Emilou och den där jävla julkalendern

ja det har ju inte gått så bra med den där kalendern, så här kommer ett par stycken på samma gång för någon gång borde jag väl bli klar med den. Anledningen till att jag började med den var ju för att det är en kul grej, men den är ju bara kul om man faktiskt gör det.

Bästa måltid
När jag var uppe i Sheffield under påsken träffade jag Martin och vi jobbade lite i (favorit) biblioteket under dagen och gick sedan och åt på en indisk restaurang. Det var samma restaurang som jag varit på med mamma och pappa då de träffade Sheffield tysken, men de visste inte att vi var ihop. Det är en mysig liten restaurang som verkar vara ett riktigt familjeföretag, där mannen mötte oss i dörren och frun serverade maten. Av någon anledning hamnade vi precis vid köksluckan och såg därmed all mat som åkte ut på borden, och någon gång måste Martin sagt typ det där såg gott ut och hon berättade då vad det var och fixade en smakbit åt honom. Vi åt i timmar och pratade politik på ett sätt vi inte gjort på länge och som vi inte lyckats med sedan dess. Och jag fick den där känslan av att vi hör ihop. Kanske inte romantiskt, men att vi alltid kommer att följa varandras öden. Vi kommer alltid att ha något gemensamt, så där som man bara har med gamla vänner.

Sämsta måltid

Det måste ha varit den middagen D och jag åt den där lördagen efter Chelsea bridge incidenten. Vi var båda bakis, vi hade fortsatt den jobbiga konversationen och inte varit ute på hela dagen och jag hade fortfarande ångest. Jag hade ingen lust att äta för ångesten gjorde att jag mådde illa och maten som hade smakat gott dagen innan smakade skit.
Båda dessa inlägg handlar ju mer om situationen än om själva maten, för jag kan nog inte säga att jag kommer ihåg några specifika måltider...

Bästa händelse
Då jag stod upp för mig själv och sa till D att jag inte tänkte låta honom slippa undan för att han var rädd.

Detta hoppas jag händer 2014
Att jag blir klar och godkänd på avhandlingen.
Att jag åker till Australien och får iväg (minst) två bra publikationer.
Att jag lär mig surfa i Australien
Att jag får ett bra intressant roligt jobb efter jag blivit klar.
Att jag och D håller ihop.

Emilou blickar tillbaka

Igår hörde jag en låt på radion som jag hört massa gånger förut men som då fick en helt ny mening. Jag trodde att det var the XX, men efter att ha lyssnat på deras youtube mix insåg jag att det antagligen inte var det.
Jag har insett att jag lätt glömmer saker. Men jag vet inte om det är medvetet glömmande eller omedvetet. Jag har därför kommit på att det är ganska bra att ha bloggen, eller ganksa bra att jag haft bloggen, för då kan jag titta tillbaka på tiden i Sheffield och tiden här och minnas. En personlig dagbok fungerar väl egentligen lika bra, men jag har inte skrivit dagbok- jag har skrivit dagboksblogg istället. Jag gick tillbaka i arkivet igårkväll för att försöka hitta ett inlägg som jag skrivit om feminism. Jag hittade det inte, men jag hittade dessa inlägg istället. Och jag blir helt konfunderad. Vem är denna J? Det är uppenbarligen någon som jag känner ganska väl, någon som var i samma umgängeskrets som mig. Och som jag verkade ha hånglat (?) med. Och som jag blivit avrådd att gå vidare med. Men jag kan verkligen inte komma på vem denna person är! Jag minns kvällen som jag beskriver här väldigt väl. Jag minns stället vi var på. Jag minns att jag och Ben hånglade. Men jag kan inte komma på vem denna J är. Och varför var situationen komplicerad? Varför pratade jag med Alix om det? Eller pratar jag egentligen om sociologen?
Jag önskar nästan att jag inte varit så himla kryptisk i mina blogginlägg, inte ens jag fattar ju vad jag menar!

