Jag vill bara att det ska vara riktigt dåligt väder

Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.

Löööööv!

Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.

Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.

God för 1.4 miljoner

Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.

It's our favourite person again

Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.

Trådlöst

Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.