Påsklov,

hemma,

semester

avslappning.

Inte idag. Idag har jag börjat tveka på min stresstålighet. Jag har totalfreakat över småsaker. 

Imorse vaknade jag, hade ännu en helt sjuk dröm(vi hade fest i Sheffield, och denna gång snodde folk verkligen mina kläder, vi skulle någonstans, men jag var trött.), gjorde våfflor till frukost till mig och Tyler, mycket mycket goda. Sen går han för att duscha, och jag måste verkligen säga att det verkligen inte stämmer att killar är snabba på badrummet. Jag är snabbare i duschen! Detta betydde att vi började få knappt om tid för att jag skulle hinna lämna honom i stan med Oscar, som vi inte fått tag på än, eftersom min telefon hade bestämt sig för att inte fungera. Jag försökte sätta in mitt sim kort i pappas och Tylers telefoner, men pappas var låst, och av någon anledning så fanns inte Oscars nummer på mitt simkort. Tillslut kom jag på att jag hade ringt Oscar från pappas telefon igår, så hans nummer fanns i samtalslistan. Men när jag ringde så var det självklart upptaget! Tillslut fick jag tag på honom, körde som en galning in till stan, höll på att krocka två gånger, parkerade utanför en garageutfart på söder, drack sedan en turbokaffe. Började köra till jobbet på Stortorp, men svänger av vid fel farsta avfart och kommer ut på 73an igen, precis vid sköndal,  och pga den underbara välplanering som finns där så var jag tvungen att ta en liten tur i sköndal för att komma ut på rätt sida av vägen igen. Var också generellt osäker på vilken sida av vägen man ska köra. 

Nåväl, jag kommer till jobbet, bara någon minut sent, Gugge står och möter mig i dörren. Dessa boende är sjukare än de jag jobbade med i somras, vilket är lite jobbigt, men personalen verkar trevlig.

Jag erbjöd två av mina arbetskamrater skjuts hem, i min fina lilla gula postbil. Men den har inte blivit använd på ett ganska bra tag, och av någon anledning så har vindrutetorkaren på framrutan gått sönder. Den satte sig först helt snett, och utförde alltså inte sin funktion. Så vi försökte fixa det, men den ville inte samarbeta, så tillslut tog jag av den. Eftersom jag inte hade en telefon, fick jag fråga min arbetskamrat om jag kunde låna hans telefon, men jag ringde precis närjag skulle köra genom en rondell, och min mamma svarade och frågade idiotiska frågor om hur vindrutetorkaren hade ramlat av, och hon tyckte också att jag skulle försöka köra så långt jag kunde. Ännu ett problem som fick mig att bli ännu mer orolig är att motorn på bilen gnällde på ett obehagligt sätt, och jag ville inte riskera att fastna på motorvägen, utan en enda möjlighet att få tag i hjälp. Så jag var stressad, trött, körde bil, och så frågar mamma hur vindrutetorkaren hade ramlat av. Det var bara för mycket, så jag blev bitchig, och hon gav telefonen till pappa. Han sa direkt att han skulle komma. 

Jag stannar i skogås centrum, väntar i kanske 20 minuter på min pappa, han kommer, fixar vindrutetorkaren, och säger att ljudet från motorn inte var farligt. Han tar min bil och säger åt mig att ta gröna bilen hem och köra bakom honom. Så kör han, jag sätter mig i gröna bilen, och upptäcker att nycklarna inte var där. Jag hoppar ur bilen, och springer efter pappas bil, vinkar och ropar, men han kör bara vidare. Jag trodde att han någon gång skulle kolla i backspegeln och se att jag var bakom honom, men icke. Jag hade heller inget sätt att få tag i honom, eftersom jag hade hans telefon(eftersom min inte fungerar och jag behövde få tag i Oscar imorse), och den hade inga batterier i sig. Jag sitter och väntar och väntar, men bestämmer mig sedan för att gå till Statoil och ringa hem och se om han kommit hem, och be mamma säga åt honom att komma tillbaka när han kommer hem. Mamma fortsätter med sina dumma frågor; 

E: Pappa har kört ifrån mig med nycklarna till bilen.

M; Men är nycklarna inte i bilen?

E: nej, de är de inte. Han tog dem ur tändningen. kan du be honom komma tillbaka med dem när han kommer hem?

M: Men var är du någonstans?

E: Precis där pappa lämnade mig, jag kan ju inte komma någonstans utan bilnycklar.

Så jag går tillbaka till bilen, har som tur är middagen jag hade planerat att äta kvar, så jag äter köttbullar och makaroner med händerna. Börjar räkna tåg för att se hur lång tid som gått eftersom jag inte har någon klocka tillgänglig. Efter ett tag kommer pappa, och vi kör hem. Jag kommer hem 22.30. Jag ska vara på jobbet klockan 7 imorgon bitti. 

När jag satt där i bilen undrade jag vad det är jag gjort för att förtjäna denna osmidighet hela dagen. Kanske är det pedagogiskt, jag måste lära mig hantera motgångar. Inte låta dem få för stora proportioner. Inte panika. Men det är lätt att säga, men inte lätt att agera när man sitter i en bil utan nyklar. Eller när man måste vara på jobbet men måste överlämna en amerikan i stan först, utan att ha fått tag i personen som du ska överlämna till. Amerikanen är utan telefon, jag är utan telefon, kan inte få mottagarens nummer. Då är det lätt att stressa upp det lite. Men nu måste jag sova för om 7 timmar ska jag jobba igen.