Jo men nog är det så att jag fick vad jag ville ha, det jag behövde då. Och jag nöjer mig med det. 

Och nu ska jag låta det vara så. 

Blev lite småpanik ikväll då min mobil bestämde sig för att lägga av. Vet inte alls vad som hände, men den är helt klart död. Väldigt konstigt eftersom jag köpte den i påskas.... hoppas jag har kvittot kvar hemma. Upptäckte då att jag ju inte hade något sätt att kommunicera med den som ska komma och hämta mig. Och ännu värre; inget alarm att väcka mig imorgonbitti. och ingen telefon som mamma och pappa kunde ringa till och väcka mig. Men jag snodde alix väckarklocka, fick låna en telefon av marta, och pratade med mamma om när de skulle komma och hämta mig. så allting slutade bra ändå. 

nu måste jag nog sova eftersom jag ska försöka ta mig upp klockan 6 imorgonbitti, och hoppas på att det inte blir försovning som sist!

Jul?

Undrar vem det var som kom på idén med att åka hem denna jul. Alltså julklappar tar ju upp mestadels av plats och vikt i min packning. 

Det är skönt att vara kvar här i Sheffield ett tag, slippa stressa hem till stressen liksom. För jag Vet att precis som alla andra jular kommer denna jul att kantas av spänningar och bråk. 

Plus att jag behöver kurera mig från den där förkylningen som spökat i typ två veckor. 

Om att vara den där andra som inte gör något utan bara tittar på

Jag läser det här, både om själva övergreppet och reflektionerna. Jag kommer att tänka på den där gången då jag och Lisa praktiskt taget snuddade vid en misshandel. Vi gick från pendeln på söder upp mot medborgarplatsen och precis innan trapporna börjar står det två gäng på vardera sida av gången. Eller det var kanske ett gäng, som bröts upp till två, jag minns inte riktigt, men det var en klunga med folk som vi gick igenom. Vi blev lite störda på att de typ stod mitt i vägen där folk gick inte inte verkade ta någon som helst notis om det, utan gladeligen stod kvar och blockerade gången. Precis när vi kommit igenom klungan hör vi någon skrika och en glasflaska kastas i marken. Vi bryr oss inte märkvärdigt om detta, utan går bara vidare, kidsen kastar ju flaskor mest hela tiden. Några steg senare hör vi det som är början till misshandeln. Ännu några steg senare lägger vi märke till att det pågår en misshandel 50 meter bakom oss, och folk börjar strömma till. Vi stannar till, och det första som går igenom mitt huvud är Jag kan inte boxas för jag har ju högklackat på mig. Undermedvetet alltså måste jag också ha tänkt att jag skulle ha gått in och brutit bråket, med mina grymma boxningskills. Det är inte bara idiotiskt och farligt att gå in i ett bråk, men också helt onödigt. Det hade ju räckt med att ringa polisen! Men istället för att göra något alls står vi stelfrusna i trapporna och observerar tills en tjej skriker men vad fan gör nått då! Ring polisen! Hon ringer polisen, och vi tycker då att någon har handlat och vi kan inte göra mer och bestämmer oss för att gå därifrån, för vi har ju bråttom. När vi kommer upp till bion ser vi två poliser springa ned emot brottsplatsen.

Jag skäms otroligt för min reaktion. Jag skäms för att jag tänkte när vi gick därifrån att andra agerat och därmed var det löst, och jag behövde inte agera. Men kanske säger min första tanke något om varför man inte gör något. När man blir vittne till ett brott är det kanske inte så att man inte gör något för att man aktivt tänker att man inte vill, men man tänker snarare att man inte kan göra det som krävs. Kanske är det så att man vill göra för mycket, som att jag tänkte att jag skulle gå in och bryta bråket, men inser att man inte kan, och då blir rädd för att själv bli offer för brottet. Man sätts helt enkelt i lika mycket chock som den som utsätts för brottet, för vi kan sätta oss in i situationen så jävla bra att vi också känner oss som ett offer, men vi pumpas inte fulla av adrenalin, som offret, vi blir bara skrämda och paralyserade. Detta är inte logiskt eller ursäktande, men det kanske är en del av eller början på en förklaring varför vi beter oss som idioter ibland.

