Om man försöker så,

jo då,  då går det att umgås. Bara man försöker. Vi har väl båda ändrat inställning och attityd. Försöker förstå varandras känslor. 

Idag skulle vi ut och springa, men Anna fick ont i knäet efter kanske 3 km och jag i mina benhinnor, så vi gick mestadels av vägen. Vi kom ut till en ö, satt där ett tag, stretchade lite, gick sedan tillbaka för att Anna och jag var hungriga. Jag hade inte ätit någon frukost alls, i tron att det skulle vara en kanske en halvtimmes lång joggingtur och sedan skulle vi ut och ära brunch. Men istället blev det typ en tre timmar lång, promenad/jogging. Vi bestämde oss för att köpa lite bröd, ost, frukt och juice och äta lite i parken. Där satt vi och kollade på fåglar och folk och bara njöt av att göra typ inget, men ändå ha fått lite motion. 

Det är ganska så varmt här, och fuktigt, och eftersom vi har gått runt så mycket att våra fötter knappt bär oss längre tyckte vi att det kunde vara mysigt att åka båt. Rs föräldrar tipsade om Staten Island, färjan dit är gratis och det är en ganska så mysig ö. Efter mycket om och men kommer vi iväg, sätter oss på tunnelbanan, för att direkt höra att nästa station är slutstation. Tydligen så kapas linjerna på helgerna, typ för att de ska ha färre tåg i trafik för att kunna laga dem. Så vi kliver av och kliver på nästa tåg, efter två stationer är det samma sak! Vi är då såpass långt ned downtown att vi bestämmer oss för att gå. Så vi promenerar genom financial district och downtown, ser WTC platsen från kvarteret bredvid. Tror att R undvek den exakta platsen lite. Jag har inte riktigt tidigare insett hur mycket det påverkat folk. Det klart att man fattar, men samtidigt känner jag lite att de kanske hypar det liite för mycket. Alltså USA bombar ju sönder städer, länder osv år ut och år in. Kanske är det just det att det bara var en händelse, ett slag liksom. Och ingen officiell krigsförklaring, helt out of the blue, lite för bokstavligt talat också. Hur absurt de än må låta så kanske det är lättare att hantera om det händer flera gånger, eller att en hel stad bombas under en längre tid och om det är krig, är man liksom beredd på det. Då är hjärnan inställd på försvarsmekanismer, då kan man hantera det psykologiskt. Kanske är det även så att i och med att det (i jämförelse) var en ganska liten händelse, sållar inte hjärnan bort det eller fokuserar inte bort det, som den kan göra med större katastrofer som händer i ens liv. Det var liksom lagom stort och lagom litet för att faktiskt sätta ett ärr i folksjälen i Amerikat. Kanske är det också så att det var för att alla kände någon som var där i, runt eller i närheten. R var. Sådant gör ju att fler kan känna medkänsla. 

Detta märkte vi på Staten Island också, det fanns ett WTC memorial där(som på typ 100miljoner andra ställen i NY), och han blev helt tagen av det. Då började det sjunka in att det faktiskt var på riktigt. Vi var ju här 11/9. Men kände väl personligen inte så mycket av det. 

hm, jag tror att jag ska lämna det så för i kväll. 

Det är svårt att skriva när det är bra. Om att det är bra. Men avsaknaden av känslor, tårar osv osv, indikerar att det har varit en bra dag. mycket bra. 

ibland undrar jag varför man tar efter varandras sämsta beteenden. De där som man blir ledsen över eller riktigt arg. Varför man gör likadant. Det skulle kunna vara för att återgälda, hämnas liksom. Men ofta handlar det ju om att de allra närmsta sårar, och det är därför det gör så ont.

Kanske är det ett bevis på att det är jävligt svårt att inte såra. Och att mycket mycket i en relation handlar om att lita på varandra. 

Jag vill nog tro att det är så. Men ibland är det väldigt väldigt svårt att lita på varandra. Eller lita på den andras känslor. Ibland är det även svårt att visa känslorna.  

Nu är det nog. Boston är bra. NY kommer bli bra. 

Igår var vi på Cirque de Solei. Det var helt sjukt bra. De var jättehäftiga. Dock var jag jättetrött, och jonglören tråkade ut oss alla. Innan var vi på Top of The Hub, en restaurang högst upp i en skyskrapa, så att man såg ut över hela Boston, och drack martinis. 

Nu har jag packat ihop alla mina grejer för att dra dem till Annas jobb, och så åker vi till NY i kväll. Vi ska lyxigt nog bo hos Rs föräldrar på Manhattan. Det kommer bli bra. 

