I min kamp att försöka komma underfund med mig själv, Vad jag vill och tycker, så tycker jag saker om mina vänner. Jag analyserar mitt beteende, som kommer från deras beteende som kommer från mitt beteende. Det är en positive feedback cirkel. Jag pratar, analyserar, reder ut begrepp, handlingar, ord. Jag försöker bara hitta mig själv. Jag försöker komma underfund med mig själv. Men eftersom mina vänner är en stor del av mig så måste jag reda ut dem först. Det gör att jag predikar. Predikar om hur de ska bete sig. Hur de ska tänka. Hur de ska bete sig. 

Jo men jag förstår att det är jobbigt, och jävligt komplicerat, men ibland måste du tänka på dig själv. 

Men se hur dina handlingar påverkar henne. 

Predikan. Jag domderar. 

Jag måste lära mig att lyssna. Låta mina vänner vara de de är, inte de jag vill att de ska vara, eller de jag säger åt dem att vara. jag gör dem en björntjänst. 

Jag tror att jag är bra på att lyssna, för att folk kommer till mig med sina problem. Men egentligen är det inte så. Jag hör på deras problem och berättar hur de ska lösa dem. Tar ofta egen erfarenhet. Pratar lika mycket om mig själv. Tar på mig att lösa deras problem. När vad som egentligen kanske behövs är bara att släppa ut. Låta de där tankarna som man kanske inte säger till alla komma ut, utan att någon säger något om det. Utan att någon försöker lösa ditt problem. 

Förlåt mina vänner. Jag ska börja lyssna.