Emilou och julkalendern del 14: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Ibland drömmer jag sanndrömmar. Det är ofta jag hamnar i situationer som jag är helt säker på att jag har drömt. Och det är inte en vanlig deja vu, för jag kan komma ihåg känslan jag hade när jag vaknade morgonen efter drömmen. Eller den gången då jag först märkte det, då hade jag berättat om min dröm för pappa för jag tyckte den var så konstig. Jag åkte nämligen snowboard med folk som jag inte kände då, och jag fattade inte varför jag åkte snowboard, för jag kunde ju inte åka snowboard. Ett halvår senare åker vi till fjällen och jag går i snowboardskola och lärde känna de andra tjejerna i skolan. Precis som i drömmen.

Men annars drömmer jag inte så mycket om framtiden. Inte så långt in i framtiden i alla fall. Jag har svårt att föreställa mig i en annan situation än den jag är i nu, och om jag börjar längta mig bort så är det som om jag blir missnöjd med det jag har nu. Eller kanske är det så att jag är ganska nöjd med det jag gör nu, så jag har ingen anledning till att längta bort. 

Jag har inga specifika krav på framtiden, utan hoppas att jag får jobba med något där jag kan använda min kompetens och kan göra skillnad. Om det är som tjänsteman, i en tankesmedja, på ungdomsstyrelsen, i Sverige eller i England, det har jag ingen aning om. Det får omständigheterna bestämma. Jag hoppas också att jag någon gång träffar en snubbe som jag känner mig trygg med, en snubbe som älskar mig och som jag kan älska. Kanske skaffar vi barn, men det är liksom inget som jag aspirerar till. Inte just nu. Det är så svårt att föreställa sig en sådan situation eftersom den är så långt ifrån var jag är och det jag är idag. 

Det jag kanske fantiserar om mest är nog mitt boende. Jag vill bo i London ett tag, jag vill bo i en lägenhet med balkong, men sedan vill jag bo i ett hus med trädgård, så att jag kan odla sallad och örter och grönsaker och bönor. En trädgård vill jag ha. Men först vill jag bo i en storstad, och leva det busy livet. Och sen vill jag bo i Stockholm. För Stockholm är i alla fall definitivt en del av mina framtidsdrömmar. 

Emilou och julkalendern del 13: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Det finns en jävla massa bilder på mig som andra tagit, och det är svårt att hitta en som berättar en historia. Eller snarare att välja vilken historia jag vill berätta. Men detta foto får påminna mig om snön. Snön som jag längtar efter som jag saknar varje vinter här i England. Men när jag ser detta foto minns jag hur kalla mina fingrar var denna kväll. Hur kalla mina tår var. Hur blöta mina byxor var. Men jag minns också att det var en helt fantastiskt fin kväll med de Jessie, Jessica och Lisa, på den tiden då vi fortfarande hängde allihopa. Det var en fin tid, och jag är glad att vi hade den tiden, men jag är också glad för det vi gör idag. Och att jag ändå träffar dem, kanske inte tillsammans eller så himla ofta, men vi ses. Och bilder som denna får mig att minnas varför.

emilou och julkalendern: uppdatering

Eftersom jag bestämt mig för att göra denna julkalender i lite vilken ordning som helst så kan det kanske vara bra att se hur långt vi kommit hittils:

1. Berätta om dig själv.

2. Berätta om staden som du bor i.

3. Berätta om din bästa vän.

4. Berätta om en person som du beundrar.

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

6. Berätta om bloggarna du läser.

7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.

8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

10. Berätta om vad som finns i din väska.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

12. Berätta om någon som du saknar.

13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

16. Berätta om hur du var när du var liten.

17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.

18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.

19. Berätta om en vän som bor långt bort.

20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.

21. Berätta om någon som du älskar.

22. Berätta om något som du är beroende av.

23. Berätta om ditt bästa julminne.

24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Emilou och julkalendern 12: Berätta om vad som finns i din väska

Jag kommer hem till Sverige idag. Därför ligger ett treveckorsliv och julklappar nedpackat i en resväska som antagligen är alldeles för tung för de 20 kilo som man får ha med sig. Jag har christmas crackers, mincemeat, mixed fruit, varma kläder, springkläder och så lite vanliga kläder. Antagligen kommer jag gå runt och se alldeles tokig ut för jag tycker att det är så himla svårt att packa. Planera vad jag vill ha på mig i två veckor; kombinera skönt med snyggt och varmt. För jag tar ju oftast på mig det som känns bra, och jag vet ju inte hur jag kommer att känna mig om en vecka. Men det som antagligen tar mest plats är jobbet. Har en hel lunta med artiklar jag måste läsa, och böcker som måste plöjas. Kul Jul!

Emilou och julkalendern del 11: Berätta om ett av dina favoritfotografier.

Detta fotografi är mitt favorit foto på min familj. Det togs i Barcelona när pappa fyllde 70. Barcelona som var kallare än jag trott det skulle vara, Barcelona som bjöd på tröttbråk och helt plötsligt var jag boven i familjedramat. 

Men även om Barcelona kanske inte var den bästa av resor så älskar jag denna bild. Den är så himla typisk för min familj. Vi är lite sneda och tokiga. Eller i allafall några av oss. Pappas hand får mig alltid att le. Och mammas reaktion är så himla typisk, här står hennes familj och töntar sig, men hon ler mot kameran och låtsas som ingenting. Anna, Jen och jag ser precis lika tokiga ut som vi är, men jag tycker mig också se en viss styrka emellan oss och inom oss som är så himla sann. Vi är tre starka unga kvinnor. Med två fantastiska föräldrar bakom oss. 

Emilou och julkalendern del 10: Berätta om en av dina favoritlåtar

Jag är asdålig på att komma ihåg namn på låtar och artister så jag kan tycka att en låt är asbra, men glömma bort vad den hette eller vad artisten hette så att den inte ens har en möjlighet att bli min favoritlåt. Ofta gillar jag också artisten mer än specifika låtar, av samma anledning; jag kanske kommer ihåg artisten, men inte låttitlar.
Och så eftersom jag inte kan prioritera mina älsklingar så måste jag få ge åtminstone två låtar.



Denna låt får mig att minnas tvåan, då 'dance, dance, dance' var lite av min devis. Jag dansade mest hela tiden, dansade galet, glatt och stort. Så stort att folk inte gillade det och startade bråk. Men jag dansade vidare. I min egen värld.



Denna låt är en av mina favoritlåtar just nu för den inkluderar inte bara tre av de bästa kvinnliga artisterna, utan den är så himla träffande. Rätt in i hjärtat. Och varje härtslag.

Julkalendern del 9. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag sitter just nu invirad i denna blå fina Islandskofta för att värma mig från vintern som äntligen verkar ha kommit till England. Islandskoftan är inte bara något som turister köper, utan Islänningarna verkar faktiskt också gå runt i dessa koftor.

Jag har en massa olika favoritplagg. Varje plagg jag har kan bli mitt favoritplagg bara det känns rätt. Kläder är så mycket känsla för mig det handlar om hur jag känner mig i kläderna och det kommer från en blandning av humör och minnen.
Denna islandskofta är både fin och har fina minnen med sig. Island var årets resa. Island var resan jag längtat efter, sett fram emot. Det var min första konferens där jag presenterade och fick fantastisk feedback. Island var resan jag behövde för att få paus från det som stormade i Soton. Jag kom dit och kände mig hemma direkt. Det ligger något i luften när det är ca 10 grader när man är så pass långt norr ut. Luften är liksom lite mer frisk, krispig och klar. Och det känns som om ingenting i världen är murrigt och svårt, för bara man kan andas frisk klar luft så kommer allt bli bra. Luften biter i kinderna, kryper inpå kroppen om man inte har ordentliga lager. Lager som är som en skyddande aura när vinden blåser till. En aura som skyddar mot det mesta. Därför är denna kofta mitt favoritplagg. Den inte bara påminner mig om den fina resa jag och Andreas hade på Island, utan den håller mig också varm när det blåser kallt.

Emilou och julkalendern del 8: Berätta om någon som du saknar

I och med att jag flyttat runt som en nomad sedan jag var 16 så finns det en himla massa fina fina människor som jag saknar dagligen. Jag har lärt mig leva med saknaden. Lärt mig vara distanskompis och accepterat vad det innebär att flytta bort. Det gör ont ibland, men samtidigt så ger det mig styrka att jag vet att jag har ett gäng fina fina vänner som jag saknar för att de är så fina. Jag saknar min familj, och den trygghet som en familj ger dig.
Men just nu saknar jag min finaste Mandie allra allra mest. Vi träffades genom en fin kompis som jag kände förra året, men under året så har en väldigt fin vänskap utvecklats. En vänskap som har stått stabil när det stormat runt omkring oss. Det är en vänskap som formats av Mandies mjuka omtanke och enorma hjärta. Hon har inte bara varit ett enormt stöd, men också inspiration. Hon har en trygghet i sig själv och ett sunt förnuft som smittat av sig. Hon är så himla klok och ärlig, genuin och rolig. Hon säger alltid att på varje 100 personer som man träffar så träffar man en person som är speciell. Jag tror snarare att proportionerna att få träffa någon som Mandie är en på miljonen. Hon är en person som man bara träffar en gång i livet.

Bilden föreställer oss på min födelsedag. Det var en fin dag. Hon ser nästan mer skandinavisk ut än jag, vilket vi fick bekräftat när vi var i London, och en snubbe som sålde Big Issue frågade henne om hon var Svensk! 

