Emilou och mormor

Min pappa påminde mig just om en grej som mormor brukade säga. Det här var roligt. Det måste gå! 
Och det är nog så jag känner med mycket grejer just nu. Det är mycket som händer och sker, men det mesta är roligt, så då måste det gå. 

Emilou och det var ju ganska lätt ändå

En av grejerna som hände när jag flyttade hit var att jag slutade vara politisk. Det kanske skedde lite tidigare också, men det var först när jag flyttade hit som det liksom märktes mest för jag visste inte var, när, hur, varför. Jag fokuserade på plugget och att vara student. Det var liksom kul och bra. Men anledningen till att jag inte var politisk var ju lika mycket att jag inte visste som att jag inte vågade. Det var massa saker jag var rädd för. Men nu när jag är där mitt i det politiska igen, många år och erfarenheter rikare, jag då fattar jag ju att det inte var så himla svårt eller läskigt. Det är ju faktiskt ganska kul. Men det tog ett tag och det tog tills jag hittade något jag tror på.

Emilou och jag kan nog inte flytta härifrån nu

Jag var på möte ikväll. För en kampanj som jag egentligen inte är involverad i, men råkade bli det nu. Jag har också råkat ta på mig en roll i det lokala partiet. Eller det klart jag ska bli vald också, men tydligen är ingen annan nominerad så det vore svårt att inte bli vald på kompetensgrunder i alla fall...
Men poängen är att jag nu tar på mig massa roliga saker här i England, så de där planerna att flytta hem, ja de har nog blivit lite mer förskjutna nu. Jag ska ju såklart till Australien först, men när jag kommer tillbaka vill jag nog jobba med sånt här och för tillfället är det här som jag har kontakterna för att göra det möjligt.

Emilou lovar att lägga av

Asså detta har ju blivit någon typ av 'jag är nöjd, trygg och glad (och kär) men vet inte riktigt varför' blogg nu på senaste känns det som. Jag lovar att sluta med detta. Inte att känna dessa känslor, men att konstant skriva om dem. Jag lovar.

Emilou och det där som jag visste att jag behövde men inte visste hur jag skulle få.

Jag tror att om D hade hänt för ett år sedan, eller kanske till och med bara för ett halvår sedan, då tror jag inte att jag hade varit redo.
Vad jag inte vore redo för vet jag inte helt. Men kanske att ha den avslappnade relationen som vi har nu. Kanske hade jag inte kunnat säga det där jag sa den där fredagskvällen efter vår katastrof dejt.
Kanske hade allt varit på samma sätt, men jag har en känsla av att det inte hade det. Jag tror inte att vi hade hänt för ett år sedan. Inte bara för att jag ju då höll på att bli kär i aktivisten, men för att jag liksom inte hade kunnat se det på samma sätt som jag gör nu. Se honom på samma sätt. Inte ta hans osäkerhet som något som handlar om mig eller reflekterar mig.
Det är något som skett, något som förändrats som gjorde mig redo. Och det är det där jag visste att jag behövde under alla de dagar, veckor och månader som jag suktade efter kärleken, det jag visste att jag på något sätt saknade. Jag trodde nog ibland att jag hade det, men så försvann det. Och del av uppgivenheten var att jag inte visste hur jag skulle få det. Jag vet inte hur jag fått det nu heller, men det känns som om jag har kommit någonstans med mig själv som gör mig redo för att vara med någon annan.
Det kanske inte håller, det kanske försvinner igen, men jag måste dokumentera för att komma ihåg att en dag, ja då kändes det rätt. Dokumentera för att kunna gå tillbaka och kanske kanske känna igen. Emilou, kom ihåg den här känslan.

Emilou och hjärtat

Vi smsar planer för kvällen. Vi har inte setts sedan i Lördags, och innan det var det på tisdagen. Ok inte så himla långa gapp, men ändå. Vi smsar om att ses. Och planer för helgen. Och han skriver 'Vi ses snart!' på Svenska. Och mitt hjärta smälter lite. Jag vet inte riktigt varför (eller jo det vet jag men det är en annan historia).
Jag kan inte berätta, och berättar inte, dessa saker för mina kompisar. Men det är saker som det här som får mig att se fram emot att träffa honom. Som får mig att känna pirret i magen. Det är våran grej, det är våran relation. Det är vi mot världen. Det går inte att förklara eller dela med sig av, men ingen annan behöver förstå eller veta, för vi vet. Vi är vi.

