Idag så har jag suttit inne hela dagen, jag har suttit inne och läst. Läst seriösa grejer, oseriösa grejer, halvseriösa grejer och lite facebookande på det. Och trots att jag ju njuter av att läsa alla dessa grejer, jag gillar det, det är roligt, intressant och bra, så får jag asadåligt samvete. Jag har ju bara suttit inne och läst, denna fina dag då jag är i Strängnäs. Eller inte riktigt, jag var ute och åt lunch med mamma och så gick jag en liten promenad och stannade till i några butiker på vägen, men insåg då att jag bara ville handla, och var då tvungen att gå hem eftersom jag är luspank och lever på lånade pengar.
Jag gillar att läsa, men känslan förtas lite av det dåliga samvete jag känner när det känns som om man borde vara ute och njuta av det (halv-)fina vädret och den friska luften. Jag satt en stund på balkongen, men det blev lite för kallt för det blåser så på första våningen, och om jag har balkongdörren öppen för att njuta av den där friska luften så blåste nästan halva lägenheten ut...Så jag har mest suttit inne och läst, utan särskillt mycket frisk luft. Och jag har dåligt samvete för det. Allt skulle kännas så mycket bättre om det bara var dåligt väder, då skulle jag kunna sitta inne och kolla på grejer på internet eller läsa utan dåligt samvete. Eller kanske om det var riktigt fint väder, då skulle jag kunna sitta på balkongen och sola, eller gå till parken. Men nu när det är överhängande risk för regn och kallt så känns det inte så pepp. Detta mellanväder gör liksom att man går i limbo mellan innesittare och utenjutare, och just idag valde jag att vara lite innesittare, men med ångest. Allt skulle vara så mycket lättare om det bara var riktigt dåligt väder.
Monday, August 17, 2009
Saturday, August 08, 2009
Löööööv!
Såg just att jag fått ett mail från rektorn på instutionen som jag ska till som gratulerar mig till stipendiet och ser fram emot att jobba med mig, och signerar med bara G! liksom som om vi är bundisar. han är ju faktiskt rätt trevlig.
Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.
Det lustiga är att det i mailet ser ut som att mailet även har kommit förbi första G, min handledare, som sedan då skickade iväg det til rektor G.
Fina snubbar det där, jag ser också fram emot att jobba med dem.
Thursday, August 06, 2009
God för 1.4 miljoner
Ikväll fick jag reda på att jag även fått ett av research council stipendierna. Alltså ännu ett organ som tycker sig anse att mitt projekt är värt att satsa 700 0000 på, så sammanlagt är jag god för över miljonen. Men så är det ju inte, jag får ju bara det ena eller andra. Men det är två instutioner som tycker att det är värt det. Men är jag verkligen så bra? Är mitt projekt så bra? Tidigare tyckte jag att det var grymt att mitt nya universitet behövde min forskning, att de behövde mig. Men det var ju ganska så subjektivt, och som käre M uttryckte det: You talked yourself in to that one didnt you? och visst det kanske jag gjorde till viss mån, men det tyder ju bara på att jag kan snacka för mig, sälja mig och mitt projekt. Och om de inte tyckte att det var ett bra projekt skulle de ju inte ta sig an det, vare sig jag kunde snacka eller inte. Det är ju för bövelen akademiker!
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.
Hur som helst, så stod jag just i köket och resonerade om detta, att hur var egentligen konkurrensen om jag som bara har en 2.1 får det här andra stipendiet. Det som alla sagt är så himla hård konkurrens, det som är så svårt att få, ansökan vi skickade in på vinst och förlust, typ för att ha gjort det. Om jag får det, vem mer har fått det? Har folk tackat nej? Jag kan liksom inte riktigt uppskatta det ordentligt utan att veta exakt hur grymt det är.
Eller jo, det klart att jag kan uppskatta det, alltså att jag får betalt för att plugga fyra år till, att jag får fördjupa mig i precis det som jag tycker är som mest intressant och tror att jag har något att säga inom. Och visst förstår jag att andra också måste se det om det är så att jag får tre erbjudanden om finansiering. Men, för attförstå precis exakt hur grymt det är måste jag känna till och veta mer om konkurrensen. Hur många har fått det? Vad ska de forska på? Hur många sökte? Det finns så många frågor som behöver besvaras för att jag ska fatta att det är extra och objektivt grymt. Jag tycker liksom att det är grymt, men borde typ andra tycka att det är det?
