Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och inneboenden

Jag var trött igår.

Min inneboende har varit här den senaste veckan, och jag tror att vi hittat ett okej sätt att bo tillsammans äntligen. Men så kommer kommentarer som jag vet inte är menade att att svida, men de stör mig.
Exempel 1. Hon lämnar ofta sin disk bredvid spisen. Just at hon lämnar disken har jag kommit över. Men så här om dagen hade jag lagat mat som hade stänkt lite olja- helt naturligt under stekning. Men så när jag var klar så flyttade hon sin disk till diskhon med kommentaren: 'dessa är antagligen greasy nu.' Men hon gjorde inget åt det mer än att flytta dem till bredvid diskhon. Jag tänkte att hon skulle diska dem senare kanske, men nästa dag stod de kvar och hon hade tagit ut en ny tallrik och bestik att återanvända, men lämnat dem längre ifrån spisen. Hennes kommentar och beteende fick mig liksom att känna att jag på något sätt smutsat ned hennes smutsiga disk och att det var ett problem och att hon nu undviker att lämna det där så att jag inte smutsar ned det igen.
När jag skriver ned det så här så ser jag ju att det inte alls är så, utan hon anpassar sig till en situation utan att egentligen göra drama över det. Visst att hon flyttar på disken för att slippa få den smutsig, men hon anklagar inte mig för det.

Exempel 2. Hon kommenterar mitt beteende hela tiden. Igår när jag kom hem sa hon 'du kommer hem sent'. Klockan var 19.30. Sedan frågade hon om jag ville äta i vardagsrummet för att hon hade tvättmaskinen igång. Det kändes lite konstigt att hon typ gav mig tillåtelse att äta i mitt vardagsrum. Lite senare var jag ute och rökte och hon tittar ut genom dörren och säger 'det luktar som om du behövde en ordentlig paus'. jaha? Jag vet att dessa kommentarer inte är illa menade, men jag förstår inte varför hon behöver kommentera detta. Kankse är jag känslig för kommentarer om mig och mitt beteende, men jag tycker också att dessa är helt onödiga.

Jag gör säkert också saker som är störande ibland, det gör vi alla. Men det är skönt att hon åker till Leeds på söndag.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd. 

emilou och det kallas work life balance right?

Jag sitter och fixar med enkäten för femtionelfte gången. När denna enkät äntligen är i fält kommer mitt liv vara enormt mycket lättare.
Att jag kollat den massvis av gånger gör det också trist och jag har svårt att koncentrera mig. Allt jag kan tänka på är hur kul det ska blir att gå på teater ikväll, att jag ser fram emot att träffa Dan i helgen, att jag borde göra en mat beställning, att det vore sjysst att lägga till en semester efter mötet i Aten i sommar, att jag har lite lite ont i ryggen idag, att min näsa gör ont och att jag måste ned på stan för att hämta ut det receptet.
När jag egentligen borde jättekoncentrera mig på att kolla att allt i enkäten är rätt. För det måste kollas nitiskt noga för trots att det opoinons mätar företag vi jobbar med jobbar med detta professionellt så har de gjort massa misstag och inte följt instruktioner. Helt ärligt förstår jag det till viss del eftersom instruktionerna inte alltid är de tydligaste eller konsekventa.Men det tär på min hjärna.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Hej 2012

jag börjar dig med att refresha facebook i parti och minut i sökan på bekräftelsen som jag kanske eller kanske inte vill ha.
Eller det är ju inte helt sant, jag började ju egentligen året med anledningen till att jag refreshar facebook och med att vara fjorton igen och inte riktigt berätta för mina föräldrar var jag var.
Slutsatsen är ändå att om de första dagarna på året på något vis ska säga något om det kommande året så har jag inte ett så kul år framför mig. bekräftelsesökande och lögner. Det är väl vad alla önskar sig i julklapp?
Eller kanske är det mindre bekräftelse än bara önskan att inte vara/bli dissad. Vilket kanske är lite samma sak, men originalanledningen är ju inte bekräftelse. Inte mer än något annat. Och kanske är det inte det nu heller. Eller så är det det, men bekräftelse inte är så jävla dåligt att vilja ha som jag får för mig att det är. Det är väl klart som fan det är kul om någon man träffar gillar en. Det är ju det som sociala relationer går ut på.
jaja, 2012, jag har ingen aning om vad du kommer ge mig, men jag hoppas det blir bättre än den ångest som ligger i magen nu!

