How guilty are your pleasures?

Ja alltså, Egentliiigen?

Kom att tänka på det när jag lyssnade på morgonpasset helg med Soraya förra helgen tror jag att det var. De pratade med en tjej som typ var som det verkade typ uber perfekt. Hon hade liksom inga guitly pleasures, aldrig att hon svullade en hel B&J efter en pizza och vitlöksbröd med chips till förätt framför en hel säsong av typ Top Model och sen gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Hennes svar var att hon inte hade en TV. Aldrig att hon använde samma strumpor två dagar i rad, eller plockade upp dagens outfit från klädhögen bakom dörren, för det var alltid städat hemma hos henne.

Nu minns jag inte helt exakt vad det var för exempel de tog upp, men poängen var att hon var konstant och alltid var den duktiga flickan. Hon slackade aldrig. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne. Hon var en framgångsaga på två ben. Men det var inte bara, som det verkade, enligt henne något hon gjorde för andra, utan hon gillade att ha det städat hemma, hon gillade att läsa en bok istället för strökolla dokusåpor.

Hon hade inga guilty pleasures. Bara pleasures.

Det får mig att tänka på vad de egentligen är de där guilty pleasures. Det handlar ju bara om att man skäms lite för det man njuter av, men detta är väldigt lätt att omarbeta. Å ena sidan kan man ju bara acceptera sina njutningar, och alltså stå för att man gillar att svulla, man mår bra av det, so FuckYou! Å andra sidan kan man erkänna sina guilty pleasures och dela dem med andra. Och jag tror att det är här mycket av guilty pleasures retoriken kommer in. De är inte så jävla guilty egentligen, men att erkänna dem, att dela bad-ass gemenskapen, erkänna att man inte är så himla perfekt och man faktiskt njuter av att inte vara helt perfekt, det är nästan ett guilty pleasure i sig själv. Den här tjejen hade alltså kunnat ta underdog rollen och erkänt att hennes guilty pleasure faktiskt var att ha det städat hemma, för det var ju detta, att hon var så jävla samlad och perfekt hela tiden som upprörde programledarna, då hade hon varit med i bad-ass gemenskapen, men istället valde hon att säga fuck you, jag gillar mitt städade golv.

Ligger det kanske lite jante-lag i det hela? Det är inte okej att vara samlad, kontrollerad och perfekt, och banne mig inte att stå för det utan att göra någon typ av bad-ass avbön. Det är alldeles för kaxigt att påstå att man är pefekt, för liksom ingen kan ju vara perfekt! Eller tro att det är perfekta. Vi är alla enade i vår icke-perfektion. Det var inte förens nyligen som jag verkligen kom underfund med vad jante-lagen innebär och hur den har format mig och min världsbild. Jag kunde inte se detta i Sverige, jag kunde inte se detta förens efter tre år i England. Det började gå upp för mig när min handledare retades med mig för att jag var så Svensk, vilket i sammanhanget betydde en inbyggd nervositet över och ursäktande för mina idéer.

Men liksom dissen av perfektion beror ju helt och hållet på vad man ser som perfektion. Om jag själv definierar min perfektion, och är nöjd med det jag gör, då blir perfektion inte ett ouppnåeligt mål, utan en harmonisk status. Man liksom accepterar icke-perfektionen och gör detta till perfektion. Vad som anses vara perfekt är ju lika mycket en projicering från samhället och social konstruktion, som det är din egen acceptans av detta som definitionen av perfektion.

Visst att detta kan leda till att man ju då inte har något att sträva efter, man saknar en vision. Men inte nödvändigtvis, det handlar bara om att sluta be om ursäkt och gotta sig i att man inte är perfekt. Det om något tror jag leder till att man tappar bort visionerna, för man får ju inte ens titta framåt och kika på vad som skulle kunna vara.

Min handledare verkar ha en ganska skön attityd till det hela. Han lägger fram det han tror på, och bevisen för det och säger att han tror att det är så här. Och sedan om det visar sig att det var fel, ja då får vi ta den smällen då. Och då får vi lägga fram ett ännu bättre argument för varför vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Han är rakt på sak och ber inte om ursäkt. Självklart är detta ju i ett akademiskt samanhang där, som så briliant uttryckt av min journalist kompis i en kolumn om skilnaderna mellan akademia och journalistik: I den akademiska världen har man inte åsikter och man överdriver inte. Man begränsar, man begränsar tills man bara ser en möjlig förklaring, och så drar man slutsatsen att detta är den sannolika orsaken. Men man är väldigt försiktig inan man påstår sig veta något alls; medans journalister gör karriär på att påstå att de vet allt.

