Emilou och igår blev jag utelåst från kontoret

Men alla mina saker var inne på kontoret, inklusive jacka, plånbok och hemnycklar. Det enda jag hade på mig var min mobil som nästan hade slut på batteri. Det visade sig även att en masternyckel inte fungerade på min dörr och vaktmästarna på universitetet var upptagna med en major incident. Som tur var så var jag med en kompis som lånade ut sin jacka till mig, lånade mig pengar och jag sov över hos henne.
De sägs att dåliga saker kommer i omgångar av tre, jag undrar vad nästa grej blir!
Egentligen önskar jag bara att det ska sluta hända dåliga grejer.

Emilou och när jag bara vill lägga mig i sängen inte gå upp förens saker mirakulöst löst sig.

I måndags kom jag hem till en trasig kyl och frys. Jag hade varit borta på en fin liten tur i Wales, London och Madrid, och har däfrör ingen aning om när det hände. Tydligen så har all freongas läckt ut och därför kyldes den inte längre. Detta fick jag reda på igår när en ingenjör kom och kollade på kylen. Jag har ingen aning om hur länge den läckt heller. Och freongas är nog inte så bra att andas in tror jag. Det skulle ta åtminstone en vecka att få reservdel och sedan antagligen ännu längre att få någon som kunde komma och fixa det. Så jag sa att jag ville ha en ny kyl istället. Och där påbörjas en ny saga med motstridande information och samtal till olika kundservice. Och jag har fortfarande ingen aning om när jag kommer få en ny kyl.
Så jag väntar.
Mina sjukdommar fortsätter också, så jag ringde doktorn för att boka en tid, och jag fick en tid om 10 dagar. Det är otroligt lång väntetid. Och jag har ont i huvudet. Men jag väntar.
Det som gått snabbast att ordna var tid för att fixa min rygg, de kunde ge mig en tid samma kväll. Men jag är trött på att vara sjuk och ha ont.
Just nu önskar jag bara att allt skulle lösa sig utan att jag egentligen behövde göra så mycket. Men det är väl det här som det är att vara vuxen.

Emilou och Nej. Jag vill inte.

Jag har en kollega på projektet jag jobbar på som vad han än säger eller gör så känner jag direkt Nej. Jag vill inte.
Detta är även professorn som på en sommarskola för ett par år sedan sa att min forskning inte var värt något, så en kan väl säga att jag redan från början inte har den bästa relation med honom.
Men så nu har jag skickat ut en förfrågan med vad jag tycker är ganska specifika frågeställningar och nästa steg. Och hans svar svarar inte på någon av frågorna, eller egentligen bidrar med något konkret, men är ändå säkert 700 ord långt. Och det stör mig något enormt. För hur sjutton ska jag kunna sammanställa och se till att allas önskemål och intressen är representerade om jag inte faktiskt vet vad  tex. hans intressen är.
Så jag känner Nej. Jag vill inte.
Jag tänker inte göra det du ber mig om, för det var inte det jag erbjöd, och du har ingen auktoritet att säga åt mig vad jag ska göra.
Men så kommer dilemmat. Ibland, bara väldigt sällan, så är hans förslag faktiskt hjälpsamma. Jag lyckades till exempel få in/tillbaka en fråga i enkäten med hans hjälp. Så min Nej. Jag vill inte. känsla är inte alltid den mest konstruktiva, men jag kan inte låta bli.

Emilou och vad fan har jag gjort?!!

Gick in i nya lägenheten imorse och min första tanke var; vad fan har jag gjort!?
Det är inte standard att flyttstäda här så lägenheten var ordentligt smutsig. Ugnen var säkert inte städad på flera månader, om ens någonsin, det var damm på gardinerna och damråttor hängandes i taket. ALLT behöver städas. Jag hittade också något som såg ut som lite fuktskada som jag inte sett förut. Och jag måste köpa kyl och frys.
Jag har verkligen ingen lust med detta. Vill inte behöva hantera detta. Vill inte behöva fatta beslut. Men jag har redan fattat beslutet att köpa denna lägenhet, och då måste jag leva med det. Men jag ångrar ändå just nu att jag köpt lägenhet. Och att jag köpt just denna lägenhet. Förhoppningsvis kommer det ändras med tiden.

Emilou och det var inte ens Wales utan Southampton!