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

emilou har full helg och influensa på G

om jag för några veckor sedan kände mig ensammast i världen och utan något egentligt socialt liv så väger senaste veckans och framtida aktiviteter upp för det. Ikväll ska jag på gig, imorn åker jag till london, och jag har olika sociala träffar inplanerade under hela nästa vecka. Samtidigt som jag ju har massvis av saker att göra på min forskning. Och till råga på allt har jag dragit på mig något som verkar vara jordens långsammaste influensa. Har asont i huvudet, är lite halvsnuvig, mår lite illa, sover länge men dåligt och har inte mycket energi så när jag ställer mig lite för snabbt så blir jag lite yr i huvudet och måste hålla i mig i väggen eller dyligt fast föremål i min närhet, och så har det varit i ett par dagar nu. Men det har liksom inte brytit ut helt, jag antar att det kommer ske typ imorgon bitti. Eller på söndag morgon. Typiskt till när jag har så mycket kul att göra. Är det karma eller?
Nu ska jag göra lite middag och poppa lite mirakelpiller med kaffein och paracetamol, så att jag orkar med giget ikväll.

Jävla skitkänsla

Har de senaste dagarna gått runt med en orolig känsla i kroppen. Obehaglig och orolig. Jag tar saker personligt, blir sårad, drar mig undan, gräver ned mig i ett djupt och fult hål av dålig självkänsla. Ett hål där jag inte är värt något. Där ingen vill vara min kompis. Där ingen är min kompis. Där jag är en jobbig person att vara med. En person som folk undviker, för hon är så jobbig att prata med. En person som aldrig bidrar med något smart till diskussioner. En person som inte fattar skämten och som inte drar några roliga skämt. En person som är med lite sådär på nåder, men som ingen skulle välja att ta med om de fick välja.
Det jobbiga är att jag fick lite bekräftelse för de senaste känslorna efter något som irländaren sa här om dagen. Och hur ska man annars tolka att de inte frågade/sa till mig att de skulle till cafet, och när vi väl var där så gick de alla utan att vänta på mig. Visst att jag är en vuxen människa som kan ta hand om mig själv, men sånt där är ju bara hyfs och trevlighet. Jag pallar liksom inte hela tiden vara den som förstår, pallar inte vara den som ursäktar dem utan att de ens bett om ursäkt, pallar inte lägga energi på att se saker på ett annat sätt. För varför kan inte den som beter sig ohyfsat lägga lite energi på att vänta en sekund för att kolla att alla är med?
Och  så blir jag sur på mig själv för att jag tänker på dessa saker. Att dessa saker spelar roll för mig. För det är ju så att det är för att jag bryr mig som jag blir sårad.
Men det är nog för att det känns som om jag är den enda som blir bortglömd på det sättet. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv, men när man är i en social grupp och blir utesluten, och när det sker ofta, då är det en helt annan grej. Jag kan vara själv, men jag vill inte vara ensam.
Så då drar jag mig undan och ställer mig utanför, drar mig undan. För jag är hellre ensam och stark än inkluderad och svag. Och det blir en ond cirkel. Jag drar mig undan, blir inte inkluderad, och känner mig mer och mer ensam. Jag har väldigt svårt att skaka av mig den känslan. Svårt att vara stark. Se att de jag umgås med är jobbkompisar, de behöver inte vara mina vänner. Behöver inte vara mer än så. Kan inte vara mer än så. För om de inte är mer än så, vad har jag då?

Emilou och hösten

Jag skrev att jag såg fram emot att komma tillbaka till rutiner och vanor denna vecka. Och det har väl funkat någosånär. Men jag har ju också såklart blivit värsta rastlös. Vill hitta på något hela tiden och om jag inte har något att göra, någon att vara med så känner jag mig ensam. Men jag har varit ute och sprungit en del, tre gånger faktiskt sedan i onsdags. Så jag har väl börjat komma in i rutiner, måste bara se till att faktiskt gilla dem och upprätthålla dem. Jag har nu planerat och handlat för veckans middagar också. Detta är första hösten som jag inte känner av uppstart/nystart ångesten så farligt. Kanske har det att göra med att jag inte varit hemma och alla nystartat långt innan mig, men kanske är det för att jag själv gör en nystart uppstart. Tar tag i mitt doktorerande och gör de där sakerna som jag bävat för förut.
Det har varit en sådan där fantastisk höstdag här idag, varmt och soligt men blåsigt. Krispigt i luften och löven börjar bara precis bli gula så de prasslar i vinden. En perfekt söndag att strosa i parken med någon man är kär i. Såg en massa sådana där kära personer när jag var ute och sprang. Och så kastas jag tillbaka till april-maj-juni. Minns när vi åkte till Winchester i regnet. Det var verkligen riktigt skitväder, blåsigt och regnigt och bara så himla dystert. Men han höll om mig när vi fikade. Vi höll hand när vi gick ut från bokaffären. Och jag önskar att han inte var som han var och att vi kunde funka bra hela tiden så att jag kunde strosa med honom i höstsolen på en söndagseftermiddag.
Men istället är jag ute och springer, planerar mat och skriver presentationer.

