Emilou och att komma tillbaka

Jag kände det redan i måndagskväll då vi satt i bilen och inte riktigt ville gå in. Jag kände det ännu mer i tisdags morse när vi åt sista frukosten på lövis för denna sommar.

Känslan av att inte vilja åka tillbaka till England.

Nu när jag är här så känns det annorlunda. Samtidigt som att jag längtar hem så känner jag  att jag inte riktigt vet hur jag skulle leva i Sverige. Jag har varit borta så länge att det känns främmande och skrämmande. Jag har ju blivit lite mer vuxen här i England. Jag har blivit väldigt självständig och tagit så många vuxensteg. England är liksom mitt land, jag förknippar så mycket med vem jag är med allt som skett här. Om jag flyttar hem till Sverige så är jag rädd att allt detta försvinner. Jag skulle inte ha samma länk till England som jag har till Sverige, jag skulle (antagligen) inte åka hit tre gånger om året.

Mycket har säkert också att göra med att jag ju inte har något ansvar hemma i Stockholm. Här i England har jag saker att komma ihåg och koordinera, folk att försöka få att göra det de borde ha gjort för flera veckor sedan. Här i England måste jag tömma sopor, diska och städa. Här i England cyklar jag till jobbet istället för till badet. Här i England har jag långdistansförhållande istället för att hänga och sova med min D som gör te åt mig på morgonen.

Här i England måste jag på riktigt tänka på vad jag ska göra härnäst. Ska jag fortsätta söka jobb här eller söka i Sverige. Vad för jobb vill jag ha? Och vad ska jag göra för att få det jobbet?

Det är lite ironiskt att jag forskar på ungas övergång till vuxenvärlden och övergång mellan skola och arbete när jag själv i mångt och mycket går igenom det. Jag känner mig väldigt mycket mitt emellan ung och vuxen just nu. Mitt liv är i mångt och mycket ett typiskt liv för en ungvuxen. Jag har ett jobb och lägenhet, men jag har inte startat familj och är inte fast i den plats eller roll jag har. Jag har i teorin all flexibilitet i världen att ta mig var jag vill och göra vad jag vill. Fast egentligen inte. Jag har börjat specialisera mig, jag har investerat mycket tid med att göra en och samma sak. Men jag har samtidigt inte riktigt ännu lyckats etablera mig i mitt arbete, jag är fortfarande i uppstarten av min karriär. Där alla beslut och prioriteringar spelar roll för framtiden. Jag står någonstans mellan ett första jobb och ett mer ansvarstagande jobb, men vet just nu inte vad jag vill att mitt nästa jobb ska vara. Jag känner mig väldigt mittemellan just nu. Mellan ung och vuxen, mellan fri och fast, mellan Sverige och England.

Så kanske har min känsla att inte vilja komma tillbaka till England mer med allt detta att göra snarare än just England. Känslorna är ju såklart sammankopplade för någon gång måste jag ju bestämma mig för vad för typ av vardag jag vill ha. Och detta känns alltid lite starkare när jag kommer tillbaka.

Emilou och tre år!!

Idag är det tre år sedan det här hände. Kvällden då jag övertalade D att vi skulle försöka va ihop. Att vi försökte betydde inte att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, ett år eller förevigt. Men nu är vi här tre år senare och fortfarande ihop. 

Mycket har hänt sedan dess. Vi har stått emot stora utmaningar och geografiska avstånd. Och för ett år sedan tog vi nästan slut. 

Då i början tyckte jag många saker var svåra med att vara ihop, och det finns fortfarande saker som är jättesvåra. Som att D aldrig lär sig att tänka kollektivt och att han har väldigt kort stubin när det kommer till vissa ämnen. Det är jättesvårt att hantera och veta när jag måste acceptera att han är den han är och när det inte är okej längre. Men det som tre år och långdistansförhållande lärt mig är att han är så fantastiskt lojal och omtänksam. På sitt eget sätt, och många gånger är det finare än det jag förväntar mig. Vi har växt ihop på ett underligt litet vis, där vi har våra egna liv och jobb, men hittar en bra och skön vardag när vi är tillsammans. Och vi har så otroligt roligt tillsammans. Han får mig att skratta som ingen annan. Jag älskar honom.