Tillbaka till köket, där jag även nojade över att eftersom allt varit så spikrakt nu(ehm med lite krasher...), så är jag rädd att tappa tråden om två år. Tappa intresset eller inte få några intressanta eller användbara resultat. Och liksom faila då.
Då säger allas vår favorit-mormor att det kommer komma en tid då mina profesorer har tröttnat på mig och min forskning. Då när jag typ är klar, och det här säger hon från erfarenhet, ett innifrån perspektiv från universitetslivet. För hon har ju sett så mycket. Varit med om, tagit del av och hjälpt andra som skrvit doktorsavhandlingar. Överallt har hon sett professorerna tröttna på sina doktorander. Hon ville bara ge ett inifrånperspektiv.
Det jag inte ser är hur detta skiljer sig, men samtidigt följer från min noja om att tappa tråden. Å ena sidan så just uttråkningen är ju det jag nojar över och bävar inför, men å andra sidan så förstår jag inte hur hon ju då kans påstå att hon för diskussionen frammåt genom att sätta sig i en skapad kontrast med mig. Varför gör man så? förstod hon inte vad jag sa, eller förstod jag inte vad hon sa? En sak var i allafall klar; de skulle tröttna på mig. Det visste hon från insidan.
För övrigt så började hon att peppa, tror jag, när jag tvekade på min objektiva grymhet, och sa att de ville ha mig för att mitt ämne var nytt, och det visste hon från insidan av universitetsvärlden att det var det som gällde, det var det man ville ha. Och att det var universitetet som hade valt ut mig. Men så var det ju inte riktigt, jag fick förklara att det inte var universitetet denna gång, det var ju förra gången, utan nu var det ett oberoende organ som sagt att de tyckte forskningen verkade bra. Och jag kunde inte låta bli att tänka att hon nog inte har en aning om vad det är jag ska forska på, om inte mamma skvallrat, för jag har nog inte sagt något. För hon har inte frågat, och även om hon hade gjort det så vet jag inte om hon skulle komma ihåg, för hon kommer inte ihåg efter miljoners förklaraingar av Pelle vad det är för forskning som han håller på med och vad han gör om dagarna...
Men jag menar, vad jag ska forska på visste hon säkerligen även det från insidan av universitetsvärlden, för hon har ju jobbat där.
Tuesday, August 04, 2009
It's our favourite person again
Mormor. Hon är här igen. Denna gång är inte bättre än vanligt. Det är samma gamla attityd och otacksamhet, som jag inte får eller kan bemöta, för det är ju mormor. Det slutar med att jag sitter tyst och biter ihop tills jag får ont i huvudet. Jag har ju skrivit om det förut, om hur hon tycker att jag ska cykla och sova i lador istället för att jobba och finansiera min utbildning, och om hur hon är alldeles omöjlig att tillfredsställa och hur hon trugar.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.
Idag när jag berättade att jag och L ska till Lissabon så fick jag höra att hon minsann aldrig skulle klara av att åka till en storstad så här mitt i sommarvärmen, hon skulle minsann hellre åka till en mindre stad. Till och med Stockholm var för utmattande. Eh, ja, jo det förstår man väl, hon fyller ju 90 i höst! Inte undra på! Jag ville bara säga att det ju var tur att hon inte skulle åka på resan då, utan att det faktiskt var jag och L som skulle åka. Men höll ihop, och höll inne. Men så frågade hon om vi skulle ha mycket pengar med oss, för det fanns väl många klädaffärer där i Spanien (till saken hör att jag redan rättat henne då hon trodde vi skulle till typ Barcelona, och att hon redan pikat med att säga att det väl fanns AC i affärerna, så det skulle väl vara okej med värmen ändå).
Då kunde jag inte hålla mig längre, för den saken har hängt efter mig så länge jag kan minnas (eller jag härleder den psykningen från mardrömssommaren på Fläck), och då handlar det inte längre bara om hennes personliga preferenser att hon inte skulle vilja åka till en storstad på semester, utan här klankar hon ned på mig, för hon ser det, och det är alltid så, som att jag bara vill shoppa kläder, det är allt jag lever för och allt jag gör.( Sure, jag gillar att klä mig fint, men om vi ska räkna kvantitet så vinner Jenjen lätt.) Även när jag åker till Lissabon. Det finns inte i hennes huvud att jag har några andra intressen, och det är det som stör mig. Hon ser mig då som ointresserad av andra kulturer, mat och andra nöjen, och detta gör mig ju då också okultiverad. Ociviliserad. Typ.