Mandie har nu flyttat tillbaka till Canada, och jag saknar henne. Jag saknar henne med hela min kropp varje dag. När vi skulle säga hej då, så vi låtsades som om det var ett vanligt hejdå som om vi kommer ses imorgon. Men det kommer vi inte. Men det var lättast att hantera det så.
Men det är fanemig inte lätt nu. Jag saknar henne i varje rörelse jag tar, i varje sak jag gör. Jag gick ut och sprang idag och insåg att jag inte sprungit själv på typ två månader. Det är fjärde advent imorgon och jag som firat de andra adventsöndagarna med Mandie kommer nu antagligen bara dela den med en söndagsbakisångest stirrandes på de fyra ljusen. Jag saknar henne och kommer att sakna henne för alltid.
Min livsstil, och mina livsval har satt mig i denna situation där jag flyttar runt. Träffar fina människor som antingen jag flyttar ifrån eller som flyttar ifrån mig. Och jag börjar bli less på det. Jag är less på att sakna människor, less på att alltid sakna en del av mig, less på att aldrig känna mig hel. För dessa finaste fina människor gör mig till den jag är. De ger mig stödet att vara stark, och om de inte finns där så står jag ensam och vittrar långsamt sönder inifrån.
Jag vet att dessa typer av fina vänner inte försvinner, det är det som gör dem så fina. Men det gör ändå ont att inte ha dem nära mig. Att inte kunna ge dem en kram, att inte kunna gå på bio, shoppa, gå ut och springa, dricka vin och prata tills sent sent inpå natten. Det börjar bli tröttsamt, och jag önskar bara att jag kunde få samla upp alla mina finaste och bosätta dem alla i ett hus där vi kan jobba med det vi vill men också vara nära varandra. Det önskar jag mig i julklapp.

Emilou och julkalendern dag 7:Berätta om bloggarna du läser

Jag läser en hel del bloggar, om bloggläsande kunde klassas som en hobby, skulle det definitivt vara en av mina främsta hobbies.
Först och främst läser jag såklart susannas blogg. (hoppas det är ok att jag länkar....)
Men jag läser också massa andra bloggar. Jag väljer främst bloggar som på något sätt talar till mig. Vare sig det handlar om innehållet eller hur de skriver, så måste de tala till mig på något sätt. Men de flesta av bloggar har jag hittat genom andra bloggar. Jag tror att det hela började med Elin Grelsson på den tiden som hon skrev mer dagboksblogg, jag började läsa precis innan hon gav upp anonymiteten, då bloggen hette always keeping it real. Genom henne tror jag att jag hittade Den där Jenny, och därigenom har jag hittat en hel lång lista av bloggar (typ inte skyldig, Egoistiga egon och Linn och de flesta i deras länklistor), som jag nu också fattat är tjejer som är (har blivit) kompisar i riktiga livet. Och det är typ det som får mig att fortsätta blogga. Delvis för det de skriver,  men också hur de skriver. De delar med sig av så himla mycket smarta, jobbiga och fina saker på ett så ärligt och öppet sätt att det känns som om man nästan har ett samtal med dem. Det känns nästan som om jag känner dem, och kan relatera till grejer som de skriver, trots att jag aldrig träffat dem. Men de inspirerar, jag relaterar- nästan mer än med vissa i min direkta omgivning- och känner någon typ av bekräftelse och trygghet i att det finns andra i världen som tänker lite som jag, reagerar lite som jag och kanske är lite som jag. Även om de inte är i min närhet- eh jag är här de är i Sverige- eller att jag någonsin träffat dem, eller knappt interagerat med dem, så känns det som att jag fattar var de kommer ifrån när de skriver. Detta kan ju definitivt vara en amatör analys som Alexmo  skrivit om, men det räcker för mig. Det är lite av en illusion, men det är okej. De skriver är personligt, öppet och ärligt. Visst att de inte delar med sig av allt. Men de delar med sig. Och av någon underlig anledning får det också mig att dela med mig. Det är dagboksblogg, det är öppen, känslomässig blogg. Det är svåra saker, koka insikter och svåra beslut eller situationer som de valt att dela med sig av, och det respekterar och beundrar jag. Det är saker som jag värderar, trots att det bara är en illusion.

Emilou och julkalendern dag 6: Berätta om vem du var för ett år sedan.

Jag tror att detta inlägg säger det mesta. Jag bloggade inte så mycket för ett år sedan, för jag sprang runt och gjorde saker. Började säga ja till saker, samtidigt som jag försökte göra doktorerandet till ett jobb.
Jag är fortfarande driven, men någonstans tappade jag den passionen. Jag drev igenom citizenship day, vilket var min stora stora grej. Men så tappade jag luften.
Men långsamt tror jag att jag börjar komma tillbaka till passionen. Måste bara hålla mig borta från neggon.

Emilou och julkalendern dag 5: Berätta om en person som du beundrar

Oh herregud, det finns så många personer i min omgivning som jag beundrar en himla massa. Susanna, Lisa, Jessica, Mandie, Jennifer, Anna, min mamma, pappa, mormor (ja faktiskt), Lilly, och listan kan göras så himla mycket längre av personer som jag fascineras av, som jag beundrar för deras styrka, personligheter, drivkraft och energi. (och kanske innehålla fler män?! eller så ser jag helt enkelt inte upp till så många män)
Men om man inte ser till de fantastiska personer som jag känner så måste jag säga att jag beundrar denna dam.


Hon skriver så himla träffande texter, men har samtidigt en stark integritet. Hon är superkändis, men ingen diva. Hon har ett hjärtligt skratt och sneda tänder. Hon är i framkanten när det kommer till både musik och mode. Så lyssna lyssna nu. Hon är inte en person som delar med sig mycket av sitt privatliv, så jag vet inte så mycket om henne, men fy fan vad jag beundrar henne.

Emilou och julkalendern del 4: Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden

Den där listan får man ta i vilken ordning som man vill. För idag hände typ det absolut femfaldigt bästa bästa som skulle kunna hända i December: Jag blev erbjuden praktikplatsen!!!!
Det är helt helt galet, för jag trodde inte att de ville ha en så tokig och högljudd person som jag. Intervjun kändes nämligen inte så himla bra, jag var alldeles för ostrukturerad i mina svar det kändes inte som om jag skulle passa in i organisationen. Men det tyckte tydligen inte de!
Jag är fortfarande alldeles skakis, men är skitpirrig!

Emilou och julkalendern del 3: Berätta om din bästa vän.

När jag gick i högstadiet hade jag en bästis. Vi hängde typ varje dag, sov i samma säng, jag åt middag oftare hos henne än hemma, vi delade ciggpaket. Jessie var min bästis. Hon var det bästa som hänt mig, jag fick en trygghet i en vän, den där självklara tryggheten som man får med en bästis. Som man får med den etiketten. Andra hade bästisar från när de gick på dagis, eller förskolan, men jag kände knappt de jag gick på dagis med längre. Jag hade börjat skolan tidigare än dem och därmed brutit den kontakten. Och de kompisarna som bodde ute på landet med mig var inte bästismaterial. Så när Jessie och jag blev bästisar fylldes det där hålet. Alla skulle ju ha en bästis, en endaste bästa kompis. En som man hörde ihop med, vars namn lät bra ihop. Emily och Jessie. Ja, det lät väl okej. Men inte lika bra som Malle och Ecca. Men vi var bästisar, och det var bara det som spelade roll.
Jag åkte med henne till Dalarna med hennes familj, hon åkte ut och seglade med oss, vi smsades när jag satt på bussen hem. Klagade på våra föräldrar och pratade i timmar i telefon med varandra. Det var på tiden då man fortfarande fick bonus på comivq och vi pratade så länge att mina föräldrar var tvungna att förbjuda mig att ringa moblier, eftersom mina samtal till hennes mobil tog upp typ en tredjedel av vår telefonräkning.
Jag har fortfarande kvar en medaljong som vi gjorde i en automat i Heron City när jag precis flyttat till saltis, tror jag, eller om det var efter gymnasiet. Då vi hade börjat växa ifrån varandra och leva olika liv. Den medaljongen sitter fortfarande på mitt pennskrin, även om den är alldeles nött vid det här laget.

Efter Jessie har jag inte haft en bästis. Jag har en handfull av mina finaste närmsta bästa vänner, som inte går att ställa mot varandra, eller prioritera över varandra, för de är alla alldeles fantastiska. De går in och ur mitt liv beroende på våra livssituationer, men de har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Mina bästa vänner.

Julkalendern del 1:Emilou om Emilou

Jag har alltid trott att folk känner mig bättre än jag känner mig själv. De kan se mig objektivt, och om de är riktigt fina vänner så vet de hur jag känner, vad jag ska göra och vad jag vill. Jag har alltid varit ganska velig när det kommer till mig själv. Vad jag är, vem jag är och vad jag gillar.
Men de som känner mig bäst har en helt annan bild. De påstår att jag är väldigt principfast, att jag vet precis vad jag vill och vem jag är. Och att jag inte kompromissar när det kommer till att komma dit jag vill, jag kliver fram med sjumilastövlarna och vet precis vart jag ska och ingenting kan stoppa mig. Jag tar för mig med en självsäkerhet som imponerar. Jag tar för mig med en självsäkerhet som sticker i ögon. Som leder till avundsjuka och bråk.
Och då blir det fel. För plötsligt är den där bilden andra har av mig inte alls jag. Och då blir jag alldeles säker på vem jag är, jag är absolut inte den där de tror att jag är. Jag är självsäker, men inte missunsam. Jag är självsäker men inte elak.
Min självsäkerhet ligger alltså främst i min akademiska förmåga. Jag utvecklades tidigt till en nyfiken och driven forskare och har haft enormt stöd från familj, vänner och handledare. Jag är en akademiker, och det är i den rollen jag är trygg och därifrån min styrka kommer.

