Emilou och avhandlingen 2

Jag skrev ju om mitt dåliga beteende när det gick dåligt att skriva. Jag kan nu meddela att jag gör på samma sätt när det går bra att skriva. Jag skrev ett bra stycke, var lite nöjd och kollade mailen och facebook.
Igår utförde jag även en grundlig marknadsundersökning av flyg samt transport för resan hem i februari. Och imorse mailade jag min hyresvärd om alla problemen med lägenheten, typ som att temperaturen på ugnen inte går att kontrollera. Ska försöka jobba på bra till klockan 14 och sen ut och springa en snabbis.

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och hej bloggen!

Det var ett tag sedan vi hördes, jag har varit på väg en massa gånger, men det har inte känts rätt. Men nu kämpar jag med en artikel som jag måstemåste få klar tills imorgon för sen ska jag på semester. Och då är ju allt mer intressant och viktigt än att jobba på artikeln. Till och med min skräppost på mailen. Ja jag har kollat min skräppost. Jag har ordnat med mina återbetalningar, hittat nya och gamla bloggar, till och med scrollat mig igenom blondinbellas.

Artikeln är det som en gång i tiden var min masters dissertation som jag skickat in för publicering, den har förföljt mig i två år nu. Tre somrar i rad har jag suttit och skrivit om citizenship education och tagit upp lite tid på vintern däremellan. Ändå vet jag inte var jag står, var jag är, vad jag säger. Eller det vet jag ju, men jag måste bara lyckas uttrycka det på ett bra sätt.

Jag har hållit mig för mig själv på senaste. Jobbat hemifrån och knappt gått utanför dörren. Det har varit rätt så skönt att inte behöva förhålla mig till folk. Plus att jag varit så virrig på senaste. Glömt kort på banken, glömt en påse i en taxi, sagt korkade saker, missförstått folk, trott att min tvättmaskin var trasig- vänta två dagar på reparatör för att sedan få betala £35 för att få reda på att jag bara inte stängt dörren ordentligt. För att inte tala om alla otursgrejer jag har varit med om på senaste, min bank, telefon och internet har strulat- alla den senaste månaden, de har aldrig strulat för mig förut! Jag behöver nog semester.

Egentligen har jag ju inte gjort många knop på senaste. Månaderna har gått, men inte mycket har blivit gjort. Mycket har hänt, men inte mycket har blivit gjort. Jag kom tillbaka från praktiken och var egentligen ganska pigg på att börja forska igen. Men så hände livet. Eller döden kanske.

Jag har svårt att komma igång. När jag väl kommer in i det gillar jag det. Och kan nörda in mig på formuleringar och tankegångar, sitta uppe hur länge som helst, argumentera tills fingrarna blöder. Här om kvällen kunde jag inte sova för att jag inte kunde sluta tänka på en kritik, hade som tur var datorn nära och kunde skriva ned det. Hade verkligen inte kommit ihåg det annars. Kommer inte ens ihåg det nu. Men det tar ett tag att komma in i det. Och jag måste isolera mig. Jobba långa långa dagar, utan uppbrott. Och jag är inte säker på att jag vill leva det livet, där jag måste sträckjobba och hamna i den sitsen där jag har kliet i kroppen. Oron, misstron, förvirringen. För det är så det känns. Under startsträckan, för att inte tala om fallet. När man tappar farten, och faller. Från tråden, från idén. Tvivlet som knockar mig då är inte att leka med. Men så är det väl med de flesta jobb. Så var det ju i London också.

Om det hade varit vinter nu hade ensamheten gjort mig nipprig. Men av någon anledning har det bara varit skönt att vara för mig själv på senaste. Dels har jag ju inte varit på topp, men folk har irriterat mig på senaste också. När jag var yngre var somrarna alltid min egen tid. Jag liksom laddade batterierna då, kom tillbaka till mig själv, kände av var jag var. Och det känns som om jag gör lite samma sak nu.