emilou och att springa

jag ligger ju i hårdträning för det där galna loppet som jag och D ska springa (han en halvmara, jag bara 10km). Egentligen är det ju helt galet att jag ska springa detta jävla lopp. Inte bara för att det är ett galet lopp, men också för att jag ju tänker att jag inte gillar att springa. Nu när jag sitter här hemma och har som plan att jag ska ut och springa så kan jag verkligen inte tänka mig något tråkigare.
Men så vet jag ju också att när jag väl är ute och lyssnar på min podcast och fått in rytmen, jag då är det ju ganska behagligt. Ibland rent av roligt. Jag vet ju också vilken kick det ger mig efteråt. Och tänk hur fantastiskt jag kommer att må när jag faktiskt förbättrat min kondition och springer det där jävla extremloppet.
Problemet är bara att jag inte är så himla bra på att uppskatta saker i framtiden. Eller skrämmas av dem för den delen. Tur då att jag har lite stolthet och envishet, och att D också ska springa annars hade jag nog gett upp. Men nu har jag något att bevisa. Någon att imponera på (även om min kondis inte är något jämfört med hans). Så jag sticker ut och springer nu.

Emilou och vad som händer här

Det blir alltid tyst här på bloggen när livet snurrar lite extra snabbt och bra saker händer. Då jag inte har tid att tänka, reflektera och fundera. Kanske egentligen lika mycket för att jag inte behöver det som att jag inte har tid för det.
Men så kommer ju såklart dagen då jag måste producera ord. Jag måste skriva något för min avhandling, och då hamnar jag i tankarnas värld, behöver fundera och uttrycka det i ord, och då kommer ju bloggorden till mig snabbare än jobborden. För bloggorden har ju väntat på att få komma fram, väntat på att jag ska skriva dem, känna dem, se dem. Så här är jag. Jag bloggar. Skriver av mig de där grejerna som händer här, reflekterar över dem och sen kanske jag kan skriva jobborden.
Jag har varit sjuk med olika sjukdomar i princip den senaste månaden. Huvudvärken är för tillfället över, men annan skit tog över och ledde till ännu mera sjukdom.Rafi flyttar hem idag, och jag och D hade en asdålig vecka förra veckan. Men trots detta så känns livet rätt bra. Jag sprang 12km idag för att jag tränar inför ett 10km extremlopp i december, det var jävligt tufft och jag var tvungen att gå lite, men efter det har jag varit på någon typ av endorfin high och livet har kännts jävligt bra.
Det är massa små saker som händer, typ att en gammal kompis hörde av sig och ville äta lunch. En kompis som jag undrat varför jag inte hört av på ett tag, och det visar sig att det var familjeproblem som ställt till i livet. Att jag ikväll gick på ett möte och plötsligt har en roll som aktivist, där jag är bekväm med att bli ifrågasatt. Och sen pratar med snubben som ifrågasatte mig. Att D inte springer iväg när det verkligen spelar roll. Att mina föräldrar är de finaste i världen och jag inser att även när de inte är bäst så är de jävligt bra. För de hjälpte mig att välja kläder när jag skulle prata på en politisk grej, och lyssnade på mig när jag övade femton gånger. Medan mina kompisars föräldrar inte verkade ens veta att de var där.
Jag är inte lika rädd längre för att det jag gör ska dömas av folk. Jag trivs plötsligt med saker, och är nöjd med det jag gör och med livet. Who knew this would happen?

Emilou och that is why I love you

Då i fredags när vi pratade på fyllan om allt och inget och jag försökte hitta bra wifi så sa han

.... That is why I love you

Jag kommer inte ihåg vad det var han sa innan det, men jag svarade 

No you love me because....

Och självklart kommer jag inte ihåg vad det var jag sa heller, men jag kommer ihåg att vi sa det. 

Det är mycket sådant, saker som sägs i förbigående, som ett skämt, när vi är fulla. Men saker som ändå stannar kvar lite, saker som jag ändå minns. Men jag vet att jag inte kan ta på för stort allvar, för de sägs i förbigående, som skämt när vi är fulla. Så jag vet att jag inte kan ta det på allvar. Av alla de anledningarna. Men jag minns dem och tänker på dem ibland.

