Emilou går ut!

Så här snygg var jag när vi ikväll gick och såg Nikki and the Dove (med rött läppstift och lockat hår, bara så ni vet)
Det absolut bästa var ju såklart deras hit:

Jag fan-pratade med Malin, och svamlade något om att jag var svensk. Och att det var tufft att de kom till soton. Hon frågade vad jag gjorde här, en helt legitim fråga om man spenderat mer än tre timmar här, jag sa att jag doktorerar. Sen var det typ slut på fan-svamlet, jag pekade även på min svenska kompis emelie och sa att hon också är svensk. De åker tillbaka till Sverige imporgon.

Emilou och familjen take 2

ja alltså det där med att inte svara i telefonen hade lite större konsekvenser än jag trott.
Pappa hade varit jätteorolig, ringt anna tidigt på morgonen för att han vaknat tidigt och varit orolig. Mamma mailade anna som mailade mig. Anna kontaktade även mina kompisar. och när jag pratade med henne idag sa hon att om hon inte fått tag på mig idag skulle hon ha kontaktat mina handledare.
Detta får mig att tro att hon och mamma kanske var lite mer oroliga än pappa, eller visst att pappa var orolig, men att de liksom reagerade mer.
Jaja, jag återfanns ju. Vid mitt skrivbord gömd under en hög med jobb. Det är liksom det som sker när man doktorerar.

Emilou hatar lite

asså ni vet de där människorna som uppdaterar på facebook med sådana där snusförnuftiga eller kluriga statusar? jag blir så jävla provocerad (om de inte är riktigt smarta alltså...). För för mig så är det ett tecken på att de inte har så mycket mycket bättre för sig än att klura på snusförnuft hela dagarna. Och det provocerar mest när det är folk som jag vet är jättesmarta och grymma, för de ska vara ute och rädda världen inte sitta på sin kammare och fnula. Det är ju det jag gör. Jag gick ju in från gatan för att sätta mig bekvämt på snurrstolen framför datorn och i förhoppningen och tron att de andra som stannade ute skulle få det gjort!

Emilou och familjen

Min pappa har ringt mig typ fem gånger på skype. Och jag har inte svarat för jag pallar inte riktigt. Han har även skrivit en del emails som jag inte heller har svarat på för att jag inte pallar.
Det är som om mina föräldrar har någon typ av cykel då de kontaktar mig, för mamma ringde här om dagen. Men då var jag på puben så jag kunde inte prata så länge.
Jag undviker alltså mina föräldrar för tillfället. Men jag vet egentligen inte varför.
Kanske för att jag blev sur på pappa sist när vi pratade. För att han liksom inte brydde sig alls. Och för att det känns som samma sak med mamma. Eller för att hon korsförhörde mig om Island och frågade om jag hade knytit några bra kontakter, trots att jag sa att jag fick jättebra kritik på min presentation. Ingen av dem har kollat med mig hur jag mår eller hur det går trots att jag i somras ju faktiskt sa att jag mådde ganska dåligt.
De är verkligen inte så känslomässigt kompetenta mina föräldrar. Men jag tänker inte göra som systrarna mina och skylla alla mina besvär på hur mamma och pappa uppfostrade oss. Dock kan jag låta bli att prata med dem. För just nu har jag ingen lust alls. Pallar inte med det ytliga småpratet, jag har inget att berätta och de engagerar sig inte i djupare konversationer. Eller jo, om det för pappa handlar om det politiska dramat i haninge, eller för mamma handlar om att korsförhöra mig om min forskning och försöka lägga sig i. Ingetdera är konversationer som jag har lust att ge mig in i för tillfället.
De är de absolut finaste ibland. Men ibland är de förskräckliga.

