Produktion

Det jag just skrev var cirka 1200 ord. Det är nästan en filosofiuppsats. Om man räknar orden som jag skrivit på bloggen kommer man nog lätt upp i minst det dubbla jämfört med antalet ord som jag skrivit för skolan. Kandidatuppsatsen kommer väl att väga upp lite med sina 12000 ord.  Det är underligt att det är så lätt att skriva om de sakerna, så lätt att på en timme eller så slänga ihop något som skulle kunna vara en uppsats. Men uppsatsen tar en vecka. Varför kan inte orden bara flyta när jag ska skriva uppsatser?

män män män

Det är underligt med dem. Tillgången, efterfrågan, bristen på efterfrågan och för mycket tillgång.  De som försöker att ta sig in i mitt liv, de som gör comeback(typ 5e gången) och de som jag nog skulle vilja ha i mitt liv. Men aldrig möter tillgången efterfrågan. Aldrig tillgås det som efterfrågas.

Mitt problem nu(eller kanske alltid) är att jag kanske erbjuder för mycket. Eller verkar erbjuda för mycket. Jag kanske plockar upp lite för mycket signaler om efterfrågan (av mig), men problemet är ju att det alltid är de som tillgången är begränsad till. Och jag vet seriöst inte hur jag ska hantera det problemet. Ok nog med abstrakt, här kommer de saker som fått mig att tänka. Jag börjar lite light.

I helgen var jag på House party hos Josephine och Kate. Alla i det gänget var där; inklusive sociologen. Jag hade världens finaste klänning på mig, nyinköpt, och håret var fluffigt. Det var en bra kväll. Rolig. Jag stod mest i köket och pratade om politik med Orton, Julian och Sociologen. Om min dissertation, framtid osv. Ja, jag njöt väl av att vara i centrum. Men kände mig ju som värsta tönten också. Jag kan helt enkelt inte socialisera på något annat vis än genom att prata politik. 
Orton påminde mig om att vi varit i samma British politics seminarium första året. Och att han i det seminariet medvetet låtit som en arrogant idiot för att han tyckte det var så trädigt. Men att när jag sade något så lyssnade han, för jag hade faktiskt något att säga. Något som inte var hyllning av Labour. (frågan är väl dock om det inte var en hyllning av Sverige, eller socialdemokratin istället, jag kommer inte ihåg). Senare berättade han om när vi mötts med Ben och Alasdair i Interval, och han hade tänkt: Oh shit, thats the very attractive swedish girl from my seminar, where I look like a twat.

Ok att det kanske bara var så att han sa det, utan att mena något med det. Men det tar ändå i mig. Var det ett försök att flirta? Visa intresse? Hur hanterar jag det? Utan att totaldissa.

Nästa situation skäms jag nästan över. Jag bröt mitt eget löfte. Mitt löfte till mig själv. Sociologen följde mig hem. Men jag höll i alla fall  på lite av moralen, och vi pratade om saker och ting. Han  sa att han tyckte om mig. Och bla bla bla. Orkar inte skriva. Poängen är att han ännu en gång har visat intresse, efterfrågan, och ännu en gång känner jag att jag helt enkelt inte kan ge det han vill ha. Eller att vi liksom inte vill samma sak.  Men hur säger jag detta? Utan att fucka upp massa saker. Jag fattar inte att jag trodde att det skulle vara annorlunda denna gång. Jävligt dumt att ge sig in i den situationen, nu måste jag ju lösa den.

Sen har vi boxarna. Rich har ju hela tiden trott att bara för att jag är sjysst mot honom, så flörtar jag med honom. Och nu när jag sagt att jag inte  är intresserad, ja då hör jag inget från honom. Nu har hans vän Dave, som jag trodde allt var lugnt med, alltså inga missförstånd med flört eller inte bevisat motsatsen. Jag har hela tiden sett det bara som vänskap, utan spänningar eller flirt. Men det har nu blivit mer och mer uppenbart att det kanske inte är så han ser det. Eller jag vet att han inte ser det så, han och Rich hade ju pratat om mig på ett sätt som inte var endast vänskapligt.

