Emilou och lite konstiga saker jag stör mig på

Jag stör mig något otroligt på folk som använder för mycket pålägg. Alltså typ två korvskivor när en egentligen täcker mackan. Eller för tjocka gurkskivor. När de är hemma hos mig alltså. Fast med D stör det mig lite även hemma hos honom. Jag tror att det kanske har att göra med att det känns som slöseri och lite girighet, speciellt när det handlar om att använda mina grejer. Och det gör ju mig väldigt ogenerös, men alltså när det kommer till mat då måste det vara rättvist! Eller, jag har nog ingen förklaring till varför jag stör mig, och det är väl det som är det konstiga.

Emilou och en ganska så vanlig måndag

Det har blivit kallt i Newcastle, och äntligen slutat regna. Men detta kan nog leda till att vi får isbanor lite överallt med tanke på hur översvämmat det är. En subway under en motorväg hade vatten upp till bara en meter under taket, om det inte runnit undan kan det bli intressant att se hur det beter sig i kylan.
Jag skickade in ansökan på det där jobbet igår, pratade även med avdelningschefen i förra veckan och han var väldigt positiv och 'hoppades att jag skulle söka'. Jag kanske sätter mig i en jättedum situation genom att söka för tänk om  jag ens blir kallad på intervju, och tänk om de faktiskt erbjuder mig jobbet. Då vet jag verkligen inte vad jag skulle göra. Jag söker ju mest för att se om jag ens kvalificerar, och om jag inte gör det vad jag behöver göra för att kvalificera. Eller jag söker för att det är beskrivet på ett sätt som får mig att känna att det är mitt dröm jobb. Men jag försöker att inte oroa mig för det första scenariot för mycket för det är ju bara onödig stress.
Men sanningen är att jag inte är så sugen på att fortsätta i det akademiska. Ingen av de som är längre fram i karriären verkar faktiskt tycka om sina jobb. Och då spelar det ingen roll att vi har flexitime, 6 veckors semester och bra betalt. Jag kan ta mindre av allt det om jag faktiskt gillade det jag jobbade med.
Kanske är jag helt enkelt ett barn av min tid, min generation bryr sig mer om tillfredställdhet med jobbet än att det är välbetalt. 90 talisterna och millenialisterna har lyckats hitta en kombination av båda. Min generation är socialiserade till att vi kan få vilket jobb som helst, precis som de tidiga 80 talisterna, men vi måste också göra massa extra arbete vid sidan av för att göra oss konkurrenskraftiga på den mättade ungdomsarbetsmarknaden. 90 talisterna är lite mer realistiska och bryr sig mindre om passion och mer om pragmatik- vad behöver jag kunna för att tjäna bra med pengar. Min generation frågar sig frågan vad de behöver kunna för att känna stor tillfredställelse i jobbet. Och då är det inte bara att en är nöjd med jobbet, utan arbetet bör även på något sätt förbättra världen.
Det är klart att detta är generaliseringar, övergripande trender inom olika generationer. Egentligen så handlar det om framkomsten av nya grupper som tycker samma sak, eller vad majortieten tycker. Den majoriteten kan vara mycket liten, och minoriteten kan vara fragmenterad så att majoriteten egentligen bara är en större minoritet.
Men nu ska jag återgå till att göra meningslösa ändringar på enkäten vi ska skicka ut.

Emilou och 2016

Tänk om jag skulle ta mig för att faktiskt blogga lite mer under 2016. Jag vet att jag inte har så himla många läsare, men det är något speciellt med att skriva ned saker, formulera tankarna till text och sedan dela det med världen.
Det kanske hjälper mitt akademiska skrivande att faktiskt formulera alla de andra tankarna som snurrar runt i huvudet, för just det akademiska skrivandet har ju inte direkt varit på topp sedan jag lämnade in avhandlingen. Jag har börjat tycka att det är väldigt svårt att forska, svårt att skriva, svårt att få nya ideer. Så jag provar lite olika grejer för att det ska bli lättare igen. Och att blogga mer blir en strategi.

Emilou och 2015

2015 var året som jag fortsatte att resa med jobbet och småsemestrar. Det var året jag velade hur länge som helst och tillslut lite motvilligt tog steg mot att bli vuxen genom att köpa lägenhet. Och kan nog inte riktigt säga att jag älskar det ännu. Jag gillar att jag har en trädgård, jag gillar att jag kan måla och göra vad jag vill- men det leder ju också till beslutsångest över vilken färg jag egentligen vill ha. 2016 blir året jag bestämmer mig.
2015 var också året som D fick ett nytt jobb och flyttade till Wales, ingetdera blev som han tänkt sig. 2015 var året jag grät floder över detta och sedan också över vår kris över framtiden.
2015 var året som jag fortsatte att kämpa, kämpa för att jobbet skulle kännas rätt, kämpa för att förhållandet skulle funka, kämpade för att lyckas med lägenhetsköpet, kämpade med att överleva mina fortsatta sjukdomar och krämpor. 2016 måste bli ett lättare år.
2015 var året jag provade nya grejer och faktiskt fick mig tre nya vänner. Jag besteg även ett berg och jag och D åkte på semester tillsammans. 2016 vill jag utnyttja allt som Newcaslte har att erbjuda, prova yogastället i heaton, ta ett par ridlektioner och ta franska lektioner.
Jag hoppas också att 2016 ger mindre strul med lägenheten, mindre strul generellt så att jag har färre anledningar att vara orolig och ledsen, att jag är mer frisk och att projektet blir lättare att jobba på.
Jag sätter kanske inte jättehöga förväntningar på 2016, men jag har haft två intensiva år så det är helt okej om 2016 blir lite lugnare.