På måndag kommer vi till Sverige och ska för tredje gången försöka överleva att umgås med min familj. Att ha honom där gör det både lättare och svårare. Men det är vår nästa utmaning. 

Emilou som utlandssvensk

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte upplevt en hel vinter i Sverige på sju år nu i vinter. Jag har inte bott i Sverige mer än drygt fyra månader i sträck under lika lång tid. Större delen av mitt vuxna liv har jag spenderat här i England. Sex år innan jag flyttade hit var jag 13, och ju längre jag är här så blir balansen mellan tiden i Sverige och tiden i England mer och mer ojämn.
Men jag ser mig själv ändå som Svensk. Eller Brittisk. Eller både och. Det är ungefär så jag brukar låta när någon frågar mig var jag kommer ifrån. Jo jag kommer ju från Sverige, eller Stockholm om jag känner för att chocka med det. Och det leder i de flesta fall till förvåning, för jag har ju ingen brytning. Men det jag tänker är också att jag ju inte ser ut som en invandrare. Så då är det brytningen  som är det som eventuellt skulle kunna röja min identitet. Men ibland så säger folk att jo men visst det kunde de ju höra på min brytning. Och då blir jag sur. Trots att jag i de andra fallen påstår att man visst kan höra min brytning om man bara vet vad man ska lyssna efter. Just min brytning har lett till många långa diskussioner, förklaringar, skämt och tillslut min tröttma. Jag orkar inte vara min brytning längre.
Jag ser mig själv som Svensk när folk försöker tillskriva mig brittisk nationalitet, men brittisk när folk försöker tillskriva mig svensk/utländsk identitet. Och detta är kanske ganska talande för hur det är med dubbel nationalitet. Det går liksom inte att reducera till det ena eller det andra, utan den sidan som blir negligerad ställer sig upp och skriker så fort den andra får för mycket uppmärksamhet. Jag kritiserar den moderna svenska välfärdsstaten när folk säger att det är så himla bra, framhäver Ikeas något tveksamma värderingar när någon drar ett gammalt skämt om Ikea-home away from home, jag förstår vikten av klass här i England. Men jag förstår mig inte på elitismen som finns här, jag kritiserar hur en universitets utbildning nu har blivit en handelsvara, och jag tycker att staten har ett visst ansvar att ta hand om sina medborgare.
Det är mycket i mina värderingar som jag kan attribuera till min uppväxt på landet i Sverige. För jag tror inte att jag kan säga att mina värderingar nödvändigtvis bara är formade av att jag växt upp i Sverige. Mamma och pappa spelar ju så klart stor roll också. Och den Engelska släkten. Det är något med det att jag inte bara haft Svenska influenser som gjort att jag är den jag är nu. Jag tror att just blandningen, eller vidre influenser om man så vill, formar på ett visst sätt. Johanna Koljonen sa i Värvet podcasten att hon kom lite bättre överens med de finnlandsvenskar som bott utanför Finnland ett tag. Och ännu bättre med de som stannat borta. Det är precis så det känns. Här kommer jag bäst överens med utlandsskandinaver. Vi som flyttat bort, och fortfarande är borta. Vi som sett, upplevt och blivit medvetna om något annat under vår uppväxt och sökt oss dit som vuxna.
Men skillnaden är att jag tror att vi alla vill tillbaka. Någongång. Vi vet bara inte när. Vi vet inte när vi är redo. För att flytta hem nu vore ju att flytta hem. Och det som skrämmer är inte bara det att ja då är äventyret slut. Då flyttar man hem för gott. Med detta kommer en rad andra orosmoln. Hur funkar det egentligen hemma nu? Var kan man få jobb? Var kan man få reda på var man kan söka jobb? Vad är det för koder och kulturer man måste ha koll på? Och hur många kompisar har man egentligen kvar där hemma? Var ska man bo? Hur hittar man någonstans att bo? Och blir det inte ännu ett uppbrott? Blir det egentligen att komma hem? För har inte detta nu blivit hemma? Skulle inte min brittiska sida kvävas om jag flyttade hem för gott? Och är det inte så att jag egentligen har en romantiserad bild av vad det är att vara hemma i Sverige? Jag har ju för sjutton inte upplevt en hel svensk vinter på snart sju år.

