Emilou och det här med sociala medier och att stänga av

I min värld är det ganska vanligt att folk klagar över att de har för mycket distraktioner och intryck från emails, sms, sociala medier osv. Så det är ganska vanligt att de stänger av vissa kanaler.
Jag är kluven till detta.
För mig är sociala medier, sms, whatsapp osv. ett jättebra sätt att hålla lite koll och kontakt med mina kompisar som jag flyttat ifrån. Det utvidgar liksom min umgängeskrets till lite mer än de fåtal jag hänger med där jag för tillfället bor. Och om folk då stänger av, eller liksom säger att det är besvärande för dem, så känns det liksom lite dissigt.
Men jag känner ju också av stressen från sociala medier. Eller att det är så himla lätt att bli distraherad, och att det blir lite mycket intryck. Det är ju inte heller så att det en ser på sociala medier alltid är sanningen, utan en mer polerad version av den, eller de baksidor som väljer att visas. Och kumulativt så stressar ju det också, alla har så fina hus, resor, liv, fina bilder. Och jag misslyckas med allt.
Det klart att det är skillnad på information och informaiton, ett sms från en familjemedlem är ju mer värt än ett sms från någon du typ känner i en grupp chat. Men ibland känns det som om de som stänger av liksom inte gör den skillnaden, utan stänger av allt. Och det känns onödigt dissigt.

Emilou och det här med par

Jag har ju en liten störning på par som är väldigt pariga, som liksom hänger mer med varandra än andra när en är i en grupp med dem.
Jag har många kompisar som är så som par, och jag gör verkligen mitt bästa för att inte vara så med D. Jag har en ganska ny kompis som är jätte bra på att hitta denna balans. Jag har hängt med henne och hennes kille ett par gånger och det har alltid varit jätteroligt. Och här om dagen kom jag på att det var lite för att hon inte bara frågade om han kan vara med på våra planer, men också för att hon frågar om jag vill hänga med på deras planer ibland. Och det är en så sjysst och inkluderande attityd som jag verkligen tror bidrar till att det är så lätt och skönt att hänga med dem.

Emilou och nostalgi?

Jag var i Wales i helgen och det var sista gången jag hälsade på D i Newport. Idag flyttar han sina grejer till en kompis vind, och på söndag flyttar han ut för gott.

ÄNTLIGEN!

Newport har minsann varit ett äventyr. Först med häftiga lägenheten, men som var iskall på vintern. Sen Crazy Tracys hus med alldeles för många inneboende, trasiga fönster, en lös diskho och dusch som läckte ned på en lampknapp på våningen under. Men det var också där D lärde sig laga fantastisk curry. Sedan flyttade han till ett hus som fortfarande var delat, men med trevligare grannar och bättre hyresvärd. Han köpte the Bug som gjorde att vi kunde åka på äventyr i Wales, och han kom alltid och hämtade mig på flygplatsen. Ett par gånger med en bukett blommor. Vi klättrade upp på Pen-y-fan i snö, sol, regn, och alla på samma gång. Vi promenerade på Sker stranden vid Tata stålverken, vi utforskade Bristol, Cardiff och Penarth. Trots att Newport inte är världens bästa ställe så är jag glad att vi upptäckt så mycket av den delen av landet. Jag har sett mer av det än jag annars skulle gjort.
Men det har varit jävligt svårt många många gånger att ha honom så långt bort, att jag varit så långt bort. Inte minst för att han inte alls trivits, på jobbet, i stan eller i sitt boende. Det har ofta känts ovärt på så himla många nivåer . Det har varit så jävla svårt att kommunicera, bry sig, och stå ut på distans. Svårt att stå ut med hans nedstämdhet, hans negativitiet och kritiskhet. Hans ogillande av jobbet, och hur det har dragit ned honom. Det har varit svårt att stötta honom i det när alla delar av hans liv är rätt så dåliga. Det har varit svårt att vara så långt borta. Men jag och vi hittade ett sätt hantera det, i alla fall lite bättre, och vi jobbar fortfarande på det. Det är ju inte som om det kommer bli lättare när han är i Gambia.
Så jag vet inte om det är nostalgi jag känner nu när flyttlasset går. Det finns ju kanske inte så mycket att vara nostalgisk över, men det är heller inte en lättnad för vi har ju en ännu större utmaning framför oss. Jag tänkte här om dagen på att jag ju tänker att jag åker och hälsar på i Gambia, och den tanken gjorde mig lite rädd och nervös. Tänk då hur D känner. Kanske är jag därför lite nostalgisk, för det vi lärt oss under Newport tiden, att vi ändå var relativt nära varandra, att vi hade våra egna utrymmen och liv igen, och hur det nog var bra för oss just då. Jag är definitivt nostalgisk över de resor vi gjort tillsammans, i Wales, sydvästra england och utomlands. Jag är stolt över hur vi växt genom att ha lite avstånd, men också orolig över hur mycket saker jag inte längre vet hur vi fungerar tillsammans. Som typ tvätt och vardags grejer, hur funkar det numera? Vi har ingen aning. Så jag är liksom lite osäker och nervös också.

