Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och kärleken

Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?

Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och 2012 listan ett tag in i 2013

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Ja, massa saker. Jag bodde i London, jobbade som tjänsteman, blev moster, blev publicerad och det här till exempel.

Vilka länder besökte du?
Portugal, Österrike.

Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Inspiration, motivation och akademisk självkänsla.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Då jag blev moster. Och då vi begravde mormor.

Vilket var ditt bästa inköp?
kanske min kamera?

Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina fina nya vänner i London. Och seglingen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag var rätt så mycket förkyld i början av året och när jag bodde i London, men denna höst har ju faktiskt varit otroligt frisk.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2012?
den här bland annat.

Mådde du bättre eller sämre under 2012 än vad du gjort tidigare år?
Jag mådde rätt så piss under stora delar av året. Men det har också varit värre tidigare.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Min avhandling.

Blev du kär? 
Kanske.

Vilket program har varit det bästa på tv?
Girls och Homeland

Vilken var din största musikaliska upptäckt?
åhmäh typ samma som above

Vilken var årets bästa film?
Untouchable

Vad gjorde du på din födelsedag?
Detta.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?
E, K, C, M och min systerson

Vad fick dig att må bra?
Same as above

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Massa. Typ jag kommer inte bo i London. Och inte så mycket alls.

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou har en känsla av att det håller på att vända

Innan jul så hade jag sånt jävla flyt. Jag fick erbjudanden om jobb hit och dit, credd här och där. Livet var typ en dans på rosor. Jag var glad och nöjd, tränade och gick tydligen ned i vikt. Visst att jag jobbade arslet (pun almost intended) av mig, men jag trivdes med det. Jag trivdes med att producera massamassa jobba massamassa, men samtidigt ha kontroll över situationen. Jag kunde ta torsdagar ledigt och gå på stan, för sen jobbade jag hela helgen. Jag kunde komma sent och gå hem tidigt för en annan dag jobbade jag 12 timmar.
Men så kom första krashen; konflikten som jag var i centrum av utan att egentligen vara inblandad. Och i helgen var jag ju sjuk, något jag inte varit på länge.
Och det känns som om mer är på väg. Jag vet inte riktigt vad, men jag har en olustig känsla i kroppen något kommer att fukka snart. Kanske kommer jag att få helt slut på pengar. Kanske kommer mina handledare hata det jag skrev i helgen (det skulle i och för sig inte vara så himla konstigt). Kanske kommer något ske med lägenheten, eller att första veckan på praktiken blir hemsk. Kanske kommer tåget från Sheffield bli inställt eller försenat eller krocka så att jag inte kan börja jobba på tisdag! Ja jag vet inte riktigt, men jag vet att turen har vänt, och jag kan se fram emot lite skittider framöver. OH THE JOY!!

Emilou vill inte

Jag håller på att skriva en ansökan för en praktikplats på regeringskansliet när i England. Och jag har svårt att få till det. Då bloggar jag istället. Då facebookar jag istället. Då vill jag inte. Men jag vet att jag behöver det. Jag bestämde mig nämligen att söka denna praktikplats när jag kände mig som mest klaustrofobisk här i soton. Så jag måste söka. Jag vill ju det egentligen. Vill allra helst få det. Jag behöver det. Men om jag inte får till det får jag det ju inte. Och då kunde jag ju lika gärna ha låtit bli att söka. Eller?
Nej så är det ju egentligen inte. Det är alltid värt att söka. Och jag har ju blivit peppad av två personer att söka. Så ta tag i det E!

Hej 2011!

Jag har varit förskräcklig på att uppdatera på senaste. Det verkar ju kanske till och med som om jag slutat med detta. Produktionsmässigt så var det väl så, men mentalt så har jag inte slutat. Bara det att jag inte skrev så mycket. Och inte kom på så mycket att skriva om. Eller inte hade tid att skriva så mycket. Och så helt plötsligt blev det 2011.
Nu på senaste har tiden och tankarna kommit tillbaka, så jag ska försöka bli bättre. Det kan kanske bli ett sent nyårslöfte:
Kom igång med bloggen igen.

Jag skulle ju kunna börja med ett sedvanligt (sen-vanligt?) bokslut av 2010.
2010 var året som jag bestämde mig för att jag inte fick låta bli att göra något för att jag var rädd. Våga mera blev mitt motto.
2010 var året som jag fick ett helt gäng med nya goda vänner, allt från en tillfällighet.
2010 var året som jag fann något jag brann för och startade upp ett nytt projekt.
2010 var året jag skaffade tvättmaskin och flyttade in i min egen lägenhet.
2010 var året som jag inte lyckades måla väggarna i drömfärgen.

2011 blir året som jag:
Målar väggarna
Genomför Citizenship day
Kommer igång med avhandlingen
Inte flyttar
Pysslar mer (kräver även införskaffande av symaskin...)

