Emilou och jag måste nog jobba på mina värderingar

Igår cyklade jag förbi en tvättomat som det låg brinnande kläder utanför. En vid medelålers kvinna stod utanför och såg upprörd ut. Min första tanke var varför skulle någon sätta eld på tvätt? Min andra tanke, och detta skämms jag för, var att denna kvinna satt eld på någon annans tvätt, kanske någon som inte tömt maskinen snabbt nog, och helt ärligt tänkte jag att det skulle kunna vara en rasistisk grej. Typ; de där muslimerna/polackerna/pakistanierna/ afrikaner/generellt folk som inte ser ut som en vit brittisk arbetarklass vet inte hur en beter sig i en tvättomat, så då måste de typ bestraffas. Sen tänkte jag att hon kanske var mentalt sjuk på något vis, och att hon satte eld på sin tvätt i någon typ av psykos.

Det tog väldigt lång tid tills jag förstod att det ju var hennes tvätt och att det antagligen var torktumlaren som satt eld på den.

Den mest logiska och sannolika förklaringen var inte det första, andra eller tredje som kom till mig. Och eftersom jag trodde att kvinnan hade någon typ av skuld i det hela gjorde jag ju heller ingenting för att hjälpa henne. Det var föresten inte många alls som gick fram för att hjälpa.

Vad är det som gjort att jag, som är välutbildad, kritisk och någolunda empatisk, inte ser den logiska situationen och hjälper till? Jag läser verkligen inte sensations nyheter, jag försöker att inte döma folk, så var kommer denna konstiga uppfattning från?

Kanske är det så att jag i min mediakonsumption ändå ser knäppgökarna, men genom att den media jag följer fördömer dem? Så därmed får jag en bild av att den vita arbetarklassen här i England är lite knäpp och rasistisk. Visst att det finns knäppa och rasistiska personer i vita arbetarklassen, men precis som att jag fördömer dem för att de dömer folk av annan hudfärg eller som inte ser ut som dem måste ju jag lägga av med att döma dem för att de råkar vara vit arbetarklass. Det är verkligen en svår och jobbig insikt att jag är typ lika småsint som de jag fördömer. Jag måste verkligen jobba på mina värderingar.

Emiloy och the fear

Rädlsan för att bli arbetslös har plötsligt slagit mig. Jag hade möte med min chef igår och han sa i princip att jag borde börja söka jobb.
Vi har en ansökan kvar att hoppas på och han har sagt att han eventuellt kan fixa förlängning, men igår sa han att det kan bli svårt.
Så plötsligt är jag rädd att stå utan arbete i januari nästa år. Och jag spenderar morgonen med att kolla på jobb. Och inser också att det är nu lektor jobben utlyses så det kan hända att jag missat den möjligheten. Inte för att jag varit så sugen på det ändå. Men det suger att missa möjligheter, speciellt eftersom det är för en lektortjänst som mitt CV passar bäst.
Det är konstigt hur jag nu när jag äntligen kommit till en plats i projektet där jag känner att jag inte har något emot att jobba vidare lite så är inte det möjligt och jag måste söka jobb. Det är i stor konstrast till alla de mornar jag suttit och kollat på jobb som utvägar för mig.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou och tvekan som alltid kommer tillbaka

