Its that time of year again

Augusti månad betyder inte endast små ångest över att sommaren är över, jag snart åker tillbaka till england och var har sommaren tagit vägen. Augusti månad bjuder även på finbesök från allas vår favorit; mormor.

Denna gång, som så många andra, har hon bestämt sig för att pappa är en ängel, som tar så väl hand om alla sina mostrar osv. Hon har byggt upp sin egen drömbild av vad det är pappa gör, för att hon själv känner att hon saknar det, trots att hon har precis samma sak i min moster. Tacksamhet är inte min mormors starka sida. Dold ynklighet är dock hennes specialitet. Hon envisas med att klara sig själv, som typ när vi skulle äta middag idag, då skulle hon tvunget gå med båda käpparna, och en tekopp i handen ned för trapporna. Tog inte emot en hjälpande hand och höll på att ramla omkull på kuppen. Men hon skulle minsann klara det själv. Sedan när vi satt och åt tappade hon en bit sallad på marken, och berättade detta för oss på ett sätt som i undertonen uppmanade någon av oss att plocka upp det, för det hade hon gjort om hon bara hade kunnat. Men det kunde hon ju inte, så då smyguppmanade hon någon av oss att göra det istället. 

Självklart kan jag överdriva. Övertolka. Vara överkänslig. Men det är jävligt svårt att vara hjälpsam när hon inte är konsekvent med de grejer hon anser sig behöva hjälp med. I mina ögon vore det viktigare att jag hjälper henne ned för trappan än att jag plockar upp salladsbladet. Men det kanske finns någon logik. 

En annan lite ologisk sak som jag inte förstår har att göra med hennes agerande för att inte vara till besvär eller i vägen, men blir mer besvär och i vägen när hon gör det. Tillexempel så ska hon till läkaren på onsdag och ta blodprov. Men av någon anledning tycker hon att hon inte ska besvära pappa med att han ska behöva åka till husläkaren med henne, utan tyckte att jag skulle kunna köra henne. Problemet är ju att jag jobbar, och har redan från början sagt att jag jobbar. Pappa däremot har ju inte särskilt mycket tider att passa, eller de tider som kanske behöver vara passade kan han anpassa till att hinna med att ta ett blodprov på mormor. Hon har bestämt sig för att pappa är upptagen och inte för störas, vill därför att jag ska ta hand om henne, när det egentligen skulle störa mest om jag gjorde det. Samma sak när det handlade om när hon skulle till frissan, fotvården och när vi skulle till Strängnäs. 

Ett mer konkret exempel var när vi gick in i TVrummet för att kolla lite på TV, då gick hon framför mig in i TVrummet, men istället för att sätta sig på stolen som pappa tog fram till henne, står hon mitt i vägen och ojar sig över hur otymplig hon är. 

Hon menar säkert gott. Har säkert goda avsikter. Vill säkert inte vara i vägen. På riktigt. Men ibland är det svårt att se över dessa saker. De gör mig ledsen att jag måste ha så mycket överseende med henne för att vara i samma rum som henne. Jag anstränger mig verkligen för att hon inte ska hitta något att klanka ned på. Men det är svårt. Hon lyckas alltid hitta trådar att dra i, knappar att trycka på som gör mig galen och drar fram de sämsta sidorna hos mig. Det är synd. Jag vill ju gilla min mormor. 

Det är väl inte helt hennes fel heller. Det låter nu som om hon är väldigt manipulativ. Och till viss del, efter vad jag hört från min pappa, så har hon alltid lyckats vända folk emot varandra. Lyckats få folk att känna sig mindre värda. Men jag tror också att det är ensamlevernet, åldern och säkert en långtdragen hemlängtan som bland annat bidrar till martyren.

Ja, det är svårt. Svårt att vara bra, när man redan är dålig.

Augusti Ångest

Jag satt vid köksbordet idag och höll på att börja gråta. Jag har insett att sommaren snart är förbi. Min tid i Sverige är snart förbi. Vad har jag gjort? Jobbat. Jobbat jobbat och jobbat.