Men jag är otroligt glad att han kommer ifrån sitt jobb och Newport. Jag kommer nog aldrig åka dit igen.

Emilou och being messy

Jag läste en artikel en women's glossy magazine om folk som är messy och hur dåligt det är att vara messy. Inte messy i meningen att en har det stökigt hemma, eller att en är slarvig, utan att en har ett messy privatliv som en delar med sig av hela tiden. Till alla.

Och jag insåg att jag ju är jävligt messy, i den bemärkelsen. Jag delar ofta med mig om mina tankar och problem i livet, kanske till för många och kanske lite för ofta. Jag blev efter detta väldigt medveten om detta drag hos mig, och jag insåg varför kanske vissa (speciellt britter) har svårt för det och därmed tar lite avstånd till mig. Så jag försökte ett tag att begränsa mig, och inte dela med mig av all till alla hela tiden. Men uppenbarligen är detta ett drag hos mig som är ganska grundläggande, för nu bloggar jag ju om det också.

Sen kom jag på att de personer som jag har svårt för är ju de som inte delar med sig av saker. De som håller allt personligt för sig själva, som inte delar med sig av saker de är med om eller sina känslor och tankar runt det. Jag tycker de är kalla och väldigt svåra att prata med. Jag har liksom ingen känsla för vilka de är som personer, hur de känner och tänker och kan därmed inte relatera till dem. Så att vara totalt non-messy är i min mening precis lika illa som att vara för messy.

Det klart att det finns ett mellanting, en situation då en delar med sig av nog att kunna relateras till men inte så mycket att det blir överväldigande. Sen beror det ju också på vem och var en delar med sig till. Jag tror att jag ibland delar med mig till fel personer, typ folk som jag inte är så nära och som inte är den typ av person som delar saker. Jag tror det helt enkelt beror på att de är som de är; jag har helt enkelt inget annat att prata med dem om för de delar inte med sig av saker. Då försöker jag ändra tonen på konversationen och prata om något privat (som egentligen inte är så personligt eller känsligt) för att försöka få någon typ av gemensam grund. Men jag fattar nu att det ju liksom är helt fel och blir jättekonstigt för dem. Jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att prata med dem.

Men jag tycker ändå att det är okej att vara lite messy, det är det som ger folk karaktär, det är det som gör att jag kan relatera till dem. Som gör dem personliga.

Emilou och det är inte spännande längre

Jag kanske är i skrivfasen some karaktäriseras av tvekan, självförtrodendekris och allmän ångest. Det har ju skett förr.

Men.

Jag tycker inte mitt jobb är så kul och spännande längre. Det har jag ju uttryckt förut också, men det är liksom en känsla som återkommer och består. Det känns så ovärt att hålla på med alla detaljer som behövs, hitta rätt ramverk och litteratur för att ge bakgrund till frågeställningen. Jag får mindre och mindre tillfredställelse från att bara skriva. Det är inte kul. Det är bara jobbigt. Det var länge sedan jag kände den där känslan av att jag skriver något smart och bra. Inte ens här på bloggen får jag till det särskilt ofta.

Det klart att det är jättebra och kul att få resa så mycket som jag gör, det är lyxigt att ha de resurser till kunskap som universitetet ger och att ha väldigt flexibla arbetstider är väldigt skönt. Men mestadels av tiden är jag själv med mina tankar. Och det är jävligt trist måste jag säga. Det tar också väldigt lång tid innan någon form av bekräftelse kommer, och då mest i form av en publikation som kanske läses av någon. Ibland presenterar jag på konferenser och får en bra diskussion efter, men oftast ställs bara konstiga kritiska frågor. Så jag har slutat bry mig så mycket om konferenser. Folk är också så nervösa med att dela insikter och tankar för att folk ska sno dem från en att det inte sker så mycket diskussion ändå.

Jag står nog ut ett tag till, speciellt eftersom jag ju fått förlängt kontrakt, men efter det måste jag ta tag i var jag vill att karriären ska ta vägen. Jag ska ju såklart inte sitta och rulla tummarna medans för att förbereda för en annan kariär, men jag tänker också utnyttja det jag har för tillfället till max.

Emilou och jag måste nog jobba på mina värderingar

Igår cyklade jag förbi en tvättomat som det låg brinnande kläder utanför. En vid medelålers kvinna stod utanför och såg upprörd ut. Min första tanke var varför skulle någon sätta eld på tvätt? Min andra tanke, och detta skämms jag för, var att denna kvinna satt eld på någon annans tvätt, kanske någon som inte tömt maskinen snabbt nog, och helt ärligt tänkte jag att det skulle kunna vara en rasistisk grej. Typ; de där muslimerna/polackerna/pakistanierna/ afrikaner/generellt folk som inte ser ut som en vit brittisk arbetarklass vet inte hur en beter sig i en tvättomat, så då måste de typ bestraffas. Sen tänkte jag att hon kanske var mentalt sjuk på något vis, och att hon satte eld på sin tvätt i någon typ av psykos.