Det är alltid så svårt att avsluta blogginlägg. Det känns som jag borde skriva någon typ av slutsats, något hurtigt och uppmuntrande, en avslutande reflektion som binder det hela samman. Som om när blogginlägget är skrivet så har jag nått khatarisis, jag har renats från dessa konstiga tankar och funderingar, jag vet nu var jag står och jag kan ge mina få kära läsare en insikt i problematiken, kanske ställa vidare frågor eller säga något smart. Men så är det inte särskilt ofta. Detta inlägg är bara en samling av mina tankar. En stream of conciousness som funderar över vad perfektion innebär och hur det påverkar våra guilty pleasures och inte mycket mer än så. Så det får vara okej för tillfället. Det får vara bra så.

Jag gillar Mars

Det är snart ett år sedan jag fick reda på att jag fick finansiering för min doktorand.

Idag blev jobbet för Independent bekräftat.

Ikväll ska jag på en dejt.

Det är en bra tid i mitt liv. Saker flyter på. Jag gillar det jag håller på med, och det verkar som om det går bra. Det verkar som om denna tid på året, när solen börjar komma fram och vinterns mörker äntligen börjar ge efter, är när saker och ting vänder. Hösten och vintern är alltid jobbig, men så vänder det i mars och april. Inte bara humörsmässigt, men mitt flyt vänder. Hamnar i på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Och jag uppskattar det till fullo!

Hur man överlever som doktorand 6

Man söndagsmyser i solen trots att man inte kan gå ut på grund av slött arbete och en policy briefing som inte är klar.

Politiker- Ett försvarstal

Ok, i valtider och media som skriker till oss att politik och politiker är skit tror jag att detta behövs. För det kan inte fortsätta så här. Vi måste ändra attityden till politik, för det är där problemet ligger. Politiken i sig ser ungefär lika dan ut nu som för 20 år sedan. Politiker har inte blivit mer korrupta, folket har inte blivit dummare, det har inte fuskats i våra val, det är knappt att den politiska agendan har förändrats för sjutton!

Det är snarare så att politiken har blivit mer öppen. Den svenska politiken har en lång tradition av öppenhet, medan den Brittiska politiken just håller på att öppnas upp och skakas av skandaler om MP's utgifter och parti donationer. Men med mer krav på transperans, som ofta besvaras, kommer alltså också mer saker att vara kritisk mot. Med all rätta. Men det gör livet för politiker svårare. Inte för att de måste dela med sig mer utav vad de pysslar med och spenderar våra skattepengar på, utan för att det finns så många som tycker så mycket, och alla ger inte politikerna en fair chance att förklara sig. Och även om de får en möjlighet att ge sitt perspektiv, kanske genom intervjuer eller personliga bloggar, så är risken stor att det försvinner i det enorma mediaflöde som vi surrar i. Politiska partier har inte informationsmonopol längre. Inte media heller. Internet och sociala medier har öppnat upp debatten till folket; demoktatiserat forumet för politisk debatt, eller debatt överhuvudtaget. Dock bör vi vara nyktra i vår tilltro till de demokratiska elementen på internet, för status och kontakter IRL spelar fortfarande in huruvida du får läsare till din blogg eller inte, så helt frigorda är vi inte från maktstrukturer. Men, tidigare har politiska partier fungerat som en genväg till politiska åsikter. Politiska partier har fungerat som en kommunikations central. De samlade människor som höll med om partiets visioner och samhälls analys. Denna roll har partierna helt och hållet förlorat idag. Detta är självklart inte bara ett resultat av nya media, utan även ett medvetet beteende hos partierna där de låter opinionen bestämma partiprogrammet snarare än att låta partiprogrammet samla opinionen, vilket har resulterat i marketisering av politiken och samling i mitten. Men vad än orsaken är, det är som så ofta en hönan-och-ägget-situation, så har de politiska partiernas roll ändrats, och i min mening försvårats. Det känns som att med mer information blir vi som medborgare mer cyniska snarare än förstående. Detta kan ju självklart vara delvis för att det verkar, åtminståne här på ön, som att ju mer krav på öppenhet desto mer försöker hållas hemligt av politikerna, för de har insett hur svårt deras liv blir när folket vet allt. Tanken med transperans är att det ska skapa tillit. Transperans är ett av de viktigaste kriterierna för en legitim demokrati. Transperans är centralt för legitimitet. Så varför gör mer information och insyn oss mer cyniska och oförstående?