Men jag vill inte komma till den insikten. Jag vill inte erkänna. För det betyder att jag inte får svara på smset han skickade, och då känner jag mig värsta taskig, och det kommer bli konstigt när vi ses. Och det betyder också att jag på något sätt måste säga till honom(också) att jag inte vill ha honom. Och så blir det det där komplicerade igen där jag vill fortsätta vara kompis och bete mig som jag brukar, men förklara att det inte betyder att jag är intresserad.

Varför är det så att allt förstörs när man lägger in en attraktion? Och varför är det så att vissa killar tror att man är intresserad bara för att man är pratsam och glad? Känslan jag får av Rich och Dave är att de plockar upp allt(ja, lite som jag…), och agerar på dessa små vibbar(vilket jag inte gör!), och agerar ganska snabbt, och starkt. Men, att om det inte ger resultat så är det ok. De fattar den vinken också. Det var väl det jag gjorde fel med Rich. Jag svarade, utav ren vänlighets vana, men jag tror att det till och med var något praktiskt som det hade att göra med. Så började ju egentligen Dave grejen också. Så, jag behöver egentligen inte känna mig dum eller elak för att jag inte svarar. Det vore elakare att svara och då ’lead him on’.

Sedan har vi ju den andra situationen, där efterfrågan kanske möter tillgången, så småningom. Idag på seglingen njöt jag i fulla drag när både Henry och Chris ville segla med mig, de frågade mig praktiskt taget samtidigt.  Men jag valde Henry,  för att fortsätta vårt samarbete från då när vi kapsejsade.  Och för att han är sjukt snygg. Det var asroligt att segla efter en liten stund så styrde jag. Jag var i och för sig livrädd att kapsejsa, så varje gång båten lutade försökte jag falla i vind, så att det skulle sluta luta. Så det var mycket fram och tillbaka, för vi tappade ju rätt så mycket fart när jag fegade ur. Kanske ska jag vara tuffare, och istället för att styra mig ur, som man gör på stor båt, ska jag kanske luta mig ur, som man kan göra på liten båt.

I båda fallen(speciellt Henry) skulle det vara helt okej om det fanns lite intresse och spänning. Och jag tycker ju att Henry är värsta snygg. Men, efter lite FB stalking, med hjälp av och på uppmuntran av Marta, så upptäckte vi att han kanske är bög. Eller alltså det står att han är intresserad av män, men vi hittade inga andra ledtrådar som pekar åt att det är sant. En del fyller ju i de där infofälten på skoj. Jag kan ju hoppas på det.

Alltså, det är ju smickrande att höra att Orton tycker att jag är attraktiv, att sociologen kommit fram till att han vill ha mig(vilket jag i efterhand tvivlar på, men det är en helt annan historia), att båda boxarna vill ha mig, och att det blev lite av en stand off mellan två killar som båda ville segla med mig(vilket, ja jag vet, inte alls betyder att de är intresserade av mig, utan bara ett sätt att välja vem man seglar med, vi hade ju pratat med varandra). Men det ställer ju till en jävla massa problem också. Kan de inte bara vilja vara vänner med mig? Jag menar, det funkar ju jättebra med Martin, det har aldrig varit några frågetecken där. Men med så många andra ligger det något, det efterfrågas något, det tillgås något men de möts så sällan. 

Framtiden

Nu nar jag har 8 manader kvar pa min utbildning ar det dags att tanka pa vad att gora harnast. Jag ar ganska installd pa att gora en MA. Och jag hittade ju min drom masters har i Sheffield. Men nu har jag fatt reda pa att om man inte gor en masters i research methods kan man inte gora en PhD i England. Och det kanske jag vill. En MA skulle bara innebara £3500 mer i tuition fee. Och lagga till en rad pa ditt CV. Det kan vara bra, och det kan racka. Men jag tror att jag vill langre. Jag tror att det jag vill gora kan halla langre. Jag pratade med Colin om detta, och han trodde definitivt att det fanns nog med substans i det jag gor min dissertation pa att ta vidare till en MA och PhD sa smaning om. Och han trodde att det fanns mojlighet att fa pengar for det eftersom det var ett 'up and coming topic' i politiken. For det ar ju det som ar nasta problem. Det kostar sa javla mycket pengar att gora en MA, och man maste aven betala for en PhD. Det gor att Sverige lockar. Hemma dar allt ar gratis. Hemma ar hemma. Men England ar battre. Det gar inte att undga. Det ar som Martin sa; konkurrensen har ar sa himla hog, sa om man kommer ut harifran med en bra utbildning och bra betyg betyder det att man ar javligt bra. Och jag vill ju vara javligt bra.
Ja det dar med framtiden forlangdes just. Jag trodde att det skulle vara ett ar, och sen kanske tre till, men som det ser ut nu vill jag nog binda upp mig for fyra till. Pa en gang. Jag skulle bli doktor tidigare an Anna och mamma. Jag skulle vara 26 och doktor. Fatta det.