Jag har en otroligt lyxig situation. Jag har kontrakt i två år till, jag jobbar på ett projekt som är väldigt relevant för dagens samhälle, något som jag typ bryr mig om, det finns möjligheter att resa, jag har flexibla arbetstider och mycket semester. För post-doc liv så har jag det otroligt bra förspänt. Jag jämför såklart med D, Rafi, och de som jag delar kontor med som undervisar på rullande kontrakt från termin till termin. De vet inte nu om de faktiskt kommer att behövas, eller hur mycket de kommer behövas nästa termin. Och över sommaren har det inget alls.
Men samtidigt som det ger mig en trygghet så gör det mig också enormt stressad. Jag måste utnyttja denna möjlighet till max. Jag har tid att publicera, så jag måste publicera. Jag har tid att lära mig nytt, så jag måste lära mig nytt. Jag har tid att bygga nätverk för framtida pengar, så jag måste nätverka. För i slutet på denna post-doc så borde jag vara framgångsrik. För jag har haft det bra förspänt. Jag har haft det lyxigt. Jag borde vara som de där andrjaa från min årskull i Sheffield, de har ju publicerat och lyckats spela det akademiska spelet.
Så alla de problem jag har med min chef, mitt självförtroende, att jag inte publicerar, med projektet, de problemen ligger hos mig. Det är jag som måste lära mig hantera min chef, motgångar, tänka bättre, jobba hårdare, slösa mindre tid, vara bättre helt enkelt.
Jag försöker bli bättre. Jag försöker bli en bättre forskare, jag försöker bli mer effektiv, försöker bli smartare, försöker vara positiv, reflekterar, tänker framåt-bakåt-höger-vänster. Prioriterar sätter mål, gör listor, tänker på hur varje sak jag gör kan hjälpa mig i framtiden att uppnå det där..... Ja vadå?
Vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Idag hade jag ett möte med min chef då vi pratade om min artikel, och jag kände mig så himla dum och osofistikerad. Utan hjärna och intellekt. Så jag tänker att den akademiska vägen kanske inte är för mig. För jag har ju också blivit kritiserad för analysen. Så det finns ingenting som är bra i den där artikeln som en gång i tiden var min avhandling.
Men jag vet ju också att just nu så kan jag inte bli tjänsteman, i Sverige. Det där som såg ut som drömjobbet, men som jag med tiden undrade om det egentligen var så himlans bra egentligen. Det där med att vara tjänsteman har jag ju provat förut men varken lyckats eller trivts så bra med.
Så vad vill jag egentligen? Var är jag på väg?
Jag har hittills följt en ganska enkel väg, inte enkelt på ett sätt som att det har varit räkmacka och inget arbete, utan jag har följt en väg som är lätt att ta, ett steg följer naturligt efter ett annat. Jag har lyckats bra i skolan och då var det ju självklart att plugga på universitetet, på universitetet gjorde jag bra ifrån mig och då var det självklart att fortsätta med master och doktorera. Jag har gjort dessa val för att det förväntats av någon i min situation, men jag känner nu att jag inte egentligen såg några alternativ och därför egentligen inte gjorde ett val att gå den vägen. Men nu när jag inte längre lyckas så bra så att vägen ser spikrak ut, eller inte trivs så bra med vägen som jag just nu promenerar på. Hur gör jag då? Hur bestämmer jag mig för vad det är jag vill göra? När egentligen världen ligger öppen för mig, hur vet jag då vad jag vill göra?

Emilou och så kommer sentimentaliteten

Trots att denna lägenhet varit lite av en mardröm så känns det plötsligt väldigt sentimentalt att lämna den. Nu plötsligt tycker jag inte att det är så problematiskt att köket och badrummet är så små. Att badrummet är så slitet. Att mattan är ful brun. 

För nu är det varmt i lägenheten, vi har inget mögel och det är en fin sommarkväll där jag hör fåglarna kvittra genom de öppna stora fina fönstren. Nu bryr jag mig mest om att den här lägenheten är den där jag och D bodde tillsammans, vi levde tillsammans. Det var inte alltid lätt, men det känns som att vi äntligen kommit ut på andra sidan och då är det dags att flytta isär. Jag kommer sakna honom mycket.  Jag kommer sakna att bo med honom. 

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou vem var jag då och vem är jag nu?

Jag vet inte om det är en sluta skolan grej som hållit i sig ett år nu, men jag lider av någon typ av konstant identitetskris. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var och hur jag vill bo, vad jag tycker är roligt att göra, hur jag vill att mitt förhållande ska vara. Och mitt i allt detta tycker jag att jag blivit en ganska dålig människa. Småsint, krass, dömande och egentligen i grund och botten väldigt osäker. Det känns inte som att det är jag. Men vem är jag då? Det kan jag inte riktigt svara på.
Jag tänker tillbaka och försöker komma underfund med vem jag var förut, eller hur jag kände mig förut. När jag flyttade till Sheffield hade jag nog lite samma identitetskris, och när jag flyttade till Soton. Så kanske är det bara att jag är ny på en plats och då känner mig lite borttappad.
Men jag tror att det kanske också nu har att göra med att det känns som om jag nu måste fatta massa avgörande beslut. Jobba på att publicera. Köpa lägenhet. Jobba på att bygga upp ett akademiskt och icke akademiskt CV. Jobba på mitt förhållande. Skaffa kompisar. Ha hobbies. Ok, de sista är kanske inte direkt livsavgörande, men de påverkar mitt liv just nu.
Men för att jag är så förvirrad över vad jag vill och vem jag är så känns det som om jag blir omkringknuffad; följer andras viljor och åsikter utan att egentligen ha någon aning om eller tid att reflektera över vad jag vill.
Och då slår jag bakut. Jag blir sur, lättirriterad och argumentativ. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men på något vis så måste jag lösa det för jag gillar inte riktigt hur jag beter mig just nu.