Emilou och julkalender

Efter total brist på bloggande sedan början av december så tänker jag att jag nu bjussar på en adventskalender, som så många andra har gjort innan mig.
Här är listan:
1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Emilou och rädslan del två

på en icke så allmän, utan väldigt speciell begäran.

Jag är skiträdd och nervös över intervjun. Jag drömde en otäck dröm om den i måndags natt. Drömde att det var en konstig panel/gruppintervju och att jag inte hängt med i någon nyhetshistoria som de frågade oss om. Och så sa det något ord som jag inte förstod. Sen tog vi paus och alla började dricka öl och spela biljard.

Jag vaknade alldeles matt och typ bakis.

Jag är alltså skitnervös. Och rädd att jag inte ska hinna bli klar med alla saker jag måste bli klar med innan intervjun så att jag inte hinner förbereda för intervjun.
Skiträdd och nervös för jag har ju inte varit på någon riktig intervju tidigare, eller för TLG var jag ju på intervju, men då involverade intervjun att göra en kullerbytta! Tror inte att cabinet office kommer att be mig om det. 

Emilou och intervjun

JAG HAR BLIVIT KALLAD PÅ INTERVJU PÅ REGERINGSKANSLIET I ENGLAND!!!!!

ok jag kanske jinxar det hela genom att skrika ut det som jag gör. men det är ju helt galet! jag har bara en dryg vecka på mig att förbereda, och jag kan inget om regeringskansliet.

Jag trodde att intervjuerna skulle vara klara i slutet av november, så när jag inte hört något antog jag att jag inte kommit vidare till intervju, men tyckte att det ju varit sjysst om de hade berättat det för mig. Men så kom mailet.
Det är så himla ironiskt att det kommer nu när jag börjat trivas här igen, för när jag sökte så var det liksom för att komma ifrån doktorerandets vardag. Men nu när jag börjat hänga med folk som jag gillar och trivas igen så kommer detta och bryter upp det. Inte för att jag inte skulle vilja göra detta, men jag skulle inte att få träffa de fina vännerna, inte att träffa de fina kollegorna. Och det skulle ju vara lite sorgligt.
Men att få den praktikplatsen skulle ju vara så himla tufft!!!

Emilou skämmer ut sig

Jag sa just väldigt entasuastiskt hej till personen som kom in på kontoret, i tron om att det var en av mina kompisar. Det var det inte, det var en snubbe som jag typ aldrig pratar med. Hoppas att det gjorde hans lördag!

Emilou och kliet

Klikliklikli.

Efter att ha varit i socialisolering ett par veckor börjar jag känna kliet efter att hänga igen.
Rastlösheten är tillbaka och jag vill hitta på något, vill dricka vin, prata och bara hänga. Kan inte koncentrera mig på jobbet.

klikliklikli.

Men jag vet ju också att det måste vara med rätt personer. Annars lägger sig kliet som en klump i magen. Jag vet ju att anledningen till att jag har energi nu är för att jag inte varit utsatt för energikrävande aktiviteter så som att hänga med folk som suger ut energi ur mig.

Men jag kliar efter de där fina och bra personerna. Jag har börjat bli social igen.

Emilou har namnsdag

Det är en sak som min kära mormor ändå gör bra. Hon håller på traditioner, och har koll (just detta med koll går ju att diskutera...) på småsaker som namnsdagar. Det var nämligen min namnsdag idag(eller igår), för mitt andranamn, vilket är det ända namn som jag har namnsdag för. Så jag fick ett litet mail från mamma pappa och mormor på elisabeth dagen!

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

Emilou och energi

Det är lustigt hur att göra mer saker, att folusera och jobba hårt kan ge mer energi än att bara loda runt och inte göra så mycket alls.
Jag har ju på senaste jobbat ganska hårt och länge för att jag helt enkelt har en hel del att göra. Men jag har en massa energi, jag är inte alls så där trött som jag var i början av november. Jag tror att det har att göra med att jag nu har mer kontroll över det jag gör, och att jag inte har tid att ströhänga med folk som jag inte gillar. De som bara tar energi från mig. Istället jobbar jag med sånt som jag är bra på, sånt som är stimulerande, som ger mig bekräftelse. Och väljer vilka jag hänger med, tar mig bara tid för de jag gillar.
Jag har shoppat en massa på senaste, det har kanske också bidragit till att jag är mer energisk, vem blir inte det av att känna sig snygg?
Hjärnan är kanske inte helt med ändå, jag har just varit på boxningen för första gången sedan i våras. Och nu är jag på kontoret och försöker jobba en timme eller så, men som sagt, hjärnan är inte riktigt med.

Emilou och jobbet

Jo då, klockan är 21.30 och jag är fortfarande på kontoret.
De där långa dagarna av arbete är här!

emilou borde sova.

nuff said.

Emilou och passionen

Jag minns för ett år sedan då jag fortfarande kunde tala mig varm om min forskning. Då det var det jag brann för. Det var min stora passion, och jag var så lycklig över att jag fick jobba med det jag kände så starkt för. Jag vet inte riktigt när jag slutade känna så, men någon gång under året tappade jag bort det där jag brann för.
Jag tror att det har att göra med att jag professionaliserade min passion. Det blev liksom ett jobb, som jag inte skulle ta med mig hem. Ett jobb som bara var ett jobb.
Folk sa åt mig att jag hade tid, att jag var bra, att jag utvecklades, så jag vallades in i en lunk där jag helt plötsligt började tacka ja till en massa andra saker, och tappade bort det där jag skulle göra egentligen. Forskningen som jag brann för.
Och så kom sommaren med alla sina distraktioner i form av kille, konflikter och konferens. Det var examinering, föräldrar och grillning.
Sen var det plötsligt oktober och det hade gått ett år sedan jag gav mig ut på min egen forskarbana. Banan utan några riktiga vägskyltar, där jag fick köra hur fort eller långsamt jag ville, och åt (typ) vilket håll jag ville. Detta gjorde att jag gled åt alla håll och kanter och inte riktigt blev stimulerad någonstans. Och när sommar distraktionerna drog iväg mig på helt andra banor, ja då blev det fel. Forskningen var inte kul längre, bara jobbig. Allt annat var roligare att göra än att läsa och skriva. Till och med att göra datainput (eller så var det för att jag fick betalt att göra det som det var lättare att göra)
Jag tror att jag måste gräva ned mig lite i böckerna igen. Jobba långa pass, långa dagar så att jag får något gjort. Jag måste få tid att gräva ned mig i det som intresserar mig igen. Fokus. Jag behöver lite fokus. Då kanske jag får tillbaka passionen och börjar tycka att det är kul igen.

Emilou är trött

Nu när den gråa blöta hösten har kommit kommer min hösttrötthet som ett brev på next day delivery posten. Den där tröttheten som gör det svårt att gå upp på morgonen, som gör det svårt att stå emot alla de där småsmå pikarna som sticker i ryggen, svårt att ta tag i de där sakerna som jag behöver göra.
Fast det är inte som om det är alldeles svart, det är bara grått. Matt och orkeslöst. Det är som om ingenting spelar roll.
Men det gör det ju. Typ om jag inte blir klar med jobbet så får jag inga pengar. Och om jag inte får ihop något skrivet för avhandlingen så lissar jag inte. Men jag har inte riktigt motivationen att få till det. Inte just nu.

Emilou är snygg

Jag har tänkt på det här med att klä upp sig för att vara snygg. Jag klär gärna upp mig, jag sminkar mig och jag fixar mitt hår (oftast). Jag har nyligen hittat den typ av klackar som jag trivs i, och bär därför klackar till vardags ibland.
Jag tycker oftast att det är kul att klä på mig, klä mig i något som jag tycker är snyggt. Få en outfit att funka genom att kombinera färger, material, skor och accessoarer. Men när det inte är kul tar jag på mig det som kommer fram när jag plockar i garderoben.
Jag har säkert mer kläder i min garderob än vad jag skulle kunna använda på tre månader (och då räknar jag med kvällsbyte om helgerna).
Jag har mer smink än jag någonsin kommer att behöva.
Därför tycker jag oftast att det är kul att klä mig. För jag kan kombinera, hitta på och matcha. Och om jag blir snygg till på köpet, ja då embracear jag det.
Men jag vet att inte alla tänker så. Jag vet också att inte alla tycker att det är kul. Och min systeryster påstod till och med att hon förändrat sitt sätt att klä sig sedan hon börjat jobba i mer mansdominerade kretsar. Inga klackar som låter i korridoren, inga tajta kläder som kan distrahera.
Jag har blivit ifrågasatt för varför jag klär upp mig. Eller varför jag är snygg. Av kvinnor. Om det är för att jag vill imponera på någon snubbe. Det kan inte helt enkelt vara för att jag tycker att det är kul. Jag kan inte ha mode som hobby utan att det är för att imponera på en man. Eller utan att vara en ytlig modebloggerska.
Jag undrar varför jag måste rättfärdiga mitt modeintresse, eller min vilja att klä mig snyggt, när de som inte klär sig snyggt inte behöver rättfärdiga varför de går runt i (genomskinliga) tights utan något över.
Nej, om jag klär mig snyggt så försöker jag imponera på någon. Det kan inte bara vara så att jag mår bra av att känna mig snygg och gillar att klä mig snyggt. Att jag faktiskt vill använda alla de kläder och skor jag har i min garderob och därför varierar.

