The Fear

Jag kan se den i allas våra ögon. The Fear.
Det är rädslan för att misslyckas. Rädslan att inte vara bra nog. Den finns överallt och syns mer än vi tror och önskar.
Tillslut är man rädd för allt. Sova, vakna, äta, gå ut, klä på sig. Jobba.




För genom att göra något riskerar man att misslyckas. Och att misslyckas genom apati är bättre än att misslyckas om man försökt. Man vet att det är kontraproduktivt att vara rädd för att jobba. Det leder ju bara till ännu mer rädsla och panik. Men så länge man inte ser det som man måste producera så behöver man inte se att man är misslyckad. Det är liksom inte svart på vitt mitt framför dig.
Men rädslan syns ändå. Även om vi inte ser våra misslyckanden finns rädslan där. Och den syns. Skinande. I ögonen. Ögonen som undviker kontakt. De som stirrar ut i tomma intet. Blanka. Där finns rädslan.
Men bara en sekund. För rädslan får inte synas för länge. Då tar den över. Så man döljer det med glittrande glädje.
Motsatsen är den bästa förklädnaden. För även om vi alla vet att vi bär på rädslan låtsas vi som om att vi inte har den. Det blir bara värre då.
Delad rädsla är dubbel rädsla.
Ser vi den finns den. Ser vi rädslan finns även våra misslyckanden och det är ju det vi är rädda för.
Så vi stirrar ut i tomma intet och glittrar.