Jag ligger bredvid honom och suckar. Frågan ligger och gnager i mina tankar. Jag måste fråga, jag måste prata, jag måste ta upp det. Men vet inte riktigt hur. Vet bara att jag känner en massa och måste få veta för att sluta känna.
Jag kollar läget lite genom att säga 'I like this' och han drar mig lite närmre, jag säger 'cause I quite fancy you' och han drar mig ännu närmre.
En vanlig människa skulle ta detta som något bra. Paranoida emilou tar det som att han inte vill sätta ord på det för att han inte känner det.
Den välbekanta konflikten mellan att skjuta bort och dra närmre infinner sig igen.
Vi står på nästan samma ställe som den där gången förut och jag tror han ser det på mig. Vi står nära nära, och han ser det på mig trots våra tre decimeters längdskillnad. Han frågar om jag är okej. Jag säger att ja det är jag nog. Men han ser det på mig. Han hör det på mitt svar.
Så jag svamlar ut något som inte alls är så genomtänkt som jag hade tänkt att det skulle vara. Men det är ute i det öppna.
Jag blottar min oro. Jag blottar mina känslor. Visar mig sårbar. För just där och då var jag väldigt väldigt sårbar. Jag hade kunnat gå sönder av ett endaste ord, en endaste blick eller en endaste handrörelse. Mest för att jag kanske inte limmat ihop mig själv helt från förra året och jag tyckte att likheterna var slående. Så jag var lite extra sårbar.
Men det sårande ordet, blicken eller handrörelsen kom inte. Istället var han bara fin.
Vi sätter oss i soffan och jag är alldeles hopkurad. Bygger upp en fysisk mur mellan oss, som om det skulle skydda mig. Men han håller om mig, han kan det eftersom han har så långa armar, trots min mur. Han håller mitt huvud och ser mig i ögonen. Och säger att han gillar mig. Gillar mig mycket. Och gillar mig mer och mer.
Jag tror att jag blir glad. Men mest är jag lättad över att jag sagt det och att jag inte kraschade. Han ser denna tvekan. Han ser allt. Han ser mig. Och han är fin.
Och det är du med!!
ReplyDelete