Läste lite inlägg från 2008, och slogs av hur många 'romanser' jag hade på gång där ett tag. Och hur jag njöt av det. Hur jag skrev det här inlägget om männen och att jag inte ville ha ett komplicerat förhållande. Eller nått förhållande alls. Jag ville ha okomplicerat hångel.
Mitt liv ser så himla annorlunda ut nu. Jag har totalt gått in i rollen som ungvuxen akademiker. Och även om mitt liv kanske är lite trist, delivis på grund utav det otroligt begränsade kulturella utbudet i Southampton, men kanske även lite beroende på de umgängeskretsar jag har, så är jag här för att min karriär är här. Visst att det är trist att behöva vara så begränsad när man är 24, att behöva vara på ett ställe för att man måste. Men jag kommer (förhoppningsvis) vara doktor när jag är typ 26. Jag får betalt för att göra det jag oftast trivs ofantligt bra med, forska. Jag får åka till Island på konferens. Att jag tar på mig den här rollen är egentligen inte så konstigt; jag har ju alltid varit lillgammal och självständig. Och denna kombination är väl det som lett mig till att nu vara ungvuxen akademiker och singel. Jag går min egen väg och ännu så länge har ingen duglig snubbe korsat denna väg och velat fortsätta bredvid mig.
Men det kommer väl 'när man minst anar det', som det heter. Lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Mia och Klara för ett tag sedan, och en av dem (kommer inte ihåg vem, tror att jag diskade samtidigt) tog upp detta att när man är singel får man jämt höra att det kommer när man minst anar det. Kärleken. Men jag går runt och minst anar det, har gått runt och inte velat ha det, men det har aldrig kommit. Eller Han har aldrig kommit. Eller vad det nu är man ska vänta på. Är det rätt situation? är det rätt person? är det rätt känsla? Man vet när det kommer. Jaha, som om det skulle hjälpa när man vill ha det nu.
Så då, back in the day of 2008, ville jag inte ha det, men var manstjusare. Och nu vill jag ha det men ser inte ens potential. Så medans ska jag nog bara fokusera på karriären. Jobba hårt som fan och inte bry mig om all skit som händer runt omkring mig. Det distraherar bara från det jag vill uppnå. Så Emilou ger upp männen och tar tag i kariären.
Manstjusaren som gav upp männen och klättrade ut genom ett fönster
ReplyDelete100 år av Manstjusaren
The Manstjusare of Small Things