Emilou och en bra lördag

Saker och ting har varit så himla trista och komplicerade på sistone att jag måste minnas känslan jag haft idag. Känslan av en bra lördag. Lite politik, engagemang, credd, fantastisk lunch, shopping, systerson, remote style advice från fina vänner i London, komplimanger, dans och drinkar. Så himla bra helt enkelt.

Emilou is in Sheffield

And I fucking love them all.

Emilou och 2012 listan ett tag in i 2013

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Ja, massa saker. Jag bodde i London, jobbade som tjänsteman, blev moster, blev publicerad och det här till exempel.

Vilka länder besökte du?
Portugal, Österrike.

Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Inspiration, motivation och akademisk självkänsla.

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Då jag blev moster. Och då vi begravde mormor.

Vilket var ditt bästa inköp?
kanske min kamera?

Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina fina nya vänner i London. Och seglingen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag var rätt så mycket förkyld i början av året och när jag bodde i London, men denna höst har ju faktiskt varit otroligt frisk.

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2012?
den här bland annat.

Mådde du bättre eller sämre under 2012 än vad du gjort tidigare år?
Jag mådde rätt så piss under stora delar av året. Men det har också varit värre tidigare.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Min avhandling.

Blev du kär? 
Kanske.

Vilket program har varit det bästa på tv?
Girls och Homeland

Vilken var din största musikaliska upptäckt?
åhmäh typ samma som above

Vilken var årets bästa film?
Untouchable

Vad gjorde du på din födelsedag?
Detta.

Vilka var de bästa människorna som du träffade?
E, K, C, M och min systerson

Vad fick dig att må bra?
Same as above

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Massa. Typ jag kommer inte bo i London. Och inte så mycket alls.

Emilou och julen

Förra året pyntade, bakade jag och stod i. Gick på julmarknad, skickade julkort, spenderade massa tid på att tänka på julklappar. Köpte julkalender och fixade en till kontoret också.
Men i år har jag inte ens haft ett ordentligt adventsfika. Jag bakade lussebullar i tisdags, har inte tagit fram vare sig adventsstake eller julsjtärna. Inte julpyntat något alls och har knappt ägnat en tanke åt julklappar. Jag var på monocles julmarknad men det kändes liksom inte så juligt av någon anledning. Vi var och drack glögg på en bar i fredags, men jag var alldeles för trött efter en vecka med skolpresentationer, liss och konfrerens så jag drack min glögg och gick hem.
Jag har helt enkelt varit lite för trött tror jag. Inte varit hemma en hel helg på en månad, och de senaste tre månaderna har jag bara varit i soton  tre hela helger. Och de helgerna var jag mest på kontoret. Men det har varit en kul höst, jag har rest och hängt massa med London gänget. Men på något vis väldigt isolerad från all denna julprepp som andra verkar ha engagerat sig i och som jag var engagerad i förra året. Imorgon ska vi på lucia konsert, och i helgen ska vi baka. Kanske kommer jag i julstämning då. Men kanske inte, men jag bryr mig liksom inte så mycket i år. Det får bli vad det blir.