Jag har tid att tänka. Reflektera. Och det är rätt skönt. Förutom att man ju då kanske ibland kommer till lite insikter. Som typ att jag inte egentligen bryr mig om sex längre. Jag vill bara ha någon nära. Någon som bryr sig. Som jag bryr mig om. Jag vill inte ha mega hångel längre. Jag vill ha en mjuk puss och någon att hålla i handen. Jag är 25 och vill tillbaka till lågstadiet (ja för på mellanstadiet var vi mer avancerade!). Typ att jag inte pallar vara exotisk längre. Men heller inte vill bli tagen som Britt- som jag blev på sommarskolan. Och att jag inte klarar av folk som bara klagar och klagar på engelska samhället, maten, attityderna osv. cynicismen. Jag pallar inte höra. Vill inte höra. Blir riktigt sur för att det är en så idiotisk bild av samhället. Och jag umgås ändå med samhällsvetare. De vet fanemig ingenting om samhället. Eller borde inte ha rätt att uttala sig. Reflektion innebär inte alltid att man blir mer tolerant. Isolerad reflektion kan till och med innebära att man blir mer arrogant. Jag behöver nog bryta min isolering snart.

Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Emilou vill inte

Ja nu sitter jag här igen med en uppsats som ska skrivas till på söndag. Har massa spridda tankar och ideer, men inget konkret. Det enda konkreta jag känner just nu är att jag har ont i huvudet och halsen. Och så den där ångesten över att skriva. Ja, den är ju bekant. Så helst av allt skulle jag vilja slippa. Och så kommer jag på att jag har en till grej att skriva till på söndag. Och vill ännu mindre. Jag håller på att bli sjuk, och då borde man väl slippa jobba? Men så har jag ju dilemmat att antingen vila och kanske bli frisk, eller jobba och få det gjort innan jag blir sjuk på riktigt.
Hjärna eller känsla. det eviga dilemmat.

Emilou är trött

Nu när den gråa blöta hösten har kommit kommer min hösttrötthet som ett brev på next day delivery posten. Den där tröttheten som gör det svårt att gå upp på morgonen, som gör det svårt att stå emot alla de där småsmå pikarna som sticker i ryggen, svårt att ta tag i de där sakerna som jag behöver göra.
Fast det är inte som om det är alldeles svart, det är bara grått. Matt och orkeslöst. Det är som om ingenting spelar roll.
Men det gör det ju. Typ om jag inte blir klar med jobbet så får jag inga pengar. Och om jag inte får ihop något skrivet för avhandlingen så lissar jag inte. Men jag har inte riktigt motivationen att få till det. Inte just nu.

Hur man överlever som doktorand 16: ja då har man jobbat då

Eller jag har gjort en plan för hur pappret ska bli. Förhoppningsvis funkar det. Bestämde mig för att totalt skippa två delar, och det gör förhoppningsvis att det blir så kort som det behöver vara. Omstrukturerade lite. Nu ska jag bara ge mig på att klippa och klistra och skriva till en liten del. En liten del som jag inte alls har lust att skriva. För den innebär att jag inser att det finns så många saker som vi borde gjort, men som vi inte gjort, för att utvärdera. För att få reda på om eleverna ens tyckte det var värt det. För panelen frågar specifikt om data. Och så kommer samma ilska, bitterhet och irritation tillbaka.
Jag bet tillbaka idag föresten. Hon såg titeln på mitt papper, läste vad det stod och sa: jo men det självklara svaret på det måste ju vara ja. vad är grejen liksom?
Jag svarade att titeln ju hade en underrubrik också som specificerade vad det handlade om, och att det faktiskt kanske inte var så himla självklart att svaret är ett rungande ja. Önskar också att jag hade påpekat att vi ju faktiskt befinner oss i den akademiska världen och där är saker och ting aldrig så självklara.
För liksom vad är hennes poäng? varför kände hon att det var en kommentar som var värd att yttra? Om hon var nyfiken över frågeställningen finns det mycket trevligare sätt att ta upp det på än att vara provokativ. För jag antar att det var det hon ville vara. Kanske var det välment, hon kanske också har märkt av att vi har en lite minst sagt kylig relation för tillfället, och att provocera mig skulle då kunna få mig eld och lågor över något som jag bryr mig om skulle kunna smälta lite av permafrosten som ligger som en istid emellan oss. De vågade inte prova det under kalla kriget, men vi har kanske inte means of mutual destruction tillhanda så då kan det vara värt att prova. Prova att provocera. Men det funkar inte på mig. Jag reagerar bättre på mjuka medel. Där man visar respekt och vänlighet. Och jag tycker inte att den fundamentalt ifrågasättande formuleringen och tonen som hon framförde sin provokation på reflekterar någon typ av vänlighet, ödmjukhet eller respekt. Så jag bet tillbaka och hon gick därifrån.