Det tog väldigt lång tid tills jag förstod att det ju var hennes tvätt och att det antagligen var torktumlaren som satt eld på den.

Den mest logiska och sannolika förklaringen var inte det första, andra eller tredje som kom till mig. Och eftersom jag trodde att kvinnan hade någon typ av skuld i det hela gjorde jag ju heller ingenting för att hjälpa henne. Det var föresten inte många alls som gick fram för att hjälpa.

Vad är det som gjort att jag, som är välutbildad, kritisk och någolunda empatisk, inte ser den logiska situationen och hjälper till? Jag läser verkligen inte sensations nyheter, jag försöker att inte döma folk, så var kommer denna konstiga uppfattning från?

Kanske är det så att jag i min mediakonsumption ändå ser knäppgökarna, men genom att den media jag följer fördömer dem? Så därmed får jag en bild av att den vita arbetarklassen här i England är lite knäpp och rasistisk. Visst att det finns knäppa och rasistiska personer i vita arbetarklassen, men precis som att jag fördömer dem för att de dömer folk av annan hudfärg eller som inte ser ut som dem måste ju jag lägga av med att döma dem för att de råkar vara vit arbetarklass. Det är verkligen en svår och jobbig insikt att jag är typ lika småsint som de jag fördömer. Jag måste verkligen jobba på mina värderingar.

Emilou och tuesday blues

Ibland Ganska ofta, undrar jag hur folk ser mig som person, kompis, kollega, bekant. Mest för att jag försöker att lista ut varför vissa personer beter sig konstigt mot mig, eller varför jag inte blir inkluderad i grupper eller planer, eller varför det alltid är jag som föreslår kaffe/lunch/AW, och inte blir medbjuden när andra gör sådana planer. Jag glöms liksom ofta bort känns det som. Jag vill inte tro att det är för att jag anses vara en trist, fruktansvärd eller jobbig människa. Men den förklaringen snurrar ju alltid i huvudet. Så jag försöker ibland  ganska ofta komma underfund med om det är något annat med hur de ser mig, kanske tror de att jag är upptagen? Kanske tror de att jag inte äter lunch/dricker kaffe/dricker öl? Jag kommer alltså inte så långt i andra förklaringar.
Det värsta är att det sker med närmre folk också. Jag har hade en kompis från doktorandtiden som jag tyckte jag kom överrens jättebra med, hon kom och hälsade på här i NCL. Men så efter det så var det liksom inget mer. Jag ringde och smsade men aldrig något svar, aldrig någonting mer. Och jag förstår det verkligen inte. Visst, vissa människor växer man ifrån, men detta var ju så abrupt. Och jag var aldrig en naturlig del av en grupp i soton heller, jag ser nu på fb hon och en del jag umgicks med ibland där nu ofta hänger och är liksom en fin liten grupp. Jag blev aldrig del av en grupp där.
Jag må ha vänner och bekanta på många ställen i världen, men det är inte ofta jag känner att jag blir del av en grupp.
Kanske är det bara mina hjärnspöken, men ibland blir det uppenbart att det inte är så. Ofta är det ju så att det är bekanta eller kollegor som jag kanske inte helt föredrar att hänga med heller som det blir kallt med, så egentligen borde jag ju inte bry mig. Men det får mig ändå att undra varför jag blir utesluten eller kanske bortglömd, är det något jag gör?är det något med mitt beteende? är jag en jobbig person? För om det är något jätteuppenbart så vill jag ju kanske jobba på det, så att jag framstår som en lite trevligare och lättumgänglig person. Men samtidigt blir jag förbannad för jag försöker ju vara trevlig och social, även om jag inte kommer överrens med personerna så himla bra, jag bjuder in och bjuder med. Men att inte ens få lite tillbaka känns jävligt ovärt.

Emilou och Måndag

Det har varit en otroligt dålig måndag, jag har inte fått något gjort alls.
Kanske är det som vanligt på måndagar, det är en långsam start på veckan. Jag har googlat information om Gambia, jag har ringt takläggare, sorterat papper och ätit lunch i solen.
Just det där med att ringa takläggare är jag iochförsig ganska stolt över. En firma kom förbi i helgen och gav ett pris, och hade egentligen tänkt att inte fråga andra för denna firma har jag fått rekommenderad av en kollega. Men så bestämde jag att vara vuxen och ta ansvar och ringde på två andra firmor också. För rekommendationen är ju att få tre prisofferter. Den ena kommer imorgon och den andra på torsdag. Det är lite läskigt för det handlar antagligen om mycket pengar, och jag har ju ingen aning alls om hur en utvärderar kvalitet på takläggande. Men jag känner att jag får många många vuxenpoäng av detta.