Vet att vi borde agera, men det går inte. Och det känns skit. Speciellt eftersom vi vet att vi kan göra något, vi kan lyfta luren och ringa polisen, men vi gör det inte. Men det är viktigt att komma ihåg att denna inaktion inte är medveten. Det är ju inte som om vi medvetet tänker, oj oj här händer det något farligt, men jag tänker inte hjälpa den där personen! 

Men tyvärr verkar det som om vi helt enkelt inte är så bra som vi tror. Vi har inte det där civilkuraget som värderas så högt. I alla fall inte naturligt. Detta syns inte minst i Kitty Genovese fallet, där hon blev våldtagen och mördad utanför sitt hus, 38 personer bevittnade det hela, men ingen ringde polisen. Attacken pågick i 30 minuter. Att man i detta fall var rädd att man skulle utsättas för brottet själv är inte en fullgod förklaring, för vittnena var trygga uppe i sina lägenheter. Det värsta som kunde hänt var att någon redan rapporterat händelsen, och vad skull det göra för skada? Lite social obekvämlighet för den som rapporterat andra gången. Som OM polisen skulle säga; oh nej, inte det där fallet igen! Vi har redan fått det rapporterat! Kan ni inte bara sluta ringa därifrån!

Det har gjorts psykoligiska studier på detta. Och det har verkligen kommit fram att ju fler som observerar eller är närvarande vid en olycka eller ett brott, desto mindre chans har du att någon hjälper dig. Tyvärr verkar det även som om omständigheter, så som om du hittat ett mynt i telefonautomaten, spelar gör det mer troligt att du hjälper någon i nöd precis efteråt. 

Men jag vill tro att vi kan ändra på det här. Först och främst, om vi blir medvetna om att dessa saker påverkar oss så kan vi tänka på dem i framtiden. Att vi tänker på att vi kanske ska vara mer generösa med att hjälpa folk i allmänhet. Så jag tror att vi kan ändra vårt beteende, om vi vill. Men det går även att ändra på vårt beteende utan att komma på vad det är som påverkar oss, för att alltid hitta dessa små skiftningar är svårt. Jag tror också att man kan ändra på sitt beteende genom att bli medveten om dess negativa konsekvenser. Det spelar kanske inte så stor roll om jag kommer underfund med vad exakt det är som ändrar mitt beteende när jag bevittnar ett brott eller en olycka, för ofta är det(i alla fall enligt Doris argument..) väldigt små och löjliga saker. Det som spelar roll är att vi inser att vår inaktion leder till något dåligt, det leder till att ett brott begås, och ett offer skadas. Och vi kan agera. Jag tror verkligen att vi kan ändra vårt beteende. Visst att vi kanske alltid kommer att bli paralyserade och rädda när vi bevittnar ett brott eller olycka, men om vi sätter oss utanför den situationen så tror jag att vi kan inse att vi kan agera, och att vi inte behöver springa och boxa ned de där kidzen som slåss trots att du har högklackade skor. 

Jag hatar att vara den där utan pojkvän. Den där som alla tror att de behöver fixa ihop någon med. Den där som inte ses som lika emotionellt utvecklad. Den där som inte har någon att gå hem till, någon att smsa ett 'iloveyou' sms till innan de somnar. 

Jag klarar mig bra ändå. Jag behöver fanimig inte någon att gå hem till. Jag behöver inte någon att smsa till. Jag behöver inte bli ihopfixad med någon alls. 

Jag går och lägger mig i min säng. Min egna. Själv. Och jag trivs med det. 

Jag har seriösa koncentrationsproblem. Jag vill inte korrekturläsa denna uppsats. Jag vill bara gå och julshoppa. Jag vill bara få en rygg och huvudmassage. Jag vill bara få ta det lugnt innan den konfliktfyllda julen. För det vet jag ju att det kommer att bli. Som vanligt. Mamma och Tinka har redan börjat. Och jag vet ju att när vi tre systrar kommer ihop blir det problematiskt. Jag behöver alltså bara få ta det lite lugnt innan stormen kommer. Men det ska bli skönt att få komma hem denna jul. Få vara hemma i mitt eget rum och kunna stänga dörren ordentligt. Kunna smita iväg och träffa vännerna när det blir alldeles för spänt i huset. Och inte minst träffa vännerna. 