Emilou is excited

Det finns för mycket spännande saker som händer just nu för att jag ska kunna sova. Jag borde verkligen sova, för jag ska upp tidigt imorgon för att åka till andra dagen på konferensen som jag organiserat och presentera, ska till london och göra undersökning, ska konsulta från och med nästa vecka. Samtidigt som älskade jenjen är i kenya där det sprängs granater kilometer från där hon är. Återkommer när det eventuellt är lite lugnare.

Emilou går ut!

Så här snygg var jag när vi ikväll gick och såg Nikki and the Dove (med rött läppstift och lockat hår, bara så ni vet)
Det absolut bästa var ju såklart deras hit:

Jag fan-pratade med Malin, och svamlade något om att jag var svensk. Och att det var tufft att de kom till soton. Hon frågade vad jag gjorde här, en helt legitim fråga om man spenderat mer än tre timmar här, jag sa att jag doktorerar. Sen var det typ slut på fan-svamlet, jag pekade även på min svenska kompis emelie och sa att hon också är svensk. De åker tillbaka till Sverige imporgon.

Emilou och familjen take 2

ja alltså det där med att inte svara i telefonen hade lite större konsekvenser än jag trott.
Pappa hade varit jätteorolig, ringt anna tidigt på morgonen för att han vaknat tidigt och varit orolig. Mamma mailade anna som mailade mig. Anna kontaktade även mina kompisar. och när jag pratade med henne idag sa hon att om hon inte fått tag på mig idag skulle hon ha kontaktat mina handledare.
Detta får mig att tro att hon och mamma kanske var lite mer oroliga än pappa, eller visst att pappa var orolig, men att de liksom reagerade mer.
Jaja, jag återfanns ju. Vid mitt skrivbord gömd under en hög med jobb. Det är liksom det som sker när man doktorerar.

Emilou hatar lite

asså ni vet de där människorna som uppdaterar på facebook med sådana där snusförnuftiga eller kluriga statusar? jag blir så jävla provocerad (om de inte är riktigt smarta alltså...). För för mig så är det ett tecken på att de inte har så mycket mycket bättre för sig än att klura på snusförnuft hela dagarna. Och det provocerar mest när det är folk som jag vet är jättesmarta och grymma, för de ska vara ute och rädda världen inte sitta på sin kammare och fnula. Det är ju det jag gör. Jag gick ju in från gatan för att sätta mig bekvämt på snurrstolen framför datorn och i förhoppningen och tron att de andra som stannade ute skulle få det gjort!

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

livet som doktorand 2

Jag vill verkligen verkligen verkligen ha den där praktikplatsen som jag sökte. Jag har verkligen insett hur jävla mycket jag vill ha den. Inte bara för att det skulle vara en grym erfarenhet eller för att jag då måste köpa fina kontorskläder, utan för att jag skulle slippa behöva hantera doktorandens vardag.
Typ som att faktiskt behöva läsaläsaläsa massa saker och skrivaskrivaskriva något om det. Och inte bara det, utan detta papper är det som en gång var min dissertation, som jag jobbade om till ett papper till island, som nu ska arbetas om till en workshop som sen ska skickas iväg på publikation. Eller försöka få publicerat i alla fall.
Eller som att man får bitchiga emails från sina förstaårs elever. Som säger att de inte tänker komma på mitt seminarium för att de inte 'signed up for' min 'lecture' hon hade faktiskt signat för G.S. Jag ba: men du, du har BÅDE föreläsningar OCH seminarier. Blåsta bitchiga brud. Jag är faktiskt också människa som kan bli jävligt irriterad. En människa som har TVÅ examen. Och du har ingen. Så lägg ned attityden. Visst att det kanske blivit något fel med schemaläggningen, men då frågar man snällt och försiktigt, inte säger att man inte tänker komma.
Eller att jag då inte skulle behöva hantera hela dramat som håller på att bryta ut här. Eller som står i full blom kanske. På två helt olika ställen. Och eftersom jag inte engagerar mig i drama så står jag utanför. Men får del i det ibland när dramatikerna anförtror sig åt mig. Eller har en aktiv del i det, som med A. Fast jag skapar inte drama. Jag håller bara tyst. Men istiden har tinat lite nu. Mycket pga mitt beteende. Jag har liksom börjat prata med henne igen. Och hon dyker direkt in och tar plats. Jag tror att det är det som är grejen, som jag stör mig på, hon tar en massa plats i mitt liv som jag inte är beredd att ge henne. Stampar in och gör massa väsen av sig. Och tro mig detta handlar inte (bara) om konkurrens. Detta är privat. För om det var konkurrens skulle jag inte bjudit med henne på mitt möte på torsdag. Mötet om Citizenship day. Tror i och för sig att hon inte är så pepp längre, och jag har nästan lust att säga att om hon inte känner för det kan hon lika gärna strunta i att komma. Men det skulle bara uppmuntra henne mer. Hon skulle ta på sig stövlarna och klampa rätt in om jag sa det. Så jag bjuder med, och är professionell. Fast än jag helst bara vill kicka bort henne.

Jag springer alltså igen. Bort från ansvaret, tar mig an en ny utmaning för att slippa hantera de svåra.

Åååh Emilou

Det finns så mycket att säga. Så mycket att dela. Så mycket att reflektera.
Jag har varit i Paris! Med finaste S.
Jag har gett en föreläsning om min forskning till 16 åringar och fått en flaska vin för det.
Jag har undervisat, pratat och en av mina gamla elever har kontaktat mig för hjälp med hans dissertation. Det är om något ett bra betyg på undervisning!
Jag har blivit cornered av min handledare som ville att jag skulle hålla koll på ett hus, tillhörande en väldigt inflytelserik akademiker, men han öppnade med 'var bor du?'!!
Jag har haft en riktigt bra och skön kväll med arkeologerna. Det är så himla avslappnat med dem. Och roligt!
Jag har fått min andra översättningstext publicerad.
Men så har jag också fått reda på att min kompis mamma dött.
Och så läser jag saker som gör att jag får ont i magen.
Jag har dragit på mig ännu en förkylning.

Det är en salig blandning av högt och lågt. Och jag snurrar mellan tillstånden.
Och om karma funkar så har jag haft för mycket bra för att jag ska få den där praktikplatsen.

Emilou tänker alldeles för mycket

Varför är det så att vissa personer alltid drar åt sig all uppmärksamhet?
Att det liksom inte går att dela med dem. Att allt som händer liksom studsar mellan vissa personer?
Jag vet att jag i vissa sammanhang kan vara den personen som tar en massa jävla plats. Speciellt i politiska diskussioner hemma. Men jag har fått bassning för det, och lärt mig att vara empatisk. Känna av andra och ge andra personer plats. Se andra som vill vara med i konversationen. Kanske är det därför jag blir så uppgiven när andra inte visar den empatin.

Emilou och PARIS och Susanna!

Detta skulle jag vilja göra:
- åka till Montmartre och kolla på Sacre-coeur
- se eiffeltornet.
- gå till Shakespeare and Company
- hänga i the latin quarters, de är tydligen fulla av studenter. Och jag kan ju inte leva utan det! ;)
- Kankse ta en gratis tur någon dag? De har turer i montmartre :) som utgår från Latin Quarters!
- kanske ta en titt på Notre Dame.
- tydligen så skulle jag älska allt i denna affär, så dit måste vi också!
 och så klart strosa och titta i affärer, beställa kaffe och dricka vin!

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Emilou är alltid någon annan stans

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Emilou lyssnar

medans jag forsoker fixa till mardroms referenslistan till mardromspappret.

Emilou vill inte

Jag håller på att skriva en ansökan för en praktikplats på regeringskansliet när i England. Och jag har svårt att få till det. Då bloggar jag istället. Då facebookar jag istället. Då vill jag inte. Men jag vet att jag behöver det. Jag bestämde mig nämligen att söka denna praktikplats när jag kände mig som mest klaustrofobisk här i soton. Så jag måste söka. Jag vill ju det egentligen. Vill allra helst få det. Jag behöver det. Men om jag inte får till det får jag det ju inte. Och då kunde jag ju lika gärna ha låtit bli att söka. Eller?
Nej så är det ju egentligen inte. Det är alltid värt att söka. Och jag har ju blivit peppad av två personer att söka. Så ta tag i det E!

Emilou goes WTF!!

ALLTSÅ VAD ÄR GREJEN MED KONSTIGA SNUBBAR OCH MIG??!
Han svarade på mitt 3.20 sms på en fredagkväll och tror alltså att jag vill återuppta kontakten med honom. Han smsar en gång till när jag inte svarat på hans svar. Det är helt enkelt pinsamt. Har han inte mer värdighet, stolthet och förstånd än att fatta att om jag smsar honom 3.20 en fredagkväll betyder inte det att jag vill småprata med honom.
Jag har slutat vara online på facebook för det är där vi kommunicerade, och hade helt enkelt för många jobbiga samtal och det störde mig helt enkelt att han hade en direkt länk in i mitt liv. När man smsar är det liksom annorlunda för då kan jag bara låta bli att svara utan att han vet att jag direkt undviker att svara. Eller det blir inte lika uppenbart i alla fall. Men så började han prata med mig på skype, och till en början så blev jag ju smickrad igen, dumt nog, av uppmärksamheten. Men så en kväll så startade han en chatt, men ringde sedan upp mig. Men när jag väl svarat så pratade han inte. Han knäppte på sin video, men pratade inte. Helt sjukt. Men så började han prata, men han var värsta konstig. Sedan dess har vi inte pratat. Förens jag skickade det där smset i fredags. Och nu så gör han samma konstiga skype grej igen. Jag vill inte prata. Har inget att säga. Och varför fattar han inte det? Jag har inte hjärta nog att inte svara denna gång. Det är så mycket lättare att ignorera sms. Jag har inte hjärta nog att inte svara när han ringer. Jag borde lära mig av tidigare misstag. Borde stå på mig och inte smickras. För vad fan är det att smickras av? Men jag svarar. Och det är precis så där olustigt som alltid. Han är tyst, ställer några frågor, men pratar inte så mycket. Jag vägrar att leda konversationen. Ringer han får han leda. Svarar kort på hans frågor, ställer inte många frågor. För om han vill ha kontakt måste han fanimig KOMMUNICERA. Jag tänker inte anstränga mig, för jag vill inte ha det. Vill han ha det får han anstränga sig och då KANSKE jag överväger att återuppta kontakten. Fast egentligen inte.