Emilou och inneboenden

Jag var trött igår.

Min inneboende har varit här den senaste veckan, och jag tror att vi hittat ett okej sätt att bo tillsammans äntligen. Men så kommer kommentarer som jag vet inte är menade att att svida, men de stör mig.
Exempel 1. Hon lämnar ofta sin disk bredvid spisen. Just at hon lämnar disken har jag kommit över. Men så här om dagen hade jag lagat mat som hade stänkt lite olja- helt naturligt under stekning. Men så när jag var klar så flyttade hon sin disk till diskhon med kommentaren: 'dessa är antagligen greasy nu.' Men hon gjorde inget åt det mer än att flytta dem till bredvid diskhon. Jag tänkte att hon skulle diska dem senare kanske, men nästa dag stod de kvar och hon hade tagit ut en ny tallrik och bestik att återanvända, men lämnat dem längre ifrån spisen. Hennes kommentar och beteende fick mig liksom att känna att jag på något sätt smutsat ned hennes smutsiga disk och att det var ett problem och att hon nu undviker att lämna det där så att jag inte smutsar ned det igen.
När jag skriver ned det så här så ser jag ju att det inte alls är så, utan hon anpassar sig till en situation utan att egentligen göra drama över det. Visst att hon flyttar på disken för att slippa få den smutsig, men hon anklagar inte mig för det.

Exempel 2. Hon kommenterar mitt beteende hela tiden. Igår när jag kom hem sa hon 'du kommer hem sent'. Klockan var 19.30. Sedan frågade hon om jag ville äta i vardagsrummet för att hon hade tvättmaskinen igång. Det kändes lite konstigt att hon typ gav mig tillåtelse att äta i mitt vardagsrum. Lite senare var jag ute och rökte och hon tittar ut genom dörren och säger 'det luktar som om du behövde en ordentlig paus'. jaha? Jag vet att dessa kommentarer inte är illa menade, men jag förstår inte varför hon behöver kommentera detta. Kankse är jag känslig för kommentarer om mig och mitt beteende, men jag tycker också att dessa är helt onödiga.

Jag gör säkert också saker som är störande ibland, det gör vi alla. Men det är skönt att hon åker till Leeds på söndag.

Emilou och en snabbis

Oj.
Det har gått ganska lång tid sedan jag skrev här. Våren sprang förbi, och halva sommaren likaså. Det var mycket resor och mycket jobb under den tiden. Det var många bollar i luften, mycket osäkerhet och dörrar som kanske var öppna. Nu har ju saker och ting fallit på plats lite mer. Inte på det där lugna, allt har ordnat sig så bra sättet, utan jag vet vilka dörrar som är öppna och vilka som är stängda. En dörr leder ju till Afrika, och en annan är min alldeles egen dörr till lägenheten här i Newcastle. Ingetdera är optimalt, men det är det som är bäst just nu av de möjligheter som ligger framför oss.
Men det jag tänkte meddela var en lite mer värdslig observation. Jag har inte tränat på i princip hela juni, jag har gått på lite yoga men inte mycket mer än så utöver min vardagscykling till jobbet. Och trots att jag just haft semester och alltså slappnat av (jisses så skön och fin semestern med D var!) så har min kropp nu börjat strejka. Jag har ont i ryggen, nacken och armbågen, och jag tror att det har att göra med att jag inte tränat. Jag skulle gått på bootcamp ikväll, och såg riktigt fram emot det, men fick ingen bekräftelse från tränaren så jag jobbade sent istället. Kände bara att jag behövde dela med mig av det.

Emiloy och the fear

Rädlsan för att bli arbetslös har plötsligt slagit mig. Jag hade möte med min chef igår och han sa i princip att jag borde börja söka jobb.
Vi har en ansökan kvar att hoppas på och han har sagt att han eventuellt kan fixa förlängning, men igår sa han att det kan bli svårt.
Så plötsligt är jag rädd att stå utan arbete i januari nästa år. Och jag spenderar morgonen med att kolla på jobb. Och inser också att det är nu lektor jobben utlyses så det kan hända att jag missat den möjligheten. Inte för att jag varit så sugen på det ändå. Men det suger att missa möjligheter, speciellt eftersom det är för en lektortjänst som mitt CV passar bäst.
Det är konstigt hur jag nu när jag äntligen kommit till en plats i projektet där jag känner att jag inte har något emot att jobba vidare lite så är inte det möjligt och jag måste söka jobb. Det är i stor konstrast till alla de mornar jag suttit och kollat på jobb som utvägar för mig.

