Hösten och uppbrotten

De där utlovade utvärderande inläggen från min tid i Sheffield dröjer som kanske har märkts. Men de är på väg, jag lovar. Det första ligger redan som ett utkast som bara behöver skrivas klart.
Det är bara det att jag har så mycket-lite att göra. Alltså, mycket småsaker att göra. Som att hänga med folk, hjälpa syrran och pappa med grejer, röja ut mitt rum, få ordning på flytten osv. Alltså saker att göra innan jag åker tillbaka.
Hösten, eller september, betyder ju just det för mig, att åka tillbaka; uppbrott. För de flesta betyder september uppstart, nystart och återseende. Men allt det kommer ju en månad senare för mig, det kommer ju först i slutet av september eller början av oktober. Då kommer återseendet, uppstarten och nystarten. Men September betyder mest uppbrott från det jag har här hemma.
Det är ändå lite lustigt det här med uppbrott, för första gången jag åkte var det ett jäkla stohej det var avskedsfester, presenter och tårar. Massa fina ord och lyckönskningar, det låg spänning och förväntan i luften och det pirrade i magen och ända ut i tåspetsarna när jag tänkte på det jag hade framför mig. Jag var redo att åka, redo för utmaningen. Samtidigt kände jag ju självklart en viss sorgsenhet över att lämna familj, vänner och Sverige; de som var så fina och sa så fina ord om vad jag betydde för dem, men det finaste var nog tårarna. De som visade mer känslor än vad orden någonsin kunde uttrycka. Och som vi grät! Mamma sprang tårögd efter flygbussen som jag satt på och knackade på fönstret där jag satt med lika tåriga ögo. Detta trots att vi skulle ses bara en vecka senare när de kom över till England med en bil fullastad av den materiella delen av mitt liv. Det avskedet där måste ha betytt mycket mer än, 'Hej då, vi ses om en vecka!' Det måste ha varit ett farväl av minsting-dottern, och denna dotter flyttar längst första gången hon flyttar.
Men allteftersom har avskeden avtagit, blivit mindre spektakulära, mindre anmärkningsvärda och mindre dramatiska. Och inte minst mindre tårar! De har blivit som 'jahaja, hej då igen då, vi ses väl om ett tag' Där ett tag kanske låter som nästa vecka,men vi alla vet betyder typ tre månader. Mitt flackande fram och tillbaka har blivit vardag och något som vi vant oss vid.
Men denna höst betyder nog flytten något mer. Denna höst är flytten mer definitiv, mer permanent. Jag kommer inte komma hem lika mycket de kommande åren, och definitivt inte under så lång period under sommaren. Men det försvinner nästan lite i vardagen i att jag åker tillbaka.
Denna flytt är inte bara en annan typ av avsked heller, utan det är en annan typ av uppstart. Jag ska börja en ny utbildning på ett helt nytt ställe, så det blir egentligen inget återseende, bara nytt nytt nytt. Men också detta glömms bort i vardagen i att jag åker. Jag har inte riktigt känt samma spänning och förväntan som jag gjorde den 11 september 2006. Kanske är det för att jag typ vet vad som väntar, eller så är det bara för att jag är van att åka.
Jag blir alltid lite melankolisk om hösten för att när alla andra börjar på nytt och har sina återseenden avslutar jag och har bara uppbrottet framför mig. Det blir liksom ett tidigt uppbrott med alla som återser sina gamla klasskompisar eller jobbarkompisar. Ett uppbrott medans jag är här, som skapar ett vakuum. Vad ska jag göra medans? Innan det riktiga uppbrottet som leder till min uppstart?
Men jag undrar vad som gjort att avskeden inte känns lika mycket längre, inte är lika dramatiska eller tårfyllda. Kanske är det för att jag vet att jag har ett liv där borta, kanske är det för att jag vet att livet här i någon mån finns kvar.