Jag skäms otroligt för min reaktion. Jag skäms för att jag tänkte när vi gick därifrån att andra agerat och därmed var det löst, och jag behövde inte agera. Men kanske säger min första tanke något om varför man inte gör något. När man blir vittne till ett brott är det kanske inte så att man inte gör något för att man aktivt tänker att man inte vill, men man tänker snarare att man inte kan göra det som krävs. Kanske är det så att man vill göra för mycket, som att jag tänkte att jag skulle gå in och bryta bråket, men inser att man inte kan, och då blir rädd för att själv bli offer för brottet. Man sätts helt enkelt i lika mycket chock som den som utsätts för brottet, för vi kan sätta oss in i situationen så jävla bra att vi också känner oss som ett offer, men vi pumpas inte fulla av adrenalin, som offret, vi blir bara skrämda och paralyserade. Detta är inte logiskt eller ursäktande, men det kanske är en del av eller början på en förklaring varför vi beter oss som idioter ibland.
Vet att vi borde agera, men det går inte. Och det känns skit. Speciellt eftersom vi vet att vi kan göra något, vi kan lyfta luren och ringa polisen, men vi gör det inte. Men det är viktigt att komma ihåg att denna inaktion inte är medveten. Det är ju inte som om vi medvetet tänker, oj oj här händer det något farligt, men jag tänker inte hjälpa den där personen!
Men tyvärr verkar det som om vi helt enkelt inte är så bra som vi tror. Vi har inte det där civilkuraget som värderas så högt. I alla fall inte naturligt. Detta syns inte minst i Kitty Genovese fallet, där hon blev våldtagen och mördad utanför sitt hus, 38 personer bevittnade det hela, men ingen ringde polisen. Attacken pågick i 30 minuter. Att man i detta fall var rädd att man skulle utsättas för brottet själv är inte en fullgod förklaring, för vittnena var trygga uppe i sina lägenheter. Det värsta som kunde hänt var att någon redan rapporterat händelsen, och vad skull det göra för skada? Lite social obekvämlighet för den som rapporterat andra gången. Som OM polisen skulle säga; oh nej, inte det där fallet igen! Vi har redan fått det rapporterat! Kan ni inte bara sluta ringa därifrån!
Det har gjorts psykoligiska studier på detta. Och det har verkligen kommit fram att ju fler som observerar eller är närvarande vid en olycka eller ett brott, desto mindre chans har du att någon hjälper dig. Tyvärr verkar det även som om omständigheter, så som om du hittat ett mynt i telefonautomaten, spelar gör det mer troligt att du hjälper någon i nöd precis efteråt.
Men jag vill tro att vi kan ändra på det här. Först och främst, om vi blir medvetna om att dessa saker påverkar oss så kan vi tänka på dem i framtiden. Att vi tänker på att vi kanske ska vara mer generösa med att hjälpa folk i allmänhet. Så jag tror att vi kan ändra vårt beteende, om vi vill. Men det går även att ändra på vårt beteende utan att komma på vad det är som påverkar oss, för att alltid hitta dessa små skiftningar är svårt. Jag tror också att man kan ändra på sitt beteende genom att bli medveten om dess negativa konsekvenser. Det spelar kanske inte så stor roll om jag kommer underfund med vad exakt det är som ändrar mitt beteende när jag bevittnar ett brott eller en olycka, för ofta är det(i alla fall enligt Doris argument..) väldigt små och löjliga saker. Det som spelar roll är att vi inser att vår inaktion leder till något dåligt, det leder till att ett brott begås, och ett offer skadas. Och vi kan agera. Jag tror verkligen att vi kan ändra vårt beteende. Visst att vi kanske alltid kommer att bli paralyserade och rädda när vi bevittnar ett brott eller olycka, men om vi sätter oss utanför den situationen så tror jag att vi kan inse att vi kan agera, och att vi inte behöver springa och boxa ned de där kidzen som slåss trots att du har högklackade skor.
