Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och det här hände idag

Mina kollegor som jag brukar hänga med gick ut för en öl efter jobbet. En kollega frågade mig under dagen om jag skulle med, men det var mest för att jag knackade på hennes dörr. Ingen annan har frågat, eller nämnt det när vi mötts i korridorerna.
När de samlades såg jag en av dem vid ytterdörren, hon stod utanför kontoret där jag hörde att andra var. Jag log mot henne, hon undvek min blick.
Nu är det ju så att jag hade andra planer för kvällen, men detta är inte helt okej beteende ändå, eller hur?
Jag har märkt att detta händer mig ganska ofta, jag blir liksom bortglömd, inte tillfrågad, inte del av planer. Oftast är det ganska oskyldigt, och jag har verkligen jobbat på att inte ta det personligt. Jag vet också att det är så att jag ofta har planer eller är borta, så det kan också bidra till att jag blir bortglömd. Men ibland blir det nästan bisarrt.
En kollega som ska flytta arrangerade någon typ av avskeds sammankomst hemma hos honom. Jag hade såklart inte hört något om det för jag anses av någon anledning inte vara personal på riktigt. Men det hade inte varit något problem, dels för att jag inte haft mycket att göra med denna kollega, och heller inte gillar honom särskilt mycket. Om det inte hade varit så att han rätt framför näsan på mig bjuder in en annan kollega till denna sammankomst. Utan att ens göra ett försök att ens symboliskt försöka bjuda in mig med. Istället behandlade han mig som att jag var servitris och gav mig sitt glas när jag gick för påfyllning av mitt vin.
Ännu en gång var det ju så att jag varken hade velat eller kunnat komma, men jag förstår inte hur vuxna människor på en arbetsplats kan bete sig så här. Jag vet inte om jag ska tro att de inte ens är medvetna om att detta är socialt oacceptabelt eller konstigt beteende, eller om de är så dumma att de tror att det är okej.
Akademiker. Ingen social kompetens.

Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och det dubbla livet

Jag kollar på lite inlägg här på bloggen om mitt liv i England. Och av någon anledning känns det så himla främmande. Inte bara att jag här hemma ju mest har semester, men också för att mitt liv här liksom har ett sammanhang. Jag har familj och vänner där allt är etablerat. I England snurrar jag mellan nya sammanhang, kämpar hela tiden med att etablera en struktur, ett kontaktnät, hobbies. I Sverige känns allt redan familjärt.
England känns också väldigt långt borta just nu, alla konferens debatter, mina kompisar och min lägenhet. Men snart ska jag tillbaka dit, och då känns ju Sverige långt bort.
Äsch jag tappade bort det smarta jag skulle säga.

Emillou och HEJ!

Det här med att flytta till andra sidan landet, börja nytt jobb och flytta ihop, det har tagit en del på krafterna och krävt en hel del tid. Jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Eller i alla fall inte att skriva ned de saker som jag reflekterar över.
Det är en ny erfarenhet att hela tiden vara med någon. Hela tiden ha någon nära, ha någon där. Speciellt eftersom D är arbetslös, eller har varit, nu har han ju fått ett jobb. Men det är inte ett bra jobb, inte ett jobb som han förtjänar. Men det ger ju pengar. Och just nu är det det viktigaste. Men det börjar inte förens efter jul. Så nu jobbar han som servitör. Och får minimilön, £7 i timmen och jobbar till 2.30 på morgonen. Jag tror jag tjänade mer när jag precis tagit studenten. Men det är pengar. Fast sopiga pengar för någon som doktorerat.
Jag är alltså ensam hemma ikväll och har tid och plats att skriva. Och jag borde skriva en föreläsning som jag tycker är ganska tråkig, så jag har också något att undvika och därför tar mig tid och plats att skriva. Men jag tyckte mig också höra att någon försökte bryta sig in genom bakdörren förut. Men det var antagligen bara rören som lät, för jag vågade tillslut kolla dörren och det var inga märken eller något som skulle föreslå att någon försökt bryta sig in.
Vi kollade på en lägenhet imorse, en tre rummare med vedspis, öppen planlösning mellan kök och matrum och nyrenoverat badrum. Jag är väldigt sugen på att gå vidare med denna lägenhet, dels för att det är en bra lägenhet, men också för att jag vill komma ur denna lägenhet. Brådskan kommer från att vi har jätteproblem med fukt och mögel. Och det är en kall lägenhet. Men fantastiskt ljus och stora fönster.
Imorgon åker jag till Mannheim för ett projektmöte. Det blir första resan på mitt nya brittiska pass! Och det är ju spännanade, men jag ser inte alls fram emot mötet. Det är ett svårt projekt, och jag har svårt att hitta motivation och intresse för hur projektet ser ut just nu. Det är väldigt dåligt lett och alla verkar vara generellt förvirrade. Men min chef verkar både turligt och oturligt hålla med. Turligt för att det betyder att han kommer pressa för att det blir intressant för oss, men oturligt för att det betyder att han inte heller är särskilt motiverad eller intresserad av projektet.
Så jag är lite lost på jobbet, dels för att det ändå tar en del tid, och dels för att jag inte har jättestor lust att gå tillbaka till avhandlingen och skriva artiklar på den. Det är fortfarande lite för smärtsamt. Tror jag. Eller så är jag helt enkelt bara uttråkad. Jag har inte tålamod att vara akademiker på det här sättet. Saker tar för lång tid.
Men jag tror att lite av bristen på motivation också kommer från faktumet att jag är lite utmattad. Inte bara är det tungt att flytta, börja nytt jobb och flytta ihop, men att också ha en arbetslös kille när ens jobb handlar om ungdomsarbetslöshet, det skapar lite konflikter och frustrationer inom mig som tär. Och så har ju mina sjukdomar fortsatt, jag hade in infekterad visdomstand i typ en månad fick två kurer penicillin, gjorde livmoderstapps biopsi, och generella krämper som nackspärr och förkylningar. I två månader somnade jag 21.30 i soffan och sov till kl 8 nästa morgon och var ändå trött när jag vaknade.
Allt detta tillsammans har gjort att jag varit så trött att minsta lilla extra motgång har känts som en livskris. Jag gick till jobbet med gråten i ögonvrån i tisdags och i onsdags klarade jag inte av att hålla det inne utan spenderade morgonen innan min föreläsning med att gråta på Ds axel.
Detta år är året då saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig. På gott och ont. Vissa saker har blivit bättre än jag trott, andra saker inte alls så som jag ville men ändå okej, och andra saker riktigt jävla sopiga och en del besvikelser. Detta år har varit en berg och dalbana där jag försökt hålla mig kvar i svängarna, hänga med i pirret när det går upp och trösta mig med att det går upp igen när det går ned. Ibland måste jag knuffa på för att det ska gå upp igen. Men jag är trött nu. Jag har hållit i mig så himla länge nu att jag skulle vilja att vi tar och åker på en vanlig liten landsväg, typ den som går mellan fälten på väg till Fläck. Små gropar och ojämnheter är okej, men jag vill att vi kör långsamt så att vi inte slår huvudet i taket. Vägen är rak och jag vet var den leder.
Det har varit ett ensamt år, trots tvåsamheten. Dels för att tvåsamheten ju generellt är komplicerad, och denna tvåsamhet speciellt har ju varit komplicerad på grund av omständigheterna. Och jag tror att ensamheten hade känts mycket värre om jag inte var ihop med D. Men ensamheten kommer också från att jag ju i princip isolerade mig själv när jag skrev klart avhandlingen, gled ifrån vissa kompisar och brydde mig inte om att upprätthålla vissa vänskaper eftersom jag visste att jag skulle flytta. Jag var lite lat helt enkelt. Mycket kommer också från att jag ju rest och flyttat detta år, och det blir ju ensamt då eftersom jag inte varit på samma plats särskilt länge. Det är tröttsamt att skapa nya nätverk, lära känna nya människor och nya ställen.
Det har ju också varit ett fantastiskt år, det är året jag blev klar med och försvarade min avhandling (har ett helt inlägg om disputationen på gång), det är året jag fick pengar för att åka till Australien och lärde mig surfa och snorklade i korallrev, det är året jag fick ett jobb innan jag blivit klar med avhandlingen, det är året jag blev mer och mer kär i D, och året vi flyttade ihop.
Men det vore skönt om 2015 kunde bli lite mindre berg och dalbana, och lite mer landsväg, kan vi ordna det? Ok, bra. Vi säger så då.

Emilou och väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Jag är alltså ganska otålig. Jag tenderar inte att längta och se fram emot saker, utan mer (försöka) njuta av stunden. Jag är ganska bra på att vara ängslig över saker som skett eller ska ske, men vänta är jag inte bra på. Jag vill få saker i ordning, få det gjort och komma vidare.
Den senaste tiden, kanske hela året, har varit en övning i att vänta. Jag väntade med att åka till Australien tills jag blivit klar med avhandlingen. Jag väntade med att resa till efter jag jobbat. Jag väntade med att flytta till Newcastle tills jag disputerat. Jag väntar nu på att få flytta in i lägenheten. Men även när jag gjort det måste jag vänta på att alla mina grejer och D ska komma dit. Och egentligen så är ju denna lägenhet bara en väntan på att jag ska köpa något eget.
Jag vill sätta igång och inreda, skapa något som känns som ett hem. Men jag måste vänta. Vänta på D, vänta på pengar, vänta på att köpa något. Och denna väntan gör liksom att jag inte riktigt kan uppskatta saker nu. Hela detta år känns lite som om det varit i limbo. Jag har upplevt och uppnått fantastiska saker, men jag tror att jag kommer se tillbaka på året och känna att vad var det egentligen som hände? För av någon anledning har jag inte ro nog att uppskatta alla fantastiska saker som sker. Jag väntar mest på att nästa grej ska ske.

Emilou blir öppen igen

Ja, jag märkte ju att jag inte skriver mer för att den är stängd. Så då kan den lika gärna vara öppen.
Jag har ju totalt failat att skriva den där bloggkalendern. Det är nog ganska mycket för att jag liksom inte har den tiden själv längre. Och det har inte bara att göra med D utan att jag sitter i ett mer livligt kontor osv.
Hur som helst, nu skriver jag för jag måste komma ihåg det här.
Igår var jag och D på utflykt som började med att jag var skitförbannad på honom för att han hade åkt på ett tåg som jag missade utan mig, och han var sur på mig för att jag missade det, och slutade med att han tappade sina skor i en lergrop och vi hittade flipflops åt honom på stranden. Men det viktigaste och finaste var att han sökte min hand där vi gick i jordskredet. Och jag pirrade av kärlek i hela kroppen. Sen sov jag över hos honm efter en fest vi var på på kvällen och även om det under vår promenad hem visade sig att vi har helt olika bild av hur vi blev ihop så vaknade jag ju bredvid honom och han sa its nice that you are here. Och jag svarade It is nice to be here.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

Emilou fyller år

Trots att jag fyller 25 och egentligen inte har några stora planer för födelsedagen, eller egentligen några förväntningar, och alltså inte så mycket mer att se fram emot än middag på favopuben med ett gäng vänner och bekanta så ligger det ändå lite spänning i luften. Det pirrar ändå lite i magen då jag tänker på att det är min födelsedag imorgon.
Jag vill att födelsedagar ska vara speciella. Jag vill ha en födelsedagstradition som inkluderar lyxfrukost och lyxdag. Kanske går jag på spa, kanske åker jag på någon utflykt. Men det viktigaste är ändå att jag är med någon eller några. Att jag har folk att dela det med, eller har folk som vill fira mig.
Det låter kanske värsta ego. Men egentligen så blir jag obekväm av att vara i centrum när jag inte gjort något för att förtjäna det, mer än att typ födas och leva. Kanske kan man säga att jag får uppmärksamheten för att jag är en god vän, och därför vill dessa personer fira mig. Men det är ju inte sant. Jag tror inte att alla de som sagt att de kommer antingen för middagen eller utgången efteråt kommer för att jag är en så god vän till dem. Men om jag fick hänga med min familj eller mina bästastefinaste vänner, då skulle jag känna att uppmärksamheten var genuin. Eller att det var genuint att jag delade denna högtid med dem. Vi skulle alla vara genuint glada över att jag fötts, och då skulle det inte kännas så konstigt att vara i centrum av firandet. Men nu är de finastefinaste utspridda, så då går inte det. Kanske skulle jag kunna utveckla en egen födelsedagsrutin, men det känns liksom lite onödigt om ingen delar den med mig. Plus att jag behöver dela den med någon för att upprätthålla den.
Fick mig att tänka på en sak som A sa vid hennes födelsedag, hon åkte hem och firade med familjen för att hennes kille var i fält. Och jag vill väl inte gå så långt. Så dissig behöver jag ju inte vara, även om det ju finns de som jag hellre firar min födelsedag med. De som jag vill utveckla traditioner med, de som jag vill typ fixa för att fira tillsammans med. Det finns vissa sådana här, men inte så många. Men det handlar inte heller bara om mig. Jag vill få fixa och fira mina finaste fina. Inte glömma, inte låta resten av livet tappa bort den lilla omtanken, den glädjen och den uppskattningen som man kan visa vid en födelsedag. Detta behöver inte innebära den bästa presenten, eller finaste kortet. Utan bara genuinitet. Det är så jävla viktigt för mig.
Trots denna något cyniska? pessimistiska? högtravande? krävande? bild av födelsedagar så pirrar det i magen nu när jag ska sova. En timme in på att vara 25. Kanske är det minnen från när jag var liten, kanske är det för att jag ser fram emot att få använda min nya kamera!! (och ta foton som inte bara är min lägenhet)

Emilou och känslorna

Vi var ute med doktoranderna igår. Det var en födelsedag som skulle firas. Och jag var glad. Jag skrattade och skämtade. Blev inte nedstämd för något. Jag sprudlade av positiva känslor.Kanske har det att göra med att jag varit hemma och fått buffer. Kärleksbuffer, och den är oigenomtränglig. Men jag blev trött, så himla trött av att vara rolig. Det är jävligt tröttsamt att vara glad.
Men det var skönt att det var kul. Jag behövde det.

Emilou är kanske lite nöjd med att vara i England ändå

Ja, det har ju varit rätt mycket Sverigesaknad här på senaste. Men idag när jag gick till skolan så låg det nästan lite vår i luften. Och det är ju det jag gillar med England, våren kommer så himla tidigt. Visst att jag saknar den Svenska vintern, men alltså VÅREN, den slår fanemig allt.

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Big Societal backlash

Jag stör mig på två saker med rapporteringen av upproren i London. Det första är hur det förpassas som först och främst 'troublemakers' och sedan 'copy cats'. Hur alla verkar följa statens analys att detta handlar om ett par nya sneakers. Eller en adidas hoodie. Och alla verkar försvara polisen, det är ju förbannat synd om polisen som måste jobba så hårt. Jag tror att det handlar om något helt annat, men vad vet vi inte än. Jag tror inte att man mobiliserar så många människor på så många ställen bara för att man vill ha en hoodie. Detta är ju meningen att vara den apatiska generationen. Den som inte bryr sig, inte har en kollektiv identitet, slacktivisterna. Jag skulle verkligen vilja veta vilka de är, varför de gör det. För tillfället kan inte heller jag få ihop logiken i att en snubbe skjuts och att sen London brinner. Men jag anar att det handlar om sociala orättvisor, maktlöshet och en fördjävla ilska och frustration. När inte ens borgmästaren tar ditt uppror på allvar, vad finns det kvar att göra än att skada ekonomin. Då kanske de som sitter på makten bryr sig.
Kankse. För det är det andra som stör mig. Rebellerna antas vara unga, och det kanske de är, men det är jävligt typiskt och lämpligt för då kan det förpassas som ungdomligt uppror, ett uppror som går över. Jag vill inte dra hela framtids argumentet för jag tycker inte att det är det starkaste. Det jag tycker är det starkaste är att om det handlade om någon annan grupp, säg svarta, så skulle frågan få, eller kunna, avspisas så snabbt. Om det var svarta som gjorde uppror skulle Boris vara tillbaka på direkten (eller man kan ju hoppas). För rasism är dåligt. Men att behandla en annan grupp medborgare med denna respektlöshet accepteras, för de är unga. Då kan det handla om sneakers och ingen ställer sig upp och säger, men vänta nu, detta är diskriminering. Vi vägrar att lyssna på detta uppror, detta uppror från våra MEDBORGARE, men bara för att de är unga så har de inte samma rättigheter som vi andra. Jag menar inte alls att säga att vi ska curla dessa ungdomar och bejaka våldet, men jag tror inte heller att förnekelse kommer att fungera så jävla bra.
Folk blir förvånade över hur de kan förstöra sina egna närområden, hur de vänder sig mot sina egna. Men kanske är det menat som en kommentar till Camerons Big Society där medborgarna uppmanas att ta ett större ansvar i sina lokala områden. Typ driva bibliotek, stå för välgörenhet etc. Kankse försöker dessa demonstranter visa fingret åt Cameron och hans mysiga stora samhälle. Kanske försöker de säga att vi skiter i våra lokala områden, det finns större issues än så, och du som premiärminister borde fanimig ta lite ansvar istället för att säga åt oss att vi helt inte gör nog som medborgare. Vi ska volontärarbeta och driva vårt lokala bibliotek emellan våra två jobb och trots att vi inte kan läsa och därför inte kan använda biblioteket.
Jag vet att volontärarbete kan vara bra för att minska sociala problem, föra samhällen samman och utveckla människor. Men jag tror inte att volontärarbete för det första kan lösa alla problem och för det andra kan ske utan kvalificerad guidning. Någon som kan organisera, planera, budgetera. Saker och ting händer inte bara för att folk står på samma ställe.
Men jag är ytterst tveksam till att det är så här det kommer att analyseras i media. Det kommer att handla om meningslöst våld av unga mot deras egna områden, det kommer att talas om ett broken britain, och att vi faktiskt behöver a bigger society. För att ge dem alla en björnkram.

Hej då föräldrarna!

Nu har de åkt, och hela dagen igår så gick jag runt och hade lite ont i magen för att jag kommer att sakna dem så. Jag tror att de kanske också kände det. För idag när de skulle åka så hoppade mamma i princip bara i bilen, vinkade och åkte. Tror att hon kanske var lite stressad också, men det var ett bra sätt att undvika tårar. (istället tåras ögonen lite nu...)
Det har varit en väldigt mysig vecka, vi har hunnit med både att njuta och fixa med lägenheten. Och jag har fått lite av en energiboost och semester. Så nu känns det lite lättare att ta tag i alla dessa saker som jag måste få klart väldigt väldigt snart.
Jag har också fått lite styrka att, eh, ta tag i mitt liv. Känna av vad det är jag gillar och vill göra, rent generellt känna mer. Tror att jag känner för lite och analyserar för mycket.
En annan bra sak är att i och med att vi har satt igång så himla tidigt på mornarna har jag eventuellt fått in en vara att vakna tidigt. Jag vaknade nämligen klockan sju första gången imorse, ska verkligen försöka untnytta detta!
Men nu, tillbaka till pappret.

Dagens insikt 21: detta har aldrig varit mer sant

ännu en gång känns det precis så här.

Kanske är jag lite känslig för att imorgon är den stora dagen G. Dagen då alla mina 'goda' vänner från Mastern kommer tillbaka och vi ska fira att vi klarat av att plugga en master. Men jag sitter och tragglar precis samma papper och har egentligen ingen lust. Ingen lust att träffa dem, ingen lust att skriva, ingen lust att göra detta längre. Jag har en sådan där existentiell kris. För jag har ingen lust för jag tror att jag inte kan.
Kanske är jag lite känslig för att jag har spenderat två och en halv fulla dagar med mamma och pappa. Det är inte bara jobbigt för att de totalt saknar känsla för privatliv och privat sfär, bäst exemplifierat ikväll då jag skulle prova och visa två olika alternativ till graduation klänningar, och pappa följer efter mig in i rummet går 30 cm bakom mig, och ställer sig precis bredvid mig. Varpå jag på ett skämtsamt sätt säger att han saknar känsla för privatliv, varpå mamma kommer in och är nyfiken på vad vi pratar om. Båda klagar över att mormor alltid frågar vad de gör och försöker hålla koll på dem, jag undrar om de inser att de gör precis samma sak. Men det gör också ont när jag förstår att pappa inte hänger med. Och när mamma vägrar prata om mormor. Eller när de frågar samma fråga femton gånger. Eller om de frågar en fråga men inte lyssnar på svaret. Så de måste fråga igen.
Så därför är jag kanske lite extra känslig just för tillfället. Speciellt om personer som jag redan är lite irriterad på, eller som har sårat mig, börjar säga åt mig vad jag ska göra. Då skulle jag mycket väl kunna be dem fara och flyga!

