Emilou och är det illa att jag inte kan koncentrera mig idag för att jag längtar till ett glas vin ikväll?

Vi har en afterwork med Early Careers Researchers ikväll. Och allt jag kunnat tänka på sedan jag kom hit imorse är att jag vill att klockan ska vara 17.30 så att jag kan få dricka ett glas vin.
Vet inte vad det säger mest om; mig eller jobbet.

Emilou och våren

veckan tillbaka i soton började helt kass, jag blev held överväldigad av att behöva handla,laga,äta mat själv. Basic stuff, men om man inte gjort det på tre veckor så blir den där 'själv'delen (för mig) överväldigande.
Nästkommande vecka så har jag mått illa och oroat mig för varför jag mår illa mest hela tiden.
men ur detta kassa och illamående så har nu något kommit.
Nu vill jag GÖRA saker. Alltså inte bara socialt, utan Få Saker Gjorda. Inte ens som bara har med mig att göra (typ bestämma mig för att byta kontor, maila folk om datainsamling, säga ja till att vara involverad i saker, städa lägenheten och lösa konflikter som legat och grott länge och väl), utan också saker som inte har med mig att göra alls. Säga att nej nu är det dags att vi gör något åt X, och dra igång det.
Jag tror det har med våren att göra. Ljuset, lättnaden och doften. kanske får jag en lättare vår, en vår som är som de där bra vårarna som jag minns. Då saker börjar och flyter på, ger energi och distraktion. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir så.

Emilou är smart även när hon är full

Jag älskar att jag även när jag är så full på gin att jag spyr i min papperskorg (inte direkt ett av mina stoltaste ögonblick) går upp och flyttar ut papperskorgen, knyter ihop påsen och lägger den till och med i en extra påse så att det inte ska lukta spya i hela lägenheten nästa dag (stolt ögonblick).

Hej 2012

jag börjar dig med att refresha facebook i parti och minut i sökan på bekräftelsen som jag kanske eller kanske inte vill ha.
Eller det är ju inte helt sant, jag började ju egentligen året med anledningen till att jag refreshar facebook och med att vara fjorton igen och inte riktigt berätta för mina föräldrar var jag var.
Slutsatsen är ändå att om de första dagarna på året på något vis ska säga något om det kommande året så har jag inte ett så kul år framför mig. bekräftelsesökande och lögner. Det är väl vad alla önskar sig i julklapp?
Eller kanske är det mindre bekräftelse än bara önskan att inte vara/bli dissad. Vilket kanske är lite samma sak, men originalanledningen är ju inte bekräftelse. Inte mer än något annat. Och kanske är det inte det nu heller. Eller så är det det, men bekräftelse inte är så jävla dåligt att vilja ha som jag får för mig att det är. Det är väl klart som fan det är kul om någon man träffar gillar en. Det är ju det som sociala relationer går ut på.
jaja, 2012, jag har ingen aning om vad du kommer ge mig, men jag hoppas det blir bättre än den ångest som ligger i magen nu!

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Tudelad

Ibland önskar jag att jag aldrig hade flyttat till England.
Självklart är det mest när jag är hemma, eller påminns om det jag har hemma, som jag känner detta.
Ibland önskar jag helt enkelt att jag inte hade två liv att leva.
För när jag är hemma inser jag ju vilka underbart fina människor jag känner här. Hur trygg jag känner mig med dessa människor, och hur bra de får mig att må.
Men så påminns jag av de fina människorna jag lärt känna i England. Vilka möjligheter jag fått där och hur jag utvecklats av flytten och den människa jag blivit. Kanske hade detta kunnat ske i Sverige också, jag hade säkerligen träffat bra inspirerande professorer här också. Men jag hade kanske aldrig fått möjligheten att forska på det jag gör (även om det är väldigt sverige fokuserat...), jag hade aldrig träffat min handledare och de andra inspirerande akademikerna, jag hade aldrig träffat de goda vänner jag fått i Sheffield och Soton, jag hade antagligen inte börjat boxas och jag hade inte blivit publicerad i The Independent.
Jag hade nog inte varit den person jag är idag, medveten om min svenskhet och engelskhet, om jag inte varit i England och träffat de här människorna. Men jag hade heller aldrig varit den person jag är idag om jag inte känt alla mina fantastiska Sverige människor.
Men de här underbara världarna är på olika platser. Platser som är oföreneliga.
Och det är här dilemmat kommer. Jag vill ju ha allt. Jag vill ha er alla på samma plats. Samtidigt. Hela tiden. Men det går inte. Jag måste vänja mig vid att leva två liv. Ha två världar. Det har varit ganska naturligt hittils, eftersom jag kommit hem under sommaren och levt i Sverige under tre månader. Men nu kommer det inte vara så längre. Jag skapar mig mer av ett liv i Soton än vad jag gjorde i Sheffield. Jag kommer inte komma hem i tre månader under sommaren. Men jag vet inte riktigt hur man gör detta. Hur man lever två separata liv. Hur man uppehåller dem.
Sverige kommer alltid, ALLTID, finnas i mig och för mig. Men det gör England också. Och jag vill kunna ha kvar detta underbara jag upplever i Sverige när jag är i England. Varför kan inte bara allt vara på samma ställe? Fatta vad grymt det vore att ha Emiloutown. Där allt jag älskar var på samma ställe.
Det är jävligt svårt detta med två liv.

