Emilou och jag känner igen den här cykeln

trots att det inte har alls med mens att göra så är det här nu en cykel jag börjar känna igen.
Jag skriver/gör något, får kritik, tvekar på min akademiska karriär och färdighet, tvekar på någon karriär och färdighet. Och nu idag så har det lett hela vägen till att jag känner mig ensammast och värdelösast i världen. Inga kompisar, dåliga relationer med familjen, och det är väl lika bra att göra slut med D på en gång. Jag är inte omtyckt, och då tycker inte jag om dem. Så då kan det lika gärna va. BOOM. Allt går upp i rök.
Ja, detta är väl något förkortat den tankeprocess som snurrat och eskalerat i mitt huvud. Jag har iallafall nu erfarenheten att det är en cykel som jag ofta hamnar i och jag vet att jag kommer ur så småningom. Och egentligen så borde jag tänka att jag borde försöka hitta sätt att komma ur den lättare eller inte hamna i den, men jag pallar inte. Jag orkar inte hålla på att förbättra mig själv hela tiden, utvecklas och utmana mig själv att bli en bättre människa. För det är ju i det som problematiken egentligen ligger, att jag inte duger som jag är. Den känslan av att jag alltid måste bli bättre, utvecklas, göra annorlunda för att duga, det är det som stressar, pressar och gör mig orolig.
Det är en förbannad cykel, men jag väntar ut den. Gör allt det som självhjälpsindustrin och neoliberalismen hatar, jag vägrar jobba med mig själv och sitter bara och väntar på att det går över.

Emilou tänker alldeles för mycket

Varför är det så att vissa personer alltid drar åt sig all uppmärksamhet?
Att det liksom inte går att dela med dem. Att allt som händer liksom studsar mellan vissa personer?
Jag vet att jag i vissa sammanhang kan vara den personen som tar en massa jävla plats. Speciellt i politiska diskussioner hemma. Men jag har fått bassning för det, och lärt mig att vara empatisk. Känna av andra och ge andra personer plats. Se andra som vill vara med i konversationen. Kanske är det därför jag blir så uppgiven när andra inte visar den empatin.

Jävla fegis.

Jag tror det som stör mig med M är att han är en sån jävla fegis. Allt är jobbigt, allt är svårt och komplicerat. Så pass att det inte är värt att göra. Små saker förstoras till världsproblem. Och världsproblem kan man ju inte tackla. Varje liten incident blir ett orosmoment, som med tanden och nu cykel olyckan. Visst att båda sakerna kan klassas som verkliga problem som ställer till det. Men det är hur han låter dessa saker begränsa honom så ofantligt som jag stör mig på, som att han var tvungen att få hit föräldrarna och åka hem med tanden. Det finns liksom ingen jävlar annamma, utan bara klagan, problem och uppgivenhet. Ingen fighting instinkt överhuvudtaget. Det var väl det som var problemet med oss också, han gav bara upp. Och bestämde för oss båda att det inte var värt att försöka.
Och jag vill inte ha en fegis. Jag vill ha någon som inte är rädd för äventyr. Någon som testar gränser utan att vara provokativ. Någon som är självständig.

dagens insikt 19: efter sol kommer regn.

