Den stora flytten

Igår gick alltså flyttlasset till Southampton. Bilen räckte nästan till, fick överge ett par saker hos mormor. Men rummet är typ fullt nu ändå. Saknar lite förvaring så ännu så länge ligger alla mina skärp på golvet och alla smink och hårsaker ska vi inte ens börja att prata om...
Imorse var jag och käraste moster nere vid vattnet, det är inte riktigt havet eftersom Southampton ligger i en lång vik där en flod mynnar ut, men det var vatten. Jag trivs vid vatten, och jag kände direkt att jag verkligen kommer att gilla att bo här. Det kände jag i och för sig redan när jag google-street-viewade området som jag bor i, ett väldigt mysigt område med lummiga ekträd som skapar aller och lövhögar som man kan släpa fötterna igenom. Det kände jag också när vi körde in på området som jag bor på och såg de gamla tegelhusen omgivna av samma lummiga ekskog. Och inte minst kände jag det när jag klev in i mitt rum och upptäckte den breda fönsterbrädan och den stora garderoben. Jag visste då att jag gillade Southampton. Trots att madrassen är som att sova på konservburkar, bara ett av mina tre eluttag fungerar, jag behöver ladda på elmätaren med pengar och jag verkar ha blivit ihopföst med de internationella postgraduate studenterna. Allt det går att ha överseende med för att jag har min stora garderob, mitt fönsterbräde, skogen och havet.
Det här kommer att bli bra.

eller eh

det där första inlägget om vännerna, det kom ju innan det jag skrev tidigare. bara för att det sparades som datumet då jag började skriva det. försökte fippla med när det skulle publiceras, men det funkade ju inte. så, här är det , alla andra inlägg från första terminen kan man ju läsa här, och andra terminens bravader kan man ju läsa om här, men fubba inte i denna kronologiska historia, utan läs bara fram till juni!

11903?

Föresten undrar jag vad som skett med min counter där nere i högra hörnet. Den har hållit sig på något tusental under hela min bloggtid, men nu har den fått fnatt och gått upp till nästan 12000. Har jag blivit spammad? Eller har min bloggläsarkrets plötsligt, helt utan mitt vetande, utvidgats radikalt? Kanske har den bara fått fnatt.

Hösten och uppbrotten

De där utlovade utvärderande inläggen från min tid i Sheffield dröjer som kanske har märkts. Men de är på väg, jag lovar. Det första ligger redan som ett utkast som bara behöver skrivas klart.
Det är bara det att jag har så mycket-lite att göra. Alltså, mycket småsaker att göra. Som att hänga med folk, hjälpa syrran och pappa med grejer, röja ut mitt rum, få ordning på flytten osv. Alltså saker att göra innan jag åker tillbaka.
Hösten, eller september, betyder ju just det för mig, att åka tillbaka; uppbrott. För de flesta betyder september uppstart, nystart och återseende. Men allt det kommer ju en månad senare för mig, det kommer ju först i slutet av september eller början av oktober. Då kommer återseendet, uppstarten och nystarten. Men September betyder mest uppbrott från det jag har här hemma.
Det är ändå lite lustigt det här med uppbrott, för första gången jag åkte var det ett jäkla stohej det var avskedsfester, presenter och tårar. Massa fina ord och lyckönskningar, det låg spänning och förväntan i luften och det pirrade i magen och ända ut i tåspetsarna när jag tänkte på det jag hade framför mig. Jag var redo att åka, redo för utmaningen. Samtidigt kände jag ju självklart en viss sorgsenhet över att lämna familj, vänner och Sverige; de som var så fina och sa så fina ord om vad jag betydde för dem, men det finaste var nog tårarna. De som visade mer känslor än vad orden någonsin kunde uttrycka. Och som vi grät! Mamma sprang tårögd efter flygbussen som jag satt på och knackade på fönstret där jag satt med lika tåriga ögo. Detta trots att vi skulle ses bara en vecka senare när de kom över till England med en bil fullastad av den materiella delen av mitt liv. Det avskedet där måste ha betytt mycket mer än, 'Hej då, vi ses om en vecka!' Det måste ha varit ett farväl av minsting-dottern, och denna dotter flyttar längst första gången hon flyttar.
Men allteftersom har avskeden avtagit, blivit mindre spektakulära, mindre anmärkningsvärda och mindre dramatiska. Och inte minst mindre tårar! De har blivit som 'jahaja, hej då igen då, vi ses väl om ett tag' Där ett tag kanske låter som nästa vecka,men vi alla vet betyder typ tre månader. Mitt flackande fram och tillbaka har blivit vardag och något som vi vant oss vid.
Men denna höst betyder nog flytten något mer. Denna höst är flytten mer definitiv, mer permanent. Jag kommer inte komma hem lika mycket de kommande åren, och definitivt inte under så lång period under sommaren. Men det försvinner nästan lite i vardagen i att jag åker tillbaka.
Denna flytt är inte bara en annan typ av avsked heller, utan det är en annan typ av uppstart. Jag ska börja en ny utbildning på ett helt nytt ställe, så det blir egentligen inget återseende, bara nytt nytt nytt. Men också detta glömms bort i vardagen i att jag åker. Jag har inte riktigt känt samma spänning och förväntan som jag gjorde den 11 september 2006. Kanske är det för att jag typ vet vad som väntar, eller så är det bara för att jag är van att åka.
Jag blir alltid lite melankolisk om hösten för att när alla andra börjar på nytt och har sina återseenden avslutar jag och har bara uppbrottet framför mig. Det blir liksom ett tidigt uppbrott med alla som återser sina gamla klasskompisar eller jobbarkompisar. Ett uppbrott medans jag är här, som skapar ett vakuum. Vad ska jag göra medans? Innan det riktiga uppbrottet som leder till min uppstart?
Men jag undrar vad som gjort att avskeden inte känns lika mycket längre, inte är lika dramatiska eller tårfyllda. Kanske är det för att jag vet att jag har ett liv där borta, kanske är det för att jag vet att livet här i någon mån finns kvar.