Ska ha mina nya skor på mig idag, trots att det innebär en risk eftersom tårna inte riktigt är läkta ännu. Men det bryr jag mig inte om för de är så fina. 

Tänkte skriva om hur fin kvällen igår var. Trots mina blåsor på tårna som gjorde att vi inte klättrade. Tänkte skriva om vår promenad runt Harvard, den mysiga middagen vi åt, och mina shopping fynd. Tänkte skriva om att det helt enkelt var bra för en gångs skull.

Men så kom kvällen i kväll. 

Jag har blivit riktigt less på att vara andra prioritet. Förut var det att pojkvännen mådde dåligt, och hon var tvungen att satsa på deras relation för att få den att hålla. Nu är det att hon vill och tror att de kommer vara tillsammans hela livet, och han då kommer vara familj, så hon vill att vi ska lära känna varandra. Jag kan inte låta bli att tänka att det väl kanske vore bra om hon lärde känna sin familj först. Vi pratar ju om helt andra saker när vi är själva. Vi lär känna varandra. 

Sen är det kroppspråket. Hur hon lyser upp när hon träffar honom, hur hon vänder sig mot honom när hon pratar, hur hon är mycket mer pratsam med honom än med mig. Vi kan sitta en bra stund utan att säga något. Hur vi kan prata om något, men bli avbrutna av att han ringer, eller kommer eller smsar, men att vi aldrig återupptar vår konversation. Hur de busar med varandra, smyger bakom en pelare och pussas, jag råkar se dem när jag kollar bak för att se var de tagit vägen, och det känns då som om jag ertappat dem med något fruktansvärt.Allt detta gör att det känns som om hon mycket hellre är med honom än med mig, även om mitt umgänge endast är under en begränsad period.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte ens under 12 dagar kan prioritera sin familj lite mer än sin kille. Jag skulle kunna räkna timmarna som vi haft ensamma tillsammans. Vi skulle ju ha tid i NY tillsammans, men nu ska R komma ned på torsdagskvällen och åka på söndagmorgonen. Jag och Anna får alltså typ 2.5 dagar själva i NY. 

Men jag kan ju inte kräva att vi ska vara ensamma, hon vill ju bara väl, vi ska ju bli familj. Jag känner mig som värsta boven som stjäl tid från dem tillsammans. 

På andra sidan Atlanten, från en Amerikafarare

Här kommer ett mastodontinlägg, med mycket känslor.

Boston mötte mig med oro och fuktighet. Jag skulle ju hälsa på min syster. Den där systern, som bor i USA och alltid varit frånvarande. Hon som nu ännu en gång har en kille, en som hon tror att hon kommer spendera resten av livet med. Jag var orolig att jag skulle få träffa Anna+kille istället för Anna. Så som det alltid varit, det som gjort att hon varit borta. Det som gjort att hon inte riktigt varit min storasyster alltid. 

Första konkreta oroligheten hade inget med relationer att göra. Det skedde på flygplatsen, i passkontrollen. Mamma hade ju preppat mig med att de kunde vara ganska hårda, Anna sagt att det mest var för de som jobbade, så jag var egentligen ganska lugn. Dock sker något när man hamnar i ett trångt utrymme mittemot någon i uniform som har rätt att bestämma om du kommer in i landet eller inte. Har makten att förstöra din semester, slänga dina pengar i sjön, på grund av hypotetiska anledningar som låter väldigt logiska i huvudet; 

Du har skrivit ditt 'R' här lite konstigt, du får åka tillbaka!

Adressen du skrivit är ogiltig, på den gatan bor bara terrorister!

Ditt pass är för fult/snyggt, du ser inte ut som ditt pass, vi kan inte ta in dig. 

Men, mitt största problem när jag väl kom dit var att jag inte förstod vad denna man i uniform sa. Han mumlade, och jag har inte hört engelska på tre månader, ännu mindre pratat, så det blev svårt att förstå och uttrycka sig. Sedan blev jag runtsjasad till olika stop och de röntgade min väska en gång extra.  Väl igenom alla dessa kontroller förbereder jag mig på ett känslomässigt möte med systern utanför utgången. Jag kommer ut, folk runt omkring mig möter folk, jag tittar runt efter en kort figur, men ser ingen. Jag känner hur en ny oro börjar sprida sig. Hur ska jag lyckas ta mig hem till henne? Hur kan jag få tag på henne? Var kan hon vara? Lugnar mig med att hon säkert bara fastnat på jobbet, eller i rusningstrafiken. Står ändå och oroar mig, som sjutton, men tillslut kommer den där lilla figuren gående genom dörren. Då kommer det känslomässiga mötet. Men lite av ett antiklimax. Båda visste ju att vi har något att jobba på, och det delvis är därför jag åkt över Atlanten. Så den där hoppande glädjen infann sig inte. 

