Emilou och den kittlande känslan

D kom upp hit i helgen och det var så himla fint. Vi var mjuka och gulliga, ingen oro för framtiden, inga missförstånd och sårade känslor. Inte för att det alltid är så, men ett par gånger har det varit så. Speciellt när vi inte setts på ett tag. Men i helgen var det bara fint och jag försöker bevara den fina kittlande känslan jag har när jag är med honom. När han kliar mig i håret, när han tar min hand, när vi gosar i soffan. Jag försöker ankalla kropssminnet och inte bara känna tomheten nu när han åkt.
Vi vet ännu en gång inte när vi kommer ses härnäst. Men vi vet att jag har en intervju för det där jobbet i Sverige.

Emilou och saker jag inte vet hur jag ska hantera

Jag smsade med en av doktoranderna och sa att jag ogillade ISCO koder för de har gett mig huvudvärk hela eftermiddagen. Varpå hon säger att hon är en dålig akademiker för att hon inte vet vad de är.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon menar ju inte allvar, men jag menade ju inte heller att antyda att hon borde vetat vad de är. Jag känner igen beteendet, där en person hela tiden säger hur dåliga de är, jag gör det säkert ofta också, men just det här att påstå att en är en dålig akademiker för att en inte vet en specifik sak, det är att dra på stora växlar för ingenting. En av doktoranderna i Soton gjorde också det, och jag har svårt att veta vad jag ska säga. Ska jag peppa? ska jag ignorera?
Om jag varit hon skulle jag sagt typ- oj det låter komplicerat vad är de?

Emilou kan (faktiskt) själv

För ett tag sedan kände jag att jag hade tappat allt mod och självständighet att ta tag i och göra saker. Även om jag fortfarande är mest motiverad till att ta tag i saker när någon kommer på besök eller är där för att ge en liten knuff så känner jag äntligen att jag faktiskt är påväg tillbaka till att känna att saker inte är helt ouppnåeliga. När M&P var här till exempel så bytte jag lampkontakter med bara lite instruktion från P om vad jag skulle göra med jordsladden och steghållande från M. Jag rensade även avloppet utomhus som hade täppts igen, det var en stor pöl som liksom inte rann undan och jag stack helt enkelt ned handen i avloppet och hittade gallret som var täckt med gegg från dusch och handfat. Rensade gallret och vattnet rann direkt undan. Kännde mig rejält vuxen och initiativrik just då.
Dock hänger både fuktproblemen över mig fortfarande, jag drömde inatt att all färg på väggarna flagnade av och att jag i princip inte hade någon tak isolering. Och tillslut så föll i princip hela huset samman. Denna oro påverkar mig alltså ganska så mycket, för jag  vaknade  och var helt slut i kroppen.

Emiolou och det gick bra ändå

Mötet var inte så farligt ändå tillslut, jag behövde inte säga ifrån men kände ändå att jag fick tillbaka lite kontroll över processen.
In other news så har jag blivit diagnostiserad med rinit. Det är därför jag är förkyld hela tiden, och det är därför jag haft ont i bihålorna och fått en massa andra komplikationer av rinnig näsa. Problemet är att det är svårt att säga vad det beror på, antingen är det en alergi eller stress. Jag gissar att det är en kombination, men ingetdera är särskilt lätt att göra något åt orsaken utan det enda en kan göra är att hantera symptomen. Jag fick en nässpray och allergitabletter. Och även om det är skönt att äntligen ha en ordentlig diagnos så önskar jag verkligen att de hade kunnat diagnostisera mig tidigare. Jag har ju varit hos läkaren säkert en gång i månaden sedan i juni för de här problemen, och att ingen då ställt följdfrågor eller kopplat ihop symptom det är rätt så rejält frustrerande för det har ju påverkat mig och vardagen väldigt mycket.
Jag ororar mig också fortfarande för vad som verkar vara fuktproblem i mitt badrum, men vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få reda på om det är något jag måste göra något åt, och hur mycket jag måste göra åt det.
Jag fick i alla fall en avfuktare av mamma och pappa i födelsedagspresent, det borde göra lite skillnad.

Emilou och en klump i magen

Jag ska precis på ett möte för en konferens som jag dragit igång att arrangera. Men förra veckan så tog två av tjejerna lite för mycket eget initativ så att det kändes som om hela konferensen togs ur mina händer. Det är bra att de tar initiativ, men de kommunicerade inte att de tänkte göra det, och det är inte lika bra. Så nu på detta möte så måste jag på något sätt ta upp detta utan att låta småsint och kontrolfreak. Så jag går till mötet med en klump i magen.