Mer insyn borde visa att politik är jäkligt komplext, politikerna måste ta många åsikter i åtanke och försöka förutse konsekvensenser av olika handlingar. Och de kommer alltid finnas någon som tycker helt tvärt om. Politik handlar om kompromisser. Det handlar om att hitta den bästa lösningen på ett problem. Och den bästa lösningen är enligt mig den som flest kan ställa sig bakom, för annars kommer den att mislyckas i implementeringen. Alltså; en kompromiss. Fatta hur svårt det är att hitta en kompromiss som typ 9 miljoner, eller typ 60 miljoner som Storbrittanien har, kan hålla med om! Nu är det ju som tur är så att vi har begränsade deliberativa element i vår demokrati, men det är politikernas roll att försöka hitta kompromisser av denna storlek.

Mer insyn borde göra oss mer förstående för detta arbete. Mer insyn borde visa att politiker har ett av de svåraste jobben, och vi borde ge dem inte bara credd för att de pallar, utan också förståelse! Vi måste förstå att de gör sitt bästa, och ständig kritik och cynisism hindrar bara deras arbete. Vi måste också förstå att om vi vänder politiken ryggen på grund av att vi tycker att politik inte berör oss, så kan politiken aldrig beröra oss. Vi skapar politiken, det är det som demokrati betyder för mig, inte bara att rösta i val lite då och då. Så vi måste ge lite tillbaka till politiken som öppnar upp sig för oss och berättar vad de gör, vi måste säga vad vi vill att de ska göra. Men vi kan inte förvänta oss att få vår vilja igenom helt och hållet, politik beter sig inte som marknaden, politik är en av naturen kollektiv aktivitet och partierna är menade att samla oss i kollektivet och föreslå vilken typ av kompromiss de tror kommer att tillfredställa så många som möjligt. Partierna måste alltså få tillbaka sin roll som någon typ av informations cantral. Jag vill inte ha monopol, för jag välkomnar den öppenhet som kommit med internet, jag bloggar ju för bövelen! Men detta är en fråga om attityder, bara för att ett parti säger en viss sak betyder inte att de tänker försöka hjärntvätta dig, det betyder inte heller att du behöver hålla med dem, det är nästan bättre om du inte gör det och säger det till dem för då kan de representera dig och dina åsikter. Det är detta som politik är. Sure, kompromisser är inte så himla sexigt, men fatta vilket tålamod och engagemang de personer har som pallar med att försöka hitta kompromisser som du kan vara nöjd med. Det är bara en grupp av människor som gör detta, och det är politiker.

Uppdatering: Och detta är ju ännumer relevant med tanke på att den fantastiska Stefanie nu står på fjärdeplats på Socialdemokraternas lista i Haninge. Ge henne credd och förtroende, för hon är grym!

Bananskals-tur och hårt arbete!

En av mina kursare har jobbat som politisk reporter på the Independent, en av de stora tidningarna här på ön, och de hade frågat henne om hon hade lust att jobba lite för dem under valkampagnen för valet som antagligen kommer att hållas i Maj. Hon var lite tveksam till om hon ville göra det eller inte, och någonstans där i diskussionerna om vad hon kunde göra för dem kom hon upp med en idé om att jag och Anjelica skulle få en typ kolumn där vi svarade på läsarnas frågor. Vi som är unga, smarta, söta akademiker, och har tillgång till bibliotekets alla resurser! Hon föreslog detta för chefredaktören och han gillade idén, och nu verkar det som om det kommer att ske! Det kommer bli en kolumn i veckan och vi ska få komma in till redaktionen en dag i veckan och jobba!

Jag vet inte riktigt hur detta skedde, eller exakt vad det är vi ska göra, utan det känns som om jag mest halkat med på ett bananskal. Alice kollade med oss om vi ville göra det, föreslog det för chefredaktören och nu så händer det. (förhoppningsvis, peppar peppar!)

Men det betyder antagligen att jag bara kan vara hemma en vecka i påsk, för valkampanjen förväntas börja den 5e april, och det betyder också att jag verkligen verkligen måste få mina uppsatser skrivna INNAN jag kommer hem i påsk. Men lite hårt arbete är denna möjlighet förhoppningsvis värd!