Så fort vi kliver utanför dörrarna till flygplatsen slås jag av det andra Boston möter mig med; värme och Hög luftfuktighet. Jag hade på mig massa kläder för att det var kallt hemma och på planet, alltså dubbla tights, yllekofta och långkappa. Inte den bästa kombinationen. Vi åker hem till systern, släpandes på mina väskor och jag håller på att smälta bort trots att klockan är åtta på kvällen. 

Första dagarna hos Anna blev mer Anna+ än Anna. Redan första kvällen kommer Remy och äter middag med oss. Han är jättetrevlig och väldigt lätt att umgås med, men sedan kommer han och äter frukost med oss också. Det kändes inte alls som om jag fått landa med Anna. Det är nämligen svårt att vara den tredje personen när två av tre är tillsammans. Kanske är det bara jag som är överkänslig, men det känns som om de mest pratar med varandra, till varandra. Remy var sjysst och pratade Med mig, men det blev som om Anna och jag pratade genom honom. Sedan gillar jag inte heller hur ett par ju liksom kan vara nöjda med att bara vara tillsammans, typ vara i ett rum och ha någon typ av kroppskontakt, typ hålla en hand eller nudda på något vis. Det är nog med kommunikation för dem. Men att vara med som den tredje personen då är väldigt svårt. Det blir som två olika umgängen, jag med mig själv eller datorn, de med varandra. Jag tycker att det är ett jättedåligt och osjysst beteende, som inte skulle accepteras om man var tre vänner. Om det skulle ske med tre vänner skulle de två antingen göra det medvetet för att frysa ut den trejde á la fjortis-style, eller omedvetet, för att man synkar. Men hur som helst skulle det inte vara okej. Men plötsligt när det är ett par så är det okej att typ pussas och ha fokus på varandra när man är med andra. Det är något jag inte förstår. Speciellt eftersom inte alla par beter sig på detta vis. Vissa klarar av att ha hyfs och tänka på att man är fler i rummet och umgänget, och att hur man beter sig faktiskt påverkar andra. I allra högsta grad.

På fredagskvällen gick vi först på ett vernisage, det var ganska så litet men mycket folk, så Anna blev trött på det och gick ut ganska snart. Vi satte oss på en trapp, kollade lite på grejer jag köpt, men det kändes hela tiden som om Anna var halvt frånvarande och egentligen bara väntade på att Remy skulle ringa. Vi var där med en av Annas kompisar, och han kommer ut, då passa Anna på att gå iväg och ringa R, lämnar alltså mig och denna kille, som jag inte vet något om ståendes utanför en tvålaffär. Inte heller säger hon att hon ska bara gå och ringa R, utan hon försvinner bara. Vi beslutar oss för att röra oss hemmåt för vi skulle möta några och ta en öl på en pub nära där vi bor. Anna och jag tar en kopp te på vägen, pratar om ganska bra saker, och jag fick lite känning av Anna istället för Anna+, men även då, under ganska så lång tid pratar hon med R på telefon, och det är inget supernödvändigt, utan lite småprat, alltså var det Anna+ och inte Anna. Jag börjar  bli less på att vara andraprioritet. Jag är bara här i tolv dagar, han är här 300nånting dagar, de jobbar tillsammans. Jag undrar om det är för mycket begärt att man får lite prioritet. Speciellt eftersom relationen är som den är. Men det kan jag ju inte säga. 

Kvällen slutar i ett stort stort bråk. Vi sitter som bäst och diskuterar feminism, men så kommer vi in på något om grupper. Anna avbryter mig då, på Svenska och säger; Du vet inget om det där, du har gått för långt. 

Jag förstår ingenting, jag hade sagt typ en mening, som visst, var lite oklart formulerad, och kanske skulle kunna bli tolkad på fel sätt. Men är det nödvändigt att bli så arg? Jag ville bara gå därifrån, jag kunde inte prata, inte se på henne, då hade jag börjat gråta. Men jag kunde inte springa därifrån, för då skulle jag skapa drama. Onödigt drama. Då tycker jag ju synd om mig själv, tar på mig offerrollen, som alltid. Det blev verkligen en spänd stämning. Vi pratar svenska, men alla fattar att det är ett bråk. 