Emilou och en vecka med föräldrarna

Mina käraste föräldrar har varit här i en vecka för att hjälpa mig att ta tag i alla de saker jag vill göra i lägenheten, och de har gjort mig alldeles galen.
De är ganska så slarviga och stökiga, jag tillät dem tillslut inte att diska eftersom de inte gjorde det ordentligt. Fast i pappas fall var inte det så mycket skillnad eftersom han inte tog mycket initiativ alls till att hjälpa till utan stod ofta handfallen och stirrade, eller satte sig med sin ipad och kollar på svenska nyheter medan jag fixade mat/diskade/städade. Han är så internet beroende att när vi kopplat ur internet i en dag för att måla det rummet så bad han mig att koppla in det igen. Och så är det svårt att ha en konversation med dem inte bara för att mamma avbryter meningar och hittar på sitt eget slut på det en försöker säga, HELA TIDEN. Utan också för att de tenderar att hålla långa monologer som även om en försöker att interagera med så fortsätter de bara utan att göra notis av att en försöker vara med i konversationen. Men de är också dåliga på att faktiskt ta del av en konversation också, om en berättar något eller till och med svarar på en fråga så kan pappa i mitten av svaret helt plötsligt slänga in något helt annat. En trivial observation, en annan fråga, eller något som 'jahaja här i englad blåser det minsann' när jag typ pratar om jobbet. Och mamma kan plötsligt bara gå iväg från konversationen. I helgen när vi var hos min moster och åt lunch, så mitt i en konversation som vi alla deltog i så började pappa helt osökt visa en film för min morbror på lillE som var jättehögljudd och liksom avbröt hela konversationen. Och att de liksom inte gjorde något speciellt alls eller ens försökte ta initiativ till något firande för min födelsedag, utan det var jag som planerade och fixade det vi skulle göra. De hade inte ens egentligen planerat någon födelsedags present. (disclaimer: jag vet jag vet, de kom och hälsade på och hjälpte mig, vilket ju är bättre än något materiellt!)
Och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för att det känns som om vår relation bara blir sämre och sämre. Jag blir ledsen över att det på något konstigt vis känns som att det inte bryr sig, eller visar omtanke för att de inte är engagerade.  Jag blir lesden för att jag blir irriterad på dem och inte kan hålla tillbaka mitt snäsande och att det ju såklart bidrar till att vi glider isär ännu mer. Jag blir ledsen för att det märks att min pappa har blivit gammal, på ett sådant där jobbigt sätt där han vet det  men försöker dölja det för han har inte accepterat det själv. Jag blir också ledsen för att de gnabbas en massa, och att det känns som om mamma också låtsas om att pappa inte är gammal utan blir också sur på pappa när han virrar eller är långsam. Att hon liksom kör sitt eget race och inte tar hänsyn till att pappa är gammal.
Jag blir ledsen över att jag inte kan ha mer överseende med de sakerna som stör mig och bara vara tacksam att jag ändå har två kära föräldrar som både kan och vill komma till England för att hjälpa mig att måla och fixa i lägenheten i en hel vecka när jag ändå är 29 år gammal. Jag blir också ledsen över att jag inte kan vara tacksam för det de gör utan bara blir besviken för att jag har andra förväntningar på dem. Jag försöker verkligen, men varje gång de frågar samma fråga, varje gång det avbryts eller de inte visar någon speciellt omtanke så blir jag ledsen och besviken. Det pågår en kamp inom mig att försöka släppa mina förväntnignar på folk och låta dem vara som de är, men utan att sluta bry mig om sådant som jag tycker är viktigt. Och jag vet inte ännu vilken sida som kommer att vinna.

Emilou och lite konstiga saker jag stör mig på

Jag stör mig något otroligt på folk som använder för mycket pålägg. Alltså typ två korvskivor när en egentligen täcker mackan. Eller för tjocka gurkskivor. När de är hemma hos mig alltså. Fast med D stör det mig lite även hemma hos honom. Jag tror att det kanske har att göra med att det känns som slöseri och lite girighet, speciellt när det handlar om att använda mina grejer. Och det gör ju mig väldigt ogenerös, men alltså när det kommer till mat då måste det vara rättvist! Eller, jag har nog ingen förklaring till varför jag stör mig, och det är väl det som är det konstiga.