Tydligen var läget för jobberbjudandet inte så tydligt så D hade läst fel ochdet är inte i Wales han ska jobba utan på deras kontor i Hampshire, som ligger väldigt nära Southampton! Ödets ironi asså. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det.

emilou och det är mycket lättare att bara stirra på skärmen än att faktiskt få något skrivet

Speciellt när det handlar om att skriva om det jag skrev för över ett år sedan.

Emilou och fake it til you make it

Men vad gör man sen då? Fortsätter man att fejka? 

Jag har tydligen fejkat min statistik, men vet inte riktigt hur jag ska fixa det utan att göra om allt. Så fortsätter jag att fejka då eller? 

Jag har varit förkyld i över två veckor nu, men har försökt fejka mig frisk. Det har uppenbarligen inte fungerat. Ska jag fortsätta fejka och försöka fejka mer? Eller sluta fejka?

Emilou och avhandlingen

Ibland (ganska ofta egentligen) går jag tillbaka till min avhandling för att hitta källor eller rent av kopiera text därifrån till en artikel. Detta är oftast inte en så trevlig upplevelse, för det betyder att jag skriver på något och inte riktigt känner för det. Men så ibland när jag tittar tillbaka på min avhandling så förundras jag över att jag faktiskt skrivit den. Att JAG har knåpat ihop cirka 70,000 ord. Och försvarat detta arbete. Och så slår det mig att jag ju är doktor. Att det är uppbringandet av dessa 70,000 ord som gjort mig till doktor. Det är rätt galet.

Emilou och uppförsbacken

Jag hade hoppats på en nystart, omstart nu till 2015. Att de där sakerna som kändes jobbiga och gick emot förra året skulle klaras upp och det liksom skulle bli lite lättare att ta mig fram i vardagen. Men än så länge har uppförsbacken fortsatt. Jag börjar året med dunderförkylning som aldrig verkar bli bättre. Min kondis är nu så dålig att jag blir andfådd av att gå upp för trappor, och jag som brukar gå snabbt måste be folk att gå långsammare för att jag inte hänger med och jag har inte cyklat till jobbet sen jag kom tillbaka.
Jag kollar på lägenheter men hittar inget som egentligen lockar. Eller så är det som lockar inte längre till salu. Men vi måste flytta från vår lägenhet. Vi har nu inte bara mögel på väggen vid ytterdörren, och i matsalen, men även i vårt köksskåp.
Och inatt blev Ds cyckel stulen från vårt skjul.

Emilou och det är svårt att vara ihop

Okej någon gång ska jag sluta analysera det här med att vara ihop. Men just för tillfället har jag lite av en fnurra på tråden.
Innan jag åkte till Wien sa jag till honom att han skulle spendera tid med sina kompisar för jag hade ockuperat två av hans helger i rad. Och jag menade det, för jag tror inte att det är bra att spendera tid bara med varandra. Och det är väl inte som om han behöver få min tillåtelse att träffa sina kompisar, men han ville gå på en ölfestival och jag var inte så sugen på det så jag sa att han borde gå med sina kompisar och att vi kunde ses efter eller en annan dag.
Men så nu när jag är tillbaka så vill jag ju träffa honom.Helst nu på direkten. Och det skulle passa bäst att träffas ikväll. Men så hänger han ju såklart med sin kompis ikväll. Och då nu när jag vill träffa honom så tycker jag inte att det är lika okej att han träffar sina kompisar (eller alltså det klart att det är okej, men jag vill ju träffa honom NU). Mest för att jag vet att det här betyder att vi antagligen inte kommer att träffas förens någon gång i mitten av veckan, och det kommer att ställa till det för mig.
Men jag vill ju att han ska träffa sina kompisar. Så jag får helt enkelt stå ut. Och vänta. Mest tror jag nog att jag var frustrerad över att jag trodde att han skulle på den där ölfestivalen, och så har jag sagt att jag också ska dit, så jag trodde jag skulle få träffa honom, men så visar det sig att han bara kanske ska dit. Om jag bestämt mig för att inte gå, men visste att han skulle gå så skulle det här ju inte vara en grej, det var bara att jag hoppades att få träffa honom. 