Emilou och om jag inte var akademiker vad skulle jag göra då?

Att vara akademiker har blivit svårt för mig. Att det är svårt att vara akademiker är kanske inte en nyhet för de flesta, och jag skulle verkligen inte vilja påstå att det alltid varit lätt för mig. Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om detta verkligen är rätt jobb för mig.
Det handlar om situationer då jag kännt att jag verkligen är ute och cyklar. Saker som jag trodde att jag hade koll på, men som det gång på gång slängs i mitt ansikte att jag verkligen inte har koll på. Det handlar om enkätdesign, data analys, koncept formulering, teori, politiskt deltagande, ungdomars aktivism osv. Alltså allt som jag byggt upp någon typ av akademiskt självförtroende runt.
Det kanske är så här att börja ett nytt jobb. Alla kanske känner sig lite osäkra på vad de gör och kan när de kommer till ett nytt ställe och nya arbetsuppgifter. Sen ska vi ju inte glömma att jag ju också gått från att vara student till att jobba som akademiker.
Även om det är vanligt att känna såhär så är det inte kul. Det känns liksom som om allt jag byggde upp under min avhandling, som jag trodde hade ett värde utenför avhandlingen, nu blivit sönderslaget, nedvärderat och mengingslöst. Och det värsta är ju att det är MIN hjärna som kommit på de här sakerna, så när folk säger att de inte gillar det eller att det är dumt elelr dåligt, då säker de ju egentligen att de inte gillar min hjärna, och därmed att jag är ointelligent. Ja, detta är ett fullt logiskt argument. Eller kanske inte för det är ju min hjärna som kommit på det.
Kanske måste jag bara bygga upp tjockare hud och låta dessa grejer rinna av mig. Men jag vet inte om jag pallar. Eller såhär, om det är del av att vara akademiker att publicera, och för att publicera så måste du exponera ditt arbete för dina kollegor, och detta innebär att ditt arbete (läs hjärna) granskas in i minsta detalj, rivs upp, trasas sönder, krossas, slängs upp i luften för att sedan inte ha någon mening alls. Och där står du alladeles själv, ensam ansvarig för detta arbete (läs hjärna), du är den enda som försvarar det, den enda som bryr sig. Dina kära kollegor ger 'konstruktiv kritik' som egentligen är att först säga att de inte förstår varför du gör det, att de inte förstår vad det är du gör, att de antingen skulle gjort det annorlunda, eller inte ens brytt sig om att göra det från första början, och det som är konstruktivt är att de i slutet säger något om att det är väldigt intressant. På akademiker språk  betyder det att de egentligen inte bryr sig alls.
Om det är detta som krävs för att vara akademiker, då vet jag inte om jag vill vara med. Men frågan är om jag inte vill vara akademiker, vad gör jag då?

Emilou och Battersea Bridge

Vi åkte till London i fredags, vi hade biljetter till en Rudimental konsert. Med alla London tjejerna. Han skulle träffa dem för första gången, och vi hade Ms lägenhet för oss själva hela helgen och allt var upplagt för en fantastisk helg. Vi hade planer för lördagen, skulle till spitafield market och äta på viatmemesisk restaurang. Konserten var bra, han kom bra överens med tjejerna. Men någonstans i mitt huvud så var jag helt övertygad om att han var på väg att göra slut.
Vi börjar gå hem från tjejerna till Ms lägenhet, det regnar och är typ klockan tre på natten. Någonstans mellan battersea park och battersea bridge så ändras vårt samtal. Jag vet inte vad som föranledde det, men mitt på Battersea bridge, med utsikt över hela London under en fullmåne så säger jag att det känns som om han kommer göra slut. Han svarar I'm not in love with you och där på Battersea bridge börjar de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Emilou och att väga upp