Emilou och en ganska så vanlig måndag

Det har blivit kallt i Newcastle, och äntligen slutat regna. Men detta kan nog leda till att vi får isbanor lite överallt med tanke på hur översvämmat det är. En subway under en motorväg hade vatten upp till bara en meter under taket, om det inte runnit undan kan det bli intressant att se hur det beter sig i kylan.
Jag skickade in ansökan på det där jobbet igår, pratade även med avdelningschefen i förra veckan och han var väldigt positiv och 'hoppades att jag skulle söka'. Jag kanske sätter mig i en jättedum situation genom att söka för tänk om  jag ens blir kallad på intervju, och tänk om de faktiskt erbjuder mig jobbet. Då vet jag verkligen inte vad jag skulle göra. Jag söker ju mest för att se om jag ens kvalificerar, och om jag inte gör det vad jag behöver göra för att kvalificera. Eller jag söker för att det är beskrivet på ett sätt som får mig att känna att det är mitt dröm jobb. Men jag försöker att inte oroa mig för det första scenariot för mycket för det är ju bara onödig stress.
Men sanningen är att jag inte är så sugen på att fortsätta i det akademiska. Ingen av de som är längre fram i karriären verkar faktiskt tycka om sina jobb. Och då spelar det ingen roll att vi har flexitime, 6 veckors semester och bra betalt. Jag kan ta mindre av allt det om jag faktiskt gillade det jag jobbade med.
Kanske är jag helt enkelt ett barn av min tid, min generation bryr sig mer om tillfredställdhet med jobbet än att det är välbetalt. 90 talisterna och millenialisterna har lyckats hitta en kombination av båda. Min generation är socialiserade till att vi kan få vilket jobb som helst, precis som de tidiga 80 talisterna, men vi måste också göra massa extra arbete vid sidan av för att göra oss konkurrenskraftiga på den mättade ungdomsarbetsmarknaden. 90 talisterna är lite mer realistiska och bryr sig mindre om passion och mer om pragmatik- vad behöver jag kunna för att tjäna bra med pengar. Min generation frågar sig frågan vad de behöver kunna för att känna stor tillfredställelse i jobbet. Och då är det inte bara att en är nöjd med jobbet, utan arbetet bör även på något sätt förbättra världen.
Det är klart att detta är generaliseringar, övergripande trender inom olika generationer. Egentligen så handlar det om framkomsten av nya grupper som tycker samma sak, eller vad majortieten tycker. Den majoriteten kan vara mycket liten, och minoriteten kan vara fragmenterad så att majoriteten egentligen bara är en större minoritet.
Men nu ska jag återgå till att göra meningslösa ändringar på enkäten vi ska skicka ut.

Emilou och 2016

Tänk om jag skulle ta mig för att faktiskt blogga lite mer under 2016. Jag vet att jag inte har så himla många läsare, men det är något speciellt med att skriva ned saker, formulera tankarna till text och sedan dela det med världen.
Det kanske hjälper mitt akademiska skrivande att faktiskt formulera alla de andra tankarna som snurrar runt i huvudet, för just det akademiska skrivandet har ju inte direkt varit på topp sedan jag lämnade in avhandlingen. Jag har börjat tycka att det är väldigt svårt att forska, svårt att skriva, svårt att få nya ideer. Så jag provar lite olika grejer för att det ska bli lättare igen. Och att blogga mer blir en strategi.

Emilou och 2015

2015 var året som jag fortsatte att resa med jobbet och småsemestrar. Det var året jag velade hur länge som helst och tillslut lite motvilligt tog steg mot att bli vuxen genom att köpa lägenhet. Och kan nog inte riktigt säga att jag älskar det ännu. Jag gillar att jag har en trädgård, jag gillar att jag kan måla och göra vad jag vill- men det leder ju också till beslutsångest över vilken färg jag egentligen vill ha. 2016 blir året jag bestämmer mig.
2015 var också året som D fick ett nytt jobb och flyttade till Wales, ingetdera blev som han tänkt sig. 2015 var året jag grät floder över detta och sedan också över vår kris över framtiden.
2015 var året som jag fortsatte att kämpa, kämpa för att jobbet skulle kännas rätt, kämpa för att förhållandet skulle funka, kämpade för att lyckas med lägenhetsköpet, kämpade med att överleva mina fortsatta sjukdomar och krämpor. 2016 måste bli ett lättare år.
2015 var året jag provade nya grejer och faktiskt fick mig tre nya vänner. Jag besteg även ett berg och jag och D åkte på semester tillsammans. 2016 vill jag utnyttja allt som Newcaslte har att erbjuda, prova yogastället i heaton, ta ett par ridlektioner och ta franska lektioner.
Jag hoppas också att 2016 ger mindre strul med lägenheten, mindre strul generellt så att jag har färre anledningar att vara orolig och ledsen, att jag är mer frisk och att projektet blir lättare att jobba på.
Jag sätter kanske inte jättehöga förväntningar på 2016, men jag har haft två intensiva år så det är helt okej om 2016 blir lite lugnare.

