Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och Måndag

Det har varit en otroligt dålig måndag, jag har inte fått något gjort alls.
Kanske är det som vanligt på måndagar, det är en långsam start på veckan. Jag har googlat information om Gambia, jag har ringt takläggare, sorterat papper och ätit lunch i solen.
Just det där med att ringa takläggare är jag iochförsig ganska stolt över. En firma kom förbi i helgen och gav ett pris, och hade egentligen tänkt att inte fråga andra för denna firma har jag fått rekommenderad av en kollega. Men så bestämde jag att vara vuxen och ta ansvar och ringde på två andra firmor också. För rekommendationen är ju att få tre prisofferter. Den ena kommer imorgon och den andra på torsdag. Det är lite läskigt för det handlar antagligen om mycket pengar, och jag har ju ingen aning alls om hur en utvärderar kvalitet på takläggande. Men jag känner att jag får många många vuxenpoäng av detta.

Emilou och inneboenden

Jag var trött igår.

Min inneboende har varit här den senaste veckan, och jag tror att vi hittat ett okej sätt att bo tillsammans äntligen. Men så kommer kommentarer som jag vet inte är menade att att svida, men de stör mig.
Exempel 1. Hon lämnar ofta sin disk bredvid spisen. Just at hon lämnar disken har jag kommit över. Men så här om dagen hade jag lagat mat som hade stänkt lite olja- helt naturligt under stekning. Men så när jag var klar så flyttade hon sin disk till diskhon med kommentaren: 'dessa är antagligen greasy nu.' Men hon gjorde inget åt det mer än att flytta dem till bredvid diskhon. Jag tänkte att hon skulle diska dem senare kanske, men nästa dag stod de kvar och hon hade tagit ut en ny tallrik och bestik att återanvända, men lämnat dem längre ifrån spisen. Hennes kommentar och beteende fick mig liksom att känna att jag på något sätt smutsat ned hennes smutsiga disk och att det var ett problem och att hon nu undviker att lämna det där så att jag inte smutsar ned det igen.
När jag skriver ned det så här så ser jag ju att det inte alls är så, utan hon anpassar sig till en situation utan att egentligen göra drama över det. Visst att hon flyttar på disken för att slippa få den smutsig, men hon anklagar inte mig för det.

Exempel 2. Hon kommenterar mitt beteende hela tiden. Igår när jag kom hem sa hon 'du kommer hem sent'. Klockan var 19.30. Sedan frågade hon om jag ville äta i vardagsrummet för att hon hade tvättmaskinen igång. Det kändes lite konstigt att hon typ gav mig tillåtelse att äta i mitt vardagsrum. Lite senare var jag ute och rökte och hon tittar ut genom dörren och säger 'det luktar som om du behövde en ordentlig paus'. jaha? Jag vet att dessa kommentarer inte är illa menade, men jag förstår inte varför hon behöver kommentera detta. Kankse är jag känslig för kommentarer om mig och mitt beteende, men jag tycker också att dessa är helt onödiga.

Jag gör säkert också saker som är störande ibland, det gör vi alla. Men det är skönt att hon åker till Leeds på söndag.

Emilou och en snabbis

Oj.
Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev här. Våren sprang förbi, och halva sommaren likaså. Det var mycket resor och mycket jobb under den tiden. Det var många bollar i luften, mycket osäkerhet och dörrar som kanske var öppna. Nu har ju saker och ting fallit på plats lite mer. Inte på det där lugna, allt har ordnat sig så bra sättet, utan jag vet vilka dörrar som är öppna och vilka som är stängda. En dörr leder ju till Afrika, och en annan är min alldeles egen dörr till lägenheten här i Newcastle. Ingetdera är optimalt, men det är det som är bäst just nu av de möjligheter som ligger framför oss.
Men det jag tänkte meddela var en lite mer värdslig observation. Jag har inte tränat på i princip hela juni, jag har gått på lite yoga men inte mycket mer än så utöver min vardagscykling till jobbet. Och trots att jag just haft semester och alltså slappnat av (jisses så skön och fin semestern med D var!) så har min kropp nu börjat strejka. Jag har ont i ryggen, nacken och armbågen, och jag tror att det har att göra med att jag inte tränat. Jag skulle gått på bootcamp ikväll, och såg riktigt fram emot det, men fick ingen bekräftelse från tränaren så jag jobbade sent istället. Kände bara att jag behövde dela med mig av det.