Emilou och fina fina London

Jag var i London i helgen, med finaste Londontjejerna.
Vi var ute i fredags och jag pratade med tysken när vi kom hem, vi var båda fulla, och tjejerna hijackade vårt samtal när de tyckte vi hade pratat för länge.
Lördagen spenderade vi liggandes i soffor, kollade på lättsmälta filmer och bara hängde och åt mat. Massor av mat.
Ännu en gång kan jag inte skriva av mig av de fina sakerna. Hur fint det var. Hur skönt det är att hänga med dessa brudar, hur vi kompletterar varandra så fint. Hur fantastiskt roliga de är. Hur jag skrattade så jag grät och kipade efter luft av egentligen ingenting. Men jag vill skriva. Inte bara för att få lite balans i vad jag skriver här, men för att jag vill kunna minnas och komma tillbaka till den känslan. Dokumentera den så att jag kan återuppleva den när det inte är lika bra. Är det för mycket begärt?

Emilou och saker man får reda på när man sover med någon

Tydligen så snarkar jag ganska häftigt. (alltså inte häftigt som i coolt, utan häftigt som i mycket)

Emilou och hans smeknamn

Här om veckan när jag hade lite av en issue med att han tog med min sallad hem så hittade paulina på ett smeknamn till honom, the rabbit. 

Och i helgen när vi satt på ett café med kaninbilder på väggarna, så sa han if you ever want to find a birthday or Xmas present for me, get me one of those pictures of rabbits. Och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Så vad som än händer från nu till jul så kommer han få en bild på en kanin i julklapp. 

Emilou och den pirriga tryggheten

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Och vi vet ju alla att detta är en känsloblogg. Men det är som om det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, för mig att beskriva det som är bra. Ge mig komplikationer och drama och jag kan skriva tusentals ord. Analysera, vrida och vända, tänka och fundera. Men nu när jag känner en trygghet i det vi har, är nöjd med det vi har, då kan jag inte sätta ord på det. För det är en så komplicerad känsla av trygghet och spänning på samma gång. Det kanske har att göra med det där lugnet jag hittat, hur pretto det än må låta så tar jag inte längre folks beteende gentemot mig som en reflektion av mig. Inte alltid i alla fall. Och detta smittar av sig på hur jag är med D. Jag tar det för vad det är och litar på att om något ändras så pratar vi om det, det är inget han kommer att uttrycka genom att vara kall, inte svara på sms, eller ställa in att träffas. Visst att jag kanske förtrycker vissa känslor och tankar, de där crazy thoughts som ändå snurrar runt lite då och då, men det är nog bara bra att förtrycka dem. För de är ju så ofta bara crazy thoughts.
Men jag tror också att det har mycket mycket att göra med hur han är. Han ger mig rätt typ av bekräftelse. Det är inte att han hela tiden säger att han gillar mig, saknar mig eller ger mig den typen av kärleksförklaringar, utan det är att vi stod i säkert 10 minuter och hånglade när han skulle gå imorse. Att han kommer och ger mig en kram när jag fixar något i köket. Att vi möts mitt i min lilla lilla lägenhet och bara hånglar. För att vi inte vill göra något annat. Det är hur han höll om mig när vi var på utflykt i lördags, hur vi stod i vinden på klippkanten och såg ut över Swanage bay och hånglade. Och hur vi både hånglade och lekte i vattnet när vi badade. Det är jävligt mycket hångel här just nu. Och en massa sex.
Jag tror att efter aktivisten så är jag nog less på att analysera, tänka och känna så jävla mycket. För där tänkte jag ju massa, kände ännu mer, och se var det ledde. Jag pallar inte med komplicerade förhållanden. Och jag tror att det faktum att vi hade vårt snack där i början bidragit till att det inte är så jävla komplicerat. Vi hänger, vi gillar att hänga och det är bra. Han är kanske inte den första jag tänker på på morgonen, eller den jag vill hänga med hela tiden, eller nyckeln till att jag är glad, även om jag tänker på honom ofta, vill hänga med honom ofta, och han gör mig glad. Men jag känner inte att jag måste träffa honom, att jag är beroende av honom för att vara glad, eller att han måste vara det jag tänker på hela tiden. För vi är bra som vi är. Vi har vår självständighet, våra egna liv, men väljer att vara tillsammans blandat med de liven. På något sätt är nog detta den typ av förhållande jag alltid velat ha, så det är ju bra att få prova på det nu. Även om det inte håller i längden, och vi kanske är på helt olika ställen om ett år. För jag har fått prova, och jag har fått vara med honom under denna tid.

Emilou och vad jag gjorde i helgen