Emilou och nobody told me

En sak jag kämpat otroligt med sedan avhandlingen är skillnaden i standard på vad som förväntas. Det som anses vara en intressant bra avhandling leder verkligen inte nödvändigtvis till bra, intressanta och välmottagna publikationer. Det som ansågs vara en bra och intressant avhandling ses plötsligt som värdelöst, ointresant och helt utan värde för omvärlden.
Den kontrasten var det ingen som förberedde mig på. Det var ingen som sa att det kunde vara på det sättet. Och nu när jag går igenom det så får jag bara rådet att alla går igenom det och det är bara att kämpa på.
Det kanske det är, men det är också något fel i att det är en så stor skillnad mellan de två stegen i karriären. En avhandling ska ju ändå vara någon typ av kvalitetsstämpel. Men det verkar som om det inte är det. Det var ingen som förberedde mig på den besvikelsen, den meningslösheten.

Emilou och problemen

Efter en tid av relativt lugn och lite oro så känner jag nu att det börjar trappas upp till en ångestfylld och orolig vår. Jag väntar fortfarande på besked från min ansökningar och lever därför lite i limbo och jag börjar verkligen komma till en punkt i projektet där det gäller att leverera. Detta betyder mycket tänkande, fnulande och vändande och vridande på saker. Och prestera på att vara smart.
En skulle kunna tro att efter tio år inom det akademiska systemet så vore jag bra på detta, men det ger mig ångest bara att tänka på det. Det är så mycket tvekan på min smarthet, färdighet och kunskap som måste övervinnas innan jag skriver ett enda ord. För att inte sedan tala om processen orden måste gå igenom för att bli publicerade.
Jag fick även tillbaka recensioner på en artikel som jag väntat 5 månader på. Och de ville i princip att jag skulle göra något helt annat. Och att hitta en balans mellan att göra lite vad de vill för att bli publicerad, men hålla fast vid min original ide och intala mig att det är värt att göra det på mitt sätt leder till ännu mer ångest.
Mitt limbo angående framtiden är ju även påverkat av att D har erbjudande om att jobba i ett utvecklingsland i två år. Var vet han inte än, och var har välidgt stor betydelse för om han tar det eller inte. Även om jag vet att det inte är så, så känns bara faktumet att han sökt och att han överväger det som att han håller på att lämna mig. Det är inte en särskillt skön känsla.
Något som definitivt kommer hända relativt snart är dock att M&P köper sig en 'vinterlägenhet'. Och ännu en gång, bara tanken på att inte kunna komma hem till lövis gör mig ledsen.
Jag känner igen den här känslan. Det är prestationsångest och osäkerhet runt min trygghet. Det är inte en bra kombination för jag vet att de förstärker varandra till en endaste ångestklump som gör att jag blir ganska passiv. Det är lättare att låta bli att ta tag i sakerna än att försöka göra något åt dem.

Emilou och håret

Jag klippte ju som bekant av mig håret i förra veckan. Det är intressant vilka av de i min omgivning som märker och kommenterar. Hittils har bara tjejer kommenterat, men inte alla tjejer. Jag undrar om männens brist på kommentarer beror på att de är oroliga att en kommentar om utseende kan tas fel? Jag vet inte riktigt vad kvinnors brist på kommentar beror på, kanske att de inte bryr sig? kanske att de inte vill kommentera?

Jag har även dragit på mig en till förkylning från mina små syskonbarn. Det har lett till att jag inte tränat på hela veckan och jag känner verkligen av det. Jag hade en bra rutin på tre gånger i veckan innan jag blev sjuk, och nu när det inte varit något på över en vecka så känner jag mig nedstämd och rastlös, jag har kort stubin och känner mig oönskad och oälskad i alla relationer. Det klart att allt detta inte bara har med att jag inte tränat att göra, jag kan ju känna så när jag har en träningsrutin också, men jag vet att det alltid blir värre när jag inte tränat. Jag hoppas att jag blir frisk snart.

Emilou och statistikens genombrott!

Jag klagar ofta på statistiken som jag måste göra, och det är en av mina svagaste punkter. Men idag så hittade jag en lösning på ett problem som jag kämpat med länge och väl. Trots att jag är trött och lite bakis. Det är sån jävla win på det!

emilou och funkar reverse jinx?

Jag var så himla nöjd att jag äntligen blivit frisk. Men idag så kliar det i öronen,  halsen och bihålorna. Jag känner lite tryck i lungorna och är liksom lite slut på energi. Kanske är det alla mina vuxenpoäng som jag samlade igår, men det kan också vara förkylning på gång. Det vore otroligt irriterande. Kanske om jag nu säger att jag håller på att bli sjuk så återställs jinxen att jag trodde jag skulle hålla mig frisk. jag kan ju hoppas i alla fall.

