Och kanske är det anledningen till att jag inte gett dig den uppmärksamhet som du kanske förtjänar på senaste, med korta kryptiska inlägg. Jag har liksom varit mitt uppe i uppsatsskrivande. Vanligtvis får mig uppsatserna att skriva mer till dig, men denna gång har jag varit både känslomässigt och fysiskt begränsad. Det du skulle fått vore antingen känslomässigt dravel om att visst gör det ont när knoppar brister, men inte menat i den traditionellt Boyerska tolkningen, eller superpolitiskt om hur det kommer sig att Pirat Partiet fick så många röster från unga i Europa Parlaments valet 2009, utan åä och ö:n eftersom jag på grund av min trasiga kropp inte kunnat jobba hemifrån. Och även om jag lovat att du skulle få bli lite mer seriös, så känns det ju liksom som om att bara skriva om mina uppsatser inte är rätt väg att gå.
Kanske säger omständigheterna för detta inlägg mest om varför jag nu bloggar igen; jag är lite salongsberusad och har just löst en knut i den där superpolitiska uppsatsen, så endorfinerna ligger på topp. Och jag är inte trött alls.
Men jag kan säga dig en sak: jag längtar hem. Jag längtar efter den där tryggheten som hemma ger, efter kärleken, efter båten, efter trädgården. Detta är första sommaren som jag tillbringar i England, mitt nya hem. Detta är första gången som juni kommer och jag inte riktigt vet när jag kommer hem härnäst.
Och jag skriver detta till det shufflade soundtracket av mina good men.
No comments:
Post a Comment