Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.

Emilou och jisses amalia!

Vi har pratat (och jag oroat mig en massa) ett tag om vad som ska ske nu när jag är han och han är i Southampton. Jag och den där mannen som jag nu helt plötsligt varit ihop med i ett år. Och för två veckor sedan orsakade detta mig massa ångest och tårar för vi visste inte vad vi ville göra, och gjorde därför nästan slut tre gånger. Han ville inte ha långdistans förhållande (jag var inte heller så pepp på det... ) och var osäker på om han ville flytta till Newcastle.
Men tur var väl att vi inte gjorde slut. För vi tog en liten roadtrip på vägen upp hit när han hjälpte mig att flytta upp förbi T&C, och hade ett par helt fantastiska dagar tillsammans. Vi skrattade, skämtade och hånglade mest hela tiden. Och det kändes liksom som om vi hörde ihop. Vi synkade på ett sätt som jag inte känt med honom eller någon annan förut. Han gör mig lugn och glad. Trots att vi då inte visste hur vår framtid skulle se ut.
Och så på väg upp till Newcastle så sa han att han skulle komma och hälsa på om ett par veckor. Och jag uppmärksammade det inte nämnvärt till en början, men nämnde sen och frågade vad som fått honom att ändra sig. Och det var att han insett att långdistans kanske inte var så kul, men alternativet att göra slut med mig vore värre. Och efter det började vi också prata mer seriöst om att han skulle flytta upp hit, och började överväga alternativ och argument.
Så idag satt jag och kollade på lägenheter, och hade ändå i baktanke vad vi skulle kunna betala tillsammans, men visste inte riktigt vad hans budget var. Så jag smsade och frågade. Varpå han svarade att han skulle ringa mig om 10 minuter. Och jag blir nojjig och tänker att jag pressat honom för mycket, han hade ju sagt att han skulle bestämma sig i slutet på veckan. Fyrtio minuter senare får jag ett till sms som säger att han ska ringa så fort han diskat. Och jag tänker att jag verkligen pressat för mycket. Men så ringer han. Och han säger att han har bestämt sig för att säga upp sitt boende i Soton imorgon och tänker flytta upp till Newcastle. Till mig i Newcastle.
För ett år sedan, ett halvår sedan, för två mådader sedan, för två veckor sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Men bannemig, vi är bäst tillsammans.
Jag och D ska flytta ihop! Jag vill ropa ut det över hela världen! Vill att alla ska veta! Men bloggen får duga som megafon för tillfället. Jag vet inte om jag kommer kunna sova för jag är så glad!