Emilou och vuxenpoäng

Igår samlade jag en massa vuxenpoäng:
- Jag storstädade lägenheten; torkade köksluckor, köksfläkten och duschade blommor.
- Jag satte upp en fågelholk och fågelmatare i trädgården.
- Jag rensade döda växter och satte nya lökar i trädgården.
- Jag bråkade med D men vi löste det utan att skrika på varandra eller bli allt för sårade. Och han var den som tog initiativ till att lösa konflikten, både genom att ta upp konversationen och genom att föreslå kompensationslösning.
- Jag förnyade mitt el-och gas-avtal.
- Jag tätade min diskho.

Nu ska jag bara ta tag i att fixa smartmeter, kolla upp min pension och kolla upp nytt låneavtal, och sen så är jag (lite mer) vuxen på riktigt.

Emilou och kärleken

Jag och D har haft långdistansförhållande längre än vi inte haft långdistans.
Ibland när jag tyckte att det var skönt att han flyttat och jag fått tillbaka lite självständighet så lekte jag med tanken att göra slut. Och vi har ju haft andra kriser som också gjort att den tanken kännts mer verklig än hypotetisk. Men att tänka tanken helt ut har alltid fått mig att må illa och känna enorm sorg. Jag vill inte säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom, för det kan jag. Men det vore inte ett lika fint liv, och det vore verkligen inte samma liv.
Så då har jag frågat mig själv om det är så att jag blir ledsen för att inte ha honom i mitt liv eller om det är att inte ha någon i mitt liv. Jag har haft svårt att egentligen komma underfund med svaret på denna fråga, för han har många fina sidor, men även sidor som gör mig riktigt förbannad. Men jag tror att nu efter en lång tids långdistans förhållande så känner jag mig mer säker på att det verkligen är honom jag sörjer när vi gjort slut i mina tankar. Han kan inte ersättas av vem som helst, någon annan kanske skulle vara lika bra eller bättre på vissa grejer. Men det skulle ju inte vara D. D som härmar djur med mig, som ser världen på samma sätt som jag, som lärt mig njuta lite mer av livet.
Så vad gör jag med detta då? Jag vet inte riktigt. För om han inte ändrar sig i barnfrågan, om han flyttar till andra sidan jorden, ja då måste den hypotesen bli verklighet. Tror jag. Så mina tankeexperiment kanske helt enkelt är en undermedveten strategi att stålsätta mig inför den potentiella situationen då det måste ske. Förhoppningsvis behöver det inte ske. Men jag måste vara öppen för den möjligheten.

Emilou och att tappa energi

Jag var på bio med några kollegor igår. Filmen var bra och middagen god. Men jag kom hem med en obehaglig känsla. Det är inte första gången jag kommer hem med den känslan när jag umgåtts med mina kollegor. Om jag var lite mer krass skulle jag kunna säga att jag helt enkelt tycker de är ganska tråkiga och de pratar bara jobb. Men min hjärna får det alltid till att var något fel med mig. Att det är jag som är tråkig.
Kanske var det också att jag under dagen fattat lite knepiga beslut angående analysen jag håller på med, som är en hangover från lite oklarhet och fel när vi designade enkäten och lite av den ångesten kom tillbaka.
Kanske var det också att jag måste hitta en ny el&gas deal, måste plantera blommor och försöka hitta en ny deal för huslånet för att min amortering inte ska dubblas i juli och det gav mig ångest.
Kanske var det för att jag hade en så mysig helg med moster, morbror och D, så inget umgänge kan liksom jämföras med det. Så jag har saknat D med hela kroppen i veckan. Saknat att vara nära honom, saknat honom nära mig. Vi höll oss liksom fysiskt nära varandra så mycket vi kunde. Till den nivå att vi stod i köket och jag kramade honm bakifrån, sedan gick vi till matbordet i denna kram, och han släppte ned mig på min stol. Jag har saknat att argumentera med morbror om politik och prata om livet med moster.
Så då när jag umgås med folk som liksom känns tråkiga eller där jag känner mig tråkig så tänker jag att jag precis lika gärna kunde stannat hemma. Och det är inte första gången det händer. Jag känner en stark känsla att jag helst bara är hemma och hänger. Planterar blomor, städar och påtar. Jag tappar liksom energi genom att umgås med dessa människor.
Jag måste vara försiktig här att inte falla i 'network/networth' fällan, för jag menar absolut inte att det är deras ansvar eller skyldighet att vara roliga eller ge mig en bra känsla. Precis på samma sätt som att jag inte tycker det är min skylldighet. Men jag ifrågasätter kanske ändå hur mycket tid jag faktiskt borde välja att spendera med dem.
Kanske är det även så att jag haft mycket umgänge på senaste så jag behöver bara lite ensamtid. Lite tid att få påta runt hemma och hänga med mig själv. Hur som helst ska jag på middag med ett gäng av dem ikväll igen. Vi får väl se hur länge jag orkar stanna ute.