Emilou lovar att lägga av

Asså detta har ju blivit någon typ av 'jag är nöjd, trygg och glad (och kär) men vet inte riktigt varför' blogg nu på senaste känns det som. Jag lovar att sluta med detta. Inte att känna dessa känslor, men att konstant skriva om dem. Jag lovar.

Emilou och tji fick jag

Dejten igår. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den.
Det började med fjärilar och slutade med irritationsklump i magen.
Hans mod var borta och hans klagosida kom fram. Jag pallar verkligen inte med en till klagosnubbe. Det är så himla jobbigt att bemöta sån skit. Ska jag peppa? Ska jag släppa? Ska jag hålla med? Jag pallar liksom inte.
Klagan hade kunnat kompenseras med mod, men vi kramades inte ens hejdå. Jag förnedrade mig själv med att bjuda upp honom, men han sa att han måste gå. Vilket ju egentligen är fullt förståeligt för det var ju vardag, men det är ju åtminstone en inbjudan till att make a move.
Och här var det jag som trodde att han var mogen och okomplicerad, tji fick jag.

Emilou och det som fortfarande känns i magen

När vi kysstes så fladdrade det fjärilar i magen och jag darrade lite på benen.

Emilou och det ska inte vara så här komplicerat

Tillslut kom han online. Så vi pratade. Och pratade. Vi bröt vårt tidigare rekord på fem timmar och pratade i en till. Den sista extra timmen spenderade vi med att prata om det som vi egentligen skulle prata om. Om 'oss'.
Det var frustrerande. Vi pratade om varandra hela tiden. Menade olika saker. Jag svor. Jag bad att få någon typ av respons på vad jag sagt, men allt han gjorde vara att ge en analys av situationen. Han ger en lång utläggning om hur han funderat på vad vi är och kan vara sedan första gången vi sågs och vid flera tillfällen efter det. Och att det vi har, blandingen av högt och lågt, intellektuellt och skvaller, är fantastiskt och något han verkligen uppskattar. Vid ett tillfälle kunde jag inte göra annat än att skratta för att vi överintellektualiserade allt. Men det frustrerar mig också och jag svär åt honom att i'm not going to fucking pull it out of you, but there is really only one way that I can interpret this. Men så mitt i min frustration då jag säger att vi liksom har två val antingen försöka eller inte, så säger han But cant we just be mates?!

Och då blir allt så självklart för en stund.

Det är det han vill.

Men så säger han att han är förvirrad. Och att det tar honom tid att komma till punkten där han ser sig tillsammans med någon. Jag säger att well I'm kind of giving you that point now.  Men så sa jag att jag ju inte heller var helt säker på om jag kunde se oss tillsammans, och var också förvirrad. Men jag ville sluta vara förvirrad. Så mycket visste jag. Men han var inte där än, så vi var osynkade.

Klockan var då fyra på morgonen och vi kunde nog inte komma längre än så. Vi gillar varandra, gillar att hänga och prata, ser att det kanske kan vara något mer, jag är beredd att prova, han är inte där än. Jag hade bestämt mig innan för att om han gav mig ett vagt svar så skulle jag lämna detta bakom mig, gå vidare och inte hoppas på något mer. Och mitt i detta säger jag det. I had actually decided that if you didnt give me an answer I would move on. Leave this behind me. 
Han är tyst.
Jag frågar om han är okej och han säger I'm just trying to figure out what just happened. och han säger det med sådan uppgivenhet att den där självklarheten suddades ut och han frågar Why did you say that? Because that is what I was thinking and I thought it was  fair to you to tell you that, that I'm getting tired of the limbo and need to get out of it somehow svarar jag.
Jag säger att jag nog är flexibel ändå, för jag fattar att detta kanske kommer lite som en överraskning för honom (fast egentligen tycker jag att han borde ha fattat långt tidigare) och att vi helt enkelt är osynkade. Men att jag inte kan vänta på att han ska synka alldeles för länge.