Det ar nog ganska viktigt att fatta det for att det ska ske. Jag laser nu en bok om det undermedvetnas kraft, och det har gjorts experiment som visar att om man blir primad med ord som forknippas med en viss sak, sa paverkar det ens beteende. Tillexempel sa hade de gjort en studie dar folk 'utsattes' for ord som forknippades med alder, orden hade blandats in med andra ord, men nar forsokskaninerna gick darifran sa gick de med tyungre och langsammare steg. Och afro amerikaner som bads uppge sin ras pa ett prov fick vetydligt samre resultat an de afro amerikaner som inte bads uppge ras. Sa, det undermedvetna tog fram alla negativa forutfattade meningar om svarta som finns, och detta paverkade om de svarade ratt pa fragor eller ej. Sa, jag ska nu se mig sjalv som en smart person som ar pa vag att bli doktor, och da kommer det att funka.
Forutsatt att jag verkligen vill detta forstas. Men om att vara PhD betyder att jag far fortsatta studera alla de saker som intresserar mig och lara mig mer hela tiden, da kanns det som om det kommer vara underbara 4 ar.

Det är en dålig idé att hångla med Freshers. Oftast ger de dig freshers flu,(ibland, om du hat otur även någon könssjukdom eller två), men min fresher, han nöjde sig med att ge mig halsfluss. Redan på Torsdagen började jag känna mig svag, så där att man känner i hela kroppen att någon stor sjukdom är på väg. Sover jättedåligt, och när jag kliver ur sängen på fredag morgon är det med tunga tunga kliv. Väl i duschen börjar jag känna att mina knän sviktar, och badrummet börjar liksom snurra... Jag fattar att jag är på väg att svimma, och jag ville inte svimma i duschen, men jag var tvungen att tvätta av mig tvålen. Efter det stapplar jag ur duschen, bankar på Martas dörr, och ramlar i säng. Där ligger jag sedan i tre dagar. Förutom när jag gick till doktorn förstås. På fredagen trodde de att det var ett virus, och eftersom jag kunde svälja mitt eget saliv så fanns det inget de kunde göra. Så det var bara att gå hem och vila och proppa mig full av paracetamol. 

Dagen efter mådde jag sämre, halsen var svullnare, och vi såg antydningar till vita prickar, så det bar av till sjukhuset igen(de har ett walk in centre, typ som en akut, men inte med jätte akuta fall, och det är nära där vi bor.) Denna gång såg sjuksystern också de vita prickarna, och kände mina väldigt svullna körtlar, och jag fick penicillin. Sedan bar det hem och sova. Redan på söndagen började jag känna mig bättre, och kunde hålla mig vaken mestadels av dagen, och igår var jag så pass pigg att jag bäddade rent och gick till föreläsning. 

Men tre dagars sovande har gett oanade effekter. Jag trodde att när man sov när man var sjuk så liksom var det för att man är sjuk och behöver vila, men att det inte ger någon större effekt på sömnrytmen. Men igår kunde jag verkligen inte sova. Var klarvaken till halv tre. Ville inte läsa och få igång hjärnan igen, men kunde inte heller sova. Vaknade halv 8 imorse, trodde att jag skulle vara dödstrött, men icke! Har känt av lite idag, men så blev jag boostad av att prata med Colin Hay om Masters, PhDs och min dissertation. 

Snart ska jag se till att inte missa min föreläsning som är klockan 15, som jag gjorde förra veckan genom att tro att den var kl 16. 

Mamma bokade min biljett hem i november idag. Kommer den 10e och åker den 17e. Kommer ha asamycket att göra med research och uppsatts. Men jag kommer hem!