Men det är ju inte helt klart än om det kommer att ske....man vet ju aldrig med sådana här saker i media, de kan ju ändra sig i sista sekund! Peppar, peppar.

Vardagsblogg

Så, eftersom jag inte bloggat på ett tag tänkte jag att jag kan vardagsblogga lite. Och alltså berätta lite om vad som hänt sedan sist. Jag har varit i London och haft en väldigt mysig helg med H och M, och vi blev uppraggade till att vara med i en musikvideo! Vi gick till Hummingbird Bakery och gick på Chicago, och på söndagen strosade vi på Bricklane market och såg på Alice i Underlandet i 3D. På tisdagen var det menat att jag skulle gå på en föreläsning på LSE men fick reda på på måndagen att den var inställd. Men jag åkte ändå till London för jag hade redan köpt mina biljetter och tillbringade ännu en eftermiddag med M.

Jag har även börjat stressa så smått inför mina deadlines, de börjar närma sig med stormsteg och jag måste verkligen börja skriva dem, för april kommer förhoppningsvis fyllas med massa annat arbete. Och även om det inte gör det så börjar det dra ihop sig tidsmässigt eftersom jag kommer hem om två veckor.

Jag har också boxats ganska mycket, och det har börjat pratas om en till show. Men jag tror inte att jag ställer upp i denna för jag tror att min kropp behöver lite längre förberedelsetid, speciellt eftersom jag nu lyckats bli förkyld också så försvinner denna vecka antagligen från träningen. Men det är lite också för att jag inte får nog med sparringsträning. Det finns inte en chans i världen att jag tänker gå upp i ännu en show, denna gång potentiellt mot någon från en annan klubb, utan att ha fått ordentligt med träning i ringen. Och som det ser ut nu med bara mig som tjej som tränar så tror jag inte att jag kommer få nog med erfarenhet tills i maj.

Medborgarskaps projektet har fått en ny vinkel, förhoppningsvis kan vi bjuda in skolor till att komma till universitetet och delta i en dag om medborgarskap. Det finns potential för att detta projekt kommer att bli ganska stort, och vi kommer förhoppningsvis sammarbeta med andra delar av universitetet.

Nog med uppdatering, och kanske dags att göra lite research, men tänkte bara meddela att jag lever, om än i en ganska så skröplig värld för tillfället.

Hur man överlever som doktorand 5

Man går ut när man inte borde. Jag mötte en kompis till en kompis idag när jag kom hem från skolan. Det var helt spontant, för han stod utanför sin port när jag gick förbi för att brandlarmet hade gått i deras kök. Men det gänget går alltid ut på torsdagar, och jag frågade om de skulle ut den kvällen. Det skulle de, de skulle till en pub quiz. Jag bestämde mig för att hänga med, trots att jag behövde packa inför helgen i London, bestämma mig för om jag skulle stanna tills på tisdag, läsa inför föreläsningen imorgon och inte mindst gå upp tidigt imorgon så att jag hinner göra lite av det jobb som jag får betalt för att göra innan mötet om projektet innan föreläsningen Så jag tänkte, och resonerade pga. min ekonomiska situaition, att jag skulle hänga med och ta En öl. En öl funkar aldrig. Det blev en hel del, och nu är klockan snart tre och jag har fortfarande inte packat, bestämt mig för om jag stannar i London tills på tisdag eller läst för föreläsningen imorgon. Det börjar även luta mot endast ett fåtal timmar att sova innan jag behöver gå upp för att hinna med det betalda jobbet innan mötet innan föreläsningen. Men det var en asabra kväll. Precis vad jag kände att jag (men inte min plånbok) behövde. Men nu efter att ha druckit mitt kvällste, så är det dags att sova. Väckarklockan står på 8 imorgonbitti. Det är så man överlever, eller kanske inte, som student.