Dagens insikt 18: Det blir bara värre av detta

Detta är 20 av de 50 uppsatser jag har att rätta. Jag har gjort 8 idag för att jag har haft en fnurra på tråden så att säga. Vet inte riktigt när jag ska ha tid att bli klar med dem, förbereda för kurs på tisdag, förbereda för möte på onsdag, skriva det jag ska skriva till Island, göra allt jag behöver göra på min phd, avsluta citizenship day projektet, göra klart och öva på den där presentationen jag har sagt att jag ska göra etc. etc.
Jag skulle så hemskt gärna vilja ha en månad eller två av lugn och ro. Utan konflikter, män och socialiserande. Med begränsad kontakt med omvärlden, vissa utvalda vänner kan få kontakta mig per telefon och kanske ta en kaffe ibland så att jag inte känner mig helt övergiven. Är det ok?

Open Day

Det ar oppet hus pa uni idag. Massa sma 16 aringar som kollar pa universitetet for att se om det ar vart att lagga typ £10000 pa. Nyfinka gar de runt i klungor och tittar pa allt som ar viktigt, biblioteket, fakulteten, datarummen och inte minst studenterna. For studentlivet ar ju valkant for sina fordelar med mycket festande, allnighters och sovmornar. Ar studenterna har glada? Verkar de coola?
Det far mig att kanna mig som en apa pa zoo. Helt plotsligt ar jag en del av sevardigheterna. Jag ar en del av konceptet. De som ser mig ga och kopa kaffe, sitta i biblans cafe skrivandes, lasandes och drickandes mitt kaffe ser det som en vardag i en students liv. Det ar sa de kommer att leva om ett ar. Och jag sitter dar och lever det livet som i ett skyltfonster. Jag blir liksom del av kulissen. Jag ar en del av universitetet. De tittar pa mig och ser nagot som for dem ar exotiskt, men som for mig ar min vardag. Jag har ju liksom varit student i fyra ar och vet inte mycket annat en detta liv. Sa pa samma satt som jag ar del av och definierar universitetet sa definierar ju universitetet mig. Sedan att de studenterna de ser har under sommaren ju inte direkt ar representativa for universitetet i allmanhet eftersom det mestadels ar internationella studenter och postgrads, ar val en mindre viktig detalj. Vi ar ju anda studenter...

Dagens insikt 8- Post-Stockholm blues

Jag kommer tillbaka till Southampton och känner en enorm olust. Kanske är det förkylningen. Men av någon anledning så är det bara jobbigt att komma tillbaka. Vanligtvis när jag kommer tillbaka till England har jag ju något nytt och kul att se fram emot; ett nytt hus, en ny termin; en nystart. Denna gång kommer jag tillbaka och börjar om precis där jag la av för två veckor sedan; en omstart.Men jag är för tillfället otroligt omotiverad att starta om.
Kanske är det för att Stockholm var så underbart och fint. Och att jag liksom inte var där länge nog för att tröttna, jag var där precis länge nog för att bara få det roliga och härliga. Kanske är det för att jag kommer tillbaka hit och är sjuk så jag orkar inte gå ut på födelsedagsfirande och för att jag vet att den kommande månaden måste innebära jobb, jobb och åter jobb. Sen, efter jobbet så drar allt igång igen, då kommer nystarten. Men nu sitter jag och försöker samla energi till en omstart.

Hej Bloggen.

Jag har försummat dig lite på senaste. Jag vet att du fyllde fem härom veckan, och det är ju helt jävla fantastiskt. Fem år, herregud. Hallvägs till de där tio åren som den där vännen trodde att du skulle stanna i akademin. Hittils har hon ju rätt! Och tre år framöver.

Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.

Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.

Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.

Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.

Hur man överlever som doktorand 8

Man gör det bästa av situationen:

Jag har ju alltså fått musarm, och det gör ont att sitta för länge vid datorn. Det värsta, och antagligen det som orsakade det hela, var att jag satt vid min bärbara dator för länge och för mycket. Så, nu har jag omarbetat min arbetssituation, som kan ses på bilden ovanför. JAg har nu ett litet skrivbord och en extern mus. Och det bästa av allt är att jag nu får användning för min supertjockan statistikbok!

How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Bananskals-tur och hårt arbete!