EDIT: Och så kommer vi in på det där som vi pratade om förut. Det där om hur han mår, och det där om hur ovillig han är att ändra på sig. Jag säger att jag tror att han kan, men inte vill. och att han klagar på det och använder det som en ursäkt för olika saker som får honom att inte leva sitt liv som han vill. VARFÖR VARFÖR BRYR JAG MIG SÅ MYCKET??? varför lägger jag ned energi, sitter uppe sent och svarar. Engagerar mig. Han säger: det enda jag kan göra är sex, och träffas då och då, which is no good, and occasional trips to town to work.  Jag tänker WTF?!?! Var kommer detta ifrån, och hans beteende i personliga konversationer är alltså lika kasst som i politiska diskussioner. Men jag säger att okej, jag bad inte om din tillgänglighet. Han säger, nej nej, det var inte så jag menade, jag menade i allmänhet. IGEN VARFÖR BRYR JAG MIG??? Jag påpekar att han gör precis samma sak igen. Han svarar med att han inte kan ändra sig hur mycket han än vill. Jag säger att det är ju precis det jag menar. Och så säger jag det. Jag säger att jag inte vill ha något med det att göra. Om allt han ska göra är att klaga på hur han har det men inte göra något åt det. Och han har inte svarat. Kanske lite väl hårt sagt. Men jag pallar inte. Om inte han tänker vara rättfram och säga vad han menar så måste jag vara det. Jag ställer krav, jag tänker inte vara en snuttefilt eller en axel för hans gnäll. Jag kan inte vara den personen.

Emilous nya look

Alltså jag menar ju bloggen, även om min personliga  look också har förändrats på senaste. Men det har ju skett lite förändringar här. Känns lite renare, lite snyggare. Det första är ju headern, som nu har blivit en stor stor bild. Tar upp hela skärmen för mig när jag går in på bloggen (ja jag går in på min egen blogg, mest för att det är det lättaste sättet att göra nya inlägg). Det är lite för att det är snyggt och lite för att jag helt enkelt inte vet hur man får bilden att bli mindre. Sen så är ju bakgrunden lite ljusare, men jag har behållit den som grå, för jag tror att det mesta är gråskalor snarare än svart eller vitt. Kalla mig akademiker som vägrar ta ställning om ni vill, men det är ju det jag är! Men bakom det gråa ligger ändå det vita. Som antyder att det kanske finns något som är vitt ändå. En ljusare tillvaro med tydliga direktiv, eller så uttrycker det kanske att någonstans vet du själv vad som är rätt för dig, den där magkänslan du vet. Gillar egentligen inte att titlarna och länkarna är blå, men lyckas inte ändra. Så, nya looken, blandning av eftertanke och lathet!

emilou har full helg och influensa på G

om jag för några veckor sedan kände mig ensammast i världen och utan något egentligt socialt liv så väger senaste veckans och framtida aktiviteter upp för det. Ikväll ska jag på gig, imorn åker jag till london, och jag har olika sociala träffar inplanerade under hela nästa vecka. Samtidigt som jag ju har massvis av saker att göra på min forskning. Och till råga på allt har jag dragit på mig något som verkar vara jordens långsammaste influensa. Har asont i huvudet, är lite halvsnuvig, mår lite illa, sover länge men dåligt och har inte mycket energi så när jag ställer mig lite för snabbt så blir jag lite yr i huvudet och måste hålla i mig i väggen eller dyligt fast föremål i min närhet, och så har det varit i ett par dagar nu. Men det har liksom inte brytit ut helt, jag antar att det kommer ske typ imorgon bitti. Eller på söndag morgon. Typiskt till när jag har så mycket kul att göra. Är det karma eller?
Nu ska jag göra lite middag och poppa lite mirakelpiller med kaffein och paracetamol, så att jag orkar med giget ikväll.

Emilou och kändisakademikerna

Även om den akademiska världen kanske ibland är lite svårigenomtränglig, så när man väl är inne i den så är det ganska lätt att få träffa sina idoler och förebilder. De där som skrivit de fantiastiska böckerna och artiklarna och som man ser citerade överallt. Lite som att träffa en artist vars skiva man gillar, men mycket nördigare. Jag minns hur uppspelta vi var när CH kom till vår avdelning i Sheffield, och hur glad jag blev när han gillade min kandidatuppsats ide och blev min handledare. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle träffa GS första gången, jag kunde inte sova, och hade svårt att bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Men även om det är lite nervöst även nu när jag 'på insidan' på ett annat sätt än när man var UG tex när MM i Stockholm bjöd mig på lunch eller när vi var i Geneve och jag träffade alla de stora inom sociala rörelser, så är det annorlunda nu, för de vet liksom vem jag är. Så även om det var lite obekvämt när vi var på Island och vi fick vår lyxmiddag betald av han den där italienaren så hade det ju varit ännu mer obekvämt om jag inte hade träffat honom ett par gånger innan. Och jag tvekade ju inte alls för att säga hej till den andra italienaren när vi sprang på henne vid Thingvellir. Och vilket jäkla flyt för Andreas, (typ) helt ovetande om hur stort det var; det finns folk vars högsta önskan är att träffa dessa två. Antar i och för sig att det är lite som alla de stora inom democratic innovations som jag träffade utan att ha en aning om vilka de är. Den senaste i raden av kändisakademiker är en snubbe som jag har tänkt att skriva ett krtitiskt papper om/till. Han kommer till vår workshop i slutet på nästa månad, och jag är nu glad att jag inte skrivit det där pappret än så därmed inte ska presentera det. Han hade ju kunnat ta illa upp! Lite repsekt har man ju ändå för de stora. Även om jag och GS och vår HOD har en ganska rå tongång i våra skämt.
Men det är lustigt det här med kändisakademiker, för de är ju som kändisar, bara inte lika coola för de som inte är inom akademia, men om man har rätt kontakter och är på 'insidan' är det väldigt lätt att få träffa dem. Jag antar att det är lite samma med andra kändisar, men jag får för mig att 'rikiga' kändisar även då är lite mer svårtillgängliga än våra nördkändisar.
Det är ocksåär bra med att ha en känd handledare är att de inte bara kan fixa ihop dig med andra kändisar, men också eftersom hans namn gör att jag får svar på frågor från folk han känner snabbare och får data som jag kanske annars hade fått kämpa med att få tag i. Eller att han kan be folk om tjänster åt mig. Som tex att han
försökte fixa ett pass åt mig för att komma in på Conservatives konferens.
Så från att ha varit asanervig för att träffa GS för tre år sedan sitter jag nu här och får träffa stora akademiker och han ber om tjänster å mina vägnar. Jag känner mig som världens tuffaste nörd.

Men den här huvudvärken, den är inte okej. För jag har 20 sidor kvar att läsa och handledarmöte i eftermiddag. Jag bävar faktiskt lite över detta möte, tror att G möjligtvis kommer att säga till mig att jag inte kan slösa deras pengar. (Vaddå £100 för en studie är väl inte så mycket?) Och så har jag ju inte läst den där boken som jag skulle läsa, så all in all så är jag lite nervös över detta möte.

Emilou springer ifatt

Den där jävla skitkänslan gav med sig när jag gick ut och sprang. 8.5 km. Så jävla bra är jag. Visst att det tar typ en timme, men det låter jag det göra för just nu handlar det mest om att ta sig ut och springa regelbundet. Snabbhet får komma sen.
Hjälpte också att prata med Em, lättade på lite av skitsakerna som orsakat skitkänslan.
Och som lite extra plåster på såren hörde två oberoende vänner av sig och gav lite kärlek. Kanske inte uppenbar kärlek, men ett litet 'hej, jag minns dig och vill vara kompis med dig'. Jag har något annat här om de där kollegorna inte funkar. Självkänslan hann ifatt verkligheten. Eller om det är tvärt om.