När jag läser igenom uppsatsen  kan jag  inte ens komma fram till om jag svarar på frågan eller inte. Men jag måste väl skriva en slutsats eller nått. Jag har ändå 3700 ord på något som jag inte ens trodde att jag skulle kunna skriva 200 på. Men det är ju 3700 ord av svammel. 

ja, ibland vänder världen

Idag sattes jag i en position att ge 'tjej'råd till den som jag hånglade med för två veckor sedan. Det var minsann lite underligt. 

"Dammit, you always leave me wanting more" 

Jag går ännu en gång och lägger mig med en obehagskänsla i magen. Och en smått påträngande känsla av panik. Jag fattar ännu en gång hur jävla svår den här moral psykologi uppsatsen är. Och eftersom dagen idag bara försvann, så har jag bara lördag, söndag och måndag på mig. Tekniskt sett har jag ju tisdag också, men jag vill inte räkna den dagen som en skrivdag, utan det är en korrekturläsningsdag. Så att jag inte gör samma misstag som med den jag fick tillbaka idag och lämnar in med fullständigt meningslösa stycken. 

Men, jag ska inte klaga. Denna situation är helt och hållet självförvållad. Men, trist nog känner jag inte att denna uppsats är kul. Alltså, den är intressant, väldigt intressant, kursen är väldigt intressant, men det är bara så jäkla svårt. Och då blir det liksom inte kul. Förra uppsatsen var utmanande, men kontrollerbart. Denna uppsats är bara lååångt över min begreppsvärld. Mest för att det är väldigt psykologiskt. 

är väl bäst att bara ta tag i det imorgon. Ska försöka ha en icke FB dag. Undrar hur det går. 

Ibland så vänder världen, men rättvisa bör skipas!

Den där uppsatsen som jag skrev på när jag var hemma, eller snarare den som jag panikade över när jag var hemma, den som gjorde mig dum i huvudet, den som jag trodde jag skulle få ett väldigt dåligt betyg på. Jag har fått tillbaka den nu.

Jag fick en 67. Det är alldeles hyfsat. Men antagligen ganska så oförtjänt. Jag läste igenom den och blev riktigt förvånad. Vissa delar var bra, men andra delar var helt katastrofala. Ett helt stycke måste ha undgått mammas vakande klarhets öga. För jag har nog aldrig läst något som varit så oklart. En mening verkade vara meningen att vara två meningar, men ingen av dem var egentligen färdiga, så det blev liksom ingen mening alls i meningen. 

Men, han gillade min feministiska kritik, trots att jag inte refererade den. 

Martin fick en 64. Och det är antagligen ganska oförtjänt det med. Jag kan inte tänka mig att han skriver en uppsats på 64 nivå. Och kritiken var att han inte pratat om Focault och hans non dimensional power, coh därmed inte svarat på frågan ordentligt. Men Marta skrev på samma fråga, fick 74, och vad jag minns så tog inte hon heller upp Focault. Ganska absurt. Jag får bättre betyg än Martin? 

Martin super reagerade på sitt betyg, för det drog ned honom från ett medel på 73, till ett på 68. Och om han inte fick en 1st så ville han inte söka till en MA eller PhD. 

Jag peppade honom till att överklaga betyget. Eller åtminstone prata med någon om det. För uppenbarligen har Hay och Lees (de som rättat de olika uppsatserna) tolkat frågan på olika sätt, och om det är så att frågan inte kräver att han pratar om Focault, så ska hans uppsats rättas om för då har han blivit tilldelad ett orättvist betyg, eftersom Marta fick 74. Det är en ganska väsentlig skillnad på 64 och 74, och om det är baserat på en misstolkning av frågan från Lees sida, då ska Martin ha ett högre betyg.

Men Martin vill inte göra det. Eller han är rädd för att göra det, för "its things like these that can get you kicked out of university", alltså om han sätter sig i konflikt med en akademiker riskerar han att de håller det mot honom i framtiden, och om  konflikten blir riktigt illa så kan de sparka ut honom. Akademiker håller varandra om ryggen, precis som vem som helst, och de är långsinta. Han gick tillslut med på att prata med Hay, för att se om kritiken mot honom var befogad, men han är verkligen livrädd för att sätta sig i konflikt med Lees, för han ska rätta en del av Martins framtida uppsatser. 