Jag lovade ju att det skulle sluta vara en kärleksblogg, så nu för att väga upp så delar jag med mig av.... Fredagsångesten!
Jag har ju varit sjuk med olika sjukdomar ganska konstant den senaste en och en halv månaden, och som om det inte var nog med ångest och oro för varför i hela fridens namn jag är sjuk hela tiden så vaknade jag dunderförkyld i onsdags. Så de senaste två dagarna har jag mest tyckt synd om mig själv och velat ha någon som tycker synd om mig också.
Men det kan väl D, tänker du säkert nu. Och det är väl det jag också önskade, men av någon anledning så när han kom förbi idag så var vi så där dåligt osynkade igen. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt, det regnade och var kallt. Och i situationer som idag så undrar jag hur hållbart det egentigen är. Och om jag kommer kunna/vilja se när det har gått för långt.
Idag var första dagen på två veckor som vi kunde ligga, men vi gjorde inte det. Vi har varit tvungna att hålla tillbaka i två veckor, (vilket varit bra i viss mån för det har lett till att vi umgåtts ute och med kompisar och att typ alla vet nu), så man skulle tro att vi hade velat hoppa i säng direkt. Men icke. Vi kanske ville, men liksom tog inte initiativet. Jag var ju sjuk han var ju trött. Och känslan av vad fan är det här egentligen? förstärktes.
Så förkylning, osynk och inget ligga; välkommen till min fredagsångest. Och det är redan innan vi har börjat prata jobb och politik.
Jag vet ju att det är tillfälligt, att det kommer gå över, och förstärks av att jag inte kan gå ut och distrahera mig med kompisar eller ut och springa. Men uschamig denna känsla är fanemig inte rolig.

Emilou och magplask

Så svarar jag so we kind of maybe agree then?
Och tänker att vi är överens om att vi gillar varandra.
Men så svarar han. We've both had similar thoughts on this, and it is only natural when two people are as close as we are in terms of the amount of time we spend communicating. Like I said, it is a friendship I really value and it is nice we are on the same page about this.

It is nice we are on the same page about this.

No we are not you arrogant fuck.

var det jag ville säga, men det gjorde jag inte. Jag sa som det var. Och sa att jag inte kunde fortsätta som vi gjort. Jag behövde paus för att really be on the same page. Och nu har jag ångest. Orkar inte ens tänka på alla implikationer av detta. Att jag ännu en gång är kompis. Inte den som blir vald. Det spelar ju liksom ingen roll att jag väljer. För det blir aldrig ömsesidigt.

Emilou has got that summertime sadness

Ja, det kändes så ett tag under sommaren och nu har den ju övergått i autumn sadness också. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller gör längre. Och då är det svårt att motivera sig att jobba hårt.
Jag önskar att jag om kanske ett år eller så kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och skratta åt det. Jag försöker skratta åt det nu också. Men det är svårt, för det blir mer utav ett uppgivet jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-skratt än ett oj-herre-gud-vad-världen-kändes-jobbig-då-skratt. Det är verkligen inte som om jag skrattar eländet i ansiktet. Jag hoppas att jag snart kommer att klättra upp ur detta jävla hål. Att vi alla ska komma ur det. För det verkar inte bara vara jag som snurrar runt i botten på något mörkt och tungt.
Jag tränar bort det. Och det går väl bra ett tag. Men så går en helg och jag tränar inte. Då försvinner endorfin bufferten och jag börjar måndagen med att gå med gråten i halsen och vara på väg att börja gråta för att min syster ringer mig. Inte utav glädje utan för att jag är ledsen. Någonting hugger i bröstet. Trycker.
Ledsen över att hon som brukade göra mig till en bättre person, känna mig bättre och vilja vara bättre, att hon nu inte gör mig till en bättre person, utan snarare sämre. Jag mår sämre och är sämre med henne nu.
Jag vill att det här ska gå över nu. Jag vill att det ska sluta kännas så här. Det har kännts så här lite för länge.Det måste vara nog snart.