Vi slutar där. I någon typ av överrenskommelse att vi är förvirrade och osynkade. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Han tycker jag ska bestämma mig för om jag kan vänta, jag tycker han ska bestämma sig för om han vill göra något åt det. Men eftersom klockan var halv fem vid det här laget insåg vi att vi inte skulle komma någon vart med att försöka lösa det där och då. Jag säger att vi kan ju försöka prata tomorrow or thursday, och vi lägger på. På onsdagen hör jag inget från honom, och halv ett skickar jag ett meddelande so i dont know if you wanted to chat or if you just agreed because I forced you to.... but I'm still up for a bit, or we could chat tomorrow. Just think it would be good to have a chat relatively soon. Han svarar att jo visst vi kan prata, men kan inte ikväll. Jag hade då också fått planer för kvällen och frågar när som passar honom. Han säger någon gång under helgen I'll keep you posted. Jag låter honom bestämma, men tänker att det fanemig inte ska vara så här komplicerat.

Emilou och väntan

Han svarade tillslut. Och nu sitter jag och väntar på att vi ska skypa. Vi sa typ åtta eller nio. Nu är klockan tio. Det var ju inte liksom helt spikat, utan mer vi hörs någon gång ikväll. Men jag föreslog ju ändå en tid. Då håller man väl sig till typ det, eller?
Så jag är inloggad. Och väntar. Alla andra kommer online, men inte han. Så jag väntar. Jag gillar inte att vänta. Kanske ska skriva lite medans jag väntar. Men hjärnan är lite för trött och vill inte komma igång med tankar om han ringer. Det är detta jag hatar med att vänta. Jag vill inte sätta igång med något nytt för att bli avbruten i det.
Så jag är inloggad och väntar.

Emilou och magplask

Så svarar jag so we kind of maybe agree then?
Och tänker att vi är överens om att vi gillar varandra.
Men så svarar han. We've both had similar thoughts on this, and it is only natural when two people are as close as we are in terms of the amount of time we spend communicating. Like I said, it is a friendship I really value and it is nice we are on the same page about this.

It is nice we are on the same page about this.

No we are not you arrogant fuck.

var det jag ville säga, men det gjorde jag inte. Jag sa som det var. Och sa att jag inte kunde fortsätta som vi gjort. Jag behövde paus för att really be on the same page. Och nu har jag ångest. Orkar inte ens tänka på alla implikationer av detta. Att jag ännu en gång är kompis. Inte den som blir vald. Det spelar ju liksom ingen roll att jag väljer. För det blir aldrig ömsesidigt.

Emilou och männen, livet och lite om jobbet

Denna vecka har varit helt galen. Sheffield i helgen, med Martinhångel som jag inte trodde skulle hända. Men resulterade i att jag bara sov två timmar. Stökig men trevlig frukost med Alix, och jag orkade bara vara sur på henne en liten stund för att hon drog med sin kille som för att gnugga det i mitt ansikte, att hon har en ny kille. Men jag har ett liv. En grym praktikplats, två potentiella publikationer och jävligt fina vänner.  Åkte sedan till Retford, där det var SNÖ och träffade fina Andy som jag inte träffat på nästan ett år. Träffade bebisen, moster och kusin, men alltså BEBISEN! Typ den sötaste i världen. Ned till Soton på måndagen, skvaller och middag med finaste R&F. Nytt jobb på tisdag då jag slängdes rätt in i möten, boende letande och uppgivenhet för att det är så jävla svårt sen hemkomst i onsdags och tröttheten! Upp klockan sex och inte i säng förens ett. Någon kväll. Insikten att de försöker (eller måste) slå akedemikern ur mig. Bergochdalbanan som detta innebär. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. Varför kan vi inte använda robusta bevis? Varför kan vi inte föra ett normativt argument?
Trevlig middag med vänner i torsdags och möten med alla i gruppen om vad de gör, tog också ett möte för jobbet själv. Funderande på min roll och vad jag har kan och inte kan göra. Sen fredag och enorm trötthet och läsande hela dagen. Kollar på rum, blir lite besviken i hjärtat men hjärnan säger att det är ok och duger.  Jag måste ju ha någonstans att bo. För att sedan gå och dricka öl utan middag med fina Sheffield kompisar. Bestämmer mig för att inte åka tillbaka till soton, får tre sängerbjudanden av de fina killarna jag var med. Dansar med B har en väldigt fin kväll. Klättrar över staketet till Hyde Park med B, klättrar upp på en häststaty. Promenerar till Notting Hill, äter Notting Hillfyllemat. Feta och spenat backlava. B ville egentligen till McDonalds, men det var stängt. Så det blev lyxfyllemat och Snapple. B är väldigt charmig och jag märker vad det är han vill. På bussen hem berättar jag för honom om mig och M, hela den långa historien hur jag blev sårad och kom över det och hur vi har varit sedan dess, och han påstår att han inte visste något om det alls. Jag vet inte om jag tror på honom för T visste innan jag sagt något till honom. Väl hemma sätter jag mig i en fåtölj och vi analyserar musikvideor. Han vill att jag sätter mig bredvid honom i soffan så han han luta huvudet. Jag sätter mig bredvid honom. Han lutar huvudet och tar min hand. Pussar mig på kinden och jag fnittrar. Han känns så ung. Så oerfaren. Så tafatt. För tre-fyra år sedan hade jag blivit alldeles till mig. Men nu var jag alldeles blasé. Visst det är mysigt att hångla och gosa. Jag gillar att gosa men det är liksom allt. Vi hånglade i princip för att vi var en tjej och en kille som druckit öl och inte fått nått på länge. Inte för att vi har någon kemi. Jag visste det redan när vi dansade. Visste vad han ville och att vi inte är kompatibla. Inte synkade. Inte alls. Och jag låg där och tänkte på precurement. Ja, så spännande var det. Precurement är typ det tråkigaste som finns.
Men vi hånglade bara. Mer kändes liksom inte rätt. Jag gav honom vad han ville ha, men det var inte mer än så.
Vi sov i olika sängar och åt frukost med hans mamma som tog min emailadress så att jag kan komma till hennes skola och prata om att plugga statsvetenskap.