Redan i fredags började det snurra ordentligt i mitt huvud. De där onödiga och giftiga tankarna, som sprids längre och längre ut i kroppen och in i själen med varje andetag och minsta rörelse. Tillslut känns det bäst att bara sitta stilla och göra ingenting. Där var jag igår. Men även om stillasittandet gör att tankarna inte borrar djupare så flyter de ändå runt och skapar oro. Det suger att vara där, känna så och tänka så.
Men så vänder det. Denna gång vände det för att jag insåg hur löjlig jag var. För det första så vet jag inte alls om det är så som jag tror, och för det andra så om det är så är det väl inte hela världen! Det finns så mycket värre saker som kan hända. Visst att det skulle vara trevligt om det var så att han ville spendera lite mer tid med mig, men om det inte är så får det helt enkelt vara så. (Ja jag höjde mina förväntningar till skyarna, fick lite reality check och nu bygger murar för att skydda mig och mina känslor. Men låt mig vara rationell. Det är så jag överlever.)
Och sen insåg jag idag också att jag ju varit fantastiskt glad och nöjd på senaste, ganska länge faktiskt, så det var helt enkelt dags för en liten dip. För efter sol kommer regn. Det går inte att undgå. Och sen kommer solen igen. Det är bara så det är. Livet lunkar på upp och ned, just nu gick det ned lite, men det har ju varit uppe så himla länge så det var dags för lite botten. Det blir så himla mycket lättare att hantera när man ser det i lite perspektiv.

Dagens Undran 4 som blir insikt

Ännu en gång förundras jag över hur lugn jag är nar det kommer till saker som sker i livet. Denna gång galler det män.

För ett par år sedan, och då menar jag ju faktiskt för bara typ två år sedan, så skulle jag ha oroat mig och skrivit tills fingrarna blödde om alla mina analyser av vad som skulle ske eller inte nar jag börjat dejta en snubbe. Men nu är jag alldeles lugn.

Jag vet att jag skrev förut att jag saknade tonårens enkla förhallanden,så egentligen borde jag ju vara nöjd med att vara lugn. Men det jag menade då var ju att man inte riktigt hade de där ’flytta-ihop-skaffa-barn-gifta-sig’ förväntningarna på sig, inte på riktigt i alla fall. Inte lika påtagligt som det är när man är 23. Men det som man gjorde då var ju att sönderanalysera blickar, rörelser, sms och ord. Jag minns att jag skrev ned alla sms jag fick från mina pojkvänner under högstadiet. Tror att de kanske finns kvar i en låda uppe på garderoben där hemma. Det var så himla mycket oro och känslor, så mycket spel och tolkningar. Men som sagt, detta höll ju i sig ända tills för åtminstone två år sedan.

Men nu är jag alldeles lugn. Jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det har att göra med att jag är mer mogen eller att jag försöker leva för dagen. Det rörde mig inte i ryggen att han inte smsat på en vecka. Jag visste att han var upptagen, jag var upptagen, och det var det liksom.
Nu ljuger jag ju nästan. Jag var inte ett dugg lugn då jag smsat och frågat om en dejt, och han inte svarade på flera timmar. Då gick jag och drack en och en halv flaska vin med min kursare.(Ok mängden var aldrig riktigt menad att vara så mycket, det bara blev så). För att sedan möta honom och hans vänner på vägen hem och konfrontera honom för bristen på svar.

Men det var då.

Någonstans ligger det en oroande tanke och gror att jag är så lugn för att han inte betyder så mycket för mig. Att jag skulle vara lika bra utan honom. Att jag liksom inte är helt så där jättekär som man bör vara.

Men när jag tanker på det, och rationaliserar som jag alltid gör, så är det här ju det jag alltid velat ha. Jag vill känna att jag ar lika bra utan honom som jag är med honom. Jag vill inte behöva honom. Jag vill välja att vara med honom.

Dagens Undran 3

Jag har funderat på det här med nya förhållanden och om att misslyckas. Ibland känns det som, om när man påbörjar ett förhållande så finns det egentligen bara en väg att gå, och det ar till det långvariga och stabila förhållandet. Visst att man kan ha någon typ av öppet förhållande också, men om det är någon som man gillar att hänga med och liksom vill vara monogam med så kommer förväntningarna som ett brev på posten. Det är som om man inte blir ett ihopetsat par snarast, eller om man inte ställer sig i ledet för att vandra mot det långvariga och stabila, då är man något typ av misslyckande. När man ändå lyckats hitta någon att kila stadigt med, så misslyckas man med att få det att hålla eller bli en institution.