Hur man överlever som doktorand 5

Man går ut när man inte borde. Jag mötte en kompis till en kompis idag när jag kom hem från skolan. Det var helt spontant, för han stod utanför sin port när jag gick förbi för att brandlarmet hade gått i deras kök. Men det gänget går alltid ut på torsdagar, och jag frågade om de skulle ut den kvällen. Det skulle de, de skulle till en pub quiz. Jag bestämde mig för att hänga med, trots att jag behövde packa inför helgen i London, bestämma mig för om jag skulle stanna tills på tisdag, läsa inför föreläsningen imorgon och inte mindst gå upp tidigt imorgon så att jag hinner göra lite av det jobb som jag får betalt för att göra innan mötet om projektet innan föreläsningen Så jag tänkte, och resonerade pga. min ekonomiska situaition, att jag skulle hänga med och ta En öl. En öl funkar aldrig. Det blev en hel del, och nu är klockan snart tre och jag har fortfarande inte packat, bestämt mig för om jag stannar i London tills på tisdag eller läst för föreläsningen imorgon. Det börjar även luta mot endast ett fåtal timmar att sova innan jag behöver gå upp för att hinna med det betalda jobbet innan mötet innan föreläsningen. Men det var en asabra kväll. Precis vad jag kände att jag (men inte min plånbok) behövde. Men nu efter att ha druckit mitt kvällste, så är det dags att sova. Väckarklockan står på 8 imorgonbitti. Det är så man överlever, eller kanske inte, som student.

Hur man överlever som doktorand 3

Man åker på konferens och träffar nya kul människor som typ de här:

Hon i mitten kände jag ju redan, det är Anjelica, de andra två kände jag lite redan de är de två Matt. I bakgrunden ser man hjortar, och det är minsann inte vilka hjortar som helst, utan det är drottningens hjortar. Platsen för vår konferens var nämligen Cumberland Lodge, som ligger i Windsor Park, och där logiskt nog även Windsor Castle ligger. Det kanske mest spännande som skedde denna helg var att jag lärde mig uppskatta rugby. Jag har lärt mig en massa termer och en viktig spelare. Sedan var det ju ganska kul när jag och anjelica i lördagskväll försökte 'spöka' för de två Matt, med lakan över oss och allt, men det misslyckades totalt eftersom jag började fnittra hysteriskt på golvet, och Anjelica påstod att jag var ett dåligt spöke för "ghosts doesn't giggle on the floor", och tur är väl det!

Löööööv!

Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.

Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.

Trådlöst

Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Nej det är inte okej

att hon dissar folk som valt att gå den akademiska vägen.
att en kille kan ligga/flirta bort dissen medan jag som tjej måste leva med att jag har blivit introducerad som intelligent och därmed hamnat i direkt konflikt med de som dissar akademiker.
Ingenting är egentligen okej idag.

jävlar i mig!

Jag pratade med min mamma ikväll, om hur jag tappat motivationen att arbeta för att jag inte fått pengar någonstans. Att jag liksom inte har något att arbeta emot, att jag blev så besviken och var tvungen att omprioritera mina förhoppningar. Men att det liksom var okej, att jag hade kommit över det värsta och accepterat att framtiden kanske inte innebar en PhD direkt. Och det var bra och okej. Men det var en grej i min online-tracking grej som jag inte riktigt förstod, och jag var lite orolig att det skulle bli en till M situation, och när jag mailade och frågade fick jag ett irriterat mail tillbaka. Och i och med det lite kritiska emailet jag skickade till G angående hans teori så blev jag lite orolig att jag sumpat mina chanser att få pengar i S. Men så skulle jag kolla emailen för att se när jag kommer till sverige och ser att jag har ett nytt mail:

The School of Social Sciences will formally be writing to you in the next few days to offer you a research studentship, jointly funded by the school and the centre. Congratulations! The studentship will pay your tuition fees and an annual maintenance stipend for four years of study: one year for an MSc (research training) and three years for PhD study.