Men det hon inte förstår eller inser, trots sin toleranta predikan, är att folk uppskattar saker och ting på olika sätt. Bara för att jag inte gillar saker på samma sätt som hon, betyder inte att jag inte gillar dem. Och det är detta hyckleri som jag helt enkelt inte pallar. Så jag svarade henne:
Nej jag tror att vi ska lägga mest pengar på hotell, mat och utflykter. Och föresten ligger Lissabon i Portugal.
Saturday, August 01, 2009
Trådlöst
Äntligen har vårt trådlösa börjat fungera igen efter åsk och blixtnedslaget efter seglingen. Det gav en paus i detta tankedelande, fast så brukar det ju bli på sommaren ändå. Jag tänker ju lika mycket, kanske mer, men tar mig inte tid att dela det på detta sätt. Jag tänkte till exempel massa på familjen när vi var ute och seglade, tänker på hur ohyfsade människor är mot folk som ger dem en service och tänker på framtiden i nya staden. Men jag ligger inte och har svårt att somna för att tankarna kliar i mig, har inte svårt att fokusera på skolan för att tankarna grämer mig, utan jag lever ett lättare liv där det handlar om att gå upp strax innan sju på morgonen och dela ut post. Sommaren är lätt nu, lagom mycket jobb och en hel del ledighet, snart blir det konstant ledighet tills jag åker till england igen. Med allt som jag har planerat så blir det inte så mycket av att göra ingenting, men det känns bra.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.
Jag tänker utnyttja sommaren till max, och njöt av att vara uppe till sju imorse, hoppades på en soluppgång, men fick magiskt grått ljus istället. Jag hade glömt hur fantastiska gryningstimmarna är, hur det känns att gå barfota i daggvått gräs, hur det känns att plöja genom högt gräs för att komma till andra sidan ängen. Jag hade glömt hur det kändes. Jag hade glömt hur det luktade under morgontimmarna, hur morgonen luktar annorlunda än dagen och hur skogen luktar och hur det känns att kliva på rötter. Men det känns som sommar. Grå magisk sommar.
Wednesday, June 24, 2009
Sommarlov
Nu har jag varit hemma i snart tre veckor. Första veckan var ganska så full av aktiviteter, och på söndagen bestämde jag mig för att göra ingenting. Nu är jag ledig i två veckor och övar mig vidare på att göra ingenting, och det fungerar sisådär. Jag har ju alltid ett litet krav på mig att göra något här hemma, typ måla något, städa, klippa gräs osv. och just nu är det hjälpa till med båten och förbereda inför seglingsturen på torsdag som gäller. Men, mitt i allt detta så lyckas jag ta det ganska lugnt också, och jag känner att jag kan göra det här med att bara ta det lugnt. All denna avslappning har gjort mig otroligt trött, jag sover typ 10 timmar natten, somnar eller slumrar en stund på dagen och går runt och är allmänt ganska trött. Kanske är det tre års stress som äntligen tar ut sin rätt.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.
Jag trodde att jag skulle ha problem med att göra ingenting, att det skulle klia i kroppen, att jag skulle bli frustrerad eller känna att jag borde göra det ena eller andra. Jag var också rädd för att jag skulle känna mig ensam, liksom när man inte har något att göra, ingen att träffa. Kanske kommer frustrationen, kliet, bordet och ensamheten, men just nu är jag bara trött.
Någon gång, kanske när vi kommer tillbaka från seglingen, då ska jag låna böcker om deliberative democracy och lite annan demokratisk teori, för att grunda inför nästa år och vidga mina perspektiv. Då kanske känslan av borde och kliet har kommit till mig.
Men nu ska jag ned till båten och fixa.
Monday, June 08, 2009
Projicering
Ikväll hade mamma födelsedagfest. Massa folk, mat och prat. Väldigt vuxet och väldigt trevligt. Men, två incidenter skedde:
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.