Emilou vill inte

Ja nu sitter jag här igen med en uppsats som ska skrivas till på söndag. Har massa spridda tankar och ideer, men inget konkret. Det enda konkreta jag känner just nu är att jag har ont i huvudet och halsen. Och så den där ångesten över att skriva. Ja, den är ju bekant. Så helst av allt skulle jag vilja slippa. Och så kommer jag på att jag har en till grej att skriva till på söndag. Och vill ännu mindre. Jag håller på att bli sjuk, och då borde man väl slippa jobba? Men så har jag ju dilemmat att antingen vila och kanske bli frisk, eller jobba och få det gjort innan jag blir sjuk på riktigt.
Hjärna eller känsla. det eviga dilemmat.

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

Emilou och passionen

Jag minns för ett år sedan då jag fortfarande kunde tala mig varm om min forskning. Då det var det jag brann för. Det var min stora passion, och jag var så lycklig över att jag fick jobba med det jag kände så starkt för. Jag vet inte riktigt när jag slutade känna så, men någon gång under året tappade jag bort det där jag brann för.
Jag tror att det har att göra med att jag professionaliserade min passion. Det blev liksom ett jobb, som jag inte skulle ta med mig hem. Ett jobb som bara var ett jobb.
Folk sa åt mig att jag hade tid, att jag var bra, att jag utvecklades, så jag vallades in i en lunk där jag helt plötsligt började tacka ja till en massa andra saker, och tappade bort det där jag skulle göra egentligen. Forskningen som jag brann för.
Och så kom sommaren med alla sina distraktioner i form av kille, konflikter och konferens. Det var examinering, föräldrar och grillning.
Sen var det plötsligt oktober och det hade gått ett år sedan jag gav mig ut på min egen forskarbana. Banan utan några riktiga vägskyltar, där jag fick köra hur fort eller långsamt jag ville, och åt (typ) vilket håll jag ville. Detta gjorde att jag gled åt alla håll och kanter och inte riktigt blev stimulerad någonstans. Och när sommar distraktionerna drog iväg mig på helt andra banor, ja då blev det fel. Forskningen var inte kul längre, bara jobbig. Allt annat var roligare att göra än att läsa och skriva. Till och med att göra datainput (eller så var det för att jag fick betalt att göra det som det var lättare att göra)
Jag tror att jag måste gräva ned mig lite i böckerna igen. Jobba långa pass, långa dagar så att jag får något gjort. Jag måste få tid att gräva ned mig i det som intresserar mig igen. Fokus. Jag behöver lite fokus. Då kanske jag får tillbaka passionen och börjar tycka att det är kul igen.

Emilou vill inte

Jag håller på att skriva en ansökan för en praktikplats på regeringskansliet när i England. Och jag har svårt att få till det. Då bloggar jag istället. Då facebookar jag istället. Då vill jag inte. Men jag vet att jag behöver det. Jag bestämde mig nämligen att söka denna praktikplats när jag kände mig som mest klaustrofobisk här i soton. Så jag måste söka. Jag vill ju det egentligen. Vill allra helst få det. Jag behöver det. Men om jag inte får till det får jag det ju inte. Och då kunde jag ju lika gärna ha låtit bli att söka. Eller?
Nej så är det ju egentligen inte. Det är alltid värt att söka. Och jag har ju blivit peppad av två personer att söka. Så ta tag i det E!

dagens insikt 24: Det blir bara värre

Jag såg just på facebook at en av mina gymnasiekompisar har gift sig. Det verkar som om jag kommit in i åldern då en del av mina vänner skaffar kids, gifter sig och gör hela vuxengrejen. Det poppar upp ungar och ringar lite här och var när som helst.
Och varje gång så blir jag smärtsamt medveten om att jag ju inte ens har en kille. Inte ens har haft ett långvarigt förhållande, om man inte räknar min kille jag hade när jag var sex år, vi var faktiskt ihop i ett helt år. Men det kan nog inte räknas. Så jag är inte med eller ens i närheten av den där klubben, och det gör ont varje gång jag ser det. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill vara med i giftas klubben, men jag vill ha någon som jag skulle vilja gifta mig med.
Men så tänker jag att det ju ännu inte är så farligt, jag har ju ändå en massa vänner kvar som både är i par utan barn och ring och en hel massa singlar också. Men tänk om 10 år, när jag är 34 då kommer det se helt annorlunda ut. Då kommer säkerligen de flesta av mina vänner vara gifta och kanske ha ett barn eller två (de som har börjat redan nu menar jag). Så det är väl egentligen bara att vänja sig, för det blir bara värre.

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?