Ja, sjalvkontrollen kan slanga sig i vaggen!

Hedonismen har kommer jag. Bestamde mig igar for att ga ut med Martin och hans kompisar, till Tuesday club, vilket spelar pillermusik, alltsa musik du maste vara 'pilled up' for att gilla. Men jag blev lagom full och hade ratt kul efter att jag blivit av med var hippievan som inte riktigt kande sig bekvam...Under kvallen bestamde jag mig ocksa for att inte bry mig om sjalvkontrollen, liksom for att kolla vilket det ar jag egentligen vill. Och det lutar nu at att hangla. Jag tokdansade med mina drogade vanner, och helt plotsligt(ok inte alldeles helt plotsligt, men alla beskrivningar jag forsokte mig pa blev bara pseudo pervo.) hanglade jag med en Psykolog.
Sa, bara nagra dagar efter att jag teoretiserar om mitt goda nya jag, sa faller allt samman. Jag menar, jag skulle ha sprungit imorse, men var lite for bakis och trott. Igar fick jag bara tva artiklar lasta, sa nu ligger jag Jattemycket efter eftersom jag ar bakis idag.
Men kanske ar det sa har, jag vill inte slentrianhangla med Sociologen eller Boxaren, for att jag helt enkelt inte ar pa riktigt attraherad av dem(samma sak med W) men med Psykologenn kanndes det som om det faktiskt fanns spanning och attraktion. Pa riktigt. Sa det ar ok, om det skulle fortsatta. An sa lange. Dock ar det ju en issue att han ar en fresher, dvs Tva Ar under mig. Men detta ar andra gangen han gar ettan, sa han ar 20(nyligen fyllda...) sa det ar ju inte rikgit barnarov. Men jag borjar kanna mig gammal. Riktigt gammal.

Brist på den där hyllade självkontrollen...

Det här med att ta med datorn till Uni var inte en så bra idé. Jag har mestadels surfat idag. Och detta märks ju på frekvensen av blogginlägg också! Två på en och samma dag, efter ett långt uppehåll. Det är anmärkningsvärt, och talar om brist på självkontroll, trots det jag skrev och skröt om i dagens tidigare inlägg. Men faktiskt så skrev jag det inte idag, jag skrev det hemma för ett par dagar sedan. Det förtar tyvärr inte faktumet att jag slösat massa tid på ingenting.

På tal om slöseri med tid, så är jag nog lite förvirrad idag också. Jag missade just en föreläsning för att jag trodde den var klockan 16, men den var klockan 15. En trea ska inte göra sådana misstag. Jag satt i och för sig och läste för föreläsningen, men det gör det egentligen inte bättre, för då har jag gjort arbetet men missat underlättandet och förklaringen. För detta är avancerad skit. Handlar om hur vi gör vårt moraliska dömande, och varför. Och det är inget metafysisk dravel, utan detta är kognitivt. Så, det hade ju varit skönt att få en sammanfattning. 

Dagen har även bjudit på IPK iakttagelser. Det  verkar som om universitetet detta år har haft en 'underliga huvudformer' kvot på intagningen. Jag har sett tre personer med mycket underliga huvudformer. Och här pratar vi inte bara om lite utstickande ögonbryn eller nått,utan här pratar vi litet ansikte och enorm hjässa eller avlångt minimalt ansikte och världens bredaste nacke.  

Nu är det slut på dagens rapport. Hoppas den varit njutbar.

Självkontroll

Jag har på senaste tiden försökt utöva självkontroll. Detta innebär bland annat att jag inte ska slentrianmässigt hångla med vem som helst som vill hångla med mig, bara för att hångla liksom. Jag kom fram till detta efter att jag och W var så himla dåliga. Dåliga tillsammans och dåliga för varandra. Vi hade kanske kunnat vara bra, om vi bara låtit oss. Om vi bara släppt det där att det var bara nu under sommaren, inget mer långvarigt eller långsiktigt. Men det är en annan historia. Jag bestämde mig i alla fall för att nästa person som jag hånglar med ska vara någon jag vill ha, någon som jag är kär i. Inte bara attraherad av(av olika mer eller mindre logiska anledningar)