Jävla skitkänsla

Har de senaste dagarna gått runt med en orolig känsla i kroppen. Obehaglig och orolig. Jag tar saker personligt, blir sårad, drar mig undan, gräver ned mig i ett djupt och fult hål av dålig självkänsla. Ett hål där jag inte är värt något. Där ingen vill vara min kompis. Där ingen är min kompis. Där jag är en jobbig person att vara med. En person som folk undviker, för hon är så jobbig att prata med. En person som aldrig bidrar med något smart till diskussioner. En person som inte fattar skämten och som inte drar några roliga skämt. En person som är med lite sådär på nåder, men som ingen skulle välja att ta med om de fick välja.
Det jobbiga är att jag fick lite bekräftelse för de senaste känslorna efter något som irländaren sa här om dagen. Och hur ska man annars tolka att de inte frågade/sa till mig att de skulle till cafet, och när vi väl var där så gick de alla utan att vänta på mig. Visst att jag är en vuxen människa som kan ta hand om mig själv, men sånt där är ju bara hyfs och trevlighet. Jag pallar liksom inte hela tiden vara den som förstår, pallar inte vara den som ursäktar dem utan att de ens bett om ursäkt, pallar inte lägga energi på att se saker på ett annat sätt. För varför kan inte den som beter sig ohyfsat lägga lite energi på att vänta en sekund för att kolla att alla är med?
Och  så blir jag sur på mig själv för att jag tänker på dessa saker. Att dessa saker spelar roll för mig. För det är ju så att det är för att jag bryr mig som jag blir sårad.
Men det är nog för att det känns som om jag är den enda som blir bortglömd på det sättet. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv, men när man är i en social grupp och blir utesluten, och när det sker ofta, då är det en helt annan grej. Jag kan vara själv, men jag vill inte vara ensam.
Så då drar jag mig undan och ställer mig utanför, drar mig undan. För jag är hellre ensam och stark än inkluderad och svag. Och det blir en ond cirkel. Jag drar mig undan, blir inte inkluderad, och känner mig mer och mer ensam. Jag har väldigt svårt att skaka av mig den känslan. Svårt att vara stark. Se att de jag umgås med är jobbkompisar, de behöver inte vara mina vänner. Behöver inte vara mer än så. Kan inte vara mer än så. För om de inte är mer än så, vad har jag då?

Island dag 3- blandad kompott

Jag började dagen med att rida islandshäst. Jag kunde ju inte ha varit på Island utan att rida islandshäst, och eftersom Andreas och jag hade inte planerat in någon ridning, vilket jag tror att Andreas var ganska glad över, tog jag ledigt en morgon från konferensen och gav mig ut på Lavaridning. Jag stötte på ett gäng svenskar från Göteborg. Det var lite pinsamt till en början, för jag kom dit, hörde dem prata svenska, men eftersom de var så involverade i sitt samtal att jag inte vågade gå fram, men när jag sedan hamnade bredvid en av dem på bussen så gick det liksom inte att inte prata längre. Ridningen var helt fantastisk, även om det är lite trist att liksom bara rida på rad... När jag kom tillbaka hade Maria fortfarande inte gått till uni, utan hade shoppat och sedan bara varit på hotellet. Jag hade bråttom för jag ville till en panel på eftermiddagen och hoppade in i duschen. Hon var värsta deppig och klagig. Hon har varit det hela tiden. Hon är svår som sjutton. Hon kräver konstant uppmärksamhet även när jag berättar om något, eller om det handlar om mig. Som typ att när jag berättar för Cri att min presentation gick jättebra så ger hon sig in och säger att min opponent ÄLSKADE mitt papper. Visst att det är en positiv inflikning, men hon avbryter ändå för att sätta sig i mitten av uppmärksamheten. Jobbigt helt enkelt. Panelerna var okej, jag var ganska trött. Gatekrashade en reception, träffade lite mer svenskar, pratade med ett gäng kul foll. Däribland vår HoD. Han är så fantastiskt rolig. Irländaren är också en rolig filur. Han har faktiskt varit väldigt sjysst här, inte för att vi har setts så mycket, men då vi har setts har han varit mycket trevlig. Maria kom till middagen och bad om ursäkt till bona för att hon betett sig illa dagen innan. VI hade tillslut en väldigt trevlig middag. Drack mycket vin. Jag och Cri hade sedan en lång diskussion om de andra två i vårt team. För Maria stack iväg med Marco. Om jag hade gjort något liknande hade hon totalfreakat. Men hon ser inte att hon gör detsamma. Cri och jag pratade mycket om samarbetet och att det är så mycket tjafs. Maria kom hem jättesent. Jag undrar verkligen hur presentationen kommer att gå imorgon...

Emilous edit no2

1.Hittade just en bild på honom på hemsidan (!!!!!!!!)ni kan ju gissa vem han är.
2.min granne ovanför har någon typ av otroligt konstiga och tunga vanor. Det dunsar och klunsar mest hela tiden. Jag undrar vad det kan vara. Hoppande? Vikter? Och där gick jag tom på ideer....

Island dag 2- Emilous post Island-edit

Faktumet att det är den isländska flirten är det jag skrivit om i min anteckningsbok efter andra dagen på Island som också var första dagen på konferensen då jag presenterade mitt papper som fick ASABRA feedback av opponenten säger kanske något om hur ovanligt och viktigt detta var för mig. Presentationen gick i alla fall väldigt bra, jag var beredd på att bli slaktad men blev hyllad. Jag hade ingen aning om hur konferenspresentationer fungerade, men var ändå inte så himla nervös. Maria hängde med mig och satt längst bak.
Så fort opponenten fick reda på att jag var jag sa han: I really liked your paper.
Jag sa: Thanks, it is a rather different paper to the others on the panel. I was a bit worried when I saw them, cause my paper is not empirical at all.
Han: Well I think that is what is interesting about it, and I will tell you more about it later

Det är ju som att ge någon en present som de inte får öppna förens en halvtimme senare!! Men jag tog det mest som att det är något som opponenten säger till den som ska presentera. Jag var ju clueless när det kom till konferensetikett.

När jag sedan skulle presentera (näst sist!) introducerade han mig och mitt papper med att säga: We now move on to a rather different paper, but a paper that I really like a lot.

Jag presenterar och det går bra. Missar bara en knapptryckning som skulle få fram ett frågetecken. Jag fick till och med publiken att skratta när jag sa att det var både synd och skönt att den person som utvärderat det program som jag kritiserar i mitt papper inte är där.
När det blir dags för opponentens kommentarer börjar han med att säga: We have a collection of rather different papers here, which all bring interesting points to the discussion. I am particularly thinking about the paper presented by E, but I will go in to more details about this later.
ÄNNU EN GÅNG håller han mig på halster. Men när han väl kommer fram till att kommentera mitt papper säger han:
I think you have put forward a very strong argument for seeing young people in a different way than we currently do. We need to see young people as citizens when we do these surveys about their civic engagement.
Jag har alltså övertygande argumenterat för en fundamental förändring i hur en hel disciplin utför sin forskning. Visst att jag inte övertygade de gamla stofilerna, och egentligen vet jag inte riktigt vem opponenten är, om han har någon vikt överhuvudtaget och det är ju inte så sannolikt att denna disciplin kommer att ändra sin forskning. MEN jag blev inte slaktad. Det är det absolut viktigaste.
Andra dagen på Island var helt enkelt en succé all round.

Island Dag 2- Emilous isländska flirt

Laundromat, Paradiset på Island

Igår när jag och Maria satt på Laundromat och jobbade hela dagen så kom vid ett tillfälle en av killarna som jobbade där till vårt bord och frågade om vi ville ha något. Hur mycket jag än älskar Laundromat så är detta något störigt, alltså inte att de kommer fram och tar beställningar, men för att det inte är uppenbart att det är bordsservering. Det är liksom en bar i mitten som gör att det verkar som om man ska gå upp dit och beställa och betala, och det är kanske okej, men det är förvirrande när de har båda systemen! Eller så är jag bara så indoktrinerad i det Engelska att beställa i baren att det är därför jag blir förvirrad.
Hur som helst så var vi precis på väg att gå (trodde jag!) när han kom och frågade om vi ville ha något mer, så sa jag nej tack och att vi precis var på väg att gå. Men jag hade lite dåligt samvete för att vi hade suttit där hela dagen och ockuperat bordet (även om vi köpt saker hela dagen) så jag lade också till något om detta och att vi jobbat på en presentation. Det visade sig sedan att han skulle börja plugga statsvetenskap på universitetet och var chockad över att jag bara var 24 och doktorerade. Hej åldersångest!
Han är en typiskt snygg skandinav. Intensiva ögon. Lång. Snygg frisyr och markanta kindben. Vi pratade lite om statsvet osv. men inte så mycket mer än så.
Tills ikväll. Vi hade letat i evigheter efter någonstans att äta, och eftersom ECPR ökade Reykjaviks befolkning med typ 10% så var det proppfullt på alla matinstanser i hela stan. Till och med de dåliga. Men vi hamnade tillslut på Laundromat igen. Maria var inte med oss, utan hade suttit på Laundromat hela dagen och typ surat/jobbat. När vi kom dit och jag såg henne frågade jag om hon ville äta med oss, men hon sa att hon inte kände för att socialisera. Vi väntade i evigheter på att ett bord skulle bli ledigt och tillslut fick vi två mindre bord i olika delar av lokalen, varav ett var precis bredvid Maria. Tydligen så kom en av de jag var med upp och var otrevlig, eller jag var inte där, men en av de i den grupp jag var med. Medan vi väntade stormade hon ut så vi fick bordet hon satt vid och vi fick ett bord som vi alla fick plats vid. Men jag fick ett surt sms som sökte sympati. Jag vägrade ge sympati för jag pallar inte ursäkta dåligt beteende för att någon mår dåligt. Det funkar inte så. Visst att om någon mår dåligt kanske de har kortare stubin eller inte är så sociala som vanligt, men att var oförskämd, där drar jag gränsen. Och någonstans tror jag att det handlar mer om uppmärksamhet än att hon bara mår dåligt.
Hur som helst, när vi var där och letade bord såg jag snubben jag pratat med dagen innan. Han var där med sina kompisar och såg inte mig när jag såg honom. Han har ett sådant där ansikte som står ut bland andra ansikten, ett som märks. Det är något med hudfärgen och hårfärgen tror jag. Skandinaviskt askblond. Isländskt askblond. Och guldskimrande smutsnövit hud. Det är kombinationen av det gyllene och gråvita. En kombination jag bara sett i Skandinavien (och jag är ju så himla berest att jag ju kan jämföra.... eh!) Synen av honom fick mitt hjärta att hoppa till lite. Fick mig att le inombords. Och kanske lite utombords också. Men eftersom han var med sina vänner såg han mig inte tror jag.
Men så när han var på väg ut så vänder han sig om mot där jag sitter och är involverad i en diskussion om epistemologi (ja detta var ändå en konferens för statsvetare!) och ler. Och jag kommer av mig totalt. Den där ögonkontakten med energi. Med magi. Med ett leende. Den där som vet vad den söker och stannar när den hittat den. Och ler.
Jag vet inte om jag log tillbaka. Vet inte hur länge jag behöll ögonkontakten. Tror att jag mest chockades, rodnade och sänkte blicken. Försökte återkomma till diskussionen jag hade. Jag är inte så van vid denna typ av ögonkontakt. Sist det hände så var det med golfaren i Sheffield. Men under de få sekunder som blicken varade spred sig en varm känsla (eh kanske att jag rodnade...!) spred sig från huvudet ned i bröstet och ledde till små små darrningar i händerna. Och varje gång jag tänker på honom och hans blick kommer känslan tillbaka. Han är min Isländska flirt och jag vet inte ens vad han heter.