Insitutiionstrött

Jag sitter just nu och jobbar med ett abstract till min dissertation. Det ska in på måndag, och ska vara max två sidor och de vill ha någon typ av utläggning som inkluderar rättfärdigande av projektet, frågeställningar, metod och lite källor och litteratur analys. Jag hade ett möte med min super-professor idag, och blev inspirerad till att utveckla det analytiska ramverket (ja jag vet att jag skulle sluta med skola...förlåt!), och har nu under kvällen suttit och gjort det. Och jag börjar bli riktigt nöjd med det, men så kommer jag på att jag måste ju göra alla de andra grejerna också, som metoden, litteraturen osv. osv. Och jag pallar bara inte. Jag blir så frustrerad över att man måste göra vissa saker enligt vissa mallar och regler, jag måste skriva en litteratur analys, trots att jag ju egentligen är på ett helt annat steg i processen att skapa en dissertation. Att jag inte är redo för litteratur analysen just precis nu betyder inte att jag inte kommer att skapa en dissertation. Det betyder bara att jag tänker igenom hur jag ska skapa den innan jag vältrar mig i litteraturen. (det är i och för sig inte helt sant eftersom jag bygger dissertation på mina två senaste uppsatser...). Det var precis samma sak med mitt special paper, bara för att jag skrev ett proposal som, ja jag erkänner, var rätt skit, så ansågs det att jag inte var mogen nog för att genomföra den självständiga forskning som krävdes.

Jag blir så trött på att vi förväntas vara självständiga, men samtidigt måste följa vissa mallar för helt absurda saker som en projekt plan. Saker som inte spelar någon som helst roll egentligen. Saker som ges mer mening än vad de har för att de fyller en viss funktion i en viss institution. Jag är trött på att vara en beroende student!

Hur man överlever som doktorand 4

Man skaffar sig drömmar. Just nu drömmer jag som mest om att skaffa en egen lägenhet. Hyra eller köpa får min ekonomiska situation avgöra, men jag vill ha något eget. Jag vill få inreda, pyssla och köpa möbler. Jag vill ha ett mysigt mörkt sovrum och en mjuk säng. Det gör inget om det är litet, bara jag har en stor, helst walk-in, garderob så att jag får plats med alla mina kläder och skor. Men det är också viktigt att kunna släppa in ljus om jag så önskar, jag vill därför ha ett stort fönster, men dekorera det med tunga mörka, och kanske viktigast mörkläggande, gardiner. Jag vill ha en fårskinnsfäll (eller två om jag inte har sängen längs med en vägg) så att jag slipper kliva upp på ett kallt golv om mornarna. Om jag har ett till rum, vilket är ganska standard här, så vill jag att de ska ha stora, eller kanske säger man bäst långa fönster, gärna med en bred fönsterbräda så att man kan lägga kuddar i dem och sitta där och dricka te. Jag drömmer också om att ha en stor fotölj, nästan en tvåsits, som jag kan kura upp mig i när jag läser. Jag har sett en butik som säljer helt fantastiska fotöljer, men också dyra. Jag vill ha ett stort skrivbord och bokhyllor fulla av böcker längs med väggarna. Jag vill ha trägolv. Trots att detta kommer att bli kallt i engelska-icke-isolerade-hus, för det är bättre än heltäckningsmattor ändå. Kanske kan jag stå ut med en heltäckningsmatta om alternativet är skit-parkett. När jag beskriver detta tänker jag mig en av lägenheterna som jag sett nu när jag kollat efter lägenheter, men det var en tvåa, och jag har inte råd med det. I alla fall inte om jag vill bo själv. För bo själv vill jag nog. Trots att jag ibland känner mig ensam och övergiven. För det vore ju värre att bo med någon och ändå känna sig ensam. Då är det bättre att bo själv frivilligt. Men det är inte bara den självvalda ensamheten som lockar, utan också att ha ett kök till mig själv. Ett kök som jag inte behöver dela. Jag vill ha mer än ett skåp att leva i och ur. Jag vill slippa dela diskningsplats, jag vill slippa dela kylskåp och frys.

Jag vill skapa mig ett hem.

Nya vindar blåser i Southampton

Hittills har vårterminen varit jävligt bra. Jag har fått bra betyg på grejerna från förra året och jag har till och med träffat en hel del nya människor. Men kanske det som är mest och bäst just nu är mitt nya projekt; YARC. (Young Active Responsible Citizens)

På konferensen förra helgen så pratade vi om vad vi som politiska analytiker har för ansvar i att ha skapat den negativa bilden av politiker, och vad för ansvar vi har att ändra på denna bild. Detta inspirerade mig till att starta ett projekt där jag och andra politiska analytiker går ut i skolorna och hjälper till att undervisa eleverna i medborgarskap. Men inte i det faktakunskap, utan i hur man omvandlar det i praktiken. Hur man organiserar grupper, hur man får sin röst hörd, och att det finns massa olika sätt att göra det på och att de har rättigheter att göra det, på sina villkor.