Min utövning av självkontroll har här i England betytt att jag inte får hångla/ligga med Boxaren. Och heller inte med Sociologen. Den senare av dem är nog ganska lätt att undvika eftersom det ju rann ut i sanden ganska tidigt förra året. Dock sa B att han hade frågat om mig. Det är mycket mycket möjligt att han sa så bara för att hånas, ställa till det i mitt huvud eller se min reaktion till det. Vad det än vad han hade för mål med det, så lyckades han till viss del. Jag hamnade i tankegångar som inte överensstämmer med min självkontroll. Men, som tur var hindrade min förkylning mig från att agera på dessa tankegångar, så min självkontroll uppehölls.

Den förste av dessa potentiella slentrianhångel var lite svårare att undvika. Jag trodde att han typ var sur på mig eftersom jag inte hört något från honom på länge, och han inte varit sitt lite opassande jag de gånger vi pratat. Men så fick jag ett sms i söndags. Och så kom det hela igång igen. Han ville ses på kvällen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var lockad(ja tyvärr, och jag har ingen förklaring till det), men självkontrollen, självkontrollen! Jag var ju tvungen att säga nej. Och jag ville ju inte träffa honom, inte på det sätt som han menade i alla fall. Men visste inte riktigt hur jag skulle säga det utan att göra honom sur. Och det är ju ännu svårare att vara tydlig, utan att bli missförstådd på sms. Tillslut föreslog jag att vi skulle ses ändå, för att reda ut saker. Detta skedde i måndags. Det blev tidigt uppenbart att han trodde att det betydde något helt annat än vad det gjorde att jag kom dit. Jag försökte visa att jag inte riktigt hade samma mål som han med detta möte, men han fattade inte. (han är inte världens smartaste kille, det vet jag….) Tillslut var jag ju tvungen att säga rätt ut att jag inte ville. Han ville ha en förklaring, jag kunde inte ge en. Så han trodde typ inte på mig. Jag sa att jag inte behövde förklara mig för honom. Vid ett tillfälle tror jag till och med att han föreslog något mer seriöst. Men det avvisade jag innan det ens han bli en helt uttryckt tanke. Så, detta utövande av självkontroll blev väldigt lyckat. Jag föll inte för frestelsen att få ett betydelselöst hångel som självförtroende boost. Det gjorde mig stolt, och hela grejen med att leva som du lär, utöva självkontroll kändes faktiskt rätt bra.

Även om det är lite tråkigt (jag menar, de där sporadiska hånglen är ju rätt så kul; det är ju kul att hångla! Och de där spänningarna som finns att spela på, leka med och tillslut agera på, de är ju väldigt spännande och roliga.), så känns det grymt att vara i full kontroll. Jag bestämmer mig för en sak och agerar fullt ut på den. Detta brukar ju inte direkt vara min starkaste sida. Jag brukar alltid tulla på regler och bestämmelser, speciellt, eller kanske endast, de jag satt upp för mig själv. Så är det ju liksom med det där med träningen, rökningen, pluggandet osv. alla de där destruktiva sakerna som jag gör, och som jag försöker att bli av med som jag hittills liksom bara inte lyckats med. Men nu känns det som om jag är på god väg, med alla dessa grejer.(Dock sitter jag ju nu och skriver detta när jag borde läsa om psykopater...)

Men så häromdagen satt jag och raderade lite sms. Och något av dessa gamla sms fick mig att tänka. Det verkar som om det jag gör är att indirekt säga att jag är trött på att hångla runt, och vill ha något seriöst. Men vill jag verkligen ha något seriöst? Vill jag verkligen bli någons flickvän? Vill jag bli som min syster? 

Min intuition säger ju direkt nej, det verkar så krångligt, så mycket krav, så mycket att tänka på. Jag vet att detta inte nödvändigtvis är resultatet av att ha pojkvän. Men man lutar ju mer åt det hållet då än när man är singel. (I och för sig är det ju en liknande situation när man har en bästa vän som man gör allt med och delar allt med, det kan faktiskt i vissa fall vara ännu mer exkluderande.)

Vill jag verkligen ha de förpliktelserna till en person? Vill jag ha de problem som kommer med en sådan relation? Lösa de där konflikterna där ens älskade inte beter sig som man vill, sårar en och man förlåter. Förlåter, tullar antingen på sig själv eller sin älskade.