Emilou och space

Jag har en kompis som hyr ett rum hos mig nu. Och det gör mig lite galen. Hon är lite mer slarvig än jag, lämnar disk framme tex. Men det främsta jag stör mig på att hon liksom alltid är här. Och så himla närvarande när hon är här. Jag inser att detta ju låter helt bisarrt, men det kommer lite från att jag inte hade förväntat mig att hon skulle vara här under så långa perioder och att hon är väldigt social. Jag trodde att hon kanske skulle vara här under veckorna och sedan borta på helgerna, men nu är hon här ett par veckor och sedan borta ett par veckor. Så när hon är här så är det liksom lång tid att vara tillsammans. Och hon är verkligen pratsam. När hon inte pratar med mig så pratar hon med sin kille på skype. Jag vet inte riktigt varför det stör mig, men det är liksom konstant ljud och närvaro som stör mig av någon anledning.
Men jag måste acceptera att jag har bjudit in henne att bo här, och hon betalar (billig) hyra, så jag måste helt enkelt lära mig stå ut. Och hon kommer inte vara här i mars. Och sen är jag borta i April. Så det löser sig nog.

Emilou och en sak jag har lärt mig

Jag var nog lite naiv när jag blev klar med avhandlingen för jag trodde det skulle vara lättare att skriva. Det är först nu när jag perfektionistiskt har jobbat på dessa ansökningar som jag verkligen förstått hur mycket arbete som egentligen går in i att skriva riktigt bra. Jag vet inte om jag har tålamodet egentligen för att vara så nitisk och perfektionistisk. Främst av allt så har jag ju inte tiden att vara så noggrann. Jag måste få ut artiklar från avhandlingen, jag måste få ut artiklar från projektet.
I slutändan var det också det som gjorde att jag inte sökte jobbet i Sverige igen. Som mitt CV ser ut nu så har jag flummat runt i sex år utan att egentligen få så mycket riktigt för det. Så jag måste se till att få det på CVt innan jag ger mig av.
Och jag har egentligen bara ett år på mig. (Inte ens det)

Emilou och valmöjligheterna

Jag har börjat söka pengar för att fortsätta forska här i Newcastle. Men jag är inte säker på att det är rätt väg att gå. Jag söker för att det är bra att söka, det är det en ska göra när en är i det stadie jag är, det är värt att försöka. För försöker en inte så får en aldrig pengar. Men jag är inte säker på att jag vil fortsätta här, eller ens fortsätta med det som jag föreslår att forska om. Jag söker för att jag har fått mycket stöd i ansökan, för att inte göra dessa människor besvikna och vara otacksam för hjälpen de gett.

Jag har också sett att min potentiella drömarbetsplats rekryterar igen. De har två permanenta tjänster utlysta. Jag är i valet och kvalet om jag ska söka. Å ena sidan är det ju fortfarande drömmen, och jag skulle vilja göra något annat än att forska inom akademin. Men å andra sidan har jag lite för många järn i elden här som jag faktiskt vill avsluta innan jag ger mig av. Jag vill få ut dessa artiklar, jag vill använda datan som jag jobbat så hårt med att samla in.

Det leder just nu till att jag lutar mot att göra ett val som är helt emot mitt egenintresse. Något som jag egentligen inte är så sugen på i långa loppet, men som är bäst just nu. Jag har valmöjligheter men väljer kanske inte rätt. Det där med fritt val är en myt.

Emilou och att välja sina kompisar

En bekant på facebook lade just ut ett inlägg med texten:
"Your network
   is your
   net worth"

I sådan där fin meme stil.
Och skrev sedan "var varsam med vem du spenderar tid med, om de inte bidrar värde, håller dig tillbaka eller suger ut positivitet, kasta ut jävlarna. Din tid är värdeful, spendera den med folk som inspirerar dig. Ditt framtida jag kommer vara tacksamt."

Och jag blir så jävulskt provocerad. Det klart att det är roligare och lättare att umgås med folk som är positiva och inspirerande. Men hallå vänskap är väl inte någon jävla transaktion?! Och varför måste vi alltid vara så bra för andra? Hur jävla självcentrerat är inte det?!

Det låter som att det är någon typ av tävling att få vara deras vän. Om en inte lever upp till standarden att vara cool, perfekt och värdeful då blir man utröstad från sociala nätverk. Vänskap handlar om så mycket mer än så. Vänskap handlar om att acceptera svagheter, vara där för varandra när det är svårt, och gilla någon även om de inte 'bidrar värde' till dig. Deras värde ligger inte i att göra mig glad, eller bidra något till mitt liv. De har ett helt eget värde som person. Och jag vill inte bli konstant utvärderad och potentiellt utsorterad av mina vänner. Det är ett väldigt krasst sätt att se vänskap och leder till ytliga relationer.

Black Mirror hade ett avsnitt som tog detta till sin spets. Och jag borde väl inte vara förvånad över att se att populärkulturens satir blir verklighet.