Den första var när jag stod och pratade med min syssling Oskar när vi drack välkomstdrinkar, och det anlände mer folk. Av någon anledning så trodde åtminstone tre personer (dessa var de uppenbara) att jag och Oscar var tillsammans. Jag förstår inte alls varför, för vi stod bara bredvid varandra, med lagom personligt avstånd emellan oss. Det verkar som om dessa människor ser vad de vill se.Två unga personer står bredvid varandra mitt ibland en massa andra vuxna, den enda förklaringen de kan komma på är att vi skulle vara tillsammans.
Den andra var lite mer pinsam, och ännu mer av en missuppfattning. Mamma höll tal, och pratade om vad hon skulle ägna sin tid till i framtiden, och sa att hon inte riktigt visste vad det skulle innebära. Så var det någon som inflikade barnbarn, varpå jag och Jennifer typ gömde oss, eftersom vi fick allas förväntansfulla blickar på oss (vaddå endast vara en barnproducerande maskin?), och vi båda vet att det ligger så långt i framtiden (om det ens kommer att ske) att vi inte ens kan tänka oss det nu. Ingen av oss har ju ens en kille, eller vet var vi vill vara om fem år, Jen vet väl knappt ens var hon är om två år. Det är ju liksom helt otänkbart för oss båda. Jag trodde att detta var tydligt från vår reaktion. Men icke, senare när jag sitter och pratar med min mammas kusin, så gratulerar han mig, och säger att det måste vara väldigt kul. Jag kopplar såklart direkt till min doktorand och tackar och säger att ja det ska bli riktigt kul, jag ser verkligen fram emot det. Så säger han att han inte riktigt hade vågat fråga, av rädsla att ha fel, och berättar om en kollega som gjort den typiska pinsamma tabben att gratulera en som inte var gravid till graviditeten, baserat på denna persons val av mer 'luftiga' klänningar på senaste. Jag chockas och skrattar och säger att det måste ha varit fruktansvärt pinsamt! Jag tänker att han menar att man generellt kan misuppfatta saker, och därför inte pushar frågor som kanske skulle vara känsliga. Varför nu framtiden skulle vara känslig. Men, jag tänker att han kanske resonerar så. Men så frågar han; Så vem är pappan?
Jag blir helt förbluffad, förstår inte alls vad han menar, tror att han blandat ihop mig med någon annan. Vaddå pappan? Och så var jag tvungen att anstränga mig hårt för att inte skratta honom rätt i ansiktet. Jag? Gravid?!
Nej då, han hade tolkat det som så när jag reagerade som jag gjorde på barnbarns frågan! Han vet uppenbarligen ingenting om 22-åringar och deras känslomässiga reaktioner (plus att jag, kom jag på nu, ju druckit vin hela kvällen, och till och med stått med en flaska vin framför honom och fyllt på mitt och andras glas...) Han ursäktade sig såklart och jag gjorde avbön på hela barnfrågan, att jag inte alls är där i mitt liv än, är inte färdig med det jag vill göra än, och att min och Jennifers reaktioner handlade om detta.
Det är underligt hur folk kan tolka saker precis hur de vill. De ser vad de vill se och vad de hoppas på att se.
Men, jag blev inte så provocerad, för jag vet ju liksom vad jag känner om dessa saker, typ med killar och barn. Jag tycker att jag är för ung (inget om andra som har barn eller vill ha barn vid min ålder eller yngre, utan detta är min värdering av mig själv) och ofärdig och det finns liksom inte i min begreppsvärld att skaffa barn. Jag menar, jag har ju inte ens haft ett ordentligt förhållande. Men det är som om de vuxna här ikväll förväntade sig att en 22-åring skulle ha koll på allt och vara vuxen på det sättet. Jag vet att de förväntar sig det, men det är för at de kommer från en annan generation, numera är det inte underligt att skaffa barn senare om ens skaffa barn över huvudtaget. Och det är inte underligt. Jag ser ingen stress med detta, utan det kommer när tiden och jag är redo. Alltså, det klart att jag vill bli kär, hitta en kille osv. och det klart att jag stressar och panikar om det då och då. Men rationellt är det ju så att det kommer när det kommer.
Men så kom jag på det här med att föreställa sig det som man vill ha, och det kommer att göra att man får det. Det undermedvetnas kraft. Och kanske så är jag undermedveted icke inställd till en tvåsamhets framtid och barn, och därför kommer jag aldrig att ha det. Min undermedvetna (och omedvetna?) inställning till att ha en pojkvän, eller inte ha en kille, gör alltså att jag agerar på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att få en kille.