Alltså helt seriöst jag har blivit så jävla bra på rutiner. Typ att jag lagat ordentlig mat (typ) varje dag och att jag diskat varje dag. och det där med att jag sprungit tre gånger denna vecka bara måstemåste sägas igen.Och att jag trots att jag druckt två glas vin inte röker. Rutin att inte röka. Det är bra. Nu ska vi bara göra oss av med sockerbehovet också så är vi tiptop.

Emilou och hösten

Jag skrev att jag såg fram emot att komma tillbaka till rutiner och vanor denna vecka. Och det har väl funkat någosånär. Men jag har ju också såklart blivit värsta rastlös. Vill hitta på något hela tiden och om jag inte har något att göra, någon att vara med så känner jag mig ensam. Men jag har varit ute och sprungit en del, tre gånger faktiskt sedan i onsdags. Så jag har väl börjat komma in i rutiner, måste bara se till att faktiskt gilla dem och upprätthålla dem. Jag har nu planerat och handlat för veckans middagar också. Detta är första hösten som jag inte känner av uppstart/nystart ångesten så farligt. Kanske har det att göra med att jag inte varit hemma och alla nystartat långt innan mig, men kanske är det för att jag själv gör en nystart uppstart. Tar tag i mitt doktorerande och gör de där sakerna som jag bävat för förut.
Det har varit en sådan där fantastisk höstdag här idag, varmt och soligt men blåsigt. Krispigt i luften och löven börjar bara precis bli gula så de prasslar i vinden. En perfekt söndag att strosa i parken med någon man är kär i. Såg en massa sådana där kära personer när jag var ute och sprang. Och så kastas jag tillbaka till april-maj-juni. Minns när vi åkte till Winchester i regnet. Det var verkligen riktigt skitväder, blåsigt och regnigt och bara så himla dystert. Men han höll om mig när vi fikade. Vi höll hand när vi gick ut från bokaffären. Och jag önskar att han inte var som han var och att vi kunde funka bra hela tiden så att jag kunde strosa med honom i höstsolen på en söndagseftermiddag.
Men istället är jag ute och springer, planerar mat och skriver presentationer.

Emilou ger er massa (onödig) info.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, jag hatar när folk är sena. Så himla respektlöst!

HAR DU BRA KONDITION:
mja, pallar ju att springa hyfsat långt, men när det gäller super intensivitet som på dödsträningen så tvekar jag. Har nog någon rätt bra grundkondis, som försämras och förbättras beroende på hur mycket jag tränar.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
I helgen av papparazi syrran som köpt ny kamera.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
sugen på att dricka öl. och inte så sugen på att göra den där översättningen som jag borde.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Jag skulle säga svart, men visualiserar min garderob och då blir jag lite osäker. Finns en del färger, men nog ingen som dominerar. Beror på plagg.

KAN DU LAGA MAT:
Hells yeah. Och baka. Lagade jordens godaste kykling och sötpotatisgryta igår.

VAD PLUGGAR DU:
erm, statsvetenskap. Men som doktorand är man ju i limbo mellan forskare och student.

BLIR DU BRA PÅ KORT:
när jag vänder rätt kind till.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår när jag och systeryster bråkade.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nä, det är rätt bra att gråta när man bråkar.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
mja. innan bråket var det asabra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Twinnings Earl Grey. Inget annat märke duger.

ÄR DU NYTTIG:
Jag gör mitt bästa.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Inte som jag är utbildad för. Men jag har ju ströjobb som är relaterade, som typ undervisning och intervjuer.

ÄR DU BLYG:
Jag var extremt blyg när jag var liten, gömde mig bakom mina föräldrars ben osv.Tror att jag kommit över det värsta nu. Nu är jag mest nervös och osäker.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
typ 9-

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Just Dance, och hatade det.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
asså jag spelar ju inte.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
allt ifrån två pints till ett par vodkacokes.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja, i en papperskorg på en full nattbuss. Lisa skämdes ögonen ur sig, jag var för packad för att palla bry mig.

JAG SOVER:
väldigt gott i mitt nymålade fantastiska sovrum.

VAD SA DU SENAST?
oh no.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
nä. Men på konferens, vilket ju typ är nördfestival. Och förra året var jag på Research Methods Festival. Jag är typ jordens coolaste.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
oftast ingen. skriver av mig ilskan/ledsenheten.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
motivation.

HAR DU SNYGGA SKOR:
ja. till och med mina gummistövlar är heta.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Förlåt att jag var så envis. Jag älskar dig.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, men på min bäddsoffa.

HAR DU KÖRKORT:
ja.

ÄR DU ENSAM NU:
på mitt kontor ja, men folk sitter i rummet bredvid.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att få lite rutin och börja bocka av saker på min långa lista.

Paus i Islands berättelsen

För att ventilera lite systerskap.
Det har varit förvånansvärt bra denna gång. Vi pratade om saker, diskuterade, hon började inte vistelsen med att säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Förens idag. Då började hon säga åt mig hur jag inte skulle slösa på diskmedel. Vad jag vet har jag inte nämnt att det är ett problem som jag behöver lösa. Jag slösar liksom inte på diskmedel. Sedan berättade hon för mig att jag packat väskan fel, och inte nog med det utan hon började förklara hur man ska packa väskan rätt och varför.
Men pristet togs ikväll då vi pratat länge och väl om bra saker, och jag lyssnat på hennes oro och tankar. Och jag kände att det var bra att vi pratade, vi connectade för första gången någonsin. Men så kom kvällen ikväll, då hon fick ett mail som gjorde henne nervös och jag blev snäst åt när jag sa att det var ett positivt mail. Jag blev snäst åt och fick ett 'jag måste ringa Remy' slängt i ansiktet.
Jag kan lyssna och prata och ge råd och stå ut, om det bara uppskattas. Men om jag bara får snäs och fräs tänker jag inte vara med. Jag tänker inte vara en slasktratt. Hon kan inte gömma sitt dåliga beteende bakom ångesten.
Hon insåg inte ens att hon gjort mig sur.
Så jag ställde mig och diskade. Och slösade på diskmedel. Använde så mycket att det nästan löddrade över.
På det viset påminner vår relation om ett dåligt förhållande, ett konfliktundvikande missnöjt förtryckande jävla skit förhållande. Men ett förhållande man inte kan komma ur.

Island dag 1

Jag skrev lite i en anteckningsbok när jag var på Island. Detta skrev jag första dagen när jag satt på favoritkafeet Laundromat och läste och väntade på att Maria skulle vakna så vi kunde jobba på vår presentation

24/8 Första dagen på Island.

Jag gillar Island. Det är så där lagom kallt och soligt. Det är något med ljuset och temperaturen som gör att det känns som hemma. Folk är snygga, och när jag gick ned för huvudgatan (som också typ är den enda 'stora' gatan) slogs jag inte bara av hur rent och snyggt det var på gatan men även av att jag ville köpa allt som fanns i skyltfönstren. Samtidigt är det väldigt avslappnat. Det är väldigt Skandinaviskt. Kanske är det därför jag gillar det. Allt som påminner om hemma gillas.
Men ibland vet jag inte vilket språk jag ska prata. Isländska är inte riktigt nog likt svenska för att man ska förstå allt, men man förstår vissa ord.
Kördes till hotellet av jordens stoltaste taxichaffis igår. Han var verkligen stolt över sitt land, skröt om allt som Island har att erbjuda. Men dissade också studenter som får studiebidrag från staten. Bra idé att göra det med två akademiker i bilen!
Samtidigt som det är väldigt roligt att resa med Maria är jag nu orolig för hur det ska gå med vår presentation. Vi lever liksom väldigt olika sorts liv. Och det gör det jobbigt att resa med henne men också att vara så beroende av henne som jag är nu. Och det är frustrerande att hon genom att sova halva dagen liksom kontrollerar situationen. Jag är nämligen rädd att vi kommer sitta uppe till kl 2 i natt och jobba, och jag kommer vara död imorgon på min presentation. Visst att jag förväntar mig att bli slaktad, men jag vill inte vara dödstrött när det sker. Det skulle ju göra allt mycket värre. Idag var det i och för sig helt okej att hon sov, för jag har att läsa och förbereda. Och imorgon är det min presentation så då skiter jag faktiskt i vad hon gör, och på fredag ska jag rida så då är jag också oberoende av henne.
Det kanske blir bra ändå. Det är bara så frustrerande att vara under någon annans kontroll, när man måste jobba ihop.
Det slår mig också lite hur Matt är. Om jag hade varit säg Emma hade han lätt velat boka tillsammans etc. men nu är jag jag och han nästan distanserar sig. Eller kanske inte, han föreslog ju att äta middag ihop, och kollade om jag ville med till Golden cricle.
Men det känns som om jag har kommit utanför gemenskapen på kontoret. Egentligen är det inte så konstigt, för det var ju faktiskt det jag lite ville. Få lite distans. Så det är ju lite självförvållat.
Föresten sa taxichaffisen också att det 'bara' var fem timmars körning till Höfn från Reykjavik. Gillar relativiteten i distans.