Emilou och romansen

Jag läser en blogg där bloggerskan skriver om första gången hennes då kille nu man sa att han älskade henne. Hon skriver så fantastiskt fint och gripande, alltid, men speciellt denna historia griper tag i mig.
För de gör de där fantastisksa romantiska handlingarna, go way and beyond för att göra den andra personen glad och lycklig. Gör de storartade gesterna för att få ett leende.
Och jag önskar att jag hade det. Att jag gjorde det. Med D och jag är inte så. Vi är lite för rädda att ta risker, lite för försiktiga, lite för planerande, lite för kontrollerande.
Det ställs lite extra på sin spets nu när jag firade min födelsedag. Han gav mig en tekopp. Handmålad och med en speciell historia, men jag blev ändå lite besviken. För jag fyllde trettio. Jag ville att det skulle vara lite speciellt, även om jag inte har en speciell fest för det. Men det är just det som är grejen med D. Han är fin och romantisk på sitt sätt, inte alltid på det sätt som jag förväntar mig. Eller det sätt som berättas om i sagor. Han är fin och romantisk med genuin eftertanke och omtanke. Det är inte de stora gesterna och de grandiosa påhitten, för de är romantiska mest för att de är stora och grandiosa. Han gör sakerna som är små. Sakerna som jag inte ens förväntar mig, så han överraskar mig ofta. Han gör saker som faktiskt betyder något, för honom eller för mig.
Men någonstans innuti mig önskar jag ändå att han gjorde de stora grandiosa gesterna, för de är de historierna som är fina att skriva om. De är de historierna som är fina att läsa om.

Emilou och det nya året, det viktiga året

Jag har bävat inför min 30 årsdag.
Det är så mycket som ställs på sin spets just detta år. Det är inte bara det vanliga med att när en fyller jämt, och gammalt så ska en ha massa utvecklingsmål antingen uppsatta eller avklarade. Innan jag fyller 30 vill jag ha; bestigit ett berg, blivit en självsäkrare människa, sprungit en mil under en timme, trivas på jobbet, klara en yogapose, vara hälsosam, ha barn, bostad, bil etc. Eller under mitt 30 vill jag uppnå; bättre jobb, bättre hälsa, klättra upp på ett berg, bli en självsäkrare människa, springa en mil under en timme, klara en yogapose etc. etc.

Alla dessa saker som på något sätt kopplas till dennna abstrakta ålder 30. Då är det meningen att en ska bli lite mer vuxen, ta lite mer ansvar, vara lite mer etablerad i livet och inte ha tjugonågonting-åringens kval, osäkerhet och flyktighet. Tjugonågonting är åren då det är okej att prova saker, utforska och undersöka, både professionellt och personligt. Trettio är då en ska vara klar med detta ungdomliga beteende, vara lite säkrare på det en vill och ha riktning. Det passar inte längre att prova, eller om du provar nytt så ska det vara med mening och del av en strategi.

Men mitt liv är inte så. Och även om jag vet att många andras liv inte heller är så, känns det som om mitt liv borde vara så. Och jag trodde att jag skulle ha lite bättre koll nu. Jag trodde att jag skulle ha lyckats lite bättre på jobbet och därmed vara lite mer säker på vad jag vill. Men då kickar att fylla trettio och under detta år uppnå massa saker in istället. Nu när jag kanske inte uppnått alld jag borde ha under mina tjugonågonting vilda år, det kan jag ta igen under mitt första trettionågonting år. För det är en milstolpe. Det är viktigt att fylla trettio. Folk har speciella fester för att de fyller trettio.

Men det är inte så för mig. Trettio blev liksom en födelsedag som vilken annan. Jag var förkyld och alla mina planer lades på is. Mitt trettionde år på jorden kommer definitivt vara transformerande, för mitt kontrakt tar slut när jag fyller trettioett. Men det är ju inte frivilligt. Det är inte jag som väljer förändring. Och då är det svårt att se fram emot förändringen. Då finns det ingen anledning att ha en speciell fest för det.

Jag känner mig inte mer vuxen, känner mig inte mer utvecklad, känner mig inte mer självsäker eller ens säker på vad jag vill göra i livet bara för att jag fyllt trettio. Jag känner inte att jag behöver förändra mitt liv eller ta mig an en massa utmaningar för att jag plötsligt fyllt trettio. Livet ger mig nog med utmaningar som det är just nu, och har gjort det de senaste tre åren. Jag behöver verkligen inte utmana mig mer (även om jag i mina nyårslöften gav mig några roliga utmaningar), jag behöver klara av de utmaningar som jag har i livet just nu. Jag behöver fortsätta kämpa.

Det är ett viktigt och omvälvande år jag har framför mig. Det är många saker som behöver komma på plats. Jobb, relation, plats. Trettio kommer vara ett stort och viktigt år, men inte för att jag fyller trettio utan för att livet har gjort det på det viset.