Emilou och statistiken

Jag analyserar just nu vår data för en artikel. Och jag kollar kvaliten på datan baserat på olika variabler. Men jag vet helt ärligt inte vad jag ska leta efter. Vet inte vad jag egentligen bör kolla. Så jag tittar på resultaten, men förstår eller tänker inte egentligen. Och även när jag kanske förstår vad resultaten säger så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Som nu har vi tex. ett resultat som säger att ålder påverkar om föräldern är med i urvalet eller inte. Och det är inte jättebra, men vad ska jag göra åt det i regressionen? Det har jag ingen aning om alls.
Jag är trött idag. Jag har ont i nacken och sov dåligt. Men det är bäst att kämpa på.

Emilou och det här med att känna sig ensam

Att vara akademiker kan vara ganska ensamt. Speciellt när en är en sådan akademiker som jag som bara jobbar på ett specifikt projekt och mestadels är ensam på kontoret. Att jag bor ensam påverkar också denna känsla av att inte har nog med mänsklig interaktion, till den grad att jag när jag väl interagerar med människor tycker att det är lite jobbigt. Jag har helt enkelt blivit lite av en enstöring.
Just för tillfället så kompenserar jag med sociala medier istället. Jag kollar facebook i parti och minut, och jag kollar upp gamla kompisar, nya kompisar och folk jag bara är nyfiken på. Vad gör de nuförtiden? Hur ser de ut?
Det är ett ganska skönt sätt att socialisera för jag kontrollerar inte bara vad för information jag tar in utan också hur mycket. Plus att en inte behöver bry sig alls om trevligheter eller otrevligheter, behöver inte förhandla taltid i samtal eller ens hålla intresset uppe.
Kanske har jag socialiserat på detta sätt lite för mycket på senaste och det har gjort mig lite överkänslig i riktiga sociala situationer. Det blir kanske lätt så när en spenderar mest tid med sig själv.

Emilou och det konstiga jag var med om imorse

Jag var hos doktorn imorse för att få nya p-piller. Och när min läkare frågade hur de fungerade för mig sa jag att jag haft lite problem med blödningar i början men detta nu stabiliserats, men att jag också haft  lite problem med att jag känt mig nedstämd när jag började dessa p-piller, trots att jag tar denna typ av p-piller för att jag verkligen inte kan ta de med östrogen också. Läkaren gjorde ingen vidade notis av detta utan fokuserade på blödningarna. Jag nämnde då att jag sett den danska studien som statistiskt och över tid påvisade att de tjejer som åt p-piller hade mycket större chans att också äta anti-depressiva läkemedel, som rapporterats om på olika ställen. 
Läkarens reaktion var ganska förvånande. Hen sa nämligen att det ju alltid går att plocka isär sådana argument, och att det finns många andra förklaringar som tillexempel att de som äter p-piller är troligare att ha pojkvän och att det leder till mer känslomässigt trauma som leder till depression. 

Som någon som varit singel i många många år kan jag meddela att jag kämpade med nedstämdhet även som singel, det var inte något som plötsligt kom till mig när jag blev ihop med D. Snarare var det så att nedstämdheten kom när jag började äta p-piller. Och det var en annan typ av nedstämdhet, en jag inte kunde ta mig ur, en som låg latent och konstant. Tillskilnad från den som gick i vågor och som jag kunde hantera på ett helt annat sätt innan jag började med p-piller. Jag vet också att då jag åt p-piller första gången grät jag oförklarligt i månader utan att veta varför eller vad jag ville ändra för att må bättre, och när jag slutade äta p-piller slutade jag gråta. Trots att jag fortfarande inte hade kille. Nu är ju inte detta en vetenskaplig studie, men det finns nog av denna typ av anekdotiska bevis för att ifrågasätta argumentet att det är hjärtekross som orsakar depressionen. 

Men pojkvän och hjärtekross förklaringen är något som andra också föreslagit som förklaring till detta samband eller att de som blivit deprimerade redan haft någon typ av psykologiska probelm till att börja med. Ett samband påvisar inte orsak. 

