Emilou och Battersea Bridge

Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou och mormor

Min pappa påminde mig just om en grej som mormor brukade säga. Det här var roligt. Det måste gå! 
Och det är nog så jag känner med mycket grejer just nu. Det är mycket som händer och sker, men det mesta är roligt, så då måste det gå. 

Emilou och det var ju ganska lätt ändå

En av grejerna som hände när jag flyttade hit var att jag slutade vara politisk. Det kanske skedde lite tidigare också, men det var först när jag flyttade hit som det liksom märktes mest för jag visste inte var, när, hur, varför. Jag fokuserade på plugget och att vara student. Det var liksom kul och bra. Men anledningen till att jag inte var politisk var ju lika mycket att jag inte visste som att jag inte vågade. Det var massa saker jag var rädd för. Men nu när jag är där mitt i det politiska igen, många år och erfarenheter rikare, jag då fattar jag ju att det inte var så himla svårt eller läskigt. Det är ju faktiskt ganska kul. Men det tog ett tag och det tog tills jag hittade något jag tror på.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou lovar att lägga av

Asså detta har ju blivit någon typ av 'jag är nöjd, trygg och glad (och kär) men vet inte riktigt varför' blogg nu på senaste känns det som. Jag lovar att sluta med detta. Inte att känna dessa känslor, men att konstant skriva om dem. Jag lovar.

Emilou och det där som jag visste att jag behövde men inte visste hur jag skulle få.

Jag tror att om D hade hänt för ett år sedan, eller kanske till och med bara för ett halvår sedan, då tror jag inte att jag hade varit redo.
Vad jag inte vore redo för vet jag inte helt. Men kanske att ha den avslappnade relationen som vi har nu. Kanske hade jag inte kunnat säga det där jag sa den där fredagskvällen efter vår katastrof dejt.
Kanske hade allt varit på samma sätt, men jag har en känsla av att det inte hade det. Jag tror inte att vi hade hänt för ett år sedan. Inte bara för att jag ju då höll på att bli kär i aktivisten, men för att jag liksom inte hade kunnat se det på samma sätt som jag gör nu. Se honom på samma sätt. Inte ta hans osäkerhet som något som handlar om mig eller reflekterar mig.
Det är något som skett, något som förändrats som gjorde mig redo. Och det är det där jag visste att jag behövde under alla de dagar, veckor och månader som jag suktade efter kärleken, det jag visste att jag på något sätt saknade. Jag trodde nog ibland att jag hade det, men så försvann det. Och del av uppgivenheten var att jag inte visste hur jag skulle få det. Jag vet inte hur jag fått det nu heller, men det känns som om jag har kommit någonstans med mig själv som gör mig redo för att vara med någon annan.
Det kanske inte håller, det kanske försvinner igen, men jag måste dokumentera för att komma ihåg att en dag, ja då kändes det rätt. Dokumentera för att kunna gå tillbaka och kanske kanske känna igen. Emilou, kom ihåg den här känslan.

Emilou och hjärtat

Vi smsar planer för kvällen. Vi har inte setts sedan i Lördags, och innan det var det på tisdagen. Ok inte så himla långa gapp, men ändå. Vi smsar om att ses. Och planer för helgen. Och han skriver 'Vi ses snart!' på Svenska. Och mitt hjärta smälter lite. Jag vet inte riktigt varför (eller jo det vet jag men det är en annan historia).
Jag kan inte berätta, och berättar inte, dessa saker för mina kompisar. Men det är saker som det här som får mig att se fram emot att träffa honom. Som får mig att känna pirret i magen. Det är våran grej, det är våran relation. Det är vi mot världen. Det går inte att förklara eller dela med sig av, men ingen annan behöver förstå eller veta, för vi vet. Vi är vi.

emilou och att springa

jag ligger ju i hårdträning för det där galna loppet som jag och D ska springa (han en halvmara, jag bara 10km). Egentligen är det ju helt galet att jag ska springa detta jävla lopp. Inte bara för att det är ett galet lopp, men också för att jag ju tänker att jag inte gillar att springa. Nu när jag sitter här hemma och har som plan att jag ska ut och springa så kan jag verkligen inte tänka mig något tråkigare.
Men så vet jag ju också att när jag väl är ute och lyssnar på min podcast och fått in rytmen, jag då är det ju ganska behagligt. Ibland rent av roligt. Jag vet ju också vilken kick det ger mig efteråt. Och tänk hur fantastiskt jag kommer att må när jag faktiskt förbättrat min kondition och springer det där jävla extremloppet.
Problemet är bara att jag inte är så himla bra på att uppskatta saker i framtiden. Eller skrämmas av dem för den delen. Tur då att jag har lite stolthet och envishet, och att D också ska springa annars hade jag nog gett upp. Men nu har jag något att bevisa. Någon att imponera på (även om min kondis inte är något jämfört med hans). Så jag sticker ut och springer nu.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?