Jag har träffat mathilda en gång, andreas två gånger, stefanie ingen, antalet gånger jag träffat Jessica går nog också att räkna på en hand, Jennifer och jag bodde ju här ett tag tillsammans, men bråkade mest. Jag har jobbat och hängt med Lisa. Det är absolut inte så att jag har något emot det, det har varit jättesjysst att hänga, sola, cykla och fika. Det jag känner är att jag saknar de andra. De andra jag behöver få träffa för att det ska kännas att jag varit hemma. Jag insåg då även att jag saknar ett gäng, ett kompisgäng som hållit ihop länge, som fortfarande hänger. Inte ett sådant som bara kommer samman vid festliga tillfällen. Men jag får väl skylla mig själv, jag har ju alltid flyttat, och då är det svårt att hålla kvar alla. Då blir det så att man umgås mest med de som inte kräver underhåll. Detta menat i en positiv mening, man kan ses lite då och då, men allt är det samma. Ni kommer ihåg ert goda recept på er vänskapsgryta. Det är enkelt, och alltid en succé. Eller så handlar det om att jag inte funkar i gäng/grupper och därför aldrig kommit in i något, på riktigt, så att det är värt att hålla kvar. Denna tes testar jag just nu på min omgivning i Sheffield. Den verkar stämma. 

Det är tyvärr inte bara så att jag inte träffat de jag hade velat träffa, utan även så att jag inte lyckats göra de grejer jag tänkt att jag skulle hinna. Göra saker jag hade velat göra. Hade tänkt läsa mer, komma igång med exjobbet, kanske utveckla en metod, läsa bakgrundsläsningen osv osv. Men vad har jag gjort? Jobbat jobbat jobbat.

Det känns mycket som att jag jobbar bort somrarna, och pluggar bort vintrarna. Unnar mig aldrig att åka iväg någonstans. Gör aldrig något annat. Vissa kallar det målmedvetenhet och fokus, andra trångsynthet och brist på engagemang. 

Det sägs att de upptagna människorna är de som tar på sig mer saker att göra. Det måste ju också betyda att de lediga människorna avsäger sig saker. Vissa kallar det att prioritera, andra fega ur, eller kanske till och med lathet. Jag valde att kalla det prioritering när jag valde skolan framför engagemang. Till viss del är jag glad att jag gick den väg jag gick, för jag fick betygen jag behövde och jag är där jag ville vara. Till råga på allt så återkommer jag ju nu i slutet av min utbildning till början. Det som gjorde att jag engagerade mig, och ville fördjupa mig i politiken på den teoretiska nivån. Men, samtidigt vet jag ju inte vilka vägar som jag gått om jag valt att engagera mig istället för att prioritera, och jag vet inte vilka dörrar som skulle varit öppna för mig nu om jag fortsatt. Hur som helst gör jag en sak, en sak med besked. Allt är fokuserat på min utbildning. Det är det jag jobbar för, det är det jag pluggar för, det är det jag stressar för och det är inte minst det jag skuldsätter mig för. Men, det är ju mer och mer det jag brinner för. Eller kanske är det i grund och botten det jag brinner för. Men jag funkar egentligen bättre när jag gör mycket saker, jag mår bättre när min kalender är full, när jag springer mellan saker att göra, slipper dötid, väntan. När jag måste tidseffektivisera. Inte för att jag varit lat eller slapp, utan tvärt om, för att jag haft så mycket att göra. Det ger mig lika mycket energi som det tar. Till skillnad från 7-jobben som mest tar energi(sorry Lisa och Posten, men det är ganska så draining...Dock ABSOLUT inte så draining som äldreboende, där finns ingen stimulans, och bara negativ energi.Posten är mest för att det är tidigt och fysiskt.) Det inspirerar mig. 

