Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.

Kärlek del 1

Äntligen kommer nästa del i följetongen om mitt liv i Sheffield. Tanken var ju att detta skulle skrivas under sommaren när Sheffield fortfarande var färskt i minnet och inte hade påverkats av de nya intrycken i Southampton. Men det blev inte så, sommaren var lång men gick fort, och inget blev ju egentligen skrivet. Jag undrar egentligen vad vitsen av detta är, jag har ju bloggat kontinuerligt, så det blir ju bara en repris av det hela. Men det kanske behövs, som ett avslut på tiden i Sheffield. Kanske som ett avslut på detta narcissistiska känslodravel.
Hur som helst har vi nu kommit till den första delen i Emilou och Kärleken. Det är nog denna del som är mest intressant eftersom denna del inkluderar dels det längsta 'förhållandet' och dels det med starkast känslor.
Vi börjar från början. De internationella vännerna som jag lärde känna på hösten blev inte bara mina vänner, utan en av dem, den 28årige tysken, blev även något av en pojkvän. Till en början var jag, eller min hjärna, emot det, han var gammal, inte så snygg och Tysk för fan! Men tidns nog vände dessa känslor och jag erkände för mig själv att jag nog kände något för denna man. Redan här bör väl varningsklockor ringa eftersom det var en övertalningsprocess att få mig att gilla honom, men kanske ligger det mer hos mig och min självbild (typ jag måste övertala mig själv om att denna person verkligen vill ha mig för att kunna acceptera eller våga känna något för den) eftersom det var precis samma sak med Herr M. Men, när jag väl hade övertalat mig själv om detta, eller nära slutet på den processen så har jag och tysken ett snack där han säger att det inte kan bli något riktigt på grund av vår åldersskillnad och att han bara skulle vara i Sheffield ett år. Så vi har ett 'öppet' förhållande, men det gällde ju bara i terorin, ingen av oss var egentligen ute och hånglade med andra människor, inte då i alla fall. Vi betedde oss som ett par under hösten, gick på promenader i regnet, drack vin och kollade på film, och det är väl det närmsta jag kommit ett förhållande på många år.
Under våren blev det dock annorlunda, för samtidigt som jag började bryta mig loss från höstvännerna så blev det att jag bröt mig loss från tysken, för han var ju del av den kretsen. Jag såg inget problem i det hela eftersom vi hade ett öppet förhållande utan förpliktelser. Just detta var vi uppenbarligen inte överrens om. Jag hade när vi hade det snacket stängt av alla mina känslor, inte tillåtit mig att känna mer än något tillfälligt, inte låtit mig fästas vid honom. Om min irritation över praktiskt taget allt han gjorde kom från denna ovilja att fästa mig vid honom eller om min ovilja att fästa mig vid honom kom från irritationsmomenten är en hönan eller ägget situation som jag låter hänga i luften. Antagligen bidrog de till varandra. Så när jag kände behovet av att bryta mig loss såg jag inga problem med det, men det gjorde han. Han ville träffas, han ville ha kärlek. Till saken hör att jag hade ofantligt mycket att göra i skolan också och därför hade begränsat med tid att ses, så jag var tvungen att prioritera, och han kom efter boxningen och mina nya vänner. Detta var Tysken inte riktigt med på, han hade under tiden utvecklat känslor för mig och då när jag kallblodigt började skärma av och göra andra prioriteringar blev han svartsjuk. Denna svartsjuka ledde honom till att göra helt irrationella saker som var menade att visa hans starka känslor för mig, antar jag, och som i ett annat sammanhang kanske skulle kunna tolkas så, men för mig då såg jag det bara som enorm irritaiton och nästan stalker aktigt. Så jag tog naturligtvis mer avstånd ju mer känslor han visade. Kulmen nåddes när han konfronterade mig i biblioteket, jag vad benhård mot honom och han sedan stötte på Abi och började störtgråta.