jävlarns sommar

Nu när jag har megamycket att göra och inte kan läsa utomhus så blir det supersommar i England. Vi satt ute på lunchen och jag höll på att smälta bort. Det var så varmt att när jag kom in i kontoret igen som i vanliga fall anses stekhett så tyckte jag det var behagligt. Och det som kommer med sommaren är ju även getingar. Igår lyckades jag sätta handen på en geting som stack mig i fingret. Har inte blivit stucken av något på flera år och blev alldeles chockad av hur ont det gjorde. Hela fingret svällde upp och jag kunde inte skriva på hela eftermiddagen. Allteftersom dagen gick så gick svullnaden ned, och allt var frid och fröjd tills imorse då jag vaknade och hade ett ännu mer svullet finger, och det har blivit värre under dagen så nu är det mer svullet än igår kväll. Jag trodde att sånt här skulle bli bättre med tiden, inte värre! Jag hoppas innerligt att det blir bättre till imorgon. Annars blir det till att gå till doktorn på fredag! Vet inte hur mycket man ser på den här bilden egentiligen, men det är väldigt rött och svullet. Bonus på bilden är ju att ni får se nya frillan! Fejjan är ju inte så himla snygg, men jag koncentrerade mig på att ta kort.




OCH i söndags när vi var ute och plockade björnbär så ramlade jag i ett dike och skrapade upp hela armen på björnbärsbuskar och brände mig på brännässlor. Känns inte som om detta är min vecka....

Som tur är blir det regn och åska på söndag.

Saker jag inte gillar 5

Konflikten fortsätter. Jag biter tillbaka för jag är så less på att bli behandlad på det sätt hon behandlar mig på.
Hon skriver i ett ps att jag ska vara glad.
Jag ba: jag är inte inte glad, och behöver inte bli tillsagd att vara glad. Om jag inte verkar glad är det för att jag är frustrerad.
Så jävla nedlåtande. Och jag pallar helt enkelt inte det längre.
Hon säger att hon tycker att vi kan lägga till en sak, och att vi inte bör vara rädda att lägga till den saken för min handledare skriver en bok på det nu. Hon säger att det känns som om jag tycker att hon bara kritiserar, jag säger att jag inte är emot tillägget, men att det blir svårt att göra det, och att hon gärna får ge exempel på saker som hon vill lägga till för att kritiken ska vara konstruktiv.
Kommentaren om min handledare är så jävla onödig. För hon antar att jag inte tycker att tillägget är viktigt, vilket jag ju gör, och referensen till annat folk är liksom bara för att säga att hon har rätt vad jag än tycker.
Det slutar med att hon ber om ursäkt för att hon gjort mig frustrerad. Och jag vet inte vad jag ska svara på det.
I mångt och mycket är jag säkert en asjobbig person att ha en konflikt med, för jag är så fruktansvärt envis och långsint. Och om jag inte känner att ursäkten är genuin så tror jag inte på den utan fortsätter att vara sur.
Men hey, att vara sur är bättre än att vara ledsen. Och surheten gör mitt liv lite lättare för tillfället.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

Tystnad

Men livet fortsätter och jag hänger tvätt.

Saker jag inte gillar 4

Just nu känns det som om det är en massa jävla saker jag inte gillar. Jag är otroligt lättirriterad för tillfället. Mest av allt är det folks beteenden som stör mig. Situationer då jag bara skulle vilja säga åt folk att dra åt helvete. Massa situationer från långt långt tillbaka som sitter kvar i min kropp som små glasskärvor eller stickor som inte dragits ut och blivit inflammerade.
och jag känner så här: