Emilou och våren

I djupaste vintern köpte jag oss en wake up lampa. En sådan där som simulerar en soluppgång så att man vaknar naturligt av att det blir ljusare. Den har väl funkat sådär, tror att det är något fel på den eftersom den inte riktigt når det ljus den borde. Men det gör inget för nu vaknar jag naturligt av att solen faktiskt går upp. 

Vi går äntligen mot ljusare tider. 

Både i världen och i livet. 

Vi skrattade tillsammans imorse. Vi har skrattat tillsammans mycket på senaste. Vi är mjuka och snälla mot varandra. 

Livet är fortfarande lite svårt. Men inte lika avgrundstungt som det kändses i höstas.
Våren gör verkligen underverk. Jag såg snödroppar igår i stallet. Den tidiga våren i England är det bästa med detta land! 

Emilou och jisses amalia!

Vi har pratat (och jag oroat mig en massa) ett tag om vad som ska ske nu när jag är han och han är i Southampton. Jag och den där mannen som jag nu helt plötsligt varit ihop med i ett år. Och för två veckor sedan orsakade detta mig massa ångest och tårar för vi visste inte vad vi ville göra, och gjorde därför nästan slut tre gånger. Han ville inte ha långdistans förhållande (jag var inte heller så pepp på det... ) och var osäker på om han ville flytta till Newcastle.
Men tur var väl att vi inte gjorde slut. För vi tog en liten roadtrip på vägen upp hit när han hjälpte mig att flytta upp förbi T&C, och hade ett par helt fantastiska dagar tillsammans. Vi skrattade, skämtade och hånglade mest hela tiden. Och det kändes liksom som om vi hörde ihop. Vi synkade på ett sätt som jag inte känt med honom eller någon annan förut. Han gör mig lugn och glad. Trots att vi då inte visste hur vår framtid skulle se ut.
Och så på väg upp till Newcastle så sa han att han skulle komma och hälsa på om ett par veckor. Och jag uppmärksammade det inte nämnvärt till en början, men nämnde sen och frågade vad som fått honom att ändra sig. Och det var att han insett att långdistans kanske inte var så kul, men alternativet att göra slut med mig vore värre. Och efter det började vi också prata mer seriöst om att han skulle flytta upp hit, och började överväga alternativ och argument.
Så idag satt jag och kollade på lägenheter, och hade ändå i baktanke vad vi skulle kunna betala tillsammans, men visste inte riktigt vad hans budget var. Så jag smsade och frågade. Varpå han svarade att han skulle ringa mig om 10 minuter. Och jag blir nojjig och tänker att jag pressat honom för mycket, han hade ju sagt att han skulle bestämma sig i slutet på veckan. Fyrtio minuter senare får jag ett till sms som säger att han ska ringa så fort han diskat. Och jag tänker att jag verkligen pressat för mycket. Men så ringer han. Och han säger att han har bestämt sig för att säga upp sitt boende i Soton imorgon och tänker flytta upp till Newcastle. Till mig i Newcastle.
För ett år sedan, ett halvår sedan, för två mådader sedan, för två veckor sedan hade jag aldrig trott att detta skulle ske. Men bannemig, vi är bäst tillsammans.
Jag och D ska flytta ihop! Jag vill ropa ut det över hela världen! Vill att alla ska veta! Men bloggen får duga som megafon för tillfället. Jag vet inte om jag kommer kunna sova för jag är så glad!

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och progress

Så jag skickar meddelandet. Gör 90 benböj för att vara på den säkra sidan. Kollar inte facebook på hela dagen. Det är nog det längsta jag inte varit på facebook frivilligt på väldigt väldigt länge. Jag går på cirkelträning och bestämmer mig att efter den, då får jag kolla. När jag kommer hem på kvällen. När jag har M på telefon support. Då är jag mogen att kolla. 
Efter cirkelträningen mår jag illa av nervositet, eller så var det för att det var så varmt. Jag vet inte. Men jag ska kolla något på internet på telefonen och facebook kommer upp, och jag ser att jag har nya meddelanden. Ett är från honom. 
Sorry I got in last night and then almost as soon as I stopped

Jag vågar inte läsa mer än första raden, det man ser i förhandsvisningen. Jag smsar R. Hon blir helt galen på mig. Inte bara har det tagit mig typ ett år att faktiskt ta något initiativ, men när jag väl tagit det så vill jag inte veta utgången av det. Jag påstod till och med under dagen att eftersom jag var nästan helt säker på att svaret skulle vara negativt och jag inte visste hur jag skulle ta det så var det nästan bättre att inte veta. I alla fall så länge. Och när jag väl visste så var jag ju tvungen att reagera på något vis, och jag visste inte hur. 
Men så kommer jag hem och med R på telefonsupport så öppnar jag meddelandet. Och det är ett antiklimax. Han svarar att han är sjuk och måste iväg så ska svara ordentligt senare. Jag svarar efter ett tag att det är ok, inte så mycket att prata om egentligen. 
Och så idag reser jag mest hela dagen, tänker inte så mycket på det. Eller analyserar det liksom inte. Blir en kort stund lite arg, men pallar liksom inte. Det är verkligen något med den här snubben som får mig att inte freaka (inte alltid i alla fall). R smsar kollar om jag är ok. Och jag är ok. Är lite nervös över om jag kommer få ett ordentligt svar eller inte, men orkar liksom inte känna mer. Kanske är det en försvarsmekanism, och det är väl egentligen inget fel med det, men jag känner liksom inga känslor. Eller låter de inte stanna kvar i alla fall. Jag känner så lite att jag till och med undrar om jag ens egentligen känner något för honom. 
Så kommer jag till Retford, träffar T&C, fikar kanelbullar. Pratar hela eftermiddagen, mycket bra distraktion. Men vid sju kollar jag datorn lite snabbt, och han har svarat. Första orden är: its nothing to be embarassed about.

Jag paniksmsar till R: Thats not good is it? 
Förutom att jag skrev goo istället för good för jag var så nervös att jag inte kunde skriva. Nu kommer alla känslorna. Alla de som jag inte känt tidigare. Nervositeten, uppspeltheten, ovissheten. Jag velar och vågar inte kolla. R blir än mer galen. Och tillslut så säger jag äsch what the fuck. 
Och resten av meddelandet är inte alls dåligt.
I dont have anyone else in my life that I talk to like I do with you and therefore the thought has crossed my mind on more than one occasion about maybe it being something potentially more than just a friendship. I'm glad we are friends and that we are working through this whole PhD thing together....

Egentligen vet jag inte vad det betyder. J svor åt honom för att han är akademiker och inte kan prata klartext, men hon är ju van vid italienare. Men så var ju inte jag heller världens tydligaste utan höll mig på den säkra sidan av känslouttryck. 
Men detta är bra. Det är positivt. Det är inte en flat out rejection. Visst det är tvetydigt, men det är vad kan man förvänta sig av två som är över-analytiska och därmed också försiktiga som inte lyckats få fram detta på nästan ett år. Så detta är framgång. Myrsteg och försiktigt. Men framgång. 

Island dag 2- Emilous post Island-edit

Faktumet att det är den isländska flirten är det jag skrivit om i min anteckningsbok efter andra dagen på Island som också var första dagen på konferensen då jag presenterade mitt papper som fick ASABRA feedback av opponenten säger kanske något om hur ovanligt och viktigt detta var för mig. Presentationen gick i alla fall väldigt bra, jag var beredd på att bli slaktad men blev hyllad. Jag hade ingen aning om hur konferenspresentationer fungerade, men var ändå inte så himla nervös. Maria hängde med mig och satt längst bak.
Så fort opponenten fick reda på att jag var jag sa han: I really liked your paper.
Jag sa: Thanks, it is a rather different paper to the others on the panel. I was a bit worried when I saw them, cause my paper is not empirical at all.
Han: Well I think that is what is interesting about it, and I will tell you more about it later

Det är ju som att ge någon en present som de inte får öppna förens en halvtimme senare!! Men jag tog det mest som att det är något som opponenten säger till den som ska presentera. Jag var ju clueless när det kom till konferensetikett.

När jag sedan skulle presentera (näst sist!) introducerade han mig och mitt papper med att säga: We now move on to a rather different paper, but a paper that I really like a lot.

Jag presenterar och det går bra. Missar bara en knapptryckning som skulle få fram ett frågetecken. Jag fick till och med publiken att skratta när jag sa att det var både synd och skönt att den person som utvärderat det program som jag kritiserar i mitt papper inte är där.
När det blir dags för opponentens kommentarer börjar han med att säga: We have a collection of rather different papers here, which all bring interesting points to the discussion. I am particularly thinking about the paper presented by E, but I will go in to more details about this later.
ÄNNU EN GÅNG håller han mig på halster. Men när han väl kommer fram till att kommentera mitt papper säger han:
I think you have put forward a very strong argument for seeing young people in a different way than we currently do. We need to see young people as citizens when we do these surveys about their civic engagement.
Jag har alltså övertygande argumenterat för en fundamental förändring i hur en hel disciplin utför sin forskning. Visst att jag inte övertygade de gamla stofilerna, och egentligen vet jag inte riktigt vem opponenten är, om han har någon vikt överhuvudtaget och det är ju inte så sannolikt att denna disciplin kommer att ändra sin forskning. MEN jag blev inte slaktad. Det är det absolut viktigaste.
Andra dagen på Island var helt enkelt en succé all round.

dagens insikt 20: det här med avslut

Ja det var det jag hade tänkt att skriva om, för det är väl dagens händelse. Eller veckans.
I tisdags sågs vi, jag och han som jag skrivit och pratat om och tänkt på så mycket på senaste. Och det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Men utan spänningen som kommer med något nytt. Det var som om vi tagit ett steg, eller fem, tillbaka men ändå hade vår historia. Jag stal en puss innan jag hoppade på bussen, och en timme senare får jag ett sms som är början på slutet. Jag är då på väg för att äta middag med en kollega, och jag blir rejält förbannad för att han inte sagt, eller ens antytt något när vi sågs. Och för att han inte säger det rakt ut utan framför sina preferenser på ett väldigt konvolut vis. Jag ber honom att vara rättfram och ärlig eller sluta slösa min tid. Och han hör inte av sig mer.*
Men efter ett par dagars tänkande inser jag 1. det var rätt aggressivt, och 2. han måste förklara sig. Så jag kontaktar honom och föreslår att träffas. Och det var det som skedde idag.
Jag trodde jag skulle vara mer nervös än jag var. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det var. För trots att jag skakade i hela kroppen under delar av samtalet så är jag nu övertygad om att avslut är det som är bäst. Detta kom egentligen inte heller som en nyhet, eftersom det bara känts helt rätt då och då, men då har det känts som om det skulle kunna bli riktigt bra. Riktigt Bra. Det är nog det som kändes/känns jobbigast, den förlorade potentialen. Men det har liksom varit ett gradvis avslut på vår lilla romans.
Och efter dagens samtal vet jag att trots potentialen kan jag inte vara ihop med någon som inte ens är villig att försöka. Inte bara försöka med oss, utan att försöka med de saker som tydligen stoppar oss. Jag kan inte, vill inte, vara ihop med någon som har den typen av issues. Därför känns det inte så mycket. Visst att världen kändes avgrundsmörk i tisdags kväll och på onsdag och att ensamheten kröp på mig när helgen närmade sig, men det löstes med ett fullspäckat schema. Ironiskt nog har jag mitt i detta hittat någon typ av lugn. Jag har kontroll över mina känslor och mitt liv, och är övertygad om att även om det skulle vara jag som var felet, så spelar det ingen roll för det han visat sig vara nu är inget jag vill ha. Och det vet han. Jag önskar verkligen att denna känsla håller i sig. På många sätt har han gett mig mer än han vet.

Så egentligen blir detta lite av ett anti-klimax inlägg, för visst att det gjorde ont, men det är liksom över. Eller löst. Avslutet är avslutat.


*eller det är ju inte helt sant med tanke på att han kommenterade på min FB status, varpå jag blir mer irriterad, för var är det med snubbar som liksom inte fattar/accepterar när man ber dem dra åt helvete. Jag har mött på tre av dessa trögfattade snubbar.

dagens insikt 19: efter sol kommer regn.

Redan i fredags började det snurra ordentligt i mitt huvud. De där onödiga och giftiga tankarna, som sprids längre och längre ut i kroppen och in i själen med varje andetag och minsta rörelse. Tillslut känns det bäst att bara sitta stilla och göra ingenting. Där var jag igår. Men även om stillasittandet gör att tankarna inte borrar djupare så flyter de ändå runt och skapar oro. Det suger att vara där, känna så och tänka så.
Men så vänder det. Denna gång vände det för att jag insåg hur löjlig jag var. För det första så vet jag inte alls om det är så som jag tror, och för det andra så om det är så är det väl inte hela världen! Det finns så mycket värre saker som kan hända. Visst att det skulle vara trevligt om det var så att han ville spendera lite mer tid med mig, men om det inte är så får det helt enkelt vara så. (Ja jag höjde mina förväntningar till skyarna, fick lite reality check och nu bygger murar för att skydda mig och mina känslor. Men låt mig vara rationell. Det är så jag överlever.)
Och sen insåg jag idag också att jag ju varit fantastiskt glad och nöjd på senaste, ganska länge faktiskt, så det var helt enkelt dags för en liten dip. För efter sol kommer regn. Det går inte att undgå. Och sen kommer solen igen. Det är bara så det är. Livet lunkar på upp och ned, just nu gick det ned lite, men det har ju varit uppe så himla länge så det var dags för lite botten. Det blir så himla mycket lättare att hantera när man ser det i lite perspektiv.

Statistiken fixad, nu är det bara att ta sig an feminismen

Jag blev nyss klar med min statistikuppgift. Har jobbat på den hela dagen, av och till. Det var otroligt enkelt egentligen. Kommer kanske inte få så himla bra betyg på den, men den är klar ändå! 

Jag har alltså struntat i att skriva om jämlikhet/jämställdhet. Engelskan har inte den distinktionen, och därför handlar en stor del av litteraturen om the difference dilemma. Detta dilemma handlar om feministernas dubbla krav om att ha lika politiska rättigheter, men att man ska ändra teorin för att få plats med både män och kvinnor. Kvinnor ska inte behöva bli män, och männen ska inte behöva bli kvinnor. Båda typerna ska få plats. Alltså, lika men olika. En skillnad som jag tycker fint fångas i skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet. Hur som helst ska jag skriva om equality. Som ett tema i den liberala demokratin, och försöka visa att den uppfattning om equality som finns i teorin är färgad av ett patriarkalt samhälle och inte ger kvinnor equality eftersom de står fast vid sin starka gräns mellan privat och offentligt. Där det privata är opolitiskt, och därför inte behöver någon equality eller politiska rättigheter. 

Kanske ska jag gå ut i kväll. Kanske inte. Är faktiskt ganska så trött. Ska ju boxas i morgon. Just nu så hamnade vi i någon typ av vakuum. Jag blev nyligen klar med min uppgift, gick ned med vodka, men Ben och hans nya tjej gick precis in på hans rum. Verkar inte som om de har någon lust att gå ut i kväll. Jag skulle lätt kunna gå och bara ta en öl. Men kanske inte klubba. 

Nej fy sjutton vad trist detta blev.

Bara ett ljud

Jag skulle nog inte äta just för tillfället om det inte var så att jag fick maten lagad. Jag ska aldrig mer klaga på Ben och Ali. De har minsann räddat mig nu för under dagen har jag ätit choklad och morötter. Och druckit massa te. Och hade nog inte ansett mig ha tid att laga mat,så det skulle kanske ha blivit en bagel till middag. Istället fick jag carbonara.

Jag satt just och ojade mig över min uppsats. Och att det känns som om den kommer att bli det värsta jag lämnar in. Ville bara få prata med mamma, och hoppades att hon skulle hjälpa mig att ordna till den. För nej, trots att jag är en andra års student, kan jag inte skriva uppsatser själv. Men mamma var inte online, och ingen var hemma. Så jag visste inte vad jag skulle göra. Då fick jag mat, och nu är blodsockerhalten återställd, och jag har precis pratat med mamma. Jag hörde direkt på hennes röst att hon var positiv. Hon peppade mig mycket, och sa att den var bra. Jag tycker väl fortfarande att den är alldeles för spridd, oanalystisk och egentligen inte säger något. Men att mamma peppade kändes bra. 

Det kommer inte att bli en väldigt bra uppsats, problemet ligger liksom på djupet. Men just nu finns det inget att göra åt det, mer än att göra den så bra som möjligt utifrån de förutsättningar jag har. För jag kan inte ändra argument nu.

så tillbaka till konsolidation!

Skypelover

Jag skulle inte överleva utan skype.

Har precis pratat med mamma jättelänge om allt mellan himmel och jord. Och hon fick mig att lugna ned mig. 

Skype är alldeles fantastiskt.