Men varför kan inte bara ett förhållande få vara? Inte behöva sluta med att man flyttar ihop, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Varför ses det tillfälliga förhållandet som ett misslyckande? Måsta alla människor som man bestämmer sig för att hänga lite mer regelbundet med vara den som man även tänker sig att man ska dö med?

Kanske är det så att jag drar på för stora växlar här, och överdriver dessa förväntningar. Kanske är det som min kära vän J ofta säger: att det mest är i mitt huvud som dessa förväntningar finns. Men även om de är mest i mitt huvud, så måste de ju komma någonstans ifrån. Speciellt eftersom jag reagerar så starkt när de visar sig i mitt huvud. Vad som än är fallet så skulle jag vilja tala lite för hängandet med någon som liksom gör en glad för stunden. Och att det liksom är nog, och även om det inte leder till något mer än så, så är det bra. Det är bra i sig. Att man inte sedan utvecklar det från att vara tillsammans till att leva tillsammans är inte ett misslyckande.

Jag undrar varför det ses som ett misslyckande. Jag undrar varför man som singel ses som ofullständig. Som att man hela tiden går och väntar på att bli hel. Att hitta den som gör att man inte känner sig ensam när man är själv. Den som man vet alltid kommer att stå vid ens sida, och du vid dens. Eller kanske varför det känns som om den bilden och de förväntningarna projiceras på en. Jag undrar varför det inte anses som riktigt okej att bara vara tillsammans utan att kanske ens för tillfället vilja vara tillsammans livet ut.

Ibland saknar jag verkligen tonårens enkla förhållanden då man liksom var tillsammans för att man gillade den andra personen, inte för att säkra sin framtid.

How much do you know about yourself if you've never been in a fight?

Såg detta uttalande på baksidan av min 'Fight Club' DVD, som jag fick i födelsedagspresent för evigheter sedan men inte ens tagit av plasten på. Och jag inser nu efter min första fight att det ligger väldigt mycket sanning i det. Fast det behöver ju inte direkt vara en fight, utan det går även bra med andra adrenalin pumpande aktiviteter som kräver din fulla koncentration och snabba reaktioner samtidigt som det kräver ett enormt lugn. Lägg sedan på en enorm fysisk påfrestning i att faktiskt bli slagen, slå och flytta på sig, och du börjar närma dig vad som krävs när du är där i ringen. Det klart att man kan ställa sig i ringen utan att behärska alla dessa kvaliteer, och det är många som gör det, inklusive mig själv när jag gick upp i ringen första gången. Men, det man inser där när man står öga mot öga med någon som kommer att slå en och som man kommer att slå, då inser man vilka av dessa kvaliteer som man har och vilka man inte har. Jag har nu i efterhand insett att det var den psykiska påfrestningen som var mest ansträngande för mig när jag gick upp i fighten. Fysiskt är jag starkare än henne, även tekniskt, men veckan innan fighten hade jag först panikat när vi skulle sparras för att jag såg henne sparras med en annan tjej och jag tyckte att jag inte kunde klara av att komma undan hennes jabbar, för att sedan i andra ronden bli sjukt frustrerad och arg och därmed börjat slåss istället för att fightas. Skillnaden är hårfin, eftersom båda går ut på att man ska fysiskt slå en annan person, men en fight innebär strategi och poäng medan ett slagsmål endast handlar om att slå så hårt och mycket man kan. Självklart är det bra om man slår hårt även i en fight, men det är inte det som är poängen. Men att hitta den balansen och klara av att hålla huvudet kallt men alert är vad jag tycker gör en bra boxare.