Emilou skäms som doktorand

Det finns vissa saker som liksom aldrigaldrig fastnar i min hjärna. En av dem är vad dependent/independent variable eller explanatory variable är. Det liksom vill inte komma in i min hjärna. Tekniskt sett borde jag ju fatta det här, men rent praktiskt så undviker jag att behöva hantera dessa termer för att jag ju inte vet vilket som är vilket eller vad som är vad.
Jag lärde mig dessa termer första gången på gymnasiet, och har ofta under hela min utbildningstid kommit i närkontakt med dessa koncept. Men jag vet fortfarande inte vad som är vad.
Nu till exempel skriver jag om politiskt deltagande, och mekanismerna som leder till politiskt deltagande. Jag vill säga att medlemskap är ett alldeles för brett koncept för att analysera som ett och samma sak. Och det skulle ju se fett ut om jag kunde slänga mig med en vetenskaplig term för att ge meningen lite mer tyngd, men eftersom jag inte är helt säker på vilken term jag ska använda så får det se ut som det gör.

Emilou och tårarna part 2

Det är nått i luften nu tror jag. Ännu en förmiddag spenderades med tårar i ögonvrån. Eller jag vet egentligen vad det handlar om, men jag orkar inte.
Hur som helst så passar dessa två blogginlägg ganska bra just nu. Fast jag tänker att varför jag inte är så lycklig för tillfället är för att det finns en anledning till det, och då borde jag kanske göra något åt den anledningen istället för att bara acceptera att jag är ledsen. Men jag orkar inte.

Emilou och tårarna

Jag sitter på kontoret och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. De ligger och vilar bakom ögonlocken, kan trilla ut och rulla ned på kinden vilken sekund som helst.
Det började redan igår kväll då jag fick den där jobbiga sugande känslan i magen när jag gick och la mig, jag kunde inte sova, sov jättelätt och vaknade kl 4 av att systeryster skickade sms med nya glasögon, och då kändes det som om jag inte ens somnat. Vaknar sedan kvart i elva och har drömt jätteintensiva drömmar så jag är helt slut i kroppen. Är mosig i huvudetet och vet inte riktigt var jag ska börja min dag. Måste diska. Måste gå på seminarium kl.12. Så jag hinner inte äta frukost. Hinner inte dricka mitt te. Jag har aldrig tidigare märkt hur viktig min kopp morgon te är för mig förens idag. Att inte ha fått den där koppen te gjorde liksom att jag inte kom igång med dagen. Men även när jag fått mitt te så fortsätter dagen i någon typ av snurrig röra.
Försöker fixa översättningen, men författaren har ingen koll på sina egna källor. Och gör mig bara mer frustrerad än vad han ger svar på mina frågor.  Och jag blir trött, så himla trött och vill bara lägga mig i sängen och gråta lite.