Jag måste 'bara' få en 2.1, söka council pengar (men om jag inte får det får jag pengar från dem i alla fall!) och göra lite forskning för G. S. Det är inte så farliga krav för att jag ska få finansiering för fyra år!

Det är helt sjukt! ibland (typ nu på senaste i samband med mina ansökningar....) tror jag minsann på typ karma eller kosmos eller vad som helst som ger dig tur och otur för att säga dig något. För liksom jag har ju kännt mig färdig med Sheffield, så jag fick inte pengar här för att 'kosmos' försökte säga att jag ÄR färdig med Sheffield. Jag ville inte egentligen till M för att de ville ändra min metod, så 'kosmos' såg till att de fuckade min ansökan, för att säga till mig att M just is not the place for you. Och B vetoade 'kosmos' för att jag vill ju egentligen inte göra Sociologi. Men S var det meningen att jag skulle till, för då är jag nära havet, så att jag kan segla, och nära London så att jag kan träffa Marta rätt ofta! Ännu mer 'kosmos' är ju att jag skickade iväg denna ansökan på torsdagskvällen efter att jag träffat G, och deadlinen var på fredagen. Det var verkligen en sista-minuten-men-inte-planerad-ansökan. Och jag kände typ på mig(jag vet det är jävligt lätt att säga i efterhand) att den här 'oviktiga' ansökan skulle gå igenom, bara för att 'kosmos' vill jävlas med mig. (alltså få mig att vilja jättegärna typ Sheffield och Bristol jättelänge, för att slänga in S i sista minuten, och se till att det funkar i sista-minuten valet)

jag läste mailet när jag pratade med mamma, och bara skrek rakt ut. hoppade och fnittrade. fattade inte att det var sant. var tvungen att läsa det typ 10 ggr för att se till att jag inte missat typ en negation eller nått. Men så såg jag 'Congratulations' och jag menar, det är ju avgörande! Men jag fattade inte direkt hur kravlöst det var, alltså jag måste inte få council pengar, utan jag måste bara söka. jag ringde pappa och han godkände det för att det ligger vid kusten så jag kan segla. Springer in till Marta, som pratar allvar med en kompis, jag kommer in och skrattar och berättar nyheten. Ringer Martin, och bestämmer mig för att gå med dem ut.
Kvällen blev lagom bra. Mest grymt bra för att jag fortfrande är glad över pengarna.
Helt sjukt. Jag är så fantastiskt glad att jag inte vet om jag kommer kunna sova.

hm

Förra veckan var en skitvecka.
Denna vecka har ännu så länge varit ganska förvirrande.

Förra veckans krash gjorde att jag insåg att det är nivån på mina förväntningar som gör mig besviken(jaja jag vet att det är världens trivialaste insikt, men jag hade liksom inte fattat hur höga mina förväntingar var antar jag). Och de kan göra mig otroligt besviken när något går fel. Det underlig är ju att jag inte brukar ha sådan övertro på mig själv, jag brukar hålla mig till att vilja och önska men inte tro. Jag föll över lite för mycket på tro sidan. Hade inte en plan B, som jag såg som realistisk. Men så kom ju händelserna ur proportion pga. omständigheterna.

Igår gick jag och M på Colins inagurations föreläsning och hängde sedan med folket i department på en wine reception. Det var kul för vi pratade med massa folk om intressanta saker, och vi var de enda UG som var där. Men det var jävligt jobbigt också, för M berättade för alla om att han fått pengar (vilket ju är fullt förståeligt, jag skulle säkerligen basonera ut det över hela världen om jag fick pengar), och där stod jag med en mycket mindre intellektuellt stimulerande dissertation och PhD proposal och har inte fått några pengar. Det kom ju fram efter att M hade fått hjärtliga gratulationer från alla han pratade med. Så mindervärdes komplex i kvadrat, spetsat med lite vin på tom mage. Hela kvällen efter det så fick M höra om detta, hur skit allting jag och alla var och hur jag inte var smart och hur hela världen var emot mig. Jag måste varit otroligt härligt sällskap. Vi bestämde oss ändå för att laga middag med hans huskompisar och dricka vin.

