Emilou och rädslan del två

på en icke så allmän, utan väldigt speciell begäran.

Jag är skiträdd och nervös över intervjun. Jag drömde en otäck dröm om den i måndags natt. Drömde att det var en konstig panel/gruppintervju och att jag inte hängt med i någon nyhetshistoria som de frågade oss om. Och så sa det något ord som jag inte förstod. Sen tog vi paus och alla började dricka öl och spela biljard.

Jag vaknade alldeles matt och typ bakis.

Jag är alltså skitnervös. Och rädd att jag inte ska hinna bli klar med alla saker jag måste bli klar med innan intervjun så att jag inte hinner förbereda för intervjun.
Skiträdd och nervös för jag har ju inte varit på någon riktig intervju tidigare, eller för TLG var jag ju på intervju, men då involverade intervjun att göra en kullerbytta! Tror inte att cabinet office kommer att be mig om det. 

Emilou och intervjun

JAG HAR BLIVIT KALLAD PÅ INTERVJU PÅ REGERINGSKANSLIET I ENGLAND!!!!!

ok jag kanske jinxar det hela genom att skrika ut det som jag gör. men det är ju helt galet! jag har bara en dryg vecka på mig att förbereda, och jag kan inget om regeringskansliet.

Jag trodde att intervjuerna skulle vara klara i slutet av november, så när jag inte hört något antog jag att jag inte kommit vidare till intervju, men tyckte att det ju varit sjysst om de hade berättat det för mig. Men så kom mailet.
Det är så himla ironiskt att det kommer nu när jag börjat trivas här igen, för när jag sökte så var det liksom för att komma ifrån doktorerandets vardag. Men nu när jag börjat hänga med folk som jag gillar och trivas igen så kommer detta och bryter upp det. Inte för att jag inte skulle vilja göra detta, men jag skulle inte att få träffa de fina vännerna, inte att träffa de fina kollegorna. Och det skulle ju vara lite sorgligt.
Men att få den praktikplatsen skulle ju vara så himla tufft!!!

Emilou skämmer ut sig

Jag sa just väldigt entasuastiskt hej till personen som kom in på kontoret, i tron om att det var en av mina kompisar. Det var det inte, det var en snubbe som jag typ aldrig pratar med. Hoppas att det gjorde hans lördag!

Emilou och kliet

Klikliklikli.

Efter att ha varit i socialisolering ett par veckor börjar jag känna kliet efter att hänga igen.
Rastlösheten är tillbaka och jag vill hitta på något, vill dricka vin, prata och bara hänga. Kan inte koncentrera mig på jobbet.

klikliklikli.

Men jag vet ju också att det måste vara med rätt personer. Annars lägger sig kliet som en klump i magen. Jag vet ju att anledningen till att jag har energi nu är för att jag inte varit utsatt för energikrävande aktiviteter så som att hänga med folk som suger ut energi ur mig.

Men jag kliar efter de där fina och bra personerna. Jag har börjat bli social igen.

Emilou har namnsdag

Det är en sak som min kära mormor ändå gör bra. Hon håller på traditioner, och har koll (just detta med koll går ju att diskutera...) på småsaker som namnsdagar. Det var nämligen min namnsdag idag(eller igår), för mitt andranamn, vilket är det ända namn som jag har namnsdag för. Så jag fick ett litet mail från mamma pappa och mormor på elisabeth dagen!

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

emilou och det gamla livet

efter nästantårarna på kontoret så gick jag ut och sprang, det funkade väldigt bra.* Funkade egentligen att bara komma från kontoret. Ut i luften.
Men jag tänkte lyssna på min kropp, och den där känslan att jag bara ville ligga och göra inget, så efter springet så gick jag inte tillbaka till kontoret, trots att det var planen från början. Istället bänkade jag mig i soffan framför datorn och har ikväll kollat ikapp på alla mina serier som jag följer.

