Jag sa inte hejdå till min mamma. Men hejdås är överskattade

Mamma låg kvar i sängen imorse när jag åkte till jobbet. Jag sa hejdå ha det så bra, hon mumlade något till svar. Antog att de inte skulle vara hemma när jag kom hem på eftermiddagen. 

När jag satt mig i bilen och kört en bit mot jobbet kändes det lite underligt. 

De ska ju vara borta i typ tre veckor. Segla. 

Jag kände det under dagen. Tänkte på det på jobbet. Att de ska vara borta, och jag inte sa hejdå. Men det kändes nästan mest konstigt att det faktiskt betydde något.

Att vara borta är ju inte direkt något nytt, jag är ju borta mest hela året, och nu bor ju mamma i strängnäs under veckorna, och jag är inte ofta hemma mycket på helgerna. Så vi ses ju inte så mycket ändå. Men det är just det där med att säga hejdå när man ska vara borta länge. på riktigt. Det ligger något symboliskt med det där att säga hejdå på riktigt. När man vet att någon ska vara borta länge. Och det är ju att inte få möjlighet att säga hejdå som man(eller folk, eller karaktärer i typ såpor) grämer sig över om någon typ dör, eller lämnar dig vind för våg. Jag fick ju inte ens säga hejdå.

Vad är det egentligen som är så himla speciellt med det där hejdået när man vet att det är ett ganska så definitivt? 

Jag tycker att de är asjobbiga. De blir så laddade. Så dramatiska. Så sentimentala. Jag undviker de helst faktiskt. Så var det när jag lämnade sheffield, det var liksom bara vanliga hejdå, som att man bara gick ut för att handla mjölk. Men egentligen är vi borta hela sommaren.

Egentligen, om någon dör, så spelar väl inte det där hejdået roll egentligen, utan tiden man hade tillsammans. Visst att man kanske vill få möjlighet att uttrycka sin kärlek, uppskattning etc. Men är det inte lite sent när att göra det när man säger hejdå? Egentligen gäller ju samma princip när man tar ett definitivt avsked. Kanske vill man ge personen en bra känsla, så där i slutet, så att det är den man lever på under den tid man inte ses. Men då levs nog vänskapen från fel ände. Om man vill bli uppskattad för vad man säger vid avskedet och i minnet istället för den tid man faktiskt hade tillsammans, och det man faktiskt gjorde. Jag tröstar mig med att jag och mamma hade en mysig eftermiddag häromdagen. Då spelar det ju ingen roll att jag inte fick säga hejdå, pussa och krama. Visa uppskattning. För det hade jag ju redan gjort. 

Trots detta resonemang så sitter jag ju och skriver ett inlägg om att jag inte sa hejdå till henne. Och det känns ju fortfarande i magen. Underligt.