Men jag vet ju att ett förhållande kommer med en massa bra saker också. Man har en person som man håller närmst. En som man kan lita på i alla väder. En som får en att känna de där känslorna. Och man är beredd att tulla på sig för att hitta sin gemensamma väg tillsammans. Och det är kanske som mamma och pappa sa när jag var liten och de bråkade, att om man verkligen älskar varandra så kan man bråka också. Bråk är egentligen ett tecken på att man älskar varandra.

Men det hjälper inte. Det kravlösa slentrianhånglet ställer inga krav. Ställer inte till med några bråk. Och om det betyder att du inte är älskad så gör det inget, för det är inte det som är meningen. Meningen är tillfredställelse, i en nästan hedonistisk bemärkelse. Det är det ni är för varandra, och det är jävligt lätt att leva upp till. Och när det kommer till tillit, så kan man nästan alltid lita på att personen ifråga vill bli tillfredställd. Visst att denna tillit inte sträcker sig längre, men ju mindre räckvidd, desto mindre sannolikhet att bli besviken.

Risken finns ju att det kollapsar ändå. För att meningen försvinner. Tillfredställelsen försvinner. Och eftersom det var den enda basen för relationen finns det inte mycket mer att gå på.

Jag skulle kunna hålla på såhär hur länge som helst. Jag vet helt enkelt inte om jag vill ha ett förhållande eller inte. Men jag kommer väl antagligen inte veta det förens jag träffar den där rätta. Och kanske behöver man hångla runt lite för att hitta honom. Eller inte.

Just nu är jag ändå ganska nöjd med att hålla min självkontroll, mest för att ha självkontroll ger självförtroende boost. Inte så mycket för att jag slipper, eller blir utan slentrianhångel.

 

Jag har lite grejer pa gang, angaende sjalvkontroll och stuff. Just nu njuter jag mest av att Colin Hay och jag hade ett laaangt samtal om min dissertation. Vad som ar vart att ta upp, hur det star i relation till annat osv. och att han tycker att min ide ar bra. Jag tycker att hans ideer ar bra. Ja, det var minann lite intelektuellt flirtande. Alltsa inte flirtande sa som att man pa riktigt ar intresserad, men att man connectar over ideer. Dock tyckte val mina vanner att det var lite For mycket flirtande, sa nu ar jag ihopkopplad med Mr. C Hay, och kommer nagon gang i framtiden att gifta mig med honom. Jo men visst. Sa nordiga ar vi.
Vilket tar mig in pa amnet Edward Piney. En snubbe som liksom bara forsoker alldeles for hart att vara del av gang, passa in socialt (bless him...). Han har tydligen sagt:
Well I thought you guys were cool, but now that I know you I realise you're not.
Oh dear. Ar allt jag sager. Oh Dear. Nu haller jag pa att hungra ihjal, sa jag maste ga och kopa lite mat. Mer kommer senare.