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

dagens insikt 16: 4486

Jag upptäckte idag att med facebooks nya meddelandefunktion kan man se hur många meddelanden man skickat till en person. Jag tror att mitt rekord är 4486, och detta inom en kort tidsperiod!
Idag behövde jag kaffe redan klockan 9. Drack det på tåget, och hade en subbe mitt emot mig som stirrade på mig hela tiden. När han klev på verkade han också vara på väg att sätta sig bredvid mig, trots att det fanns massor med plats och jag hade min stora (eh ganska stora) väska på sätet. Alltså, det är ju inte som om jag inte skulle flytta väskan om det var mycket folk på tåget, men nu var det verkligen inte det, då tycker jag att det är han som beter sig ohyfsat som typ kräver att jag ska sitta obekvämt. Det fanns liksom MASSA platser på tåget.
Åh, pendlings-vardagen. Jag har saknat den!

Dagens insikt 8- Post-Stockholm blues

Jag kommer tillbaka till Southampton och känner en enorm olust. Kanske är det förkylningen. Men av någon anledning så är det bara jobbigt att komma tillbaka. Vanligtvis när jag kommer tillbaka till England har jag ju något nytt och kul att se fram emot; ett nytt hus, en ny termin; en nystart. Denna gång kommer jag tillbaka och börjar om precis där jag la av för två veckor sedan; en omstart.Men jag är för tillfället otroligt omotiverad att starta om.
Kanske är det för att Stockholm var så underbart och fint. Och att jag liksom inte var där länge nog för att tröttna, jag var där precis länge nog för att bara få det roliga och härliga. Kanske är det för att jag kommer tillbaka hit och är sjuk så jag orkar inte gå ut på födelsedagsfirande och för att jag vet att den kommande månaden måste innebära jobb, jobb och åter jobb. Sen, efter jobbet så drar allt igång igen, då kommer nystarten. Men nu sitter jag och försöker samla energi till en omstart.

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Det här med titlar

För ett tag sedan, ja ganska bra tag sedan, så berättade min (dåvarande?) kompis G för mig att hon hade stött på vår professor, tillika min handledare, på väg till en av hans föreläsningar. Hon berättade att hon tyckte det skulle kännas konstigt att inte säga hej, när de uppenbarligen var på väg till samma ställe, trots att han antagligen inte hade någon aning om vem hon var. Så hon säger 'Hello Sir....' varpå jag avbryter henne och utbrister 'Did you say SIR?!?!' och är uppenbarligen väldigt road av detta. För min handledare är ju typ den sjysstaste mest jordnära personen i (den akademiska) världen! Han skulle aldrig kräva att någon kallar honom 'sir', eller bli det mista förnärmad om någon inte kallade honom 'sir'! Min kompis G blev lite förnärmad och sa, 'But what would I say then? It didnt really feel ok to say Professoer whats-his-name either, and because he's my professor I didn't feel comfortable just calling him by his firstname, cause he's authority!'