Grejen är den att denna balans och kontroll av stress, frustration och prestation är något man behöver i andra delar av livet, inte bara när man står i en boxningsring! Jag märkte detta när jag panikade på precis samma sätt som i boxningen över en uppsats. Det handlar helt enkelt om självkontroll och självförtroende, att kunna prestera när adrenalinet pumpar, att kunna återhämta sig snabbt från motgångar och ge dubbelt så mycket efteråt. Jag lärde mig under min träning inför fighten att jag är min egen värsta fiende och största konkurrent. Jag är inte tävlingsinriktad, vilket i viss mån skulle vara bättre för då skulle jag bli nöjd så länge jag vann, utan jag är jävligt driven. Det var därför jag tränade fem gånger i veckan i en månad, det var därför jag inte drack alkohol på en månad och det var därför jag flippade veckan innan fighten. Jag hade så sjukt höga förväntningar på mig själv för jag har boxats längre än Charlie, och jag är tekniskt bättre, men när detta inte fick uttryck i ringen så blev jag besviken på mig själv. Men det var också därför jag kunde återhämta mig från flippen och ställa om min inställning till fighten. För mig handlade det tillslut inte om att vinna, utan det handlade om att klara tre ronder både fysiskt och psykiskt. Och det gjorde jag. Kanske inte supersnyggt, en av boxarna sa att det såg ut som att hon lekte med mitt huvud, men jag flippade inte och blev inte knockad. Nu i efterhand minns jag bara hur trött jag var under fighten, kanske var det eftermiddagens spänning och stress, kanske var det förkylningen som kom smygande eller så var det den mentala ansträngningen av att inte flippa och börja slåss som gjorde det.

Men fighten och träningen inför fighten lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar i stressade, pressade och adrenalin pumpande situationer, och det är jag jävligt glad för!

Projicering

Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.

Fokus fokus fucking jävla fuckos

Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.


Ska bara kolla facebook först...

Om att vara den där andra som inte gör något utan bara tittar på

Jag läser det här, både om själva övergreppet och reflektionerna. Jag kommer att tänka på den där gången då jag och Lisa praktiskt taget snuddade vid en misshandel. Vi gick från pendeln på söder upp mot medborgarplatsen och precis innan trapporna börjar står det två gäng på vardera sida av gången. Eller det var kanske ett gäng, som bröts upp till två, jag minns inte riktigt, men det var en klunga med folk som vi gick igenom. Vi blev lite störda på att de typ stod mitt i vägen där folk gick inte inte verkade ta någon som helst notis om det, utan gladeligen stod kvar och blockerade gången. Precis när vi kommit igenom klungan hör vi någon skrika och en glasflaska kastas i marken. Vi bryr oss inte märkvärdigt om detta, utan går bara vidare, kidsen kastar ju flaskor mest hela tiden. Några steg senare hör vi det som är början till misshandeln. Ännu några steg senare lägger vi märke till att det pågår en misshandel 50 meter bakom oss, och folk börjar strömma till. Vi stannar till, och det första som går igenom mitt huvud är Jag kan inte boxas för jag har ju högklackat på mig. Undermedvetet alltså måste jag också ha tänkt att jag skulle ha gått in och brutit bråket, med mina grymma boxningskills. Det är inte bara idiotiskt och farligt att gå in i ett bråk, men också helt onödigt. Det hade ju räckt med att ringa polisen! Men istället för att göra något alls står vi stelfrusna i trapporna och observerar tills en tjej skriker men vad fan gör nått då! Ring polisen! Hon ringer polisen, och vi tycker då att någon har handlat och vi kan inte göra mer och bestämmer oss för att gå därifrån, för vi har ju bråttom. När vi kommer upp till bion ser vi två poliser springa ned emot brottsplatsen.

Jag skäms otroligt för min reaktion. Jag skäms för att jag tänkte när vi gick därifrån att andra agerat och därmed var det löst, och jag behövde inte agera. Men kanske säger min första tanke något om varför man inte gör något. När man blir vittne till ett brott är det kanske inte så att man inte gör något för att man aktivt tänker att man inte vill, men man tänker snarare att man inte kan göra det som krävs. Kanske är det så att man vill göra för mycket, som att jag tänkte att jag skulle gå in och bryta bråket, men inser att man inte kan, och då blir rädd för att själv bli offer för brottet. Man sätts helt enkelt i lika mycket chock som den som utsätts för brottet, för vi kan sätta oss in i situationen så jävla bra att vi också känner oss som ett offer, men vi pumpas inte fulla av adrenalin, som offret, vi blir bara skrämda och paralyserade. Detta är inte logiskt eller ursäktande, men det kanske är en del av eller början på en förklaring varför vi beter oss som idioter ibland.