Emilou och de små sakerna som ändå glädjer mig

Jag fick ett mail från D igår när jag var utelåst som får mig att le och bli lite extra kär i honom.
Jag fick reda på att jag kan få hjälp med min stackars rygg genom jobbet. Det tar lite längre tid än vad jag hade tid att vänta förra veckan, men det är bra för framtiden för jag behöver inte betala.
Imorgon kommer äntligen en ingenjör och ska laga min kyl och frys.
Mamma kommer hit ikväll och vi ska till min moster i helgen, och extra extra plus är att D också kommer dit!

Emilou och igår blev jag utelåst från kontoret

Men alla mina saker var inne på kontoret, inklusive jacka, plånbok och hemnycklar. Det enda jag hade på mig var min mobil som nästan hade slut på batteri. Det visade sig även att en masternyckel inte fungerade på min dörr och vaktmästarna på universitetet var upptagna med en major incident. Som tur var så var jag med en kompis som lånade ut sin jacka till mig, lånade mig pengar och jag sov över hos henne.
De sägs att dåliga saker kommer i omgångar av tre, jag undrar vad nästa grej blir!
Egentligen önskar jag bara att det ska sluta hända dåliga grejer.

Emilou och sjukdomsåren

De senaste två åren har jag varit väldigt mycket sjuk, olika grejer hela tiden, men en konstant känsla av att vara utan energi. Jag har sagt det förr men säger det igen- jag är otroligt trött på det nu!
Jag vet egentligen inte varför jag har varit så mycket sjuk heller, har mest tänkt att det har att göra med mycket stress och saker som hänt de senaste två åren och så fuktiga kalla lägenheten förra året såklart. Men när är det över? Jag tycker att det är nog nu, jag är inte speciellt stressad över något nu och har flyttat från möglet, men har ändå ont i bihålorna och är helt slut. Jag börjar bli lite uppgiven nu för jag vet inte vad jag ska göra för att bli frisk igen. Jag tränar, äter frukt och grönsaker, äter extra vitaminer, sover massor och försöker få så mycket sol som möjligt när den väl är ute. Jag vill bara bli frisk nu, och inte bli sjuk igen om en vecka!

Emilou och när jag bara vill lägga mig i sängen inte gå upp förens saker mirakulöst löst sig.

I måndags kom jag hem till en trasig kyl och frys. Jag hade varit borta på en fin liten tur i Wales, London och Madrid, och har däfrör ingen aning om när det hände. Tydligen så har all freongas läckt ut och därför kyldes den inte längre. Detta fick jag reda på igår när en ingenjör kom och kollade på kylen. Jag har ingen aning om hur länge den läckt heller. Och freongas är nog inte så bra att andas in tror jag. Det skulle ta åtminstone en vecka att få reservdel och sedan antagligen ännu längre att få någon som kunde komma och fixa det. Så jag sa att jag ville ha en ny kyl istället. Och där påbörjas en ny saga med motstridande information och samtal till olika kundservice. Och jag har fortfarande ingen aning om när jag kommer få en ny kyl.
Så jag väntar.
Mina sjukdommar fortsätter också, så jag ringde doktorn för att boka en tid, och jag fick en tid om 10 dagar. Det är otroligt lång väntetid. Och jag har ont i huvudet. Men jag väntar.
Det som gått snabbast att ordna var tid för att fixa min rygg, de kunde ge mig en tid samma kväll. Men jag är trött på att vara sjuk och ha ont.
Just nu önskar jag bara att allt skulle lösa sig utan att jag egentligen behövde göra så mycket. Men det är väl det här som det är att vara vuxen.