Jag kollar facebook medan avsnitten laddar, kollar lite vad folk som jag en gång i tiden umgåtts med mer än vad jag gör nu håller på med nuförtiden. Och kollar så klart deras bilder för att se om de verkar ha ett mer värdigt liv än jag. Oftast kommer jag ju fram till att så är fallet. Men egentligen vet jag ju inte för jag känner de ju inte längre. Detta är människor som jag inte ens kommer ihåg när jag träffade sist. Jag ser deras bilder och jag vet vilka de var för ett par år sedan, men jag har ingen aning om vad det där ansiktet står för idag. Skulle nya Emilou och de där nya personerna komma överrens? Har vi fortfarande något gemensamt? Var det bara avstånden som gjorde att vi gled ifrån varandra? Vad skulle hända om/när jag flyttar tillbaka till Stockholm?

Min pappa säger alltid att det är vännerna man får under tonåren som är de vännerna man har under hela livet. Men jag verkar liksom alltid missa de där grupperna. Jag har självklart ett gäng fina kompisar som jag snappat upp under tidens gång. Men jag ser bilder på det där gänget i Sheffield. De hänger fortfarande. Vissa är ihop med varandra, andra har integrerat sina partners i gruppen. Men de träffas fortfarande, verkar fortfarande vara nära vänner. Jag har inte den grejen. Inte någonstans. Jag har fina vänner, men de är i olika gäng, i olika städer, i olika länder. 

Jag ser bilder på de där människorna som egentligen inte spelade någon roll. De som jag stött på i olika sammanhang som man blivit kompis med på facebook, som jag inte pratat med eller träffat på år och dar och som jag inte har någon anledning till att träffa. Men som jag skulle säga hej till om jag träffade dem på stan, och som jag ändå vill ha lite koll på. Det gör liksom att jag fortfarande känner dem lite. Trots att jag bara ser statusar, aktiviteter och bilder. Jag vet vad de gör, de vet vad jag gör. Vi håller kontakten. Även om det är oavsiktligt.
Men varje foto, varje status tar mig tillbaka till det där gamla livet. Det där då jag var mer eller mindre annorlunda. Det då jag levde ett annat liv. Jag gick i skolan, jag jobbade, jag var tonåring, jag flyttade hemifrån. Och egentligen är saker och ting inte så annorlunda nu. Jag går i skolan, jobbar, är lite tonåring och bor hemifrån. Fast samtidigt är ju allt annorlunda nu.

*jag tror att jag ska försöka ge mig på att springa en halvmara i februari. I brighton.

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.

Emilou och energi

Det är lustigt hur att göra mer saker, att folusera och jobba hårt kan ge mer energi än att bara loda runt och inte göra så mycket alls.
Jag har ju på senaste jobbat ganska hårt och länge för att jag helt enkelt har en hel del att göra. Men jag har en massa energi, jag är inte alls så där trött som jag var i början av november. Jag tror att det har att göra med att jag nu har mer kontroll över det jag gör, och att jag inte har tid att ströhänga med folk som jag inte gillar. De som bara tar energi från mig. Istället jobbar jag med sånt som jag är bra på, sånt som är stimulerande, som ger mig bekräftelse. Och väljer vilka jag hänger med, tar mig bara tid för de jag gillar.
Jag har shoppat en massa på senaste, det har kanske också bidragit till att jag är mer energisk, vem blir inte det av att känna sig snygg?
Hjärnan är kanske inte helt med ändå, jag har just varit på boxningen för första gången sedan i våras. Och nu är jag på kontoret och försöker jobba en timme eller så, men som sagt, hjärnan är inte riktigt med.

Emilou och jobbet

Jo då, klockan är 21.30 och jag är fortfarande på kontoret.
De där långa dagarna av arbete är här!

emilou borde sova.

nuff said.