Men det är ju en försvarsmekanism.
Sunday, June 07, 2009
Avslut
Imorgon är min sista dag som jag bor någonstans i Sheffield. Min sista dag som jag spenderar som en undergraduate i samma stad.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.
Jag kommer att sakna Sheffield. Och allt som har varit. Den här bloggen var ju menad att vara en kommunikationsportal till er där hemma för mig och mina upplevelser här i Sheffield. Dit jag flyttade för att plugga. Och nu när det är över, så är det dags för lite avslut, utvärdering och slutgiltiga tankar. Ännu har jag inte bestämt vad som ska ske med denna blogg, kanske fortsätter den, kanske startar jag en ny. Jag har börjat bli nojig över vad jag skriver och vad som kan hittas genom en lätt sökning och jag måste börja tänka på om vad och vem jag skriver.
Jag börjar nu sista kvällen med en lite generell (och halvfull) utvärdering av tiden här. Generellt har upplevelsen varit bra. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket, om mig själv, andra människor och akademiskt. Men jag har varit med om mycket skit också. Och det är väl oftast det som, i alla fall på senaste, kommit fram och jag fått utlopp för här på bloggen.
Jag ska så småningom försöka sammanfatta allt under teman; Vänner, Kärlek, Skola. Kanske tillkommer något mer, men det känns som om dessa är hjärtefrågorna under min tid som undergraduate i en Dual Honors Bachelor of Arts in Politics and Philosophy vid Sheffield University, som jag den 23e juli kommer att få på papper. Det har varit ganska mycket av dessa teman, både positivt och negativt, och bloggen har fått en mer känslomässig form än vad som egenligen var menat från början.
Mycket har hänt som jag aldrig trodde skulle ske, mycket har hänt som jag var alldeles säker på skulle ske, och en hel del har hänt som jag anade skulle ske. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ut ur det här med en vilja, önskan och möjlighet att fortsätta forska, jag var alldeles säker på att jag skulle fortsätta vara Emilou och gilla England, men det mesta som skett har jag bara anat. Som tillexempel att jag skulle trivas och vantrivas, och faktiskt också, att jag skulle fortsätta vara Emilou.
Grejen är den att jag vet var jag står jag vet var jag är, men jag flyttade hit för att få förändring. För att förändras. Men det jag fattat är att det hanlar mindre om att förändra mig själv än att accepptera och hantera mig själv och hur Emilou funkar i sociala, akademiska och känslomässiga situationer.
Jag har blivit både besviken och positivt överraskad, och ofta både och. Både över mig själv och andra. Men i slutendan så tror jag att universitetslivet i Sheffield har gjort mig gott. Kanske hade det kunnat vara lika bra eller bättre någonstans närmre familjen, vännerna och tryggheten hemma i Sverige, men jag hade också gått miste om en massa.
Jag ska försöka sammanfatta. Kortfatta och utveckla. För nu tar dessa år slut. Och jag ska någonannanstans.
Tuesday, June 02, 2009
Southampton var bra. Lunchen betalades av honom, och åts tillsammans med kollegor. Campus var fint och grönt, koncentrerat och som en liten by, så det var typ som man tänker sig amerikanska universitet. Jag tror att jag kan komma och trivas där. Mer detaljer kommer när jag inte har fem timmar på mig att bli klar med en uppsats.
Friday, May 29, 2009
abort fokus abort fokusera abortera
Det är för övrigt väldigt underligt hur mycket man egentligen kan skriva med bara två argument. Jag har nu skrivit 4290 ord på att Harman inte definierar vad som ger (en del) moralisk status, eller vad 'en del' egentligen betyder, och att hon antar en förutbestämd moralisk status av foster, vilket inte passar så bra ihop med att den faktiska framtiden av ett foster bestämmer dess moraliska status. Det är underligt hur hon antar detta, men säger att kvinnans val är unikt för att det bestämmer den moraliska statusen av fostret och att beslutet att göra en abort är det moraliskt signifikanta, inte själva aborten, för att inte göra en abort är moraliskt signifikant för det resulterar i moraliska skyldigheter gentemot det framtida barnet. Och det går helt emot att vi inte bara har rätt till, utan faktiskt har självbestämmande, och kan resultera i en syn på kvinnor(gravida kvinnor eller kvinnor som har reproduktionsförmåga) endast som fosterbehållare. För om det är så att ett fosters öde är förutbestämt, så när en kvinna blir gravid och det visar sig att detta foster råkar vara ett med moralisk status, då är hon moraliskt skyldig att behålla det. Hon har inget eget val, utan hennes kropp ska ställs till foga för fostret och dess framtid. För det visade sig att fostret hade moralisk status.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.
Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.
Man ba, Hallå?! vad hände med en kvinnas rätt att välja? Även om Harman säger att hon anser att den väldigt liberala synen på abort är rätt, där det inte behövs moraliskt rättfärdigande för att göra en tidig abort, så är det inte alltid så att Harman anser att en kvinna har rätt att bestämma huruvida hon vill behålla fostret eller ej, utan i vissa tillfällen så görs det beslutet åt henne.
Eh, detta har jag inte sagt i uppsatsen ännu. Kankse bäst att copy+paste och översätta. Sen ska jag nog gå hem och laga middag.
Måndag
Hade möte med min handledare imorse. Och jag ska bara skriva om Harman, och kritisera hennes argument. För det jag skrivit hittills är ju 3500 ord, och jag skulle inte kunna göra Little rättvisa på 2000 ord. Det gjorde att jag ju snart är klar med uppsatsen. Måste bara göra det tydligt, väldigt tydligt. Och det kräver ju ännu en gång fokus. Men nu har jag lite motivering för att fokusera, för jag bestämde just ett möte med G i Southampton på måndag, dagen innan uppsatsen ska in. Och mamma är i England i helgen, så jag måste verkligen jobba hårt när jag jobbar.... och ja,det märks det väl att jag gör?
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.
Måste också panika lite över mötet på måndag. Han föreslog lunch, och det blir ju så där frukansvärt jobbigt och obekvämt. Äta tillsammans! herregud. Vad är det jag ger mig in på? och liksom jag är så himla seg, för han är ju liksom jätteupptagen, varför hörde jag inte av mig tidigare?
äsch.
Thursday, May 28, 2009
Fokus fokus fucking jävla fuckos
Det första utkastet var ju typ 8000 ord, och vid mötet med min handledare gick jag med på att slänga ut Bordo för att få plats med utvecklingen av det andra. Och eftersom jag läst in för mycket och missuppfattat ett par argument så kapades en del poänger bara på att ta bort det som var fel. Men så även nu då, när jag begränsat mig till endast två huvudargument och uvecklat dem (i outgrundlig detalj) ja då så är det ändå typ 3000 ord. alltså HALVA uppsatsen. Det betyder att jag måste skära något för att ens få möjlighet till att skriva en introduktion och slutsats. Eller så kanske nästa bit kan få vara bara 2000 ord. Men det blir ju sådan obalans, och I bet you att jag kommer kunna skriva 3000 ord eller mer på nästa bit, för det är ju där som mitt argument (som jag förövrigt tappat bort) är meningen att komma fram.
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.
Ska bara kolla facebook först...
Men istället för att faktiskt skriva klart denna del, för att kunna börja på nästa så sitter jag och kollar facebook varannan minut, jag vet inte vad jag tror ska hända i facebook världen under den tiden som jag skriver en mening, men uppenbarligen tycker min hjärna att två minuters(!) fokus är nog. Mycket mer än nog. Det är nästan som ett sötsug. Måste måste måste Ha ha haaaa. Och nu så skriver jag ju här också. Jag tror att det ger uttryck för något sjukt kommunikationsbehov som egentligen bara döljer ett bekräftelsebehov. Ser jag vad andra gör, syns jag på nätet, ja då finns jag. Nu ska jag försöka återgå till icke-existens ett litet tag.
Ska bara kolla facebook först...
Magkänslan
Jag har den där känslan i magen där det känns som om jag är något på spåret. Något stort. Något bra. Om jag bara lyckas få ihop det. Då, då blir det bra. Jag nosar på det, är nära. Det suger i magen av upprymdhet, för jag vet att om jag kommer igenom det, så kan det bli något jag är riktigt stolt över. Men det krävs lite mer koncentration lite mer fokus. Lite mer tanke. Frågan är om jag pallar.
Och så kommer ju mamma i helgen också.
Och så kommer ju mamma i helgen också.
Subscribe to:
Posts (Atom)