Planerade detta idag med Anjelica, och förhoppningsvis kommer det att få respons i skolorna. Men nu är min hjärna ganska så slut på att tänka på detta....Mer uppdateringar kommer snart.

Hur man överlever som doktorand 3

Man åker på konferens och träffar nya kul människor som typ de här:

Hon i mitten kände jag ju redan, det är Anjelica, de andra två kände jag lite redan de är de två Matt. I bakgrunden ser man hjortar, och det är minsann inte vilka hjortar som helst, utan det är drottningens hjortar. Platsen för vår konferens var nämligen Cumberland Lodge, som ligger i Windsor Park, och där logiskt nog även Windsor Castle ligger. Det kanske mest spännande som skedde denna helg var att jag lärde mig uppskatta rugby. Jag har lärt mig en massa termer och en viktig spelare. Sedan var det ju ganska kul när jag och anjelica i lördagskväll försökte 'spöka' för de två Matt, med lakan över oss och allt, men det misslyckades totalt eftersom jag började fnittra hysteriskt på golvet, och Anjelica påstod att jag var ett dåligt spöke för "ghosts doesn't giggle on the floor", och tur är väl det!

Hur man överlever som doktorand 2

Man skaffar sig en avslappnande hobby. Jag har börjat sticka, och har nyligen skapat detta verk.

Det är ju inte så avancerade kreationer som jag ger mig på, vanlig rätstickning ännu så länge. Men snart ska jag prova att sticka en mössa. Det kommer innebära både resårstickning och formning! Det ni, det kommer att bli spännande! Jag tycker att det passar mig att sticka, med tanke på att jag bär så mycket stickat, dock har jag ännu inte skapat något till mig själv, utan båda de färdiga halsdukarna är till presenter. Den som jag blev klar med igår, som var till födelsedagsbarnet J, stickades till stor del på tåget upp till Sheffield. Stickning är en så himla bra avslappnings sysselsättning, för man måste koncentrera sig, men det kräver inte så mycket hjärnkapacitet. Jag brukar kolla på Mad Men samtidigt, eller som på tåget så lyssnade jag på en massa P3 Dokumentär. Det kommer nog att bli en hel del stickande under doktorerandet!

Hur man överlever som doktorand 1

Man lär sig brygga den perfekta kannan presso kaffe.

Jag har länge jobbat på att mäta fram de perfekta proportionerna kaffe, vatten och bryggtid, och nu tror jag att jag funnit dem. Det är en väldigt exakt vetenskap detta, man tar nämligen precis så mycket kaffe som täcker botten av presso bryggaren, och gör ett laget halvägs upp på metall randen på kannan. Sedan häller man på vatten upp till en-silver-rands längd under silver randen, och så låter man det brygga under tiden det tar att gå tillbaka till rummet från köket och kolla facebook. Då har du den perfekta kannan pressokaffe.

Nostalgi

Jag åker till Sheffield nästa helg, för att fira min födelsedag. Idag pratade jag med Martin för att berätta att jag kommer upp, och vi började prata om dåtiden och framtiden. Han hade kommit underfund med att han nästa år skulle vara den enda som var kvar i Sheffield från vår årskull, och det hade gått upp för honom hur sorgligt det skulle vara. Jag försökte peppa genom att säga att även om folk inte var kvar så kunde man ju fortsätta vara vänner och hålla kontakten, men så sa han något riktigt sant: Grejen är ju inte den att man förlorar vännerna, utan det att typ han, jag, Ben och Alasdair aldrig igen kommer att bo tillsammans i ett hus i Hunters Bar.

Och så slog nostalgin till. Jag minns hur sjysst och mysigt det var att bo med dem. Även om det också var väldigt jobbigt ibland så var det mysigt att ha folk omkring sig. Jag mins kvällarna med vin i vardagsrummet, kvällarna med sisha och film i Martins rum och middagarna. Självklart minns jag även bråken, spänningarna och stöket, men de bra minnena tar självklart över. Jag minns mina och Martins långa långa pluggdagar och tepauser, mina och Bens intressanta diskussioner och Alasdairs lugna existens.

Martin frågade om jag någonsin hade hemlängtan till Sheffield, och det klart jag har det!