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Hur man överlever som doktorand 4

Man skaffar sig drömmar. Just nu drömmer jag som mest om att skaffa en egen lägenhet. Hyra eller köpa får min ekonomiska situation avgöra, men jag vill ha något eget. Jag vill få inreda, pyssla och köpa möbler. Jag vill ha ett mysigt mörkt sovrum och en mjuk säng. Det gör inget om det är litet, bara jag har en stor, helst walk-in, garderob så att jag får plats med alla mina kläder och skor. Men det är också viktigt att kunna släppa in ljus om jag så önskar, jag vill därför ha ett stort fönster, men dekorera det med tunga mörka, och kanske viktigast mörkläggande, gardiner. Jag vill ha en fårskinnsfäll (eller två om jag inte har sängen längs med en vägg) så att jag slipper kliva upp på ett kallt golv om mornarna. Om jag har ett till rum, vilket är ganska standard här, så vill jag att de ska ha stora, eller kanske säger man bäst långa fönster, gärna med en bred fönsterbräda så att man kan lägga kuddar i dem och sitta där och dricka te. Jag drömmer också om att ha en stor fotölj, nästan en tvåsits, som jag kan kura upp mig i när jag läser. Jag har sett en butik som säljer helt fantastiska fotöljer, men också dyra. Jag vill ha ett stort skrivbord och bokhyllor fulla av böcker längs med väggarna. Jag vill ha trägolv. Trots att detta kommer att bli kallt i engelska-icke-isolerade-hus, för det är bättre än heltäckningsmattor ändå. Kanske kan jag stå ut med en heltäckningsmatta om alternativet är skit-parkett. När jag beskriver detta tänker jag mig en av lägenheterna som jag sett nu när jag kollat efter lägenheter, men det var en tvåa, och jag har inte råd med det. I alla fall inte om jag vill bo själv. För bo själv vill jag nog. Trots att jag ibland känner mig ensam och övergiven. För det vore ju värre att bo med någon och ändå känna sig ensam. Då är det bättre att bo själv frivilligt. Men det är inte bara den självvalda ensamheten som lockar, utan också att ha ett kök till mig själv. Ett kök som jag inte behöver dela. Jag vill ha mer än ett skåp att leva i och ur. Jag vill slippa dela diskningsplats, jag vill slippa dela kylskåp och frys.

Jag vill skapa mig ett hem.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.

Jag har bestämt mig

Bloggen ska få överleva. Och jag ska bli bättre på att uppdatera. Låg och kunde inte sova igår för att jag praktiskt taget sovit eller legat i min säng sedan i söndags, förutom då jag åkte till läkaren och fick penicillin för århundradets halsfluss i måndags och igår då jag provade en promenad till skolan för att få extensions på uppsatserna som ska in om en alldeles för snar framtid. Då i alla alla fall tänkte jag på massa saker som jag ville skriva här, och det är nog första gången sedan jag flyttade hit till soton som jag känt det, så då bestämde jag mig för att bloggen ska få fortsätta leva. Den har ju ändå hängt med mig i fem år nu, från det år jag tog studenten genom mina första universitets år, och jag har nog tänkt att den ska få följa med ända tills jag blir klar med min doktorand. Och till säkerligen mångas förtjusning så ska jag sluta blogga skola. Och till andras kanske lika stora förtjusning så ska skolan få en alldeles egen blogg, den är redan skapad, men har inget innehål ännu. Inte ens en presentation av mig, men det kommer jag lovar. Denna blogg har fått ett nytt fokus; hur man överlever som doktorand.

Det som är bra med nya fokuset och nya bloggen är att jag kan vara lite mer privat här, och lite mer seriös på den nya bloggen. Det klaffar ganska bra med namnbytet också, för på nya bloggen är jag helt öppen med vem jag är, och det är det namn folk skulle söka på i framtiden om de söker på mig (vilket ju var lite vitsen med namnbytet). Denna blogg är för det första emilou, men kontot är under mitt gamla efternamn. Så, Nya bloggen med Nya efternamnet för seriösa skolgrejer, och Gamla bloggen med Gamla efternamnet för skvaller och tankar. Känns som en bra linje att dra.

Nog så om det administrativa. Igår då jag låg och snurrade i sängen så tänkte jag också på det som står i min header. Jag tror att vi hade det samtalet 2006, precis innan jag flyttade till England, och det var ju J som så väl förutspådde min framtid, för när jag är klar 2013 har det ju gått sju av de tio åren sedan vi förutspådde varandras framtid. Självklart finns det ju fortfarande plats för ändring, jag menar jag kanske failar eller hoppar av, och efter att jag är klar är det ju fortfarande tre år kvar tills de 10 åren har gått. Men om allt går som det ska kommer jag ju ha tillbringat mestadels av de 10 åren som student. Så J hade rätt. Men jag kommer inte ihåg vad vi sa om alla andra. Vad skulle de göra om tio år? klart att det ju är en tid kvar tills dess, men det vore roligt att veta så att vi kan se om några andra av våra fördomar besannas.

Löööööv!

Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.

Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Southampton var bra. Lunchen betalades av honom, och åts tillsammans med kollegor. Campus var fint och grönt, koncentrerat och som en liten by, så det var typ som man tänker sig amerikanska universitet. Jag tror att jag kan komma och trivas där. Mer detaljer kommer när jag inte har fem timmar på mig att bli klar med en uppsats.

Slogs just av en otrolig hemlängtan

Det är underligt hur hemlängtan kan slå så hårt och plötsligt. Kanske har det att göra med förra helgen som jag pratade med hela familjen på skype och önskade att jag också satt där i köket och kände lukten av rabarberkräm. Kanske har det att göra med att jag har världens bästa mamma som ringer mig från USA och säger att min uppsats är bäst. Kanske har det att göra med att jag får följa livet hemma på distans genom facebook. Kanske har det att göra med att jag fattar att folk hemma förändras (och blir bara grymmare och grymmare för varje dag) och att jag inte är där och tar del av dessa fantastiska personer. Och kanske, kanske mest avgörande, har det att göra med att jag nu fattar att jag inte kommer att vara hemma på fyra år till. Dessa fyra år kommer inte inkludera tre månaders sommarlov och uppdatering. Dessa fyra år kommer innebära att jag bosätter mig i England. Hur hände det?