dagens insikt 13: Jag saknar att hänga

Har precis haft finaste syster yster på besök, och nu lider jag av någon typ av social abstinens. Därför är jag också kvar på kontoret trots att klockan är typ 21. Jag "jobbar" i och för sig på en föreläsning, men om jag hade någon att hänga med så skulle jag lätt bara dra och hänga med dem.
Jag saknar det där vardagshänget som man får när man bor ihop. Det som jag fick förra helgen när jag var i Sheffield. När man träffas utan att behöva planera, utan att behöva kolla kalendern och koordinera. Det avslappnande hänget som bara sker.
Mitt häng här sker nästan aldrig hemma hos någon, kanske är det för att jag inte känner så många som bor ihop. Alla är utspridda antingen själva eller med folk som jag inte känner. Alla jobbar eller gör andra saker.
Mitt häng här sker på pubar. Och visst att det är sjysst, men jag saknar hemmahäng. Sånt man kan göra i pyjamas och som inte nödvändigtvis innebär konsumption.
Missförstå mig rätt, jag gillar att bo själv, men jag önskar nu att jag skulle kunna ringa M, B och A och höra vad de lagar för middag ikväll och om jag kan komma förbi. För att sedan gå hem till min städade fina lägenhet.
Jag vill ha Sheffhampton.

Jag hjärtar Sheffield

Har för tillfället lite semester i Sheffield. Var hos moster igår och blev matad och omhändertagen hela dagen. Och har sedan i fredags bara hängt med sjysst folk. Jag saknar det, men är otroligt glad att detta inte är min vardag. Nu ska vi laga en avancerad middag och dricka öl. Hej härliga söndagskväll!

Hur man överlever som doktorand 2

Man skaffar sig en avslappnande hobby. Jag har börjat sticka, och har nyligen skapat detta verk.

Det är ju inte så avancerade kreationer som jag ger mig på, vanlig rätstickning ännu så länge. Men snart ska jag prova att sticka en mössa. Det kommer innebära både resårstickning och formning! Det ni, det kommer att bli spännande! Jag tycker att det passar mig att sticka, med tanke på att jag bär så mycket stickat, dock har jag ännu inte skapat något till mig själv, utan båda de färdiga halsdukarna är till presenter. Den som jag blev klar med igår, som var till födelsedagsbarnet J, stickades till stor del på tåget upp till Sheffield. Stickning är en så himla bra avslappnings sysselsättning, för man måste koncentrera sig, men det kräver inte så mycket hjärnkapacitet. Jag brukar kolla på Mad Men samtidigt, eller som på tåget så lyssnade jag på en massa P3 Dokumentär. Det kommer nog att bli en hel del stickande under doktorerandet!

Nostalgi

Jag åker till Sheffield nästa helg, för att fira min födelsedag. Idag pratade jag med Martin för att berätta att jag kommer upp, och vi började prata om dåtiden och framtiden. Han hade kommit underfund med att han nästa år skulle vara den enda som var kvar i Sheffield från vår årskull, och det hade gått upp för honom hur sorgligt det skulle vara. Jag försökte peppa genom att säga att även om folk inte var kvar så kunde man ju fortsätta vara vänner och hålla kontakten, men så sa han något riktigt sant: Grejen är ju inte den att man förlorar vännerna, utan det att typ han, jag, Ben och Alasdair aldrig igen kommer att bo tillsammans i ett hus i Hunters Bar.

Och så slog nostalgin till. Jag minns hur sjysst och mysigt det var att bo med dem. Även om det också var väldigt jobbigt ibland så var det mysigt att ha folk omkring sig. Jag mins kvällarna med vin i vardagsrummet, kvällarna med sisha och film i Martins rum och middagarna. Självklart minns jag även bråken, spänningarna och stöket, men de bra minnena tar självklart över. Jag minns mina och Martins långa långa pluggdagar och tepauser, mina och Bens intressanta diskussioner och Alasdairs lugna existens.

Martin frågade om jag någonsin hade hemlängtan till Sheffield, och det klart jag har det!