En av mina kursare har jobbat som politisk reporter på the Independent, en av de stora tidningarna här på ön, och de hade frågat henne om hon hade lust att jobba lite för dem under valkampagnen för valet som antagligen kommer att hållas i Maj. Hon var lite tveksam till om hon ville göra det eller inte, och någonstans där i diskussionerna om vad hon kunde göra för dem kom hon upp med en idé om att jag och Anjelica skulle få en typ kolumn där vi svarade på läsarnas frågor. Vi som är unga, smarta, söta akademiker, och har tillgång till bibliotekets alla resurser! Hon föreslog detta för chefredaktören och han gillade idén, och nu verkar det som om det kommer att ske! Det kommer bli en kolumn i veckan och vi ska få komma in till redaktionen en dag i veckan och jobba!

Jag vet inte riktigt hur detta skedde, eller exakt vad det är vi ska göra, utan det känns som om jag mest halkat med på ett bananskal. Alice kollade med oss om vi ville göra det, föreslog det för chefredaktören och nu så händer det. (förhoppningsvis, peppar peppar!)

Men det betyder antagligen att jag bara kan vara hemma en vecka i påsk, för valkampanjen förväntas börja den 5e april, och det betyder också att jag verkligen verkligen måste få mina uppsatser skrivna INNAN jag kommer hem i påsk. Men lite hårt arbete är denna möjlighet förhoppningsvis värd!

Men det är ju inte helt klart än om det kommer att ske....man vet ju aldrig med sådana här saker i media, de kan ju ändra sig i sista sekund! Peppar, peppar.

Insitutiionstrött

Jag sitter just nu och jobbar med ett abstract till min dissertation. Det ska in på måndag, och ska vara max två sidor och de vill ha någon typ av utläggning som inkluderar rättfärdigande av projektet, frågeställningar, metod och lite källor och litteratur analys. Jag hade ett möte med min super-professor idag, och blev inspirerad till att utveckla det analytiska ramverket (ja jag vet att jag skulle sluta med skola...förlåt!), och har nu under kvällen suttit och gjort det. Och jag börjar bli riktigt nöjd med det, men så kommer jag på att jag måste ju göra alla de andra grejerna också, som metoden, litteraturen osv. osv. Och jag pallar bara inte. Jag blir så frustrerad över att man måste göra vissa saker enligt vissa mallar och regler, jag måste skriva en litteratur analys, trots att jag ju egentligen är på ett helt annat steg i processen att skapa en dissertation. Att jag inte är redo för litteratur analysen just precis nu betyder inte att jag inte kommer att skapa en dissertation. Det betyder bara att jag tänker igenom hur jag ska skapa den innan jag vältrar mig i litteraturen. (det är i och för sig inte helt sant eftersom jag bygger dissertation på mina två senaste uppsatser...). Det var precis samma sak med mitt special paper, bara för att jag skrev ett proposal som, ja jag erkänner, var rätt skit, så ansågs det att jag inte var mogen nog för att genomföra den självständiga forskning som krävdes.

Jag blir så trött på att vi förväntas vara självständiga, men samtidigt måste följa vissa mallar för helt absurda saker som en projekt plan. Saker som inte spelar någon som helst roll egentligen. Saker som ges mer mening än vad de har för att de fyller en viss funktion i en viss institution. Jag är trött på att vara en beroende student!

Hur man överlever som doktorand 1

Man lär sig brygga den perfekta kannan presso kaffe.

Jag har länge jobbat på att mäta fram de perfekta proportionerna kaffe, vatten och bryggtid, och nu tror jag att jag funnit dem. Det är en väldigt exakt vetenskap detta, man tar nämligen precis så mycket kaffe som täcker botten av presso bryggaren, och gör ett laget halvägs upp på metall randen på kannan. Sedan häller man på vatten upp till en-silver-rands längd under silver randen, och så låter man det brygga under tiden det tar att gå tillbaka till rummet från köket och kolla facebook. Då har du den perfekta kannan pressokaffe.

Doktorander, och akademiker, är de dummaste människorna i världen

Ja, jag skulle vilja ta upp en kamp emot den ganska så väl spridda uppfattningen att doktorander är smarta människor som har något vettigt att säga. Vi kan även expandera detta argument till att inkludera akademiker generellt eftersom de en gång började som doktorander.

