Istället för sömn (en rip-off och kommentar till Isabelle)

Jag borde egentligen sova, för jag har satt alarmet på klockan 07.30 imorgon och min kropp har hela dagen skrikit efter sömn. Men som så många andra gånger så när jag väl ligger i sängen bestämmer sig min hjärna för att producera.(klockan är alltså halv tre, och jag är förkyld, detta kanske inte blir den mest samanhängande kommentaren, so please be gentle och ha förståelse)

Denna gång min hjärna går på högvarv är det tankar angående vad som verkar ha blivit en dikotomi mellan den duktiga flickan/kvinnan och det slarviga geniet. Det börjar hos Isabelle, som verkar vilja komma till sans med sin förvirring, och hittar en förklaring i det manliga geniets 'charmiga' 'legitimt grava förvirring'. Den är tillåten, omgivningen accepterar denna typ av förvirring, även om det kanske, precis som Isabel tar upp ibland är otroligt medvetet och genomtänkt. Isabelle ser orsaken till detta att det är ganska charmigt, men jag vet inte om jag håller med. Efter att ha bott med två, möjligtvis tre, av dessa manliga slarviga genier tror jag snarare att det är uppgivenhet som gör att vi accepterar. Vi förstår, och accepterar, att det helt enkelt inte finns så mycket att göra åt förvirringen eller latheten, utan gör det bara. Jag tyckte inte att det var ett dugg charmigt att de lämnade köket som en krigszon efter att de hade lagat mat, och om inte jag var där och städade upp det skulle det inte bli diskat eller städat någonsin.
Men här kommer genuset in, och Isabels uppror, acceptansen kan ses som en typisk kvinnlig 'egenskap', och detta sätts inom '' för att det antagligen är mer en produkt av kultur och uppfostran än en egenskap i personlig bemärkelse, eftersom, precis som diskussionen har kommit till genom Julia och Isobel, det oftast är en kvinna som 'har egenskapen' sopa upp spillrorna efter geniet. Se till att geniets verklighet fungerar, och i mitt fall se till att ingen av oss blev matförgiftad. Isabel vill sluta skämmas för att vara slarvig, för det är det hon får göra som kvinna, medans mannens slarvighet ses som ett tecken på att vi har ett geni att göra med.
Men, precis som Julia och Isobel kommenterar så är det kanske inte rätt väg att gå. Det finns kanske något att hämta i att torka upp efter sig, ta ansvar för sina handlingar, och ge tillbaka till dem som ger dig något. Det finns mycket att få genom att visa empati. Visst att det krävs att man ger lite, att man tänker lite på andra och gör det där jobbiga som att ta ansvar. Men det är inte denna förebild vi ska sträva efter, varför sträva efter att vara en arrogant intollerant egoist? Sure att du kanske lyckas konentrera dig på dina intellektuella kvaliteer och därmed utveckla dem, men seriöst, vad har du vunnit? Brist på social kompetens? Brist på respekt och hyfs?
Isobel nämner att det under denna hyllning av det slarviga geniet ligger en extremindividualism, och det är inte en lång koppling till Elins senaste inlägg om att vi kanske har ett ansvar att ta hand om varandra.
Jag håller med i detta, och jag har starka issues med individualismen som har övertagit vår kultur. Det som jag också blir otroligt frustrerad över är att det är den som tänker på andra som måste ändra på sig. Detta var definitivt starkt påtagligt då jag bodde med de två/tre genierna, det var jag som ville ha ordning och städat i huset som var den som skulle ändra på mig, jag projicerade mitt sätt att leva på dem och det var jag som skulle slappna av lite. Det är hur tydligt som helst att detta är en feministisk fråga, det 'manliga' draget- individualismen och allt som kommer med det, är det som prioriteras och värderas, medans det 'kvinnliga' draget- empatin är det som man vill komma ifrån. Detta om det manliga och kvinnliga skriver Julia och Isobel väldigt bra om. Och för att ännu en gång knyta an till Elin, om vi anser att det är mannens individualistiska drag vi ska leva upp till, så är det ju förbannat synd om alla kvinnor som blir uppfostrade till att inte vara slarviga, för då måste de hela tiden motarbeta antingen det de blir uppfostrade till och bete sig enligt det manliga idealet, eller att acceptera sin uppfostran och därmed acceptera underkastelse. Hur vi än väljer så förlorar kvinnan, och hon görs i båda situationerna till någon typ av offer.* Men detta är inte rätt väg att gå, utan det är snarare, som Julia och Isobel argumenterar, bättre att lägga värde i empatin och respekten för din omgivning.

Men det är inte bara en fråga om manligt och kvinnligt när det kommer till om vi diskar eller inte utan det hanldar om att det ännu en gång är den 'manliga' kvaliten som blir mallen. Precis som Elin påpekar så har vi kanske tappat bort empatin i vårt individfixerade samhälle, och detta kan ses som roten till många av de problem som vi har i samhället idag. Mina två akademiska förebilder Colin Hay och Gerry Stoker har ju gjort precis denna anlys av dagens politiska klimat med mer enfråge engagemang, marketisering av politiken och lågt deltagande i den formella politiken. Elin frågar vilket ansvar vi har för varandra, om vi har något, jag vill fråga vad vi har för ansvar för det vi har gemensamt. Som vår demokrati eller vår miljö. Det skriks efter kollektiva lösningar, internationella övergripande förslag och fördrag, men inget av detta kommer att ske så länge vi tänker på varandra bara som individer som inte behöver ta något ansvar. Vi måste lägga värde i det kollektiva, vi måste börja bry oss om varandra och det vi har tillsammans för att vår samlevnad ska fungera. Ett samhälle är inte ett samhälle utan de kollektiva elementen av det, och dessa kan var förtryckande, så som patriarkin, men även skapa en gemenskap och kollektiv identitiet som jag tror att vi alla behöver någon gång. Men varför individualismen har fått ett sådant genomslag är för rädlsan för det kollektivas makt, vi vill behålla vårt självbestämmande och vår frihet, vi vill kanske vara det slarviga geniet, för då är vi ändå individer. Men jag tror att vi måste komma över vråldjupet mellan individualism och kollektivism, det går att vara individualistisk kollektivist. Även om det låter som en contradiction in terms, så tror jag att det går, det handlar bara om att se att det är olika nivåer av existens. Vi har en del som är kollektiv där vi identifierar med andra och en annan del där vi står själva och bryter oss loss från likriktningen. De två krafterna arbetar tillsammans men mot varandra. Och jag tror att vi ständigt måste jobba på att hitta balansen.


*Och självklart kan vi här ta en diskussion om kön och genus, där de kvinnliga egenskaperna inte alltid finns hos en biologisk kvinna, och vise versa. Men, könsrollerna har en biologisk grund, inte i att de kommer från biologin álá grottmänniskor, utan att om man är en biologisk kvinna får man vissa förväntningar på sig från samhället, och uppforstras till att bete sig på ett visst sätt, så att föreställningarna får en viss resonans. Men eftersom det är en föreställning, eller social konstruktion, så kan varje individ göra motsatt förväntningarna.