Vet att vi borde agera, men det går inte. Och det känns skit. Speciellt eftersom vi vet att vi kan göra något, vi kan lyfta luren och ringa polisen, men vi gör det inte. Men det är viktigt att komma ihåg att denna inaktion inte är medveten. Det är ju inte som om vi medvetet tänker, oj oj här händer det något farligt, men jag tänker inte hjälpa den där personen! 

Men tyvärr verkar det som om vi helt enkelt inte är så bra som vi tror. Vi har inte det där civilkuraget som värderas så högt. I alla fall inte naturligt. Detta syns inte minst i Kitty Genovese fallet, där hon blev våldtagen och mördad utanför sitt hus, 38 personer bevittnade det hela, men ingen ringde polisen. Attacken pågick i 30 minuter. Att man i detta fall var rädd att man skulle utsättas för brottet själv är inte en fullgod förklaring, för vittnena var trygga uppe i sina lägenheter. Det värsta som kunde hänt var att någon redan rapporterat händelsen, och vad skull det göra för skada? Lite social obekvämlighet för den som rapporterat andra gången. Som OM polisen skulle säga; oh nej, inte det där fallet igen! Vi har redan fått det rapporterat! Kan ni inte bara sluta ringa därifrån!

Det har gjorts psykoligiska studier på detta. Och det har verkligen kommit fram att ju fler som observerar eller är närvarande vid en olycka eller ett brott, desto mindre chans har du att någon hjälper dig. Tyvärr verkar det även som om omständigheter, så som om du hittat ett mynt i telefonautomaten, spelar gör det mer troligt att du hjälper någon i nöd precis efteråt. 

Men jag vill tro att vi kan ändra på det här. Först och främst, om vi blir medvetna om att dessa saker påverkar oss så kan vi tänka på dem i framtiden. Att vi tänker på att vi kanske ska vara mer generösa med att hjälpa folk i allmänhet. Så jag tror att vi kan ändra vårt beteende, om vi vill. Men det går även att ändra på vårt beteende utan att komma på vad det är som påverkar oss, för att alltid hitta dessa små skiftningar är svårt. Jag tror också att man kan ändra på sitt beteende genom att bli medveten om dess negativa konsekvenser. Det spelar kanske inte så stor roll om jag kommer underfund med vad exakt det är som ändrar mitt beteende när jag bevittnar ett brott eller en olycka, för ofta är det(i alla fall enligt Doris argument..) väldigt små och löjliga saker. Det som spelar roll är att vi inser att vår inaktion leder till något dåligt, det leder till att ett brott begås, och ett offer skadas. Och vi kan agera. Jag tror verkligen att vi kan ändra vårt beteende. Visst att vi kanske alltid kommer att bli paralyserade och rädda när vi bevittnar ett brott eller olycka, men om vi sätter oss utanför den situationen så tror jag att vi kan inse att vi kan agera, och att vi inte behöver springa och boxa ned de där kidzen som slåss trots att du har högklackade skor. 

Jag sa inte hejdå till min mamma. Men hejdås är överskattade

Mamma låg kvar i sängen imorse när jag åkte till jobbet. Jag sa hejdå ha det så bra, hon mumlade något till svar. Antog att de inte skulle vara hemma när jag kom hem på eftermiddagen. 

När jag satt mig i bilen och kört en bit mot jobbet kändes det lite underligt. 

De ska ju vara borta i typ tre veckor. Segla. 

Jag kände det under dagen. Tänkte på det på jobbet. Att de ska vara borta, och jag inte sa hejdå. Men det kändes nästan mest konstigt att det faktiskt betydde något.