Hur man överlever som doktorand 17

Man får hit föräldrarna, och de är här hela veckan. Vi ska måla mitt rum imorgon, ta tag i det där jag inte tagit tag i på det nästan hela år jag bott här. Men nu ska väggarna bli så där fint gråblåa. Jag har av denna anledning rensat ut allt i mitt rum förutom sängen och garderoben. Och gardinerna. Så nu är allt i vardagsrummet och det ser ut så här:


Någonstans ska alla kläder från garderoben ta vägen också för annars går den inte att flytta.
Egentligen fattar jag inte varför jag inte gjort detta tidigare. Det tog inte alls lång tid att röja rummet.

Dagens insikt 20: Han ser mig.

Jag ligger bredvid honom och suckar. Frågan ligger och gnager i mina tankar. Jag måste fråga, jag måste prata, jag måste ta upp det. Men vet inte riktigt hur. Vet bara att jag känner en massa och måste få veta för att sluta känna.
Jag kollar läget lite genom att säga 'I like this' och han drar mig lite närmre, jag säger 'cause I quite fancy you' och han drar mig ännu närmre.
En vanlig människa skulle ta detta som något bra. Paranoida emilou tar det som att han inte vill sätta ord på det för att han inte känner det.
Den välbekanta konflikten mellan att skjuta bort och dra närmre infinner sig igen.
Vi står på nästan samma ställe som den där gången förut och jag tror han ser det på mig. Vi står nära nära, och han ser det på mig trots våra tre decimeters längdskillnad. Han frågar om jag är okej. Jag säger att ja det är jag nog. Men han ser det på mig. Han hör det på mitt svar.
Så jag svamlar ut något som inte alls är så genomtänkt som jag hade tänkt att det skulle vara. Men det är ute i det öppna.
Jag blottar min oro. Jag blottar mina känslor. Visar mig sårbar. För just där och då var jag väldigt väldigt sårbar. Jag hade kunnat gå sönder av ett endaste ord, en endaste blick eller en endaste handrörelse. Mest för att jag kanske inte limmat ihop mig själv helt från förra året och jag tyckte att likheterna var slående. Så jag var lite extra sårbar.
Men det sårande ordet, blicken eller handrörelsen kom inte. Istället var han bara fin.
Vi sätter oss i soffan och jag är alldeles hopkurad. Bygger upp en fysisk mur mellan oss, som om det skulle skydda mig. Men han håller om mig, han kan det eftersom han har så långa armar, trots min mur. Han håller mitt huvud och ser mig i ögonen. Och säger att han gillar mig. Gillar mig mycket. Och gillar mig mer och mer.
Jag tror att jag blir glad. Men mest är jag lättad över att jag sagt det och att jag inte kraschade. Han ser denna tvekan. Han ser allt. Han ser mig. Och han är fin.

Eller är det kanske rädslan?

Detta med kärlek är ganska nytt för mig. Eller åtminstone kärlek på det här sättet. Den som är besvarad, pirrig, nära och när den är som bäst helt fantastisk.
Men så kommer ju de mindre bra stunderna. De då jag tvekar. Både på vad han vill och vad jag vill. Om det verkligen är så bra och fint som jag får för mig. Det är då jag läser in mer i hans icke-beteende än i hans beteende. Det är då jag blir paranoid och rädd. När han inte delar, när han inte kelar. Jag vill vara nära, men samtidigt skjuter jag mig ifrån honom för att jag blir sur. Sur för att han inte delar, sur för att han inte kelar. Säger att allt är ok, när jag märker att det inte är det. Det är då jag blir rädd. Sur och rädd- är det ett tecken att jag ska ta mina känslor och dra innan han hinner göra det? Jag är rädd för att bli sårad, och rädd för att mista honom. Kanske är det rädslan som är kärlek?