpa massa möbler och betala reparationer. Så egentligen går det nog jämt upp. Fast reparationer kan ju bli jättedyrt och är en osäkerhet.
Och vill jag egentligen spendera pengar på möbler när jag inte vet hur länge jag kommer vara här i denna del av landet eller ens i detta land. Eller behöva lägga undan pengar för att jag eventuellt behöver reparera taket eller spara för att kunna betala mäklar avgift när jag säljer. Jag vill ju ha pengar till att åka på semester.
Och en sak som jag inte helt tänkt igenom tidigare är ju hur detta påverkar D. Och att detta kommer kosta oss pengar som gör att det kanske blir svårt att åka på semester, det blir svårt för honom att komma till Sverige och kanske till och med graduation. Men samtidigt så är hans situation så uppe i luften att det liksom inte går att ha det helt i åtanke. Eller om vi hade tagit det i åtanke hade jag inte köpt, och vi skulle klämt in oss i en liten lägenhet. För det är svårt att hitta ett boende som funkar bra för både en och två personer. Som inte är för stort för en person, men heller inte för litet för två personer. Men vi hade ju behövt flytta innan augusti i vilket fall för jag pallar inte med en till vinter i denna kalla och mögliga lägenhet. Även om jag kommer sakna utsikten och ljuset i matsalen.
Men det känns konstigt att fatta detta beslut helt själv när vi ju faktiskt bor ihop. Att jag köper lägenhet själv, som vi åtminstone till en början kommer bo i tillsammans. Eller så kommer vi bo där tillsammans i tre år. Men vi vet inte. Vanligtvis så köper folk väl själv och bor i lägenheten själv, eller köper tillsammans och bor tillsammans.
Men så ser jag de där andra fina lägenheterna och tänker att jo men DET DÄR är ju vad jag vill ha. Modernare lägenhet, mer centralt, dyrare, en har ett garage, en annan en uteplats. Och definitivt inga takreparationer i sikte. Men nu har jag ju tagit det här beslutet och då kanske jag helt enkelt måste leva med det. Följa det hela linan ut och se det som ett experiment. Eller en erfarenhet.
Och jag får ju en trädgård. Och ett fantastiskt badkar.
Och visar det sig om två tre år att jag inte gillar att ha trädgård, ja då vet jag det. Men gräset är alltid grönare i en annan lägenhet.

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou är ensam hemma

D har varit på jobbintervju i vår gamla hemstad. Så han stannade ett par extra dagar för att hänga med kompisar. Jag har alltså varit ensam hemma i denna lägenhet som är vår limbolägenhet. Den lägenhet som är vår, där vi gjort så mycket, men inte riktigt levt och blivit hemma. Men det har varit Vår lägenhet. Så att vara här själv har varit annorlunda.
Jag inser att jag heller inte varit mycket själv under de senaste månaderna. Jag har varit borta hemifrån, men då har jag ju varit i väldigt sociala situationer, som att hälsa på kompisar, projektmöten eller hemma med familjen. Men efter att ha varit själv nu ett par dagar så märker jag skillnad i hur jag tänker.
När jag är i sociala situationer förhåller jag mig till de eller den jag är med, och ser till att det funkar. Jag anpassar det jag gör till vad de andra vill eller vad som funkar för dem. Detta är inte att säga att jag helt och hållet ger upp det jag vill eller gör allt för de jag umgås med. Men skillnaden när jag umgås med folk jämfört med när jag inte umgås med folk är att när jag är själv så har jag ingen att ta i åtanke annat än mig själv. Detta är ju kanske självklart, men det slog mig nu när jag varit själv och bestämt helt själv vad jag vill göra att det här med att bestämma själv, och tänka ut vad jag vill göra är något jag inte riktigt gjort på ett tag.
Att vara den enda beslutsfattaren kändes nytt och ovant, vilket ju är jättekonstigt eftersom jag spenderat mestadels av mitt liv med att bestämma över mig själv. Kanske är det för att mycket på senaste har känts som om beslut fattats åt mig. Eller att jag fattat ett beslut utan att egentligen ha särskilt många valmöjligheter. Och alla beslut har haft stora konsekvenser i mitt liv, så trots att jag gjort helt egna val så har jag känt mig maktlös.
Kanske är det därför det nu känns så underligt att fatta vardagsbeslut alldeles själv. Situationer där jag ju faktiskt kan bestämma. Och det jag bestämt mig för att göra är att göra ingenting. Jag spenderade mestadels av gårdagen i soffan, och idag har jag tagit ett långt bad och ska nu så småningom kanske få något gjort. Jag känner att jag verkligen utnyttjat min nyfunna beslutsamhet till max.