livet som doktorand 2

Jag vill verkligen verkligen verkligen ha den där praktikplatsen som jag sökte. Jag har verkligen insett hur jävla mycket jag vill ha den. Inte bara för att det skulle vara en grym erfarenhet eller för att jag då måste köpa fina kontorskläder, utan för att jag skulle slippa behöva hantera doktorandens vardag.
Typ som att faktiskt behöva läsaläsaläsa massa saker och skrivaskrivaskriva något om det. Och inte bara det, utan detta papper är det som en gång var min dissertation, som jag jobbade om till ett papper till island, som nu ska arbetas om till en workshop som sen ska skickas iväg på publikation. Eller försöka få publicerat i alla fall.
Eller som att man får bitchiga emails från sina förstaårs elever. Som säger att de inte tänker komma på mitt seminarium för att de inte 'signed up for' min 'lecture' hon hade faktiskt signat för G.S. Jag ba: men du, du har BÅDE föreläsningar OCH seminarier. Blåsta bitchiga brud. Jag är faktiskt också människa som kan bli jävligt irriterad. En människa som har TVÅ examen. Och du har ingen. Så lägg ned attityden. Visst att det kanske blivit något fel med schemaläggningen, men då frågar man snällt och försiktigt, inte säger att man inte tänker komma.
Eller att jag då inte skulle behöva hantera hela dramat som håller på att bryta ut här. Eller som står i full blom kanske. På två helt olika ställen. Och eftersom jag inte engagerar mig i drama så står jag utanför. Men får del i det ibland när dramatikerna anförtror sig åt mig. Eller har en aktiv del i det, som med A. Fast jag skapar inte drama. Jag håller bara tyst. Men istiden har tinat lite nu. Mycket pga mitt beteende. Jag har liksom börjat prata med henne igen. Och hon dyker direkt in och tar plats. Jag tror att det är det som är grejen, som jag stör mig på, hon tar en massa plats i mitt liv som jag inte är beredd att ge henne. Stampar in och gör massa väsen av sig. Och tro mig detta handlar inte (bara) om konkurrens. Detta är privat. För om det var konkurrens skulle jag inte bjudit med henne på mitt möte på torsdag. Mötet om Citizenship day. Tror i och för sig att hon inte är så pepp längre, och jag har nästan lust att säga att om hon inte känner för det kan hon lika gärna strunta i att komma. Men det skulle bara uppmuntra henne mer. Hon skulle ta på sig stövlarna och klampa rätt in om jag sa det. Så jag bjuder med, och är professionell. Fast än jag helst bara vill kicka bort henne.

Jag springer alltså igen. Bort från ansvaret, tar mig an en ny utmaning för att slippa hantera de svåra.

Åååh Emilou

Det finns så mycket att säga. Så mycket att dela. Så mycket att reflektera.
Jag har varit i Paris! Med finaste S.
Jag har gett en föreläsning om min forskning till 16 åringar och fått en flaska vin för det.
Jag har undervisat, pratat och en av mina gamla elever har kontaktat mig för hjälp med hans dissertation. Det är om något ett bra betyg på undervisning!
Jag har blivit cornered av min handledare som ville att jag skulle hålla koll på ett hus, tillhörande en väldigt inflytelserik akademiker, men han öppnade med 'var bor du?'!!
Jag har haft en riktigt bra och skön kväll med arkeologerna. Det är så himla avslappnat med dem. Och roligt!
Jag har fått min andra översättningstext publicerad.
Men så har jag också fått reda på att min kompis mamma dött.
Och så läser jag saker som gör att jag får ont i magen.
Jag har dragit på mig ännu en förkylning.

Det är en salig blandning av högt och lågt. Och jag snurrar mellan tillstånden.
Och om karma funkar så har jag haft för mycket bra för att jag ska få den där praktikplatsen.

Emilou tänker alldeles för mycket

Varför är det så att vissa personer alltid drar åt sig all uppmärksamhet?
Att det liksom inte går att dela med dem. Att allt som händer liksom studsar mellan vissa personer?
Jag vet att jag i vissa sammanhang kan vara den personen som tar en massa jävla plats. Speciellt i politiska diskussioner hemma. Men jag har fått bassning för det, och lärt mig att vara empatisk. Känna av andra och ge andra personer plats. Se andra som vill vara med i konversationen. Kanske är det därför jag blir så uppgiven när andra inte visar den empatin.

Emilou och PARIS och Susanna!

Detta skulle jag vilja göra:
- åka till Montmartre och kolla på Sacre-coeur
- se eiffeltornet.
- gå till Shakespeare and Company
- hänga i the latin quarters, de är tydligen fulla av studenter. Och jag kan ju inte leva utan det! ;)
- Kankse ta en gratis tur någon dag? De har turer i montmartre :) som utgår från Latin Quarters!
- kanske ta en titt på Notre Dame.
- tydligen så skulle jag älska allt i denna affär, så dit måste vi också!
 och så klart strosa och titta i affärer, beställa kaffe och dricka vin!

Emilou och energi

Ja alltså som den intelligente läsaren säkert förstått var fredagskvällen inte den bästa av kvällar. Jag kände mig utanför och ensam, längtade bort till de som verkligen betyder något. Och den längtan gjorde det hela så mycket mer miserabelt. Att jag ska behöva känna så stark längtan efter de där finaste människorna. Både för att de är långt borta och för att jag inte kan känna att de som är nära är nära på rätt sätt. Att jag är så jävla kass på att vara ytlig vän med folk, och att jag har flyttat och mina vänner flyttat så jag behöver längta efter dem när jag är med andra. Jag är trött på att behöva slösa energi på det.
Jag stod ut ett tag med hjälp av finaste Susanna, och tanken på att vi nästa helg kommer vara i Paris tillsammans!! Dricka vin, strosa, ragga och beställa kaffe på franska.
En annan bidragande faktor var att jag visste att idag skulle jag till Brighton med Mandie. Hon är riktigt bra den där Mandie. Vi är lika på precis rätt sätt så vi synkar och det osar bra energi i vår relation. Så jag visste att energi nivån skulle stiga igen.
Jag får energi av att vara med dessa människor. Och det gör det lättare att stå ut med allt annat.