Detta är ett drag hos Martin som jag stör mig rejält på. Hans enorma konspirations teorier. "They say they encourage studens to complain, but really they dont! It is important to remember that academics are people too with feelings, and if you insult them, they will most probably hold that against you in the future." Visst att akademiker är människor och har känslor, men de är ju vuxna för sjutton! De blir inte, eller borde inte bli, upprörda eller förnärmade av att någon ifrågasätter hur de har rättat deras uppsats, om du gör det på ett icke konfliktsökande sätt. Och speciellt inte om motiveringen är sund, så som den skulle vara i Martin's fall. För den enda uppenbara kritiken var att han inte pratat om Focault. Det handlar ju liksom inte om att han förnärmar Lees personligen, säger att han är dum i huvudet, säger att han gett ett orättvist betyg för att han inte gillar Martin, utan han ifrågasätter konsekvensen mellan olika rättares tolkning av frågan. Hans argument är helt irrationellt, och baserat på att folk är mer snikna än vad jag tror att de är. Och Martin skulle ju aldrig skapa en stor konflikt, han skulle ju sköta det snyggt och försiktigt. Men han är rädd för att prata med Seniors. 

Detta tar fram så sjukt mycket som jag stör mig på med Martin. Och det tar fram saker som jag stör mig sjukt på med folk i allmänhet. När de håller stenhårt på irrationella principer och inte ser saker i perspektiv. Och det faktum att de gömmer dem till vardags, men så kommer de fram som stenhårda när saker ställs på sin spets. Och Det Går Inte Att Diskutera. 

Jag respekterar att detta är något han känner starkt för, men han måste ju se det i proportion till annat. Det klart att det är dumt att vara bitchig mot våra föreläsare, men jag tror att de respekterar studenter som står upp för sina åsikter och inte bara böjer sig för hierarkin. Jag tror inte att Lees blir fruktansvärt förnärmad om Martin skulle höra sig för hur det kom sig att någon annan som skrev på samma fråga, men också utelämnade Focault, fick 10 poäng bättre än honom, speciellt när Martin brukar ligga  på 68-75 nivån. Han skulle ju inte anklaga Lees för att ha behandlat honom dåligt för att Lees tycker illa om honom. Han skulle ju heller inte göra ett personligt påhopp på Lees. Martin har uppenbarligen tagit väldigt hårt på detta, och tycker att kritiken är obefogad. Men väljer att inte ta tag i det för att han har någon sjuk respekt för de med en PhD, och en ganska sjuk bild av dem. Jag tycker att han håller helt motsatta åsikter, och en helt obefogad skepsis mot akademikers välvilja till deras studenter. Typ som att de är någon annan typ av människor som inte håller samma moral som vi. Eller, och detta skrämmer mig nog mer om det vore sant, så tror han att alla tänker så som akademikerna. Alltså att om någon förnärmar oss, så ska vi för alltid hålla det emot dem. Och det är jäkligt lätt att förnärma någon. Och vi gör allt i vår makt för att se till att de får tillbaka. 

Eller så är det baserat på någon sjuk uppfatting om hierarki och klass. Att du som är underklass ska bete dig på ett visst sätt mot de som är överklass. Väldigt brittiskt, och därmed väldigt svårt för mig att förstå. Och det vore ganska ironiskt att en sådan uppfattning kommer från Martin, arbetarklassens snobbigaste Marxist.

Hur som helst blir jag blir helt knäpp av det.

total krash

i onsdags kvall krashede min dator. mac ska inte krasha. det var darfor jag kopte en mac. I gar fick jag reda pa att det var 'hjarnan' i datorn som krashat. det som styr allt annat. Och det skulle kosta mig 5436 kr att reparera. jag krashade ocksa da. jag ringde pappa och borjade grata i affaren. som tur var var harddisken intakt och jag har all data, men jag skulle vara utan dator, och det skulle kosta lika mycket som en ny, icke mac book. Det var liksom det sista jag behovde nu nar jag anda stressar som fan over mina uppsattser och ar i allmant paniktillstand.