Hej Island!

Ikväll åker jag alltså. Känns inte riktigt på riktigt ännu. Jag har ju sett fram emot detta sedan i April, och nu ikväll så åker jag. Är lite nervös över presentation(er), att ha alla papper jag behöver, att allt med min och andreas resa är ordnat, att jag har allt. Höll på att ta med fel pass, det hade ju sett bra ut. Undrar om jag kan flyga med bara körkort.
Är inte aktivt jättenervös över presenationen, men jag tror att jag undermedvetet är nervig. Jag förbereder mig på att jag kommer få hård kritik. Speciellt för att jag inte har någon data, men också för att jag presenterar vad som verkar vara ett ganska kontroversiellt sätt att se på unga inom den politiska sfären. Förhoppningsvis träffar jag intressanta människor. Vill speciellt prata med den där professorn från örebro, och han som har utvärderat citizenship education i england. Hoppas jag inte gör bort mig.
Det kommer bli intensiva 10 dagar, först konferens och sedan vandring.
Återkommer när jag är post-island.

dagens insikt 26

"vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer"

Det finns så många saker i denna text och video som känns så himla typiska för vår generation.
"jag tror att du söker för mer än du ser
men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar"

Vi är de som ska stå självständiga
Vi är de som ska leva livet
I ett samhälle som skapar osäkerhet

"Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
längtar efter något som kan rädda mig"

dagens insikt 25: Emilou- manstjusaren

Läste lite inlägg från 2008, och slogs av hur många 'romanser' jag hade på gång där ett tag. Och hur jag njöt av det. Hur jag skrev det här inlägget om männen och att jag inte ville ha ett komplicerat förhållande. Eller nått förhållande alls. Jag ville ha okomplicerat hångel.
Mitt liv ser så himla annorlunda ut nu. Jag har totalt gått in i rollen som ungvuxen akademiker. Och även om mitt liv kanske är lite trist, delivis på grund utav det otroligt begränsade kulturella utbudet i Southampton, men kanske även lite beroende på de umgängeskretsar jag har, så är jag här för att min karriär är här. Visst att det är trist att behöva vara så begränsad när man är 24, att behöva vara på ett ställe för att man måste. Men jag kommer (förhoppningsvis) vara doktor när jag är typ 26. Jag får betalt för att göra det jag oftast trivs ofantligt bra med, forska. Jag får åka till Island på konferens. Att jag tar på mig den här rollen är egentligen inte så konstigt; jag har ju alltid varit lillgammal och självständig. Och denna kombination är väl det som lett mig till att nu vara ungvuxen akademiker och singel. Jag går min egen väg och ännu så länge har ingen duglig snubbe korsat denna väg och velat fortsätta bredvid mig.
Men det kommer väl 'när man minst anar det', som det heter. Lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Mia och Klara för ett tag sedan, och en av dem (kommer inte ihåg vem, tror att jag diskade samtidigt) tog upp detta att när man är singel får man jämt höra att det kommer när man minst anar det. Kärleken. Men jag går runt och minst anar det, har gått runt och inte velat ha det, men det har aldrig kommit. Eller Han har aldrig kommit. Eller vad det nu är man ska vänta på. Är det rätt situation? är det rätt person? är det rätt känsla? Man vet när det kommer. Jaha, som om det skulle hjälpa när man vill ha det nu.
Så då, back in the day of 2008, ville jag inte ha det, men var manstjusare. Och nu vill jag ha det men ser inte ens potential. Så medans ska jag nog bara fokusera på karriären. Jobba hårt som fan och inte bry mig om all skit som händer runt omkring mig. Det distraherar bara från det jag vill uppnå. Så Emilou ger upp männen och tar tag i kariären.

Jobbar hemma

Jag blev väckt av att min handledare ringde mig imorse. Vi debriefade vårt arbete igår lite. Det är så sjukt frustrerande att jobba i grupp. Eller jobba i grupp med folk som inte kan jobba i grupp.
Men eftersom jag vaknade sent och har massa att göra blev det till att jobba hemifrån i pyjamas idag. Har inte jobbat hemifrån på superlänge. Men det är skönt att inte vara på kontoret. Och jag kan tvätta samtidigt. Men i och med att min tvättmaskin gör mig nervös så går det sisådär. Pratade också i evigheter med E på telefon, debriefade senaste dagarnas intensiva debatt med M på facebook. Och numera är jag inte bara säker på att jag inte vill ge mig in i det pga. hans issues, utan jag vill inte vara i närheten av en person som har en sådan syn på människor och samhället. Hans profilbild har texten 'stop looting you antisocial wankers' och han tycker att polisen ska börja använda gummikulor mot upprorsmakarna, och att armen ska tas in. Men vi såg i London att mer polis på gatorna verkade ha en stävjande effekt, vi behöver inte trappa upp våldet. Han trodde också att det bara handlade om girighet och att de ville ha ett par nya skor. Jag tror inte att detta är hela historien, och poängterade detta men han bemötte med simplistiska, populistiska, semi-politiska one liners.
Jag kan heller inte låta bli att tänka att om han bara lade ned hälften av den energin han verkar ha lagt ned på att provocera på facebook de senaste dagarna på antingen att underhålla och behålla en relation i verkliga livet eller att faktiskt jobba på sin phd så att han inte blir stressad och måste säga upp verkliga relationer så hade han kunnat ha ett mycket bättre liv. Jag tycker synd om honom som har en så cynisk och bitter bild av samhället och är så socialt inkompetent. Men jag är i alla fall helt säker på att jag inte på något vis vill ha honom i mitt liv.

Dagen efter

Igår verkade det som om politikerna började ta detta på allvar. De kom tillbaka från sina semestrar och besökte utsatta områden. De satte in extra polis och fördömde våldet. Samtidigt splittrades debatten, handlade det bara om girighet eller något annat. Det sades vara viktigt att inte politisera detta våld, inte ursäkta det för att de känner sig utanför. Men samtidigt började det komma perspektiv som såg till de underliggande orsakerna och poängterade vikten av att inte bara fördöma. Just den här artikeln ledde till en lång debatt mellan mig och M under dagen, kolla in min facebook sida för att följa en debatt mellan en samhällsvetare och en nyhetsläsare.
Det som chockar mig är den skuldbeläggande retoriken. Dessa är 'thugs' det är 'mindless violence' de är unga som om de är gamla nog att begå dessa brott också är gamla nog att bli strafface. Cameron säger att inga löjliga mänskliga rättigheter ska stoppa rättvisan, han påstår det hanlar om gäng och ett inte bara broken society utan ett sjukt samhälle.
Rättegångarna har inletts och magistrates court skickar vidare fallen till crown court för de har mer makt, så något ganska litet som att ha stulit två tshirts kan man få 10 års fängelse. Det resonerar Camerons ord att de som begått dessa brott kommer att känna av konsekvenserna.
Det gör ont att höra dessa hårda ord. Det gör ont för att det saknas en brist på delat ansvar för att ha alienerat dessa människor så pass att de känner att det är okej att stjäla och leva rövare. Cameron säger att det saknas diciplin, det saknas moral, men han ser inte att han och de andra som suttit på makten kanske har en del i att ha skapat det samhället. Detta, och det är det som många inte förstår, tar inte bort ansvaret från de som begår dessa brott, men denna insikt kan bidra till lösningen. Istället så ses långa straff som lösningen. Långa straff i fängelser som redan är överbelagda, och som jag tror nog med forskning har visat leder till en socialisering in till mer våld och kriminalitet. På gatorna har nu polisen rätt att använda vattenkanoner och plastkulor, ännu en gång en helt fantastisk teknik för att bygga upp förtroendet för polisen, vilket efter avlyssningsskandalen och dödskjutningen som ledde till dessa uppror är på ett all time high. Fattar de inte att en överreaktion skulle provocera mer än det skulle lugna, och det skulle förmodligen leda till en upptrappning av våldet och en tragedi ligger precis runt hörnet. Dock var det en polis på tv nyss som faktiskt påstod att både vattenkanoner och plastkulor var en otroligt dum ide. Att polisen hade gjort ett bra jobb och visat exempel på hårt proportioneligt motstånd.
Det är också lustigt att det hittils varit en fråga om unga, bara unga, men en av de som blivit dömda idag är 31. Jag undrar när 30 åringar ansågs vara ungdomar.

Ken Klarkson hävdade att det handlade om 'disafected youh' Disafected my ass.
Och den där guardian journalisten de just pratade med på BBC påpekade att det handlade om fattiga områden, vilket ju är en helt korrekt observation. Men sedan påstod han att det handlade om att de ville ha saker som de annars inte har råd med. WTF!? Som om det leder till så här mycket uppror!

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.