Det är lustigt, denna sida av mig, den strikt rationella som prioriterar och inte känner utan handlar kommer bara fram i vissa stunder. Då jag är pressad på något sätt, ofta känslomässigt. Jag har gått för långt i kompromisser med mig själv och kan helt enkelt inte komma ur det på ett snyggt sätt, så jag måste skära radikalt. När jag pratade om denna situation med min syster Anna så utbrast hon att hon inte skulle vilja bli kär i mig. Men det hon inte förstod var att jag bara agerade utifrån det han hade lagt ned som premiss. Vi var bara tillfälliga, och om han kunde få säga det med sin tidsplan som grund, kunde väl jag få bryta upp tidigare om jag ville det. Jag såg det väldigt pragmatiskt, för det var så relationen var. Den skulle ta slut efter en viss tidspunkt, jag bara flyttade den lite närmre i tiden för att funka med mina premisser.
Under denna tid så hade jag ju också kärleken till boxningen som konkurrerade med eventuella relationer till män. Och med boxningen så kom flirtandet och boxarna. Det var och är ju ganska ovanligt att tjejer boxas, så jag väckte en del uppmärksamhet där i källaren, speciellt eftersom jag inte var rädd att sparras och var väldigt seriös i min träning. Så under våren gick jag på en hel del 'dejter' eller öl efter träningen som vi kallade dem. Och detta utvecklades ju ännu mer i tvåan. Men jag insåg då under våren att det fanns mycket mer där ute än den tyska 28åringen, och att jag inte ville ha det jag fick. För det jag fick var helt enkelt något som begränsade mig i mitt nuvarande liv, men bara var där tillfälligt. Jag var helt enkelt inte beredd att uppoffra att bygga relationer eller ha kul för något som jag visste inte skulle vara. Det var väldigt enkel, men hård logik, samma resonemang som med vännerna.
Kanske mycket tack vare det goda självförtroende och jävlar anamma som boxningen och boxningsflirtandet utvecklade så raggade jag upp golfaren där i april någon gång. Vi var på en klubb och gick förbi varandra och fick ögonkontakt ett antal gånger och började tillslut prata, och i slutet av kvällen bytte vi nummer. Vi smsade en del och bestämde tid för en dejt. Jag var skiträdd, men uppspelt när jag gav mig ut i regnet för att träffa honom. Han var fantastiskt rolig och vi hade verkligen samma typ av humor, vi drack oss jättefulla och bröt alla dejtingregler genom att både hångla offentligt och gå hem till mig på första dejten. Men han var fin, och vi träffades ett antal fler gånger. Golfaren var någon som jag verkligen kunde se mig själv tillsammans med. Men så kom sommaren och jag åkte hem till Sverige, jag var nära på att inte åka hem utan stanna i Sheffield över sommaren och söka ett jobb. Men den pragmatiska sidan hos mig ansåg att jag inte kunde göra det 'för' en kille. Så här i efterhand kan jag kanske se att det skulle kunnat vara lika mycket 'för' mina vänner och för att jag gillade Sheffield, men det var inte så många som stannade under den sommaren, och jag ville inte vara 'utlämnad' till att bara ha honom när det inte var så seriöst än. Och inte att förglömma så hade att stanna i Sheffield under sommaren varit att välja emot familjen och vännerna hemma i Sverige. Sommaren och de andra loven var liksom deras tid, den tid då jag kom hem och landade.
Jag vet inte vad denna kärlekshistoria har sagt om mig, kanske att jag går mer på hjärna än hjärta. Att jag är en hardcore egoist som sätter mig själv i första rummet och bara gör det som jag vet att jag i längden kommer att må bra av. Jag tar inga risker när det kommer till känslor. Och det är kanske sant. Men samtidigt bygger jag luftslott, jag skapar förväntnignar, jag drömmer och önskar att jag ska hitta rätt. Att det ska funka, inte bara personkemi, utan ju också tajming. Det har varit svårt att ha liv i England och Sverige när det kommer till romanser, för båda liven har varit någorlunda tillfälliga och jag har vetat att ett längre uppbrott ligger i den snara framtiden och då har jag helt enkelt inte kunnat se, eller det har inte kunnat bli, någon egentlig framtid. Och till viss mån tror jag att för att våga känna kärleken, eller kanske lita på kärleken, för jag var ju väldigt kär i Golfaren och kanske lite kär i Tysken, så måste man se en framtid där kärleken får plats och är på riktigt. Men när man lever två liv är tajmingen väldigt viktig.
Så vad har vi lärt oss? Kanske att min syster har rätt, bli fanemig inte kär i mig!