Emilou och passionen

Jag minns för ett år sedan då jag fortfarande kunde tala mig varm om min forskning. Då det var det jag brann för. Det var min stora passion, och jag var så lycklig över att jag fick jobba med det jag kände så starkt för. Jag vet inte riktigt när jag slutade känna så, men någon gång under året tappade jag bort det där jag brann för.
Jag tror att det har att göra med att jag professionaliserade min passion. Det blev liksom ett jobb, som jag inte skulle ta med mig hem. Ett jobb som bara var ett jobb.
Folk sa åt mig att jag hade tid, att jag var bra, att jag utvecklades, så jag vallades in i en lunk där jag helt plötsligt började tacka ja till en massa andra saker, och tappade bort det där jag skulle göra egentligen. Forskningen som jag brann för.
Och så kom sommaren med alla sina distraktioner i form av kille, konflikter och konferens. Det var examinering, föräldrar och grillning.
Sen var det plötsligt oktober och det hade gått ett år sedan jag gav mig ut på min egen forskarbana. Banan utan några riktiga vägskyltar, där jag fick köra hur fort eller långsamt jag ville, och åt (typ) vilket håll jag ville. Detta gjorde att jag gled åt alla håll och kanter och inte riktigt blev stimulerad någonstans. Och när sommar distraktionerna drog iväg mig på helt andra banor, ja då blev det fel. Forskningen var inte kul längre, bara jobbig. Allt annat var roligare att göra än att läsa och skriva. Till och med att göra datainput (eller så var det för att jag fick betalt att göra det som det var lättare att göra)
Jag tror att jag måste gräva ned mig lite i böckerna igen. Jobba långa pass, långa dagar så att jag får något gjort. Jag måste få tid att gräva ned mig i det som intresserar mig igen. Fokus. Jag behöver lite fokus. Då kanske jag får tillbaka passionen och börjar tycka att det är kul igen.

Emilou är trött

Nu när den gråa blöta hösten har kommit kommer min hösttrötthet som ett brev på next day delivery posten. Den där tröttheten som gör det svårt att gå upp på morgonen, som gör det svårt att stå emot alla de där småsmå pikarna som sticker i ryggen, svårt att ta tag i de där sakerna som jag behöver göra.
Fast det är inte som om det är alldeles svart, det är bara grått. Matt och orkeslöst. Det är som om ingenting spelar roll.
Men det gör det ju. Typ om jag inte blir klar med jobbet så får jag inga pengar. Och om jag inte får ihop något skrivet för avhandlingen så lissar jag inte. Men jag har inte riktigt motivationen att få till det. Inte just nu.

Emilou är snygg

Jag har tänkt på det här med att klä upp sig för att vara snygg. Jag klär gärna upp mig, jag sminkar mig och jag fixar mitt hår (oftast). Jag har nyligen hittat den typ av klackar som jag trivs i, och bär därför klackar till vardags ibland.
Jag tycker oftast att det är kul att klä på mig, klä mig i något som jag tycker är snyggt. Få en outfit att funka genom att kombinera färger, material, skor och accessoarer. Men när det inte är kul tar jag på mig det som kommer fram när jag plockar i garderoben.
Jag har säkert mer kläder i min garderob än vad jag skulle kunna använda på tre månader (och då räknar jag med kvällsbyte om helgerna).
Jag har mer smink än jag någonsin kommer att behöva.
Därför tycker jag oftast att det är kul att klä mig. För jag kan kombinera, hitta på och matcha. Och om jag blir snygg till på köpet, ja då embracear jag det.
Men jag vet att inte alla tänker så. Jag vet också att inte alla tycker att det är kul. Och min systeryster påstod till och med att hon förändrat sitt sätt att klä sig sedan hon börjat jobba i mer mansdominerade kretsar. Inga klackar som låter i korridoren, inga tajta kläder som kan distrahera.
Jag har blivit ifrågasatt för varför jag klär upp mig. Eller varför jag är snygg. Av kvinnor. Om det är för att jag vill imponera på någon snubbe. Det kan inte helt enkelt vara för att jag tycker att det är kul. Jag kan inte ha mode som hobby utan att det är för att imponera på en man. Eller utan att vara en ytlig modebloggerska.
Jag undrar varför jag måste rättfärdiga mitt modeintresse, eller min vilja att klä mig snyggt, när de som inte klär sig snyggt inte behöver rättfärdiga varför de går runt i (genomskinliga) tights utan något över.
Nej, om jag klär mig snyggt så försöker jag imponera på någon. Det kan inte bara vara så att jag mår bra av att känna mig snygg och gillar att klä mig snyggt. Att jag faktiskt vill använda alla de kläder och skor jag har i min garderob och därför varierar.