Men, och det är ett Men. Jag har prioriterat. Valt att fixa utbildningen. Fokuserat. Trodde det var det jag behövde göra, springa mitt eget lopp liksom. Ingen vet väl hur det hade gått om jag försökt jonglera engagemang och skola, men jag hade nog inte flyttat till England. (Och det kanske vissa skulle vara glada för..inklusive mig själv). I England blev det kulturkrock. Jag visste inte vad, hur, var, när osv osv man skulle engagera sig. Eller hur var när osv osv jag skulle engagera mig. Typ alltså fortsatt fokusering. Och det krockade väl även det med Freshers-supar-fokuset som de flesta hade. Så det blev dubbelkrock, både medlen och målet med att vara på universitetets första år. Man skulle networka och supa. Jag ville plugga och leva min dröm om att starta om helt på nytt. Men när jag väl startat ville jag ju vrida tillbaka för jag fattade inte hur stor utmaning det var att slängas ut i ett nytt land, speciellt när du är en liten pluggis som glömt bort hur man socialiserar på något annat sätt än att kritisera Kant. 

Mamma och pappa försökte boosta mitt självförtroende genom att peppa mig till att ta kontakt med olika personer osv för mitt exjobb och framtid. De boostade mig även med att säga att jag var bra och modig som kommit iväg till england, att mina ideer var bra, att jag var bra osv osv de där grejerna ens föräldrar brukar säga. Jag blir arg och glad. Arg för att det känns som om mamma planerar min karriär/liv, genom att noggrant överväga de råd hon ger mig och lägger fram dem på ett sätt som snarare sätter frön i min hjärna än att plantera en planta. Alltså, hon smörar in ett förslag genom att antingen säga att jag pratat om det förr, det passar min personlighet eller något annat listigt och luskigt istället för att säga typ att jag ska doktorera eller plugga biologi. Arg blir jag också på pappa för att han inte riktigt fattar, och heller inte riktigt lyssnar, eller han lyssnar på ett öra från ett annat rum eller medan han pockar i diskmaskinen. Det känns så nonchalant. Men det är en allmän frustration jag har med mina päron. Glad blir jag för att jag kan prata med dem om mycket. För att de tror på mig, peppar mig och är ändå engagerade. De vill mig väl. Jag hoppas att de själva inte tror alldeles för mycket på deras smicker och smålögner, för då skulle jag bli orolig. 

Alright, en avslutande note. 

När jag satt där vid bordet och höll på att börja gråta kom jag att tänka på då när jag kom hem för min födelsedag de där första fruktansvärda året. Jag hade ju då gråtit praktiskt taget varje dag från november till december ut(jag måste för min egen skull upprepa detta av någon anledning. Måste fatta hur dåligt jag mådde. typ), grät mig igenom julen och nyåret osv osv. Dränkte gråtet i tentaplugg, presterade grymt. Kommer hem och allt släpper, där står jag i hallen som jag längtat så efter, känner doften som jag trånat efter, hör ljuden som jag lyssnat efter. Tårarna återkommer och jag bara gråter gråter och gråter. 

Jag har lyckats samla mig och pappa och jag ska äta middag. Vi sitter mitt emot varandra vid det där bordet som egentligen är lite för stort för bara två. Jag tror att det var nyinköpt sedan jag flyttade, och jag börjar gråta igen. Pappa sitter där på andra lite för långt bort sidan och fortsätter att mumsa i sig sin mat. Mitt emot honom sitter jag och saltar maten med tårar. Han gör ingenting. Förutom att fortsätta äta. Säger inget. Låtsas inget om.(jag har för övrigt problem med att äta tillsammans med min pappa, eller förtära något i någon form.Så detta på det, blev väldigt ansträngande)

Idag fick jag lust att fråga pappa om det var en igenomtänkt taktik för att jag skulle rycka upp mig, jag tror nämligen att det funkade i så fall. Men, jag vågar inte fråga. För om det inte var så skulle det nog vara den största besvikelsen någonsin. Den skulle länkas till så många andra saker, så det skulle bli en farlig farlig besvikelse lavin. 

Men samtidigt undrar jag vad han skulle svara på frågan:

Du pappa du vet när jag kom hem från england första gången, och satt vid matbordet och grät, och du inte kom och tröstade mig, var det meningen?

Jag tror att han skulle förneka händelsen.