Emilou och ljuset

Lucia sprider ljus i mörkret och det är som om att lagom till lucia har detta ljus äntligen kommit till mig.
Vad det än är eller leder till så känns livet lite lättare när jag har någon som gör te åt mig. Världen ser liksom lite ljusare ut när jag har sjyssta människor omkring mig.
Vi går runt i korridorerna, sitter på olika platser och pratar. Pratar pratar och pratar i timmar. Om allt mellan himmel och jord. Pratar i mun på varandra, börjar berätta något men blir hela tiden distraherade av andra saker vi vill berätta. Skrattar och driver med varandra utan att andra förstår våra referenser för vi har ju mailat i flera veckor och plockar upp saker från de konversationerna. Han har gjort något olagligt med kakor. Jag är okulturell för att jag inte läst Shakespeare. Jag driver med honom för hans ålder, men eftersom ingen annan vet kan vi båda låtsas som om han är 22 när de frågar. Och vi fnittrar i ögonen när vi båda insisterar på att jo självklart är han 22. Inte en dag äldre (eller bara kanske en vecka eller så). Jag har ju sett hans pass. Ingen annan fattar eller kan komma mellan. 
Jag drar ett dåligt skämt, och rådnar lite för att det är pinsamt dåligt, och han säger att han gillar mig. Han stjäl lyxkaffe åt mig från sitt jobb. För att han sett att jag hade en presso och tänkte att jag skulle uppskatta gott kaffe. Vi har utbytt kakor och druckit te. Han kommer och gör te åt mig, bara för att vara snäll mot mig. Bara mig. Han mailar för att säga hej då för han vill inte störa mig när jag jobbar. De dagar han inte är här skickar vi länkar till varandra med artiklar som är intressanta och svarar inom tio ynka minuter. Onsdagar och torsdagar har blivit mina favoritdagar för jag har yttepyttesmå fjärilar i magen när jag vaknar.
Länge har jag undrat och varit osäker på vad allt detta betyder. Flörtar han eller är han bara en sjysst kille. Han är verkligen en sjysst kille. Blivit lite svartsjuk när han pratar med andra. Eller är snäll mot andra. Och så i en konversation tror jag att han säger att han har tjej. Och världen skakade till lite. Men när de vanliga känslorna av misslyckande och att vara oälskvärd lagt sig så kunde jag liksom tänka att det ju faktiskt bara är ganska trevligt och skönt att ha någon som är snäll mot en. Vad det än må betyda. Bara att ha någon som bryr sig och dricker te med mig är liksom så mycket bättre än vad det varit på länge. Vare sig de yttepyttesmå fjärilarna får växa till sig och flyga ut eller inte.
Men så idag fick jag reda på att den där tjejen inte alls existerade. Jag hörde fel då, men är alldeles säker nu. Men nu kanske till och med så att jag inte vill att fjärilarna ska få bli något större. Vi är väldigt olika i mångt och mycket, trots att vi pratar i timmar. Vi verkar ha väldigt olika aspirationer i livet. Gör saker på väldigt olika sätt och han har några väldigt väldigt oattraktiva drag. Så att dricka te kanske är nog.
Det låter kanske paradoxalt och lite deprimerande att jag nöjer mig med att dricka te. Men av någon anledning är det liksom det som gjort att ljuset återvänt till mig och att livet känns lite lättare att leva just nu. Allt bra försvinner inte från Soton. Lite kommer faktiskt hit och är här.

Emilou och hells to the fucking yeah

Emilou undrar vad fan man ska doktorera för

Jag minns när jag sökte doktorandtjänster och hur glad och nervös jag var när jag fick pengar här i soton. Jag önskar nu att jag skulle hitta tillbaka till den energin, för just nu har jag ingen aning om varför jag forskar. Vad sjutton ska jag med en doktorstitel till?
När jag har nämnt detta till andra så säger de med en viss ton i rösten att: jo men du kommer ju vara doktor.
Men just att vara doktor betyder ingenting för mig. Eller i alla fall inte så mycket som det verkar betyda för dem. Jag utbildar mig inte för att få status. Och det är kanske lätt för mig att säga med tanke på hur välutbildad min familj är, men hellre att min bakgrund får mig att tycka så än att alla bör ha en universitets utbildning och inte är lika mycket värda om de inte har det.
Sen kanske min forskning är potentiellt innovativ, men även om jag skriver världens bästa avhandling så kommer det inte leda till något. För det är en liten avhandling. För att göra verklig skillnad så måste man bli stor, och det är både svårt och tar lång tid. Alltså inte svårt som i att man måste vara smart eller jobba hårt, utan för att det är hårdare konkurrens på grund av att fler doktorerar och det finns färre jobb för att staten har dragit ned på utbildnings bidragen och för att utbildnings sektorn håller på att förändras strukturellt så det är svårare att få forsknings anslag om man inte är ett stort namn.
Så karriärsmässigt kunde jag lika gärna ha sökt ett jobb direkt efter min kandidat och säkert utvecklats mer under dessa år än vad jag gjort nu som doktorand.
Allt jag kan tänka på just nu är att baka och laga mat. Eller vad för andra jobb jag skulle kunna tänka mig att göra. Vad för andra saker jag är bra på. Och det är svårt, för jag har ju satsat på det här så länge nu. Vad sjutton skulle jag göra om jag inte var akademiker?