Jag har några snabba rättfram problem med dessa förslag på förklaring:

1. Kan vi se liknande hjärtekross problem och depression hos killar som är i par? Nja, kanske inte det för denna förklaring är baserad på att kvinnor är de känsliga och har psykologiska problem. Kvinnokönet är det hysteriska. Denna förklaring har sådant uppenbart brist på genustänk och är så uppenbart fast i särskilda könsroller att det är skrämmande. Studien inlkluderade en miljon kvinnor i Danmark över 12 år, och sannolikheten att vi skulle se denna typ av samband och så starkt samband endast på grund av att dessa unga flickor *nedlåtande ton intended* har pojkproblem är helt enkelt absurd och visar på att de som ger dessa förklaringar inte förstår statisitk. Men detta är tydligen där den medicinska forskningen, och praktiken, ligger. Det gör mig riktigt arg att min läkare när jag förklarat att jag haft denna typ av bieffekter först inte tog det på allvar och frågade om jag behövde någon typ av stöd för depressionen eller hur jag mådde nu. Det gör mig ännu argare att hon sedan föreslog att det hade att göra med att jag fått mitt härta krossat av en kille, eller kanske till och med min kille, men det frågade hon inte heller. Det säger mycket om hur mental hälsa ses och speciellt hur kvinnors mentala ohälsa ses. 

2. Jag har lite mer sympati för argumentet att det kan vara så att p-pillren inte orsakar depression, utan att mental ohälsa kan vara ett redan existerande problem. Detta kan såklart vara fallet, och jag har inte läst nog om studien för att veta hur de kontrollerade för det. Men en av kommentarerna här  säger att "Their data showing that first came the hormone medication, then came the signs of depression evidenced in psychiatric medication prescriptions and/or psychiatric hospitalization," så detta föreslår att p-pillren åtminstone förvärrade symptomen till den grad att patienten fick medicin eller till och med togs in för vård. Låt oss landa i detta en stund. Här är en studie som visar på att p-piller åtminstone förvärrar depression till den grad för en grupp unga kvinnor att de tas in på sjukhus för att vårdas för psykisk ohälsa, och vi har helt seriöst människor som påstår att depressionen orsakas av härtesorg? 

Emilou och kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.

I Lördags hamnade jag i en av de där situationerna igen då jag inte blivit informerad om sociala aktiviteter organiserade av mina kollegor. Men som denna gång arrangerades det sociala av en kompis till mig, så denna gång föll jag inte mellan stolarna. Men gissa min förvåning när jag kommer dit och förväntar mig träffa en grupp människor, och en helt annan är där. En annan grupp som jag också känner men som inte informerat mig om dessa planer. Då kände jag mig inte mycket värd som vän eller kollega.

Idag pratade jag igenom lite analys med en kollega, och mycket av det hon sa handlade om att jag gjort fel. Och hon gav liksom inte upp i sin kritik, utan påpekade felet om och om igen. Det gjorde då att vi liksom inte kom vidare i diskussionen om vad jag egentligen skulle göra eller lösa problemen. Så summan av mötet var att jag gjort fel, och att det jag alltså gjort inte var värt något. Men jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att göra rätt. Jag försöker att inte ta detta personligt, eller låta det påverka hur jag ser mitt eget värde. Men, det funkar bara om det är så att jag faktiskt kan lära mig något av mina misstag, om jag ser att jag kan utvecklas och att den som säger att jag gjort fel också kan visa på hur mitt fel kan ändras till framtiden. Men det skedde inte i denna situation. Så jag slutade ändå i känslan av att inte vara mycket värd som akademiker eller forskare.

 

Jag har också väntat på möte med min chef i över två veckor. I över en vecka svarade han helt enkelt inte på mail då jag bad om möte, och sedan när vi väl fått till en tid för möte bokar om mötet samma dag. Jag vet att detta är för att han är upptagen med andra viktiga saker, och att det osannolikt är personligt. Men jag kan inte låta bli att känna att mitt arbete inte är uppskattat, och därmed inte mycket värt i hans ögon. För det är inte heller som att han kompenserar bristen på möten med att vara uppmuntrande och uppskattande, för det är liksom inte hans stil. Det gör att jag inte känner mig mycket värd som forskare. 

Jag kämpar för att inte låta dessa känslor påverka mig alldeles för mycket. Jag kämpar med att känna mig lite värdeful, och att inte låta mitt värde ligga i vad andra säger eller tycker. Men ibland är det skönt att få höra att en är bra på något. Eller att det arbete en gör uppskattas. Speciellt när arbetet i stor mån är för någon annans skull. Och det är extra svårt när samma känsla återfinns i många olika delar i ens värld. 

Sedan finns det ju också små små korn av hopp. Det finns såklart kompisar som visar uppskattning, som ger energi och gör att känner mig som en bra människa. Så allt är inte så fördjävligt som vissa av mina situationer får det att låta. Det finns även hopp i kampen mot känslan av att inte vara mycket värd.