Vänner del 1

Ettan, det var året som jag hade längtat efter och bävat inför så länge, och det var vännerna som jag var mest nervös över. Skulle jag trivas, ha lätt att få kompisar och känna mig trygg och säker?
Året började ju med att jag träffade alla de där masterstudenterna på international orientation week. Av någon anledning så drog jag mig alltid då till de äldre, de som inte var 18 och just flyttat hemifrån. Jag kände mig inte riktigt bekväm med de på min kurs, det var så stor skillnad på oss; de hade kommit till Univeristietet för att komma ifrån föräldrarnas övervakning och leva studentlivet, jag hade flyttat från Sverige och lämnat familj, vänner och trygghet bakom mig för att plugga. Jag ville lära mig, de ville supa. Så jag hängde med de som kommit längre i livet, men tyvärr innebar inte det alltid att vi ville samma saker, hade samma intressen eller värderingar. Och det främsta var kanske att de bara skulle vara där ett år och jag tre. Jag skulle etablera ett liv där, de var där tillfälligt. Det blev svårt att balansera, och jag skärmade av mig från de på min kurs genom att, man kan väl nästan säga, se ned på deras ungdom, samtidigt som att det var med dem som jag behövde komma överrens, knyta band och hänga för det var med dem som jag skulle spendera kommande tre år. Det var en väldigt jobbig konflikt där även om jag hade kul med masterstudenterna under hösten började inse att det inte funkade, samtidigt som jag inte direkt hade något alternativ.
Så i viss mån besannades alla mina största farhågor den där första terminen, jag kände mig inte riktigt bekväm med England och det Universitetet hade att erbjuda mig, så jag ville bara hem. Och detta färgade mycket av första terminen, då jag spenderade många timmar gråtandes i telefon med mamma och pappa som peppade mig till att fortsätta kämpa och hitta saker att göra för att få mig att trivas.
Det måste vart svårt för Abi, hon som var min närmsta kompis på kursen, hon som räddade mig från det första hemska boendet och som jag trivdes bra med. Jag var ju missnöjd med hela min existens. Men hon var mitt hopp och den som öppnade dörren till det riktiga freshers livet, och hon skulle ju vara där framöver också. Första terminen gav ju även Martin, och han är väl ett kapitel för sig som det skrivits, ältats och tänkts tillräckligt om.
Så andra terminen tog jag tag i mig själv och började boxas, jag träffade annat folk och hade min egen grej, jag ockuperade min tid och mina tankar på något annat än att försöka få det perfekta livet som jag hade föreställt mig. Boxningen blev liksom min egen grej, ett intresse, och ett andnignshål där jag träffade en massa annat folk, folk som inte alla pluggade, och de som pluggade pluggade inte på samma universitet eller samma kurs. Det blev något att se fram emot. Boxningen var riktigt kul, men jag har inte riktigt lyckats komma tillbaka till den lika intensivt som jag gjorde då under ettan. Kanske för att jag inte behövt det andningshålet.
Andra terminen bjöd även på andra trevligheter, i och med att boendesituationen löste sig i och med att Martin hookade up med Ben, Alasdair och Emily så började jag hänga med dem, både för att lära känna dem, men också genom att vi letade hus tillsammans. Jag kom in i ett gäng och häng som jag började trivas med, och jag slappnade av och njuta av studentlivet. Under första veckan på andra terminen träffade jag även Marta. Vi hade ett seminariutm tillsammans i 'Comparative Politics' och jag satt hela tiden och pratade om Sverige, för även om jag varit en anglofil i hela mitt liv och började känna mig hemma i England, så har jag märkt att Sverige ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Marta kom då fram till mig efter seminariet och frågade om jag pratade Svenska, jag blev först nästan lite förnärmad, varför skulle jag inte prata Svenska?? Men tydligen hade hon stött på många utlandsboende som snackade om sitt ursprung, men bott utomlands hela sitt liv så de inte ens kunde språket. Men, det utvecklade sig till en nära vänskap under de kommande åren, och jag är väldigt glad åt att ha lärt känna Marta. Alla de bekanskaperna gjorde att jag började se ett liv framför mig i Sheffield, ett liv som jag såg fram emot.
Men samtidigt som jag började trivas mer och därmed fick fler vänner så blev det ju konflikter. Folk blev svartsjuka på varandra, och jag drogs åt alla olika håll och klarade inte av att koordinera. Jan och Abi blev båda svartsjuka på Ben som jag pluggade med och skulle bo med, och jag var väl kanske lite onödigt hård mot dem båda. Jag undrar varför det ska bli så jämt, att folk blir sura för att man har andra vänner och andra intressen. Visst att jag tycker att det är jätteskönt att bli 'en i gänget' och vara självklar, och det är väl något som jag alltid har strävat efter och velat vara. Men samtidigt klarar jag inte av de kraven som blir då(från vissa, självklart inte alla) man inte, enligt dem, helhjärtat upplåter all sin tid till deras umgänge. Eller om man, ve och fasa, har andra vänner som man har det trevligt med! Utan dem! Denna balans hade jag väldigt svårt med under ettan, jag ville inte offra självklarheten samtidigt som jag inte ville gå miste om trevligheten. Tidigare har jag löst dessa konflikter genom att spärra av delar av mitt liv, det var livet i Saltis under veckorna, och livet i VH under helgerna. Sedan tog kanske Saltis över, för att sedan under sabbatsåret minimeras till förmån för VH igen. Men nu var jag tvungen till att multitaska, och även om jag kan göra det rätt bra när det gäller mina grejer, så har jag ofantligt svårt för det när andra kommer in i bilden, för jag vill ju vara alla till lags. Jag vill vara överallt hela tiden, inte gå miste om något eller prioritera bort någon. Inte behöva säga till någon att jag inte kan komma med på det där de bjuder med mig på för att jag är upptagen med annat. Eller, det värsta, hamna i en situation där jag inte kan bjuda med någon som frågar på det jag ska göra. Så var det nämligen på grund av Abi och Bens frostiga relation. Om jag skulle göra något med Ben och Alasdair kunde jag inte bjuda med Abi, för jag visste att det skulle bli obekvämt. Och detta gjorde såklart Abi ledsen. Så jag hamnade i en obekväm situation där jag nog tog för mycket ansvar för mina vänners välbefinnande.
Jag lärde mig ändå väldigt mycket under mitt första år. Och trots att första terminen fylldes av tårar så blev det ju bättre. Tårarna fick mig väl att ändå inse vad det var jag ville ha, och att det bara skulle ske om jag gjorde något åt det. Trots att jag är fullt medveten om att bara man själv kan ta ansvar för sin egen situation så hade jag nog förväntat mig att England skulle bli en vändning. Att jag skulle förändras endast av bytet av geografiskt läge, att mitt sätt att vara bland folk och se på sociala situationer skulle ändras av en flygresa. När detta inte skedde är nog den sunda reaktionen att gråta och längta hem. Där hade jag ju tryggheten, där visste jag hur det låg till, och jag hade Lövis-hemma som alltid kunde ge mig en automatisk boost av lugn. Nu var jag tvungen att hitta det lugnet i mig själv, på ett nytt sätt, och det började jag väl till viss mån göra under andra terminen. Jag är inte helt och fullt färdig med den processen, men det kanske man aldrig blir, eller kanske inte bör bli.