Emilou och typ livet

Nähä nä, jag var inte alls på väg upp från helvetet som jag trodde förut. Och inte heller blev det bättre efter att jag lämnat in det första utkastet av lissen som jag jobbat på de senaste veckorna. Nä det blev pannkaka av alltihop i måndags och utmattnings tårar i tisdags. Jag ville inte åka till Wien för att träffa familjen och systersonen. Jag ville inte vara kvar på universitetet. Jag ville inte doktorera längre.
Alla säger att det är så med att doktorera, ibland vill man bara inte, men jag inte bara ville inte utan jag var trött.
Jag var så trött att jag inte visste vad jag ville längre och de slog mig att jag nog inte varit ordentligt utvilad på säkert ett halvår. Jag har försökt stålsätta mig för den här lissen men har nog triggat upp mig själv till en nivå av latent stress som jag helt enkelt inte pallade med längre. Men som jag heller inte känt av ordentligt för att den legat gömd någonstans i bakhuvudet.
Men det är inte bara avhandlingen som grämer. Utan också livet. Vad vill jag göra när jag är klar? Var vill jag vara? Kan jag göra något annat än att forska? Vill jag göra något annat? När ska jag hitta hem? när ska jag bli ihop med någon? och pga systersonen har ju frågan om barn också poppat in i mitt huvud. Denna typ av existentiell 25års kris är banne mig inte nådig.

Emilou inser att hon är ute med 30 åringar som vill vara 25.

And it ain't all that good...

Emilou och facebook

Asså jag tänkte på en sak. Det här med att folk säger att facebook bara handlar om att folk lägger upp saker om sina coola liv, hur fantastiska de är osv. Min facebook ser verkligen inte ut så. Min facebook överöses av klagomål över artiklar/böcker som måste läsas eller skrivas, länkar till artiklar som antagligen visar hur dålig regeringen är, phd comics och så lite wittyness. Självklart finns lyckouppdateringarna, tuffa instagram korten och status checkinsen, men det är liksom inte det som står ut. Men det är kanske för att större delen av min facebook vänskapskrets är studenter.

Emilou och mycket bra beskrivning av min söndag

Emilous stökiga skrivbord

Det är nog ganska talande för hur min avhandling ser ut just nu!

Emilou och fredagskvällen

Första utkast av min lic ska in på torsdag, och det är inte ens i närheten av att vara klart. Därför har jag varit på kontoret till sentsent i typ två veckor nu. Som vanligt har jag inte fått så mycket gjort som jag tänkt, men ändå varit på skolan. Sagt nej till rätt mycket socialt och ätit middag framför datorn. Jag har ju mig själv att skylla att det blir så här. Men jag börjar nu känna av i kroppen att det varit intensivt ganska länge. Jag har en konstig buzz i händerna, som små efterskalv efter att fingrarna knappat alla smarta ord på tangenterna. Jag känner musklerna och senorna i handlederna som också knakar så fort jag tar bort dem från skrivbordet. Och hur mycket min rygg och nacke knakar ska vi inte ens tala om.
Men av någon anledning så känner jag inte av ångesten eller stressen som brukade komma medan jag skrev uppsatser. jag känner snarare mig ganska apatisk. pallar inte göra det superbra. för det kommer ändå göras om. Jag vet ju egentligen att det blir bättre om jag gör det bra första gången. man höjer liksom ribban från redan högt. Men jag har inte tid och orkar inte. Kanske är det en bra känsla att slippa ångesten. Eller så kommer den och slår mig som ett knytnävsslag i magen på tisdag.

De andra doktoranderna är ute och dricker coctails ikväll. Jag hade tänkt att gå, men det blir nog inte så. Istället stannar jag nog här till 23 och går sedan hem och lägger mig. Men på söndag, på söndag då ska jag till London. En hel dag ledig innan slutspurten. Då blir det bannemig skriva av!

Emilou och träningen!?

För ett par veckor sedan kunde jag inte överleva utan träningen. Jag var beroende av endorfinkicken jag fick när jag tränade för att må bra. Men så nu den senaste veckan har det blivit jobbigt och tråkigt. Och jag är bara trött. Orkar inte pusha mig själv. Var på cirkelträning i torsdags och det var helt kaos. Sprang i lördags, och det var ofantligt tungt! Och så var jag på spinning igår, vilket var ganska okej, men så jag vakande med ångest i magen imorse!Jag förstår inte riktigt. Men ska på cirkelträning ikväll igen. Vi får se hur det går.