det sura var att garantin gatt ut for en manad sedan och jag har inte en applecare protection plan. tydligen, om jag kopt den genom deras utbildnings store sa skulle jag ha fatt det automatiskt, och det trodde jag att jag gjort. men tydligen inte. sa inte nog med att jag da har betalat 10% for mycket, men jag blev utan protection plan. med protection plan skulle det inte kosta mig mer an att aka till meadowhall och lamna in den och hamta ut den. coh eftersom den ar mer an ett ar gammal kan jag inte kopa en nu, for de kan inte garantera kvaliten pa grejer som ar mer an ett ar gamla.
Men, eftersom det bara var en manad sedan som garantin gick ut, sa gick det med pa att betala denna reparation.
jag ville inte ta tag i att ringa dem, for jag visste inte vad jag skulle saga, och var varsta radd att de skulle vara dryga och saga typ bad luck. men jag behovde inte ens saga de magiska orden ' I dont want to loose faith in the company' (enligt killen i applestore), utan hon erbjod att betala for hela reparationen, men hon kunde inte ge mig protection plan.
sa nu ar allt lost och jag borde kunna skriva mina uppsatser.

Jag tänker inte

Jag tänker inte så mycket på det här längre

och inte direkt det här heller.

För en gångs skull tänker jag inte så mycket alls på det här 

Jag tänker nog inte så mycket alls.

Förutom på det här då.

Moral psykologi är svårt som fan. Trots att det är intressant. har lusläst en artikel idag, och försökt få ihop en plan till uppsatsen. HELA DAGEN. EN artikel. en PLAN. Galet. 

Jag vaknade med panik i magen i morse. Jag somnade med obehag i magen igår kväll. 

misslyckande

Ibland har man de bästa intentionerna, försöker fixa så att det blir så bra som möjligt. Men så blir det bara fel, man misslyckas med att göra allt samtidigt, man misslyckas med att göra det man menar. Man misslyckas med att vara bra. 

Och det känns skit. Jag vill aldrig göra någon besviken, och kan nästan gå orimligt långt för att slippa det. Men ibland, ibland så tar det emot. Något funkar inte. Mina fötter vill inte gå ett endaste litet steg. Jag tänker att jag vill gå, och jag borde gå, men mina ben lyder inte. Och så kommer man ingenstans, står bara kvar och misslyckas med det man menade och ville. 

Boxnings nostalgi

Träffade en av de första snubbarna jag lärde känna på boxningen idag. Det var länge sen vi sågs. Han är gammal, men var värsta sjysst när jag började boxas och inte förstod ett ord av vad steve sa. Nu förstår jag inte vad han säger heller. Kanske var det för att han hela tiden hade sitt tandskydd i.... Han påminde mig om när jag började boxas och att jag då var i mitt första år, och hur jag nu var i mitt tredje. Det kändes helt sjukt. Alltså jag har känt de snubbarna längre än jag känt marta och alix egentligen. Sedan är väl kvantitet inte alltid kvalitet, men ändå. Det är verkligen så att de är mina kompisar, det är kul att träna, inte bara för att jag gillar sporten, men också för folket. Träningen ikväll var jättekul. Det var liksom som att hänga med kompisar. Men, samtidigt så var jag ju objekt för alla skämt. Rich sa något som jag helt misuppfattade och svarade helt fel,och det blev jättepinsamt. Men roligt också, för jag insåg ju hur fel det var, och skrattade åt mig med. Det är verkligen jättesvårt det där med att förstå vad de säger ibland.  Så oftast skrattar jag bara med. det blir roligast och bäst så. 

På fredag ska vi till Mexborough och kolla på när två av våra killar fightas. Det kommer nog bli rätt kul. 

Alltså jag är otrolig. Jag vet inte hur många inlägg om boxningen och vad som är kul som jag skrivit, men det känns alltid som om jag inte riktigt fångar det. Jag får aldrig riktigt fram det jag vill säga. Och jag fattar inte heller varför jag alltid blir så förvånad varje gång jag har kul på boxningen. Kanske för att det är så stora kontraster mellan de gånger de är kul och de gånger de verkligen är jobbigt, typ när alla de 'coola' killarna är där. De som typ är proffsboxare och typ med i gäng. 

Lite nostalgi

Herregud det är två år sedan jag flyttade hit. Pratade med Marta och Alix häromdagen om att det inte känns som om jag förändrats mycket, men bannemig det har jag nog.

Jag minns när jag bodde i Opal, och när jag träffade Martin första gången, och liksom hela förra året var ju en evighet i sig. 

jag saknar det. jag saknar att bo med Ben och Alasdair, trots att det är jävligt skönt att slippa allt tjafs.

jag saknar massor att bo med martin.