alltsa det blev lite av abrupt avslutning dar i det sista inlagget. M&A kom, och vi skulle anvanda min dator till att fixa internet.
Men summan av kardemumman ar att det inte hander sa himla mycket i Sheffield just nu. Jag pluggar mest, eller vilar.
Igar var jag i och for sig och seglade.( Herregud hur kunde jag glomma det? )
Jag var dar forra veckan ocksa, och blev ganska missnojd, for for det forsta sa fick jag inte segla. Det blaste jattemycket, sa vi tog bara ut 4 batar, och de mest erfarna akte ut forst, coh vi mindre erfarna skulle fa hoppa i senare. Det forsta bytet gjordes, men jag kom inte med, nar det sedan blev dags for det andra bytet, och alltsa min tur, sa kapsejsade alla fyra batar, och tva av dem fastnade pa dammkanten, vilket tydlige var jattefel/farligt. Det tog sjalvklart ett ganska bra tag att fa runt batarna, och nar de val var runt var det dags att rigga av och aka hem. Sa jag stod mest pa kanten och var kall.
Forst verkade folket ganska trevligt, jag fick lana skor och en vindjacka av tva tjejer. Men sedan blev det liksom lite konstigt. Jag var jatteosaker eftersom 1. jag aldrig seglat Laser(eller sarskillt mycket jolle overhuvudtaget) och 2. inte kunde nagra av termerna pa engelska. Jag sade detta till en tjej, och hon sa da att jag fick saga till om de pratade for fort eller om jag inte forstod nagot ord eller natt. Det ar sa lustigt hur vissa reagerar nar de far reda pa att jag ar svensk. De flesta tycker mest att det ar haftigt att jag pratar sa bra engelska, men vissa, som denna tjej, tror typ att de maste behandla mig annorlunda eller ta hand om mig. Det ar ju valdigt fint av dem att tanka sa, men jag kanner mig som ett barn! Detta paverkade typ hela mitt beteende av nagon anledning och jag blev varsta osaker. Vi var manga som hade lite kalla fotter(i dubbel bemarkelse!), eftersom det var manga nya, och det verkade ganska kaotiskt overhuvudtaget. Jag traffade val en del som jag kom nagolunda overrens med, men det var mest artighetsprat, som typ jaha vad pluggar du, var kommer du ifran osv.
Varje onsdag efter att vi seglat gar de ut pa en social, jag bestamde mig for att ta tjuren vid hornen och ga dit, trots att jag kande att det kanske inte skulle bli sa kul. Det blev egentligen typ varre an vad jag forvantat mig. Alla var jatteinstallda pa att supa. Det var massa tavligar om att halsa grejer, och alla hade den super supa attityden. Sen ar det sa att det finns tva typer av seglare. Det finns tavlingsmanniskorna och hobbymanniskorna. Denna kategorisering har inte bara effekt pa vad du vill fa ut av seglingen, men aven din attityd. Tavlingsmanniskorna ar ofta ganska snobbiga och arroganta. Om du inte foljer vissa sociala koder, som typ att ha viss utrustning eller vissa marken pa utrustning, sa funkar det inte. Och de tycker definitivt att hobbyseglare ar konstiga. Jag ar en hobbyseglare. Och jag var inte jatte sugen pa att supa mig dyngpackad och rulla ned till Union. Jag ar ju trea nu, och har aldrig tyckt att det ar sarskillt kul med gruppfyllor(alltsa alla dricker samtidigt, tavlar om att dricka mest, snabbast osv. ).
Sa utekvallen var inte sa himla kul. Och det blev typ varre. De skulle ha en threelegged barcrawl. Vilket betyder att man blir ihopknuten med en annan, sa att man har tre ben tillsammans. Vill man kan man gora det mer avancerat och knyta ihop fler. Jag blev av den godhjartade som kande att hon behovde ta hand om mig, ihop parad med en kille som var en riktig tavlingsseglare. Blond, typiskt 'snygg' kille, som var ganska arrogant. Sedan blev vi aven ihopknutna med en tjej som sedan visade sig vara mest av en 'social sailor'. Vilket betyder att hon inte seglar sa mycket, utan mest gar och blir full med de som seglar. Vi borjade ga, eller hoppa eller stappla fram, och det blev ganska snart uppenbart att dessa tva flirtade med varandra. Mycket mojligt att de har lite av en historia bakom sig ocksa. Jag kande mig verkligen som femte hjulet, eller kanske tredje benet.
Ganska snart efter att vi kommit till malet for vart crawl sa bestamde jag mig for att det helt enkelt inte var min grej, och jag gick hem.
Sa, nar det drog ihop sig mot onsdag denna vecka hade jag lite kval. Det skulle vara jattefint vader, sa det skulle vara perfekt att segla, men jag hade inte jattestor lust att vara i den obekvama situationen igen. Problemet var att de tva nastkommande onsdagarna har jag saker pa onsdagseftermiddagarna, sa jag skulle inte kunna aka. Och om jag varit borta tre veckor pa raken efter en katastrofal forsta gang, skulle jag nog inte fortsatta. Jag diskuterade detta med Marta och hon overtalade mig att aka. Och tur var det.
Denna gang traffade jag jatte trevligt folk, som inte varit med forra veckan, och detta gav mig ett litet bekvamt 'overtag', inte sa att jag kannde mig overlagsen, for jag hade ju fortfarande inte satt en fot i en jolle, vilket de hade, men jag visste var grejer fanns, och hur man skulle gora. Den godhjartade var inte dar, och det var helt enkelt mer sjysst folk och inte lika kaotiskt. Ironiskt nog sa ar en av de sjyssta en tjej som laser samma kurs som jag. Som jag sett i forelasnignar osv. de senaste tva aren, tror till och med att vi varit i ett seminarium tillsammans. Men jag har hela tiden haft en forutfattad mening om henne, av nagon anledning ar hon en tjej som jag bara inte gillat. Men nu var det en tjej som kande henne som borjade prata med mig, och sa borjade vi prata ocksa. Och hon visade sig vara ganska sjysst.
Nar vi kom till den lilla sjon som vi skulle segla pa och hade riggat batarna, sa hade vi forst tankt vara alla tre(jag, tjejen jag inte gillade, och hennes kompis), men sa visade det sig att vi var jamna nummer, sa jag parade ihop mig med en kille istallet, Henry. Hentry ar lite 'flummig' i det avseendet att han inte riktigt verkar ha koll pa omvarden riktigt, lite distanserad liksom. Men han ar ocksa valdigt lugn och cool. Jag ar ganska glad att jag inte var i tjejernas bat, for de kapsejsade sa fort de kom i vattnet, och drev ivag jattelangt. Jag och Henry sjosatte perfekt, och seglade asgrymt sen. Jag var helt sjukt uppspelt. Det var jatteharligt! Dock var jag aven livradd for att vi skulle valta varje gang det borjade luta lite eller kom en extra vindpust. Sa ajg slappte seglen och forsokte aterstalla balansen sa fort det skedde! Dock var jag lite for langsam en gang, och vi valte. Men det gick varsta langsamt, och forst var vi bara halvvags, men jag visste inte vad jag skulle gora for att stoppa det, sa den fick valta helt. Det var inte en sa himla bra ide, for nar den val var upp och ned ar det jattesvart att fa den pa ratt kol igen. Vi kampade och slet, och fick tillslut ta hjalp av en annan kille. Efter det seglade vi bara in i hamn och riggade av. Men det var okej, for jag fick anda segla!
Idag ahr jag ont i tar, fingrar och underarmar, for det var ju liksom de som jobbade mest nar vi forsokte vanda baten. Men jag ska definitivt aka och segla igen om tva veckor!