Att vara borta är ju inte direkt något nytt, jag är ju borta mest hela året, och nu bor ju mamma i strängnäs under veckorna, och jag är inte ofta hemma mycket på helgerna. Så vi ses ju inte så mycket ändå. Men det är just det där med att säga hejdå när man ska vara borta länge. på riktigt. Det ligger något symboliskt med det där att säga hejdå på riktigt. När man vet att någon ska vara borta länge. Och det är ju att inte få möjlighet att säga hejdå som man(eller folk, eller karaktärer i typ såpor) grämer sig över om någon typ dör, eller lämnar dig vind för våg. Jag fick ju inte ens säga hejdå.

Vad är det egentligen som är så himla speciellt med det där hejdået när man vet att det är ett ganska så definitivt? 

Jag tycker att de är asjobbiga. De blir så laddade. Så dramatiska. Så sentimentala. Jag undviker de helst faktiskt. Så var det när jag lämnade sheffield, det var liksom bara vanliga hejdå, som att man bara gick ut för att handla mjölk. Men egentligen är vi borta hela sommaren.

Egentligen, om någon dör, så spelar väl inte det där hejdået roll egentligen, utan tiden man hade tillsammans. Visst att man kanske vill få möjlighet att uttrycka sin kärlek, uppskattning etc. Men är det inte lite sent när att göra det när man säger hejdå? Egentligen gäller ju samma princip när man tar ett definitivt avsked. Kanske vill man ge personen en bra känsla, så där i slutet, så att det är den man lever på under den tid man inte ses. Men då levs nog vänskapen från fel ände. Om man vill bli uppskattad för vad man säger vid avskedet och i minnet istället för den tid man faktiskt hade tillsammans, och det man faktiskt gjorde. Jag tröstar mig med att jag och mamma hade en mysig eftermiddag häromdagen. Då spelar det ju ingen roll att jag inte fick säga hejdå, pussa och krama. Visa uppskattning. För det hade jag ju redan gjort. 

Trots detta resonemang så sitter jag ju och skriver ett inlägg om att jag inte sa hejdå till henne. Och det känns ju fortfarande i magen. Underligt.

Ja herregud så det svänger

Ben gjorde slut med sin tjej igår. Helt sjukt. Han kunde inte ge någon bra anledning, mer än att hon inte kändes rätt. Jag trodde verkligen på dem, han betedde sig ju så annorlunda med henne än med de andra. Han såg henne inte som en räddare, eller någon som var hans själsfrände. Men så var det det som fick honom att göra slut med henne också. 

Han vill ha art, culture and silence. someone I dont have to talk to all the time. Someone who I can fight with. 

Och Hanna var uppenbarligen inte detta. Hon höll med, kom från en för annorlunda bakgrund. Så han kunde inte connecta. 

Jag tycker att han lägger för mycket vikt vid att vara som sin tjej. Eller ha samma historia, liksom vad spelar det för roll? 

För honom gör det tydligen det. Jag kanske bara måste fatta det, eftersom jag  själv inte har haft så pass brokig bakgrund, kan jag ju inte fatta hur mycket sådana saker betyder.

Men han underskattar ju liksom folks förmåga för att känna empati. Visst att folk inte kan Förstå, för de har inte varit med om samma sak, men folk kan ju förstå. Och faktiskt om han hittar någon som är lika fuckad som han så kommer antagligen förhållandet vara precis lika fuckat. 

well well, han får väl leva som han vill. Jag är bara glad att vi har hittat tillbaka till varandra. Men jag hatar att det måste vara han som 'tillåter' det. Och att jag glatt går in i relationen igen. 

Fast så är det kanske inte riktigt ändå. Jag har ju faktiskt arbetat honom in mer i min ickeignorans zon de senaste dagarna. Typ pratat med honom. Så det är nog alltid en tvåvägs grej.