Kärlek del 1

Äntligen kommer nästa del i följetongen om mitt liv i Sheffield. Tanken var ju att detta skulle skrivas under sommaren när Sheffield fortfarande var färskt i minnet och inte hade påverkats av de nya intrycken i Southampton. Men det blev inte så, sommaren var lång men gick fort, och inget blev ju egentligen skrivet. Jag undrar egentligen vad vitsen av detta är, jag har ju bloggat kontinuerligt, så det blir ju bara en repris av det hela. Men det kanske behövs, som ett avslut på tiden i Sheffield. Kanske som ett avslut på detta narcissistiska känslodravel.
Hur som helst har vi nu kommit till den första delen i Emilou och Kärleken. Det är nog denna del som är mest intressant eftersom denna del inkluderar dels det längsta 'förhållandet' och dels det med starkast känslor.
Vi börjar från början. De internationella vännerna som jag lärde känna på hösten blev inte bara mina vänner, utan en av dem, den 28årige tysken, blev även något av en pojkvän. Till en början var jag, eller min hjärna, emot det, han var gammal, inte så snygg och Tysk för fan! Men tidns nog vände dessa känslor och jag erkände för mig själv att jag nog kände något för denna man. Redan här bör väl varningsklockor ringa eftersom det var en övertalningsprocess att få mig att gilla honom, men kanske ligger det mer hos mig och min självbild (typ jag måste övertala mig själv om att denna person verkligen vill ha mig för att kunna acceptera eller våga känna något för den) eftersom det var precis samma sak med Herr M. Men, när jag väl hade övertalat mig själv om detta, eller nära slutet på den processen så har jag och tysken ett snack där han säger att det inte kan bli något riktigt på grund av vår åldersskillnad och att han bara skulle vara i Sheffield ett år. Så vi har ett 'öppet' förhållande, men det gällde ju bara i terorin, ingen av oss var egentligen ute och hånglade med andra människor, inte då i alla fall. Vi betedde oss som ett par under hösten, gick på promenader i regnet, drack vin och kollade på film, och det är väl det närmsta jag kommit ett förhållande på många år.
Under våren blev det dock annorlunda, för samtidigt som jag började bryta mig loss från höstvännerna så blev det att jag bröt mig loss från tysken, för han var ju del av den kretsen. Jag såg inget problem i det hela eftersom vi hade ett öppet förhållande utan förpliktelser. Just detta var vi uppenbarligen inte överrens om. Jag hade när vi hade det snacket stängt av alla mina känslor, inte tillåtit mig att känna mer än något tillfälligt, inte låtit mig fästas vid honom. Om min irritation över praktiskt taget allt han gjorde kom från denna ovilja att fästa mig vid honom eller om min ovilja att fästa mig vid honom kom från irritationsmomenten är en hönan eller ägget situation som jag låter hänga i luften. Antagligen bidrog de till varandra. Så när jag kände behovet av att bryta mig loss såg jag inga problem med det, men det gjorde han. Han ville träffas, han ville ha kärlek. Till saken hör att jag hade ofantligt mycket att göra i skolan också och därför hade begränsat med tid att ses, så jag var tvungen att prioritera, och han kom efter boxningen och mina nya vänner. Detta var Tysken inte riktigt med på, han hade under tiden utvecklat känslor för mig och då när jag kallblodigt började skärma av och göra andra prioriteringar blev han svartsjuk. Denna svartsjuka ledde honom till att göra helt irrationella saker som var menade att visa hans starka känslor för mig, antar jag, och som i ett annat sammanhang kanske skulle kunna tolkas så, men för mig då såg jag det bara som enorm irritaiton och nästan stalker aktigt. Så jag tog naturligtvis mer avstånd ju mer känslor han visade. Kulmen nåddes när han konfronterade mig i biblioteket, jag vad benhård mot honom och han sedan stötte på Abi och började störtgråta.
Det är lustigt, denna sida av mig, den strikt rationella som prioriterar och inte känner utan handlar kommer bara fram i vissa stunder. Då jag är pressad på något sätt, ofta känslomässigt. Jag har gått för långt i kompromisser med mig själv och kan helt enkelt inte komma ur det på ett snyggt sätt, så jag måste skära radikalt. När jag pratade om denna situation med min syster Anna så utbrast hon att hon inte skulle vilja bli kär i mig. Men det hon inte förstod var att jag bara agerade utifrån det han hade lagt ned som premiss. Vi var bara tillfälliga, och om han kunde få säga det med sin tidsplan som grund, kunde väl jag få bryta upp tidigare om jag ville det. Jag såg det väldigt pragmatiskt, för det var så relationen var. Den skulle ta slut efter en viss tidspunkt, jag bara flyttade den lite närmre i tiden för att funka med mina premisser.