England

Vanligtvis skriver jag ju massor när jag kommer tillbaka till England, för det är en massa nya intryck och nya grejer som händer. Speciellt så här i början av ett nytt år. Mitt sista år. Snart är jag BA. En BA är dock inte så mycket att skryta om i akademiska sammanhang, men det är ändå en examen. Och snart, om mindre än ett år, har jag den examen. Jag är klar med det jag flyttade hit för.

Trots spänningen i detta, sista nya året, har återvändandet varit lite av ett antiklimax. Jag lyckades bli sjuk på måndagen när jag och mormor åkte. Det är nog jobbigt att åka med henne, men att ha en förkylning och att flighten blir 4 timmar försenad knäckte mig nästan. Hur som helst så spenderade jag resten av veckan nedbäddad i min säng. Mycket lite hände den veckan. 

På Lördagen åkte jag till Leeds med det gamla gänget, B&A, det var välan en ganska så trevlig fest som vi blivit bjudna på, men den slutade med att en kille ramlade ned för trapporna utanför huset ned på betong, och han fick åka ambulans. Jag blev stalkad av en kille som var en kopia av en kille här i Sheffield. Det första han sa till mig var att fråga om jag märkt hur kort huset var, ovanligt kort för att vara ett Terrace house, och han gick även vidare med att stega upp denna längd på huset. Han var i och för sig väldigt trevlig, och det var trevligt att prata med honom, men han hade lite sådana underliga saker för sig. Jag sov i ett iskallt rum med konstiga läten, vaknade kl 9, kunde inte sova, var uppe en stund, gick och la mig igen, vaknade 11 och bestämde mig för att åka hem till Sheffield. Mitt rum var ännu inte uppackat, utan bestod av en salig röra av kartonger. Jag hade ingen aning om var B&A var, så jag stack utan dem. 

nu ska jag fixa internet hemma.