Då slog det mig att det ju inte bara är min handledare som det där med titlar beror på, utan även vad man blivit uppfostrad till. Jag som växt upp i titelfria Sverige är inte van att genom en titel ge auktoritet eller visa respekt, jag har inte blivit uppfostrad till att kalla mina lärare vid efternamn och civilstånd, som det är standard att göra här i England. Det här med civilstånd är extremt ingraverat i folks medvetande, och jag har verkligen blivit uppmärksammad på detta nu när jag bytt namn. Varje gång jag har gått någonstans för att ändra mitt namn så har de frågat om jag har gift mig, eller snarare om det nu alltså är Mrs, istället för Miss. Det roligaste, och mest frustrerande var nog när jag var på banken och kvinnan hade fruktansvärt svårt att förstå att jag hade bytt namn utan att ha gift mig.

'Hi, I would like to change the name on my bank account'

'Ok, so you've married, can I see your marriage certificate'

'No I have not married, (blabla om alla mina bekymmer med namnbyte och att de behövde mitt pass)'

'So you have done it by d-pol?'

'No, or yes, but back home in Sweden'

'Ok, (mummel mummel tar fram papper och ändrar saker i datorn), so it is Mrs now then is it?'

' No, because I didn't get married.'

' ah ok....eh (ser väldigt förvirrad ut) so you've taken your maiden name?'

'No because I didnt get married nor divorced!'

Hur svårt kan det vara att förstå att det ju faktiskt är fullt möjligt att byta namn för andra anledningar än att man gifter sig? Och när jag sagt flera gånger att jag INTE gift mig.

Hur som helst, det är underligt hur det här med titlar skiljer sig. G har växt upp i en ganska, vad jag förstår, rik familj i Wiens övre sociala klasser, och därmed varit med på en massa formella tillställningar där det här med rätt titel på rätt person spelar roll. Därför så blir det ett dilemma för henne när hon inte vet vad hon ska kalla sin professor. Speciellt eftersom denna professor ju är väldigt vänlig och avslappnad. En titulering kan ju inte bara visa respekt, men en felaktig titulering kan ju även förolämpa bäraren. Det var väl kanske ett lite liknande dilemma som den kära bankdamen upplevde, hur skulle hon bestämma min civilstatus? Men vi svenskar som växt upp utan titlar upplever inte detta dilemma. Dock kan det ju ändå leda till roliga missförstånd, kanske just för att vi inte är vana vid tituleringar. När mamma och jag bokade min superlyxiga buisness class biljett tillbaka till England i julas så bokade vi den ju på hennes kort, och när hon skulle ge mitt namn så sa hon först mitt gamla namn, varpå jag fick rätta henne med mitt nya. Och eftersom jag och min mamma då inte hade samma efternamn så antog damen på resebyrån att jag var Mrs. R! Det spelar ju egentligen ingen roll alls, men det är lustigt vilken felaktig bild folk kan få av en. Jag menar, jag är ju inte ens i närheten av att tänka på att gifta mig! Samma lustiga felaktiga bild kom ju fram i början av terminen när halva fakulteten trodde att jag gift mig!

Men visst att vi slipper dilemmat med vad vi ska kalla folk, och att det kanske är ganska sjysst att slippa stoltsera med sitt civilstånd (eller endast kvinnor behöver ju göra detta offentligt), men alla de andra titlarna, som Dr. Professor, Sir, Madam, de som ju faktiskt kan vara ett ganska bra sätt att uttrycka sin respekt i formella sammanhang, de förlorar vi som kallar varandra vid du. Det är otaligt många gånger som när jag ska skriva formella brev på Svenska som jag tycker att det känts lite väl vardagligt att börja brevet med 'Hej XX!'. Vid de tillfällena är Engelskans 'Dear Sir/Madam' eller någon av de professionella titlarna mycket bekvämare att använda. Hälsningsfrasen sätter liksom tonen, och hellre en formell ton än en 'tjena tjena'!

Detta till trots, så skulle jag ju aldrig ens drömma om att kalla någon vid titel i verkliheten, för då kan man oftast komma undan med att bara säga typ hej, och att slänga in titlar skulle bara vara slöseri med ord och tid. Och det känns som om jag kan visa respekt på andra, och kanske bättre och mer genuina, sätt än att kalla någon 'sir'!

Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.