Vi bestämmer oss för att gå, Anna försöker låtsas som om inget hänt. Lägger blommor på sin kompis cykelsadel. Jag är fortfarande sammanbiten och ledsen. Förstår inte alls varför hon sa det. Det kändes som om hon först och främst utnyttjade en maktposition med att vara äldre genom att låta nedvärderande, byta språk och avbryta. Nedvärderar min utbildning genom att säga att jag inte har någon aning om vad jag pratar om, därmed har jag slängt bort 180000, två sommrars och ett års hårt arbete och två års studier. Det vet hon som är biofysiker. Hon vet precis vad jag pratar om när jag pratar om grupper. Jag skulle prata om Justice as difference. Gruper har sin egen etik moral och uppfattning om rättvisa. Hon trodde tvärt om. Hon lyssnade inte ens klart. Blev arg, ansåg sig veta bättre och ha rätt, och avbröt därför. Hon gör mig till åtlöje, inför alla sina vänner. Det går inte över för att hon säger förlåt jag missuppfattade dig. Det går inte att borsta bort på fem minuter. Det är något som fortfarande gör ont. Men det går ju inte att förklara för henne. Jag försökte förklara det på vägen hem, när hon var sur på mig för att jag fortfarande var sur. Hon tyckte att hon sagt förlåt och att det då borde vara ok.  Massa gammalt groll kommer upp. Hon tycker att hon alltid får skulden, jag kan inte hjälpa att säga att denna gång har hon faktiskt skulden, och det har ingenting med något tidigare eller annat att göra. Trots att min reaktion ju ändå till viss del antagligen berodde på gamla relationer, skulder och känslor. Hon går iväg, jag går upp. R har hela tiden gått några meter framför oss, men vet nu inte vad han ska göra. 

Nästa dag har Anna dukat upp superfrukost på deras lilla frukostveranda. Som ett förlåt, men nu lämnar vi det här bakom oss. Vi nämnde det lite, redde ut lite. Men lämnade det ändå. Hon tyckte synd om R för att vi hade bråkat, alltså fortfarande Anna+, även under denna försoningsfrukost. 

Grejen med det är att jag blir ju svartsjuk. Svartsjuk på två nivåer, först att jag inte kan få vara hennes fokus, inte ens när jag är här under kort tid. Det känns då som om hon inte värderar att ha mig här, om hon inte ens under några dagar, timmar, kan fokusera på något annat än R. Jag försöker vara förstående, men det är svårt. Hon är ju mitt fokus. Jag har inget annat att fokusera på. 

Det andra är att jag också vill ha någon att fokusera så på. Eller att jag vill vara någons sådant fokus. Vän eller kille. Jag försöker ju fokusera på den jag är med, de jag gillar. 

Det här går aldrig att säga till henne. Jag försökte lite i söndags när vi skulle till stranden. Jag ville typ att vi skulle åka själva, så att jag fick vara med henne under en lite längre period, en period som inte var en mellan period där vi väntar på att träffa R. Hon tyckte det var ok först. Men sedan efter att vi varit ute och sprungit säger hon att det känns konstigt att inte fråga R, för de har pratat hela sommaren om att åka till den stranden. Jag vet inte vad jag ska svara, men det blir ett; men då blir det väl som om ni åker dit och inte vi. Hon svarar att så behöver det ju inte alls vara, vi kan ta en promenad själva om vi vill det. Jag Hm:ar, hon säger att hon ändå vill kolla med honom. När vi sedan står och fixar matsäck går hon iväg ett tag, ännu en gång utan att säga att hon ska ringa R, kommer sedan in och säger att det är helt ok, att han förstod. Det gör ont i mig att hon måste kolla med honom om det är ok att han inte är med, men bara kollat med mig en gång om det är ok att han är med. På båten tog jag upp det igen, försökte att lägga fram det på ett o-argt sätt. Säga att det är obekvämt att vara tredjepersonen, att jag skulle uppskatta om hon hade kollat mer med mig om det är ok att R är med. Bara för att visa att hon är medveten om att hon tullar på vår tid, och vår relation. Hon kontrar med att det känns som om de kommer vara tillsammans resten av livet, och att vi då kommer vara familj och att hon bara vill att han och jag ska lära känna varandra, jag tänker att det vore sjysst att lära känna henne också. Kanske innan jag lär känna hennes kille. Eller att jag får lära känna Anna och inte Anna+. Jag säger att jag inte har något emot att lära känna honom, att jag gillar honom mycket, men vill ändå vara med henne, få vår relation att landa. Försökte också få fram det där om att vara tredje person, utan att låta för arg. Men hon tyckte inte att det var så mycket att diskutera, och att jag lät arg. Men det hjälpte att ha lättat mitt hjärta, för jag gick runt och tänkte på detta hela tiden, fick ont i huvudet av det. 

Stranddagen blev rätt bra tillslut. Vi pratade, och äntligen fick jag Anna och inte Anna+. När jag väl fått min Anna är det mycket lättare att hantera Anna+, jag behöver bara känna att jag och vår relation finns, står av sig själv och att jag någon gång kan få vara lite i fokus.