Sen pratade vi. Han bad inte om ursäkt eller sa förlåt. Han förstod inte vad han gjort för fel. Han hade bara varit ärlig mot mig och sagt hur han kände i den situation som han var då. Jag sa att jag förstod det, och att jag inte förväntade mig en ursäkt eller ett förlåt. Inte ens en förklaring. Utan jag behövde bara att han visste hur jag reagerat och känt. Och att jag ju redan förlåtit honom i mig, eller vad man ska säga, för även om han hade bett om ursäkt, bett om förlåtelse eller förklarat så om inte jag i mig var beredd att göra det så hade hans ord inte betytt något ändå. Jag har kommit fram till att jag ändå vill vara hans kompis. Det kan ses som destruktivt nedlåtande osv. men han menar inget illa. Oh shit jag låter ju som en förtryckt tjej i ett abusive relationship som vägrar att inse att förhållandet far henne illa. En som lever i förnekelse. Och kanske förnekar jag min rätt att hata honom genom att så lätt förlåta honom. Men det får tiden utvisa, kanske känns det inte okej senare. Men jag har verkligen tänkt på det här. Massor. Och samtidigt tycker jag att det är taskigt mot honom att kräva honom på en massa ursäkter, förlåt och förklaringar, det blir någon typ av martyrskap (herregud jag är så ledsen att du bara måste måste tycka synd om mig och be om ursäkt) eller maktutövande(han har sårat mig och är då skyldig mig ett förlåt, playing the pity card) som jag inte alls kan skriva under på. Jag ville prata om det med högt i tak, för att fråga alla saker som jag undrade så jag slipper tänka på dem senare.

Jag är ännu en gång inte flickväns material, för vi är ju kompisar, och det är en utveckling av oss som kompisar. Jag vet inte riktigt hur okej jag är med det. För samtidigt som jag ju vill vara med någon, och alltså vara flickvänsmaterial, så vill jag ju inte falla in i den där fickvänsrollen. Den där som tappar en del av sig när hon hittat en annan, eller kanske hon den där som inte är hel innan hon hittat sin andra hälft. Hon som komprimerar sig själv för ett förhållande. Jag passar ju inte där. Visst att jag påverkas av folk, det kan jag inte förneka, och visst att man måste ta hänsyn till de man är i någon typ av relation med. Men det måste vara tvåsidigt, jämlikt och hela det yada yada. Jag passar inte in i bilden att tappa mig för någon annan, jag är högljudd säger vad jag tycker (oftast) och måste få stå själv, gå själv och vara själv. Klart som fan jag inte passar in i flickvänsrollen eller är flickvänsmaterial, för jag behöver ju ingen.
MEN, jag tror och hoppas på att det finns folk med en annan syn på relationer. Att det finns människor som ser att man måste få behålla sig själv när man är tillsammans. Att det finns de som inte tycker att man behöver någon, utan att man kan vilja ha någon, och att relationen är baserad på det snarare än behovet.

Och jag tror att jag är ganska nöjd med som det är. Men det är farligt, det är en svår balans mellan att ta det för det är och tänka framåt. Jag får verkligen se hur det utvecklar sig.

Det har varit en förjävla vecka

När jag äntligen blivit frisk från den förbannade förkylingen som gjorde mig sängliggande var det dags att ta tag i ansökningarna till mina masters, och det blev mer dramatiskt än jag tänkt mig. Förra veckan läste jag Colin och skrev mitt personal statement, vilket var verklig tur, med tanke på i vilken hast jag var tvungen till att skicka in ansökningarna tillslut.

Det började med att jag trodde min akademiska karriär hade fallit för att jag trodde jag missat deadlines för finansiering, vilket jag nästan gjort. Jag hade missuppfattat när deadlinen för Manchester var, trodde att den var den 11e mars, men när jag som tur var av någon anledning kollade det i måndags såg jag att det var den 1a mars, och i måndags var det den 2a mars. Jag fick minst sagt panik, ringde direkt till admissions office, och fick då reda på att deadlinen var den dagen. Men så kom mitt nästa problem, jag kunde inte logga in på online ansökan. Men det löste sig genom att jag mailade mina dokument till dem, och sedan kunde jag logga in på ansökan via Martas dator.