Jag tror nämligen att det är de som inte väljer att fortsätta den akademiska vägen som är de egentliga genierna. Det är de som är smarta, alltså riktigt smarta, på riktigt. Jag vet nämligen en massa studenter på min kurs som fick bättre betyg än jag på både examensarbetet och i slutgiltigt betyg, men inte valde att fortsätta gräva i böcker och artiklar för att försöka komma underfund med världen. De hade redan då kommit på att 1. man kan bara verkligen förstå världen genom att leva i den och praktisera politik, och 2. det är helt enkelt slöseri med tid och kraft att försöka svara på frågor om ungdomars politiska engagemang, men kanske allra viktigast 3. du som nyutexaminerad statsvetare har ingen aning om vad som är viktigt eller intressant, du tror att du har en frågeställning som kan revolutionera världen, men du har ingen aning om hur fel du har (eller de som inte går den akademiska vägen fattar ju att de har fel). Vidare så är det ju de som väljer att inte gå den akademiska vägen som anstränger sig för att nätverka och skaffa sig relevant erfarenhet. Eller tvärt om: de som har denna relevanta erfarenhet behöver inte fortsätta på den akademiska vägen. Till skillnad från mig som inte engagerade mig i klubbar och föreningar, utan fokuserade på det akademiska, och nu står här, inte mycket klokare utan snarare mer förvirrad, med bara en väg att gå; den akademiska.

Jag har nu börjat inse dessa tre faktum och börjar alltså tvivla på hur smart det egentligen var att gå den här vägen, om jag bara hade vetat detta tidigare. Vi akademiker tror att vi är så himla smarta, och andra tror att vi är så himla smarta, men egentligen är vi jävligt dumma och osmarta, det är därför vi är där vi är; vi har helt enkelt begränsat våra alternativ så att vi inte har någon annan stans att gå.

Akademi del 1

Ja, det går ju inte direkt undan här med uppdateringarna och utvärderingen av Sheffield. Men här kommer den knepiga delen, akademi.

Jag har nog alltid varit en högpresternande plugghäst som är nyfiken på att veta mer om saker och ting, gå till grunden med ett problem och verkligen förstå något. Det var det som gjorde att jag valde att plugga politik och filosofi, jag hade erfarenhet av politiken genom ungdomsrådet, men ville veta mer. Ville förstå det bättre och lära mig vad saker och ting betydde. Se det ur ett annat perspektiv, få distans till verkligheten.

Så kom jag då till Sheffield den 11 september, utan att ha pluggat på över ett och ett halvt år och slängdes in i politisk analys, etik och politisk filosofi. Jag tror att jag blev lite överväldigad. För jag som inte direkt har svårt att ta till orda var knäpptyst i seminarier under de första månaderna, jag trodde att jag inte förstod vad de andra sa och att andra inte skulle förstå mig. Och så kom ju uppsatserna, första uppsatsen som jag skrev hade jag förberett mig ordentligt och börjat läsa tidigt, men ändå så satt jag där 12 timmar innan deadline och hade inte mycket skrivet och visste inte vad jag skulle skriva. Kanske berodde det på att jag hade valt att jämföra två helt olika filosofer, och som vanligt alltså gjort det svårare än nödvändigt för mig. Det var mitt första möte med min växande prestations ångest.

Jag gjorde ändå relativt bra ifrån mig i ettan, för jag jobbade hårt och var nog den enda som gjorde det trots att ettans betyg inte räknas. Den underligaste uppgiften och som vi fick bäst betyg på var när vi gjorde en presentation om tjetjenien konflikten i ryssland. Men jag tror att mitt hårda arbete i mångt och mycket har lönat sig, för jag har koll på saker och ting, och kan även nu knyta an till saker som skedde då i ettan. Men i övrigt så var ettan lite av ett akademiskt vakuum, jag hade inte riktigt koll på vad jag var intresserad av eller hur jag skulle knyta an det jag var intresserad av till det jag lärde mig. Kanske är det alltid så i grundkurser, att det är så generellt att det är svårt att få fokus. Men nyhetens behag och introduktionen till en helt ny värld gjorde ändå att jag uppehöll ett intresse för det hela. Jag minns fortfarande alla uppsatser jag skrev i ettan, det var British politics om EU, political analysis om democracy, comparative poltics om frankrike och ryssland, det var Matters of life and death om döden och abort, det var philosophy of religion om cosmological objection, det var human rights om just war och kvinlig könsstympning och det var globalisation of poltics om kalla kriget. Banne mig vad produktivt det var! Och här sitter jag och panikar över en uppsats!

abort fokus abort fokusera abortera

Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.

Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...