Emilou är alltid någon annan stans

Emilou och avstånden

avstånd:
- från folk som pluggar samma sak.
- från folk som doktorerar
- från puben hem som cyklades barfota.
- från kylan som egentligen borde kännas eftersom det är september
- från där jag tappade tanken om vad jag egentligen skulle blogga om.
- Avstånd från de som verkligen betyder något.

Vad fan håller jag på med?

Emilou lyssnar

medans jag forsoker fixa till mardroms referenslistan till mardromspappret.

Emilou vill inte

Jag håller på att skriva en ansökan för en praktikplats på regeringskansliet när i England. Och jag har svårt att få till det. Då bloggar jag istället. Då facebookar jag istället. Då vill jag inte. Men jag vet att jag behöver det. Jag bestämde mig nämligen att söka denna praktikplats när jag kände mig som mest klaustrofobisk här i soton. Så jag måste söka. Jag vill ju det egentligen. Vill allra helst få det. Jag behöver det. Men om jag inte får till det får jag det ju inte. Och då kunde jag ju lika gärna ha låtit bli att söka. Eller?
Nej så är det ju egentligen inte. Det är alltid värt att söka. Och jag har ju blivit peppad av två personer att söka. Så ta tag i det E!

Emilou goes WTF!!

ALLTSÅ VAD ÄR GREJEN MED KONSTIGA SNUBBAR OCH MIG??!
Han svarade på mitt 3.20 sms på en fredagkväll och tror alltså att jag vill återuppta kontakten med honom. Han smsar en gång till när jag inte svarat på hans svar. Det är helt enkelt pinsamt. Har han inte mer värdighet, stolthet och förstånd än att fatta att om jag smsar honom 3.20 en fredagkväll betyder inte det att jag vill småprata med honom.
Jag har slutat vara online på facebook för det är där vi kommunicerade, och hade helt enkelt för många jobbiga samtal och det störde mig helt enkelt att han hade en direkt länk in i mitt liv. När man smsar är det liksom annorlunda för då kan jag bara låta bli att svara utan att han vet att jag direkt undviker att svara. Eller det blir inte lika uppenbart i alla fall. Men så började han prata med mig på skype, och till en början så blev jag ju smickrad igen, dumt nog, av uppmärksamheten. Men så en kväll så startade han en chatt, men ringde sedan upp mig. Men när jag väl svarat så pratade han inte. Han knäppte på sin video, men pratade inte. Helt sjukt. Men så började han prata, men han var värsta konstig. Sedan dess har vi inte pratat. Förens jag skickade det där smset i fredags. Och nu så gör han samma konstiga skype grej igen. Jag vill inte prata. Har inget att säga. Och varför fattar han inte det? Jag har inte hjärta nog att inte svara denna gång. Det är så mycket lättare att ignorera sms. Jag har inte hjärta nog att inte svara när han ringer. Jag borde lära mig av tidigare misstag. Borde stå på mig och inte smickras. För vad fan är det att smickras av? Men jag svarar. Och det är precis så där olustigt som alltid. Han är tyst, ställer några frågor, men pratar inte så mycket. Jag vägrar att leda konversationen. Ringer han får han leda. Svarar kort på hans frågor, ställer inte många frågor. För om han vill ha kontakt måste han fanimig KOMMUNICERA. Jag tänker inte anstränga mig, för jag vill inte ha det. Vill han ha det får han anstränga sig och då KANSKE jag överväger att återuppta kontakten. Fast egentligen inte.

EDIT: Och så kommer vi in på det där som vi pratade om förut. Det där om hur han mår, och det där om hur ovillig han är att ändra på sig. Jag säger att jag tror att han kan, men inte vill. och att han klagar på det och använder det som en ursäkt för olika saker som får honom att inte leva sitt liv som han vill. VARFÖR VARFÖR BRYR JAG MIG SÅ MYCKET??? varför lägger jag ned energi, sitter uppe sent och svarar. Engagerar mig. Han säger: det enda jag kan göra är sex, och träffas då och då, which is no good, and occasional trips to town to work.  Jag tänker WTF?!?! Var kommer detta ifrån, och hans beteende i personliga konversationer är alltså lika kasst som i politiska diskussioner. Men jag säger att okej, jag bad inte om din tillgänglighet. Han säger, nej nej, det var inte så jag menade, jag menade i allmänhet. IGEN VARFÖR BRYR JAG MIG??? Jag påpekar att han gör precis samma sak igen. Han svarar med att han inte kan ändra sig hur mycket han än vill. Jag säger att det är ju precis det jag menar. Och så säger jag det. Jag säger att jag inte vill ha något med det att göra. Om allt han ska göra är att klaga på hur han har det men inte göra något åt det. Och han har inte svarat. Kanske lite väl hårt sagt. Men jag pallar inte. Om inte han tänker vara rättfram och säga vad han menar så måste jag vara det. Jag ställer krav, jag tänker inte vara en snuttefilt eller en axel för hans gnäll. Jag kan inte vara den personen.