När jag sedan pratade med mamma på kvällen om denna nästan katastrof, övertygade hon mig att kolla upp Bristols deadline också, jag tyckte det var onödigt eftersom jag mailat deras postgraduate coordinator och frågas specifikt om deadlines, och han svarat att de inte direkt hade någon deadline. Men mamma övertygade mig att kolla upp det, och till min fasa upptäckte jag att Bristol deadlinen också var på måndagen. Detta gjorde mig inte lika orolig eftersom de inte har kvoter, utan nominerar en kandidat till öppen tävling för finansiering. Men jag blev jävligt sur på mig själv och den där koordinatorn som inte sagt något! Så jag skickade iväg ett panikmail med mitt problem, sov jättedåligt den natten, och gick upp tidigt för att få ihop och iväg mina ansökningar. När jag kollar mailen på morgonen fick jag reda att den andra mars endast var en intern deadline, som inte behövde tas på så mycket allvar. Jag ba WTF?? intern deadline? och som han ändå inte brytt sig om att berätta om?!

Morgonen bjöd dock även på goda nyheter, G.S mailade tillbaka till mig och sa att han gillade mitt PhD proposal och "would be delighted to work with you", han gav mig även sitt mobilnummer och bad att jag skulle ringa honom så att vi kunde träffas och prata om det. Detta gjorde att jag skickade iväg en sista-minuten ansökan till Southampton. Jag ringde honom på onsdagen, men hans mobil var avstängd, så jag pratade in ett meddelande. Väntade hela onsdagen och torsdagen på att han skulle ringa tillbaka, men hörde inget alls. Det är ju i och för sig förståeligt, han är en 'het'-professor (alltså akademiskt eftertraktad, inte alls attraktiv till utseendet), så jag ringde honom igen på fredagen. Han bad då om ursäkt för att han inte ringt tillbaka, och vi bestämde att försöka ses när han kommer upp till sheffield på torsdag för att hålla föreläsning med C, men han visste inte riktigt när han skulle komma till sheffield, utan bad att få återkomma senare samma dag när han kollat sina biljetter. Men, han har inte återkommit. Och här började min skepsis mot honom. För samtidigt som han verkar ha fruktansvärt svårt att ringa till folk, så ju mer jag läst av hans bok, desto mindre respekterar jag honom.C argument är så himla mycket mer sofistikerat. Men det kan hända att de komplementerar varandra eftersom G verkar ge en lösning till problemet, medan C mest analyserar det. Men vi får se, jag har ju inte ens kommit halvvägs ännu.

Onsdagen bjöd även på ett kärt återseende av Martin. Vi möttes i biblioteket, och ja, jag var glad att se honom. Det känns fortfarande lite underligt att jag inte har fått någon respons alls på mitt känslomässiga mail, men jag har i alla fall fått det sagt. Jag har verkligen saknat våra nördiga diskussioner. Det är underligt det här med vänner. Hur lätt det kan vara att komma tillbaka till samma rytm trots att det var evigheter sedan man var där. Kände det även lite i torsdags när vi var på kårvalet, och jag träffade Ben och Alasdair. Av någon anledning så var det bara helt sjukt naturligt, och jag har banne mig saknat dem med. Inte för att jag inte trivs med situationen som jag har nu, jag har otroligt roligt med hela gänget som jag hänger med nu, och känner att vi klickar. Jag mår bra och får utlopp för min knäppa-töntiga- humor, så jag har kul. Men, jag tror ju att olika vänner ger dig olika saker, eller ingredienser till din gryta, men att alla nära vänskapsrelationer är lika mycket värda, men ibland känner du för en eller en annan. Och jag har inte ätit Martin-Ben-Alasdiar-grytan på ett tag.

Torsdagen hade inga intentioner att bli en fyllekväll, för jag hade ju inte tid att vara bakis, men situationen fångade mig, och jag drack en massa pints, och blev bakis såklart.