Under denna tid så hade jag ju också kärleken till boxningen som konkurrerade med eventuella relationer till män. Och med boxningen så kom flirtandet och boxarna. Det var och är ju ganska ovanligt att tjejer boxas, så jag väckte en del uppmärksamhet där i källaren, speciellt eftersom jag inte var rädd att sparras och var väldigt seriös i min träning. Så under våren gick jag på en hel del 'dejter' eller öl efter träningen som vi kallade dem. Och detta utvecklades ju ännu mer i tvåan. Men jag insåg då under våren att det fanns mycket mer där ute än den tyska 28åringen, och att jag inte ville ha det jag fick. För det jag fick var helt enkelt något som begränsade mig i mitt nuvarande liv, men bara var där tillfälligt. Jag var helt enkelt inte beredd att uppoffra att bygga relationer eller ha kul för något som jag visste inte skulle vara. Det var väldigt enkel, men hård logik, samma resonemang som med vännerna.
Kanske mycket tack vare det goda självförtroende och jävlar anamma som boxningen och boxningsflirtandet utvecklade så raggade jag upp golfaren där i april någon gång. Vi var på en klubb och gick förbi varandra och fick ögonkontakt ett antal gånger och började tillslut prata, och i slutet av kvällen bytte vi nummer. Vi smsade en del och bestämde tid för en dejt. Jag var skiträdd, men uppspelt när jag gav mig ut i regnet för att träffa honom. Han var fantastiskt rolig och vi hade verkligen samma typ av humor, vi drack oss jättefulla och bröt alla dejtingregler genom att både hångla offentligt och gå hem till mig på första dejten. Men han var fin, och vi träffades ett antal fler gånger. Golfaren var någon som jag verkligen kunde se mig själv tillsammans med. Men så kom sommaren och jag åkte hem till Sverige, jag var nära på att inte åka hem utan stanna i Sheffield över sommaren och söka ett jobb. Men den pragmatiska sidan hos mig ansåg att jag inte kunde göra det 'för' en kille. Så här i efterhand kan jag kanske se att det skulle kunnat vara lika mycket 'för' mina vänner och för att jag gillade Sheffield, men det var inte så många som stannade under den sommaren, och jag ville inte vara 'utlämnad' till att bara ha honom när det inte var så seriöst än. Och inte att förglömma så hade att stanna i Sheffield under sommaren varit att välja emot familjen och vännerna hemma i Sverige. Sommaren och de andra loven var liksom deras tid, den tid då jag kom hem och landade.
Jag vet inte vad denna kärlekshistoria har sagt om mig, kanske att jag går mer på hjärna än hjärta. Att jag är en hardcore egoist som sätter mig själv i första rummet och bara gör det som jag vet att jag i längden kommer att må bra av. Jag tar inga risker när det kommer till känslor. Och det är kanske sant. Men samtidigt bygger jag luftslott, jag skapar förväntnignar, jag drömmer och önskar att jag ska hitta rätt. Att det ska funka, inte bara personkemi, utan ju också tajming. Det har varit svårt att ha liv i England och Sverige när det kommer till romanser, för båda liven har varit någorlunda tillfälliga och jag har vetat att ett längre uppbrott ligger i den snara framtiden och då har jag helt enkelt inte kunnat se, eller det har inte kunnat bli, någon egentlig framtid. Och till viss mån tror jag att för att våga känna kärleken, eller kanske lita på kärleken, för jag var ju väldigt kär i Golfaren och kanske lite kär i Tysken, så måste man se en framtid där kärleken får plats och är på riktigt. Men när man lever två liv är tajmingen väldigt viktig.
Så vad har vi lärt oss? Kanske att min syster har rätt, bli fanemig inte kär i mig!

Lite bort-längtan

det är egenligen underlig att man, eller kanske jag, känner som mest bort-längtan när det är som bäst. Ikväll var vi på en klubb, en sådan där klubb som jag vanligtvis inte gillar, men som funkar om det känns rätt. Och ikväll kändes det rätt. Trots att det var med en del av de som känns lite obekväma, på det sättet att man inte är riktigt säker på om de fattar vad man menar eller om man själv fattar vad de menar. Men där på dansgolvet så spelade det ingen roll om vi fattade eller inte, vi bara dansade.
Men mitt i detta bra, så när jag nu kommer hem, hem till mitt nya rum, det med den stora garderoben och fönsterkarmen, så är det någonannanstans jag vill. Det är både hem till Sverige och till Sheffield, på samma gång. Så egentligen är det ju inte Hem, utan bort. Kanske är det för att jag vet att kvällen, som var riktigt bra, hade varit fantastisk med de som jag verkligen känner mycket för. Att om jag kan ha så kul med nya bekanta, tänk då hur bra det hade varit med mina käraste.
Jag saknar er. Jag saknar er massor, i varje ögonblick, hela tiden. Och som allra mest när jag har det fantastiskt.