Uppdatering

Idag träffade jag de som går samma kurs som jag.
Först var jag lite hämmad, för vi träffades alla i ett rum, och ingen verkade vilja ta kontakt. I en sekund, minut eller vad man nu vill kalla den stunden som jag kände så, så panikade jag. Jag trodde ett tag att min MSc (jag har ikväll lärt mig att göra skilnad, och de tär en väsentlig skillnad mellan MA och MSc) skulle bli som den här första veckan. Den första veckan som också var som första året. Då jag bara hängde med de internationella, och visst, hade kul och fick häftiga utbyten, men jag visste att jag skulle vara där längre än dem, så jag behövde skapa ett liv där. På ett helt annat sätt än dem. Jag behövde leva för framtiden, inte bara för stunden.
Hur som helst övergick paniken i lugn då T, en ny T, också letade efter utgången i det som är min nya fakultet som mer liknar en labyrint (trots att det är en fyrkant) än en byggnad. Vi började prata och gick sedan för at fika. När vi gick in till cafét så mötte vi några som vi kännde igen från morgonmötet och fikade med alla dem. Det blev lite så där konstigt som när en grupp träffas, att alla pratar i mun på varandra eller inte pratar alls. Men det var okej, för det känndes som om vi fick igång en hel del diskussioner och snack ändå.
Mitt på dagen bjöds det på lunch från vår skola, vi satt på golvet, var ivägen (för dem som ville igenom dörren som vi typ blockerade) och kände av varandras nivåer och ställningstaganden.
De flesta av dem, förutom T, gör en vanlig vidareutbildning, vi gör en som leder till forskning. Och det märks nästan, jag har mitt ämne som jag bryr mig om, T har en väldigt teoretisk syn på saker, och ställer de komplicerade frågorna, de andra har ett intresse, men håller sig på en ganska grundläggande nivå. Men, det sagt, så är det ju bara olika typer av intressen, olika vägar att gå, olika frågor att ställa och olika stimulans.
Men kontentan är att jag trivs. Jag trivs otroligt bra. Folket jag träffat hittils synkar jag med på ett riktigt bra sätt, och det verkar som om vi är överrens om det (A höll med mig om det på puben ikväll). Vi är helt enkelt ett bra gäng som råkat sammanstråla under den första dagen.
Det bästa med att jag trivs är att jag är så bekväm. Som ikväll så stannade jag kvar efter att mina kompisar gått hem(!) och snackade med folk som råkade göra liknande kurser som jag. Jag är helt enkelt en re-fresher, jag återlivar första årets nyfikenhet och vänlighet till folk, men jag har en trygghet som jag saknade som fresher.
Som grädde på mostet så träffade jag idag en av mina gamla semnarieledare från Sheffield, som jag kom väldigt bra överrens med, och som också skrev en av mina rekomendationer.Hon hade också kommit till södern och ska undervisa typ alla av mina kompisar, och hon föreslog att vi skulle fika någon dag. Denna grädde gör att jag trivs ännu mer, för jag vet att inte bara så trivs jag med mina kursare som jag kommer att vara med i ett år framöver, utan jag trivs med personalen på fakulteten, som jag kommer vara med fyra år framöver!
Detta är säkerligen alldeles osammanhängande och bara deskriptivt, men det är så det blir när man har hängt med folk på en pub.

Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.