Mitt i allt detta fick jag i onsdags reda på att jag kom in på mastern här i sheffield, även om det bara är halvt värt att fira, för jag kan ju inte göra det om jag inte får pengar. Jag har även boxats tre gånger, och sparrats med killarna varje gång. Och även om jag gillar att de vågar slå tillbaka, så har jag tagit rätt mycket stryk nu i veckan. Trodde ett tag att jag kanske fått en liten hjärnskakning, för jag mådde verkligen skit. Hade ont i hela kroppen, kände mig snurrig, mådde illa, var ljuskänslig och min hud var jätte känslig för beröring. Och eftersom jag 24 timmar efter sparringen mådde bättre, antog jag idag att det var det. Men nu mår jag dåligt igen. Så jävla typiskt, jag har inte tid att vara sjuk mer. Jag har bara två månader på mig att skriva min dissertation, och jag har knappt börjat med det riktiga arbetet; läsa teorier och analysera mina resultat. Så, jag borde verkligen get on it....

Ja, sjalvkontrollen kan slanga sig i vaggen!

Hedonismen har kommer jag. Bestamde mig igar for att ga ut med Martin och hans kompisar, till Tuesday club, vilket spelar pillermusik, alltsa musik du maste vara 'pilled up' for att gilla. Men jag blev lagom full och hade ratt kul efter att jag blivit av med var hippievan som inte riktigt kande sig bekvam...Under kvallen bestamde jag mig ocksa for att inte bry mig om sjalvkontrollen, liksom for att kolla vilket det ar jag egentligen vill. Och det lutar nu at att hangla. Jag tokdansade med mina drogade vanner, och helt plotsligt(ok inte alldeles helt plotsligt, men alla beskrivningar jag forsokte mig pa blev bara pseudo pervo.) hanglade jag med en Psykolog.
Sa, bara nagra dagar efter att jag teoretiserar om mitt goda nya jag, sa faller allt samman. Jag menar, jag skulle ha sprungit imorse, men var lite for bakis och trott. Igar fick jag bara tva artiklar lasta, sa nu ligger jag Jattemycket efter eftersom jag ar bakis idag.
Men kanske ar det sa har, jag vill inte slentrianhangla med Sociologen eller Boxaren, for att jag helt enkelt inte ar pa riktigt attraherad av dem(samma sak med W) men med Psykologenn kanndes det som om det faktiskt fanns spanning och attraktion. Pa riktigt. Sa det ar ok, om det skulle fortsatta. An sa lange. Dock ar det ju en issue att han ar en fresher, dvs Tva Ar under mig. Men detta ar andra gangen han gar ettan, sa han ar 20(nyligen fyllda...) sa det ar ju inte rikgit barnarov. Men jag borjar kanna mig gammal. Riktigt gammal.

fylla igen.

jobbade ganska bra idag på dagen. men har fortfarande inte riktigt fått allt gjort. därför blir det fylla ikväll. ja jag vet, ingen logik. men fylla kräver ingen logik. 

pratade på puben om kvinnors orgasmer. i förhållande till vetenskapen. feminism. feministiska argument. tydligen är det vetenskapligt bevisat att kvinnor är minst kåta när de har ägglossning. och det motbevisar tesen att sex är endast till för reproduktion. jaha ja. 

man använder alltså något vetenskapligt bevisat för att motbevisa något som ska vara vetenskapligt bevisat, men har ett manligt bias. jaha ja. 

det är kärlek ikväll. näst sista kvällen innan tyler åker tillbaka till USA. sista kvällen för fylla innan jag och Martin har jobbiga tentor. Sista kvällen innan sommaren. Det ger kärlek. Man vet att man inte kommer att ses på ett ganska bra tag, och man vet inte vad som händer i höst. Kommer Ben att hoppa av? Kommer jag och Martin hänga trots att vi inte bor tillsammans? kommer jag och Ben och Alasdair hänga trots att vi inte bor tillsammans?

Man vet inte. Därför är det kärlek. När vi fortfarande har varandra. 

Kärlek under fylla. Vilken jävla kärlek. 

Oscar är här!

Shit jag har glömt att säga; oscar kommer hit!

och han är här nu!!

Det är underligt hur jävla fort Benjävlen kan vinna tillbaka my liking. 

hatade honom tidigare idag. För att han är en jävla idiot.

Jag är inte med i kollektivet längre. för jag är aldrig hemma. 

vi hade ett bråk. rätt jobbigt. för han är som han är. 

men nu har vi en av de bästa kvällar på länge.

It sounds soo good

När du har ett glas vin i dig

It looks soo good

När du har ett glas vin i dig

It seems soo good

När du har ett glas vin i dig

It feels soo good

När du har ett glas vin i dig.

Alkoholens berusning. Be